Välkomna till landet lämplig

Läsaren Eva har mejlat och bett mig skriva om ordet lagom. När kom det in i svenskan, och varför finns det bara här? Svensk ordboks definition av lagom är ”som har lämplig omfattning”, så lämplig är en bra synonym. Ordet och dess betydelse förknippas starkt med svenska värderingar, vilket förstås är passande för ett ord som bara finns här.

Synd att det inte är sant; lagom är inte alls unikt för svenskan. Vi behöver bara blicka mot norskan för att hitta ordet där också, och vad är det för fel på engelskans adequate, sufficient, appropriate, just right? Felet kanske är att de olika orden inte passar i alla betydelser av lagom, utan man måste växla lite beroende på om man vill säga ”lagom trött”, ”lagom stor”, ”lagom mycket” och så vidare. Synonymen lämplig har exakt samma ”problem”, men det är det ingen som nämner. Och det är sällan någon tar upp att ord som orka eller hinna är mycket omständligare att översätta.

Att hitta en perfekt motsvarighet, som kan användas på exakt samma sätt, i andra språk är mycket begärt. Det är nämligen väldigt få ord i vokabulären som faktiskt har perfekta motsvarigheter, oavsett språk. Ta något så enkelt som kaka, som på engelska översätts till cake. Men cake betyder även tårta, och kaka kan dessutom betyda biscuit – som också kan betyda kex, som … ni fattar.

Men varför nöja sig med norska och engelska? Ordet lagom har riktigt bra motsvarigheter på finska, ryska, tamil, albanska, bulgariska, estniska, thai, japanska, slovenska … Särskilt svenskt är det då inte. Hur kommer det sig då att vi betraktar Sverige som ”landet lagom”?

Det kommer sannolikt från den svenska modellen, en kompromiss som inte skulle vara för mycket av varken kapitalism eller socialism. Lagom, helt enkelt. Ideologin har rotats in i kulturen, och vi har fått för oss att ordet skulle vara unikt, precis som Danmark är det enda landet i världen med ett ord för bakfull. (Eller vänta.)

När kom ordet in i svenskan då? Tja, lagom är gammalt. Det fanns åtminstone redan i fornsvenskan, som en böjning av det uråldriga ordet lag, och betydde ungefär ’enligt lagen’. Fast det handlar inte bara om juridisk lag utan om sociala normer, så ’enligt normen’ är mer exakt. Den som inte var lagom på den tiden var alltså onormal! Att lagom skulle ha uppfunnits under vikingatida mjödbjudningar är tyvärr påhittat.

Vill du läsa mer utförligt om lagom så rekommenderar jag med värme Mikael Parkvalls Lagom finns bara i Sverige: och andra myter om språk, en av de bästa språkböcker jag vet!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Språkens morfologiska ställningstaganden

Sedan jag började jobba som översättare har jag ofta önskat att svenskan inte sammansatte ord så mycket, eller möjligen att det sammansatte mer. Det är svårt att översätta ”rock band tribute song lyric writer” så att det ser vettigt ut. Rockbandstributssångtextsskrivare? Hafsiga svenska översättningar blir lätt fulla av överlånga sammansättningar – eller onaturliga uppstyckningar.

Om svenskan varit mer analytiskt, som engelskan, så hade problemet knappast uppstått. Analytiska språk lägger hellre till nya ord än att förändra befintliga: där svenskan säger ”maskinen” säger engelskan ”the machine” med två ord i stället för ett.

Om svenskan däremot hade stått längre åt syntetiskt på den glidande skalan så hade det säkert gått utmärkt att skriva ”rockbandstributssångtextsskrivare”, för då skulle långa ord vara mer normala. Svenska är redan ett syntetiskt språk, så det är inte fel att skriva så, men vi undviker det helst eftersom det blir så drygt att läsa.

Det ska klargöras att ”syntetiska språk” inte betyder konstgjorda språk, utan språk där användaren kan skapa (syntetisera) allt längre ord. Om vi går långt ut på högerkanten av den morfologiska skalan (analytisk–syntetisk) stöter på vi på de polysyntetiska språken, och i dem kan ett ord utgöra en hel mening, med verb, subjekt, objekt och hela paketet.

