Rubriken börjar med förkunskap – sedan kommer nyheten

Läsaren Roger ställde en fråga om hur man formulerar nyheter. Det kan väl inte heta ”En man blev skjuten i Söderhamn”; Söderhamn är ju inte en kroppsdel! En rimligare ordföljd är väl ”I Söderhamn blev en man skjuten ”? Nja, det korta svaret är att båda meningar är lika korrekta. De flesta som hör  eller läser nyheten förstår att det rör sig om en plats och inte en kroppsdel, oavsett ordföljd.

Om två ordföljder är lika korrekta, väljer journalister bara enligt slump och smak då? Nej, det handlar om vilken information de vill lyfta fram. I svenska och många andra språk placerar vi principmässigt förkunskapen först i meningen. Den nyhetskälla som skriver ”I Söderhamn blev en man skjuten” vill alltså att läsaren först ska känna till platsen; kommer nyheten i en lokaltidning kan det till och med vara underförstått.

Principen att sätta förkunskap först går att vända på: vi sätter den främmande informationen sist. I det här fallet är själva nyheten att någon blivit skjuten, och därför kommer det sist. Men det går att värdera händelser eller vinkla nyheten på olika sätt. Visst kan orten vara underförstådd om tidningen är Söderhamnsnytt, men man kan också resonera tvärtom: skjutningar är vardagsmat, men att någon skulle skjutas i fridfulla Söderhamn av alla ställen är verkligen uppseendeväckande. Då är det bättre med den första meningen: ”En man blev skjuten i Söderhamn”.

Det som står allra först i den här meningen är ”en man”, så mannen lär vara relevant förkunskap. När  en nyhetsartikel börjar på det sättet kan vi ana att den tar offrets vinkel: det som står först blir artikelns huvudtema (fast i så fall skulle tidningen nog också berätta mer än bara ett kön). En till möjlighet är att göra skjutningen till tema, men då blir det knepigare att formulera en grammatiskt fullständig mening. Om vi däremot inte kräver att meningen ska vara fullständig kan vi få till massa olika formuleringar och vinklar, och då är vi inne på rubrik- och löpsedelsspråk: ”Skjutning i Söderhamn – en skadad”. Här markeras gränsen mellan förkunskap och nyhet med ett tankstreck.

Olika sammanhang kräver att informationen formuleras olika, beroende på vad som är viktigt för läsarna och lyssnarna, men journalister kan göra olika bedömningar. I rubriker är tankstrecket en väldigt stark markör för att det som kommer före är förkunskap och tema, och att det som kommer efter är själva nyheten eller förvecklingen. Därför irriterar sig många på tankstreck i rubriker; den som värderar informationen annorlunda tycker att tankstrecket gör rubriken överdriven eller missvisande. Rådet är att vara sparsam med tankstrecken, fast å andra sidan: en galen rubrik är ju mer minnesvärd än en alldaglig!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Språkens morfologiska ställningstaganden

Sedan jag började jobba som översättare har jag ofta önskat att svenskan inte sammansatte ord så mycket, eller möjligen att det sammansatte mer. Det är svårt att översätta ”rock band tribute song lyric writer” så att det ser vettigt ut. Rockbandstributssångtextsskrivare? Hafsiga svenska översättningar blir lätt fulla av överlånga sammansättningar – eller onaturliga uppstyckningar.

Om svenskan varit mer analytiskt, som engelskan, så hade problemet knappast uppstått. Analytiska språk lägger hellre till nya ord än att förändra befintliga: där svenskan säger ”maskinen” säger engelskan ”the machine” med två ord i stället för ett.

Om svenskan däremot hade stått längre åt syntetiskt på den glidande skalan så hade det säkert gått utmärkt att skriva ”rockbandstributssångtextsskrivare”, för då skulle långa ord vara mer normala. Svenska är redan ett syntetiskt språk, så det är inte fel att skriva så, men vi undviker det helst eftersom det blir så drygt att läsa.

Det ska klargöras att ”syntetiska språk” inte betyder konstgjorda språk, utan språk där användaren kan skapa (syntetisera) allt längre ord. Om vi går långt ut på högerkanten av den morfologiska skalan (analytisk–syntetisk) stöter på vi på de polysyntetiska språken, och i dem kan ett ord utgöra en hel mening, med verb, subjekt, objekt och hela paketet.