I högerfalangen finns eskimåspråk som grönländska, vars morfologiska ståndpunkt fött ryktet att det har väldigt många ord för snö. Men eftersom språket kan syntetisera hur långa ”meningsord” som helst är det inte konstigt om några av dem innehåller grundordet snö. På svenska kan vi ju säga pudersnö, vårsnö, trafikstopparsnö … Frågan är väl om grönländskan har unika grundord, eller morfem, för snö. Och ja: framför allt ett för fallande snö och ett för snö som ligger på marken – men svenskan kan ju briljera med skare, slask, modd, , hagel

På den vänsterextrema änden av skalan finns isolerande språk, där varje grammatisk detalj markeras med ett eget ord. I stället för att säga ”katternas jamande” skulle det alltså kunna bli ungefär ”katt, den, flera, äger, jama, handling”: sex ord i stället för två. Det är inte många språk som är så kraftigt isolerande, men det kinesiska språket mandarin ligger långt åt vänsterkanten på den morfologiska skalan.

De riktiga högerextremisterna kallas oligosyntetiska och existerar endast som konstgjorda språk. I dem är ordförrådet så pass begränsat att man måste sätta ihop väldigt många olika ord för allt man säger. Som att säga ”produkt av tillplattad trädvätska som täckts med färgvätska i form av symboler som förmedlar meddelanden om nyligen inträffade händelser” som ett ord i stället för ”tidning”. Skönt att högerextremisterna bara är påhittade.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Konsten att gräva upp begravda hundar

Johanna på kören har börjat undervisa i svenska som andraspråk, vilket alltid är lika roligt när man kommer till idiom och talesätt, alltså uttryck som betyder något helt annat än vad deras beståndsdelar gör var och för sig. Till exempel ”här ligger en hund begraven”, som ju inte har något med nedgrävda husdjur att göra, utan betyder att något misstänkt pågår.

Här kommer eleverna med den motiverade frågan ”när använder man egentligen sådana här talesätt, och när säger man rakt ut att något misstänkt pågår?” Det skiljer sig förstås mellan personer och situationer, men för sin egen del svarade Johanna att … det händer aldrig. Hon är ju inte 60 år. Många klassiska talesätt används inte så ofta av yngre i dagligt tal, men det är fortfarande nödvändigt att känna till flera av dem.

Jag funderade på min egen användning. Det stämmer nog att jag inte använder idiom i talspråket, men i skrift då? Nja, jag skulle nog aldrig använda uttrycket ”här ligger en hund begraven”. Jag, och mången skribent med mig, är mer benägen att leka med idiomen och använda dem på nya sätt. Kanske ”hunden är uppgrävd” eller ”här ligger en grand danois så dåligt nedgrävd att tassarna sticker upp”! De formuleringarna är inget man får höra i skolan, men man måste ha koll på ursprunget för att ha någon chans att förstå dem. (De formuleringarna bjuder jag på, förresten. Använd dem i din politik- eller ekonomikrönika.)

Vissa idiom är begripliga även för den som aldrig hört dem förr, typ ”lägga sten på börda”, men somliga betyder något helt annat än vad intuitionen säger. Varför blir ingen glad av en björntjänst, när det är så mysigt med en björnkram? För att begripa det måste vi känna till en fransk fabel från 1600-talet, som handlar om en man som hade en björn till husdjur. Björnen ser en fluga landa på den sovande mannens näsa, och hjälpsam som björnen är så kastar den en stor sten som krossar flugan. Och husses kranium.

(Sensmoralen är att obegåvade vänner är farligare än vettiga fiender.)