I högerfalangen finns eskimåspråk som grönländska, vars morfologiska ståndpunkt fött ryktet att det har väldigt många ord för snö. Men eftersom språket kan syntetisera hur långa ”meningsord” som helst är det inte konstigt om några av dem innehåller grundordet snö. På svenska kan vi ju säga pudersnö, vårsnö, trafikstopparsnö … Frågan är väl om grönländskan har unika grundord, eller morfem, för snö. Och ja: framför allt ett för fallande snö och ett för snö som ligger på marken – men svenskan kan ju briljera med skare, slask, modd, , hagel

På den vänsterextrema änden av skalan finns isolerande språk, där varje grammatisk detalj markeras med ett eget ord. I stället för att säga ”katternas jamande” skulle det alltså kunna bli ungefär ”katt, den, flera, äger, jama, handling”: sex ord i stället för två. Det är inte många språk som är så kraftigt isolerande, men det kinesiska språket mandarin ligger långt åt vänsterkanten på den morfologiska skalan.

De riktiga högerextremisterna kallas oligosyntetiska och existerar endast som konstgjorda språk. I dem är ordförrådet så pass begränsat att man måste sätta ihop väldigt många olika ord för allt man säger. Som att säga ”produkt av tillplattad trädvätska som täckts med färgvätska i form av symboler som förmedlar meddelanden om nyligen inträffade händelser” som ett ord i stället för ”tidning”. Skönt att högerextremisterna bara är påhittade.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Så, så så så så så så så.

I dag ska vi prata om ett av mina favoritord. Favoritord kan se väldigt olika ut för olika personer: man kan tycka om ett ord för att det har en fin betydelse, som kärlek eller vänner. Man kan tycka om ett ord för att det låter fint i sig, som cittra eller salladsskål. Eller så kan man vara som jag och tycka om ett ord för att det är intressant rent grammatiskt.

Ordet i fråga är . Det kan ha många betydelser: titta bara på rubriken, som betyder ”så där, plantera vattenkärl på det sättet så att vattenkärl planterar på samma sätt”. Men vi ska inte fokusera på betydelser, utan några grammatiska funktioner.

kan placeras mellan satser för att markera att den första orsakar den andra: ”De spelade för stark musik, så jag gick hem”. På två bokstäver markerar vi alltså en sak som annars hade krävt flera ord: ”De spelade för stark musik, och av den anledningen gick jag hem”. är ett bindeord; det binder alltså ihop satser och visar hur de hör ihop! Vi har inte jättemånga bindeord i svenskan, men om vi tittar närmare på dem så är det lätt att uppskatta deras funktioner.

kan också användas precis som jag gjorde i förra meningen. Detta är lite av ett svart får i svenskan, för många har lärt sig att det är onödigt och borde strykas; det finns ju ingen betydelseskillnad på ”när jag kom så började festen” och ”när jag kom började festen”. I själva verket är det ett praktiskt ord som markerar när det viktiga i en mening kommer. Det här exemplet hade inte sett likadant ut utan : ”Precis innan jag kom till Kimmy som skulle flytta så skulle Alvin visa ett trick med flyttlådorna.” Här markerar att den tråkiga bakgrundsinformationen är över och att det är dags att spänna öronen igen. Om det inte funnits ett där så skulle meningen fått tre verb i rad och blivit lite krångligare i stället. Men det är klart, passar bäst om det följer på väldigt många ord, inte bara några få.

Visst kan det vara bra att stryka överflödiga ord, särskilt om man har teckengränser att hålla sig inom, men det betyder inte att överflöd i sig är dåligt. Tvärtom bygger vår språkliga kommunikation på överflöd, och det hjälper oss att förstå varandra även om vi inte riktigt hör allt. Om språket inte sa ett dugg mer än nödvändigt skulle det genast bli mycket svårare att förstå varandra i till exempel en högljudd folksamling eller över en brusig telefonlinje. Då borde inte ett ord som vara det första som stryker på foten, eftersom det faktiskt får oss att lyssna extra noga.

Så: rädda !

Den här texten publicerades ursprungligen i Dalademokraten.

Språket är en prisutdelning

I våras skickade läsaren Margareta en fråga om det hon kallar för ”jag-reformen”. Förr i tiden sa man ”min syster och jag”, och fick bock i kanten om man satte jag först, men nu för tiden verkar det vara vanligast att säga tvärtom. Vad hände? Först och främst är det nog många läsare som inte ser vad problemet skulle vara, så vi kan kika på det först.

Kort sagt är det inte artigt att alltid sätta sig själv först. Häromveckan skrev jag ut en ny namnlapp till brevlådan, men trots att jag har bokstavsordningen på min sida kändes det ofint att skriva mitt eget namn överst. Tänk dig en middagsbjudning där värden serverar sig själv först och gästerna sist! Av samma anledning uppmanas vi alltså att släppa fram andra även i meningsbyggnaden. Tanken är fin, men tyvärr missriktad. Språket fungerar inte som en middagsbjudning, utan snarare som en prisutdelning.