Många idiom härrör till kända texter ur till exempel Bibeln (typ det om kamelen och nålsögat), men ju färre som har koll på de gamla texterna, desto underligare ter sig våra talesätt. När jag översätter engelska texter känner jag kanske inte igen alla idiom, men om en mening känns helt tagen ur sitt sammanhang kan jag misstänka att det är just ett idiom jag stött på – och försöka lära mig det. Ge en man en hund och han är klok för en dag; lär en man att gräva upp begravda hundar och han är mätt resten av livet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Hur ser språket ut på andra världar?

Vanligtvis är bio inte min grej, men när språkvetare i mina sociala mediekretsar haussar upp en film kan jag ju inte annat än att utnyttja biopresentkorten jag fick förrförra julen. Därför har jag äntligen sett Arrival, en scifi-film med en lingvist som huvudperson. ”Äntligen får en språkvetare vara hjälten” lät det i mitt Twitterflöde. Skönt med bekräftelse!

Jag kommer inte avslöja hur filmen slutar, men om du är som jag och helst inte vill veta någonting alls på förhand är det kanske bäst att se filmen (eller läsa boken som den är baserad på) innan du läser vidare.

Arrival börjar med att jorden besöks av rymdfarkoster. Huvudpersonen, Louise, får besök av den amerikanska armén, som ber henne att tolka en ljudinspelning av utomjordingarnas språk (det låter mest som ett ekande stön). Louise har tidigare hjälpt armén tolka persiska, så de blir lite irriterade när hon inte kan hjälpa dem med en sådan här bagatell. Hela scenen är en mycket naturtrogen återgivning av livet som frilansöversättare.

Det hela leder till att Louise får följa med till en rymdfarkost för att själv lära sig kommunicera med utomjordingarna, som man kallar heptapoder. Heptapodernas motsvarighet till ett skriftspråk ser ut som cirklar med diverse utsmyckningar, och varje cirkel utgör en hel mening. Det gäller alltså att hålla reda på alla krusiduller, var på ringen de sitter, deras form och storlek, för att försöka pussla ihop budskapet.

När folk konstruerar filmspråk blir de ofta ganska lika befintliga mänskliga språk, kanske med ett nytt teckensystem eller någon grammatisk egenhet. Det krävs inte mycket eftertanke innan man når frågan hur en civilisation många ljusår från vår kan ha råkat utveckla ett språksystem som är så väldigt likt vårt eget. Därför är det trevligt att se att heptapodiskan faktiskt skiljer sig mer än så – även om Louise och tittarna snart märker att likheterna är ganska många fast konstruktionen är unik. Skulle det ens vara möjligt för en mänsklig hjärna att begripa ett riktigt utomjordiskt språk?

När jag skrev om språkbevarande i höstas sa jag att språk inte bara är ett sätt att prata, utan också ett sätt att tänka. I Arrival dras den idén till sin spets: ju mer heptapodiska som Louise lär sig, desto mer förändras hennes tankemönster. Att språket skulle kunna påverka hjärnan så mycket är förmodligen bara hittepå, fast vem vet? Det finns saker i universum som forskningen inte kan förklara, och kanske är det för att våra hjärnor helt enkelt inte tänker på rätt sätt?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

En best är inte ett monster

Jag översätter en historia där ett barn möter ett monster. De två skyr varandra i början, men blir till slut vänner. Hela tiden, oavsett deras relation, använder barnet samma ord om monstret: the beast.

Den vanliga svenska översättningen är odjur. Annars finns det direktöversatta best, eller helt enkelt monster. Kanske inte ord man använder om en vän, men vi får tänka oss att orden inte bara betyder att varelsen är skrämmande utan också respektingivande.

Till en början körde jag på med odjur, som kändes lämpligast för en svensk publik. Men jag märkte snart några besynnerliga egenheter i översättningen: barnets attityd kändes mer föraktfull, till och med i meningar där ordet inte förekom över huvud taget! Jag provade att byta ut odjur mot best, och attityden förändrades i ett nafs. Plötsligt verkade barnet mer tillgivet, och dessutom blev texten tydligare och lättare att förstå. Hur gick det till?

Förr i tiden hade svenska språket tre grammatiska genus: maskulinum, femininum och neutrum. De genusmedvetna 1700-talssvenskarna tyckte det här var lite onödigt, och slog sakta men säkert ihop maskulinum och femininum till utrum. I praktiken innebär det att vi inte kallar himlen för han eller solen för hon längre, utan använder det nya ordet den. Samtidigt lever neutrum-ordet det vidare, och används nu som alltid om saker som inte tillskrivs något kön, som bord, vatten eller hemmabiosystem.

Saker som kallas för det saknar kön, men också känsloliv, intelligens och medvetande. De är helt enkelt döda ting. Det betyder inte att allt som kallas för den är levande (även om vi kanske ansåg det en gång i tiden), men däremot att allt som är levande nästan alltid kallas för den. Att kalla en levande varelse för det är inte bara grammatiskt fel; det är ofta en grov förolämpning.

Därför valde jag att kalla varelsen för besten, för då kommer även meningar som inte använder ordet att låta bra: ”Den såg på mig” låter trevligare än ”Det såg på mig”, speciellt när barnet insett att besten inte var ett monster ändå. Monster och odjur är tyvärr för obehagliga för att svensk grammatik ska låtsas att de har medvetande.

Visst har den här regeln undantag: vi säger det om lejon och får, och också om ordet djur, kanske för att markera att det är skillnad på djur och människor. Men när det kommer till människor använder vi alltid den, eller ännu hellre han, hon och hen.

Förutom när det gäller barn, som vi faktiskt säger det om. Helt i linje med grammatiken; barn är ju monster på riktigt.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Billigare än att tågluffa

Mellan sjunkande PISA-resultat och rapporter om nedskärningar i språkundervisning släpps Lingo: En språkresa genom Europa i svensk översättning. Det är kanske ett bevis på att vi inte behöver studera främmande språk: allt översätts ändå. Och det som inte översätts klarar Google Translate, som ju är rätt hyfsat nu för tiden.

Jag kan bara rekommendera Gaston Dorrens språkresa, om inte annat så för att den är ett billigare alternativ till att tågluffa genom kontinenten. För alla språkintresserade som hellre sörplar lättläst allmänbildning än tuggar högskolelitteratur passar boken utmärkt, och Dorren kostar på sig att skoja till sina redogörelser med pedagogiska (om än ganska långsökta) jämförelser och bilder. Högskolan i all ära, men den populäraste personen på festen är inte den som kan allt om svenska partikelverb, utan den som kan lite om alla Europas språkgrupper och deras historia.

Du behöver naturligtvis inte vara språkexpert för att ta dig igenom boken, men vissa förkunskaper kan vara bra för att hänga med i svängarna. Den som läst språk på gymnasiet borde ha koll på vad kasus är, men även svårare ord som vokativ kan gå oförklarade en bra bit in i boken, innan författaren väljer att fördjupa sig i dem. Samtidigt verkar Dorren rädd för att gå ut på djupare vatten; det är frustrerande hur han tid och åter avbryter sina redogörelser med ”men det är bara intressant för experter”.

Lingo släpptes på engelska 2014, och för den som läst originalet och nu vill få det svenska perspektivet har jag dåliga nyheter: Översättningen är inte lokaliserad, det vill säga anpassad för den svenska läsekretsen. De främmande språken betraktas fortfarande ur ett engelskt perspektiv, och den största förändringen i innehållet är att det annars matnyttiga kapitlet om svenskan helt plockats bort. Varje kapitel avslutas med ett stycke om några lånord från det aktuella språket, ett inslag som kunde ha varit riktigt intressant om det faktiskt handlat om svenskans inlån, inte engelskans.

Trots brister i guidningen är det en underhållande och lärorik resa som Dorren drar med oss på. Boken kan inte ersätta skolundervisning inom främmande språk och kulturer, men kanske kan den få upp våra ögon för hur viktigt det faktiskt är att den kunskapen ges i skolan, i stället för att skäras bort. Det vore ju tråkigt om lokalisering i framtiden bara innebär att begrepp som kasus måste förklaras för svenska läsare, bara för att de inte får lära sig dem under skoltiden.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.