Precis som guldmedaljen delas ut sist så nämner vi det viktigaste mot slutet av meningen, kanske för att det ska vara färskast i minne. Att säga ”min syster” först innebär att snabbt flytta fokus från henne till något annat. Jämför meningarna ”jag såg min syster på klubben” och ”på klubben såg jag min syster”. I den första är platsen viktigast, och i den andra är systern det.

Artighet är viktigt, men artighet i grammatiken är något helt annat än artighet i matsalen. Visst ska dina gäster få första portionen mat, men dela ut guldmedaljen sist så vinnaren inte överglänsas av bronsmedaljören!

Å andra sidan behöver bockar i kanten inte bara anklaga barn för egoism; att börja meningar med jag kan vara fel av andra skäl. Det kan nämligen leda till en av svenskans dödssynder: upprepning. Vi säger inte ”Min syster kom på middag, och min syster hade en present med sig”, utan byter ut det andra min syster mot hon, eller stryker helt och hållet. Annars blir meningen bara konstig.

När vi pratar om samma grej flera gånger börjar vi undermedvetet att använda pronomen – eller plocka fram synonymordboken. Men jag är redan ett pronomen, och saknar synonymer. Därför är det väldigt vanligt att ovana skribenter, som skolbarn, börjar var och varannan mening i sitt sommarlovsbrev med ”jag”. Att kunna variera språket är viktigt, inte av artighetsskäl, men väl av läslighetsskäl: ser varje mening likadan ut så tröttnar vi snabbt.

Så vill du vara artig är det klokast att säga ”jag och min syster”, för då får hon större fokus. Vad gäller min brevlåda så följde jag samma princip och satte det viktigaste sist: ”Ingen reklam, tack!”

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Jag tror inte att han inte klarar att stinkbomba någon … inte!

Sven-Erik i Bollnäs frågar om det finns någon betydelseskillnad mellan ”Jag tror att han inte klarar det” och ”Jag tror inte att han klarar det”. Det korta svaret är nej, men jag föredrar långa svar.

Den grammatiska skillnaden är förstås var ordet inte står, och därmed vad det är som tillintetgörs, eller negeras. Första meningen talar om att ”inte klara” en sak, medan andra meningen handlar om att ”inte tro” en sak. Sven-Erik skriver inte vad den här saken är, men för tydlighets skull kan vi säga att det är att kasta en stinkbomb på en lärare.

I första meningen är ”jag” aktivt övertygad om att en ”han” inte kommer att klara detta, medan den andra ”jag” är lite mer passiv och tror ingenting. Skillnaden blir tydlig om vi bygger ut meningarna med ”men han kanske gör det”; det fungerar efter andra meningen, men låter konstigt efter den första. Hur som helst ligger skillnaden mest i attityd; innebörden är i stort densamma.

Det är ordet inte som skiljer meningarna åt, så vi kan kika lite närmare på det. Ordets funktion är att säga ”jag menar motsatsen till vad jag säger”, en betydelse som många lustigkurrar utnyttjar genom att flytta ordet utanför meningen: ”Om du klarar det får du hundra spänn … inte!” Den som säger så förtjänar en stinkbomb i nyllet.

Fast kanske inte bara som straff för dålig humor; det finns nämligen ett problem med att kullkasta meningsstrukturen. Svenskan har en väldigt fast ordföljd, och därmed är vi vana vid att ta emot information i en viss ordning. Om vi inte hör ett inte på dess vanliga plats så drar vi genast slutsatsen att meningen saknar negation, och alltså gäller utan modifikation. Och när vi tror att meningen är slut så är det lätt att snabbt skrida till handling och kasta den där stinkbomben.

Men det är klart: andra krafter än grammatik påverkar våra handlingar. Den som är beredd att stinkbomba sin lärare för en hundring har andra problem än sin tolkning av otypiska meningar.

Jag sa nyss att en mening som saknar negation gäller utan modifikation. Det var en sanning med modifikation; det finns ju andra sätt att modifiera en mening. Ord som kanske, nästan, nog, ju, bara, åtminstone, säkert, knappast med flera kan ju också ändra meningens betydelse, eller åtminstone framhäva talarens attityd. En attitydskillnad behöver inte påverka innebörden, men det betyder inte att den är oviktig. Språk är socialt, och att förhöra sig om varandras attityder och känslor är något av det socialaste vi kan göra.

Men vi slipper åtminstone skriva en grammatisk analys varje gång vi ska lista ut andras attityd, för våra hjärnor analyserar redan meningarna blixtsnabbt och automatiskt. Så bra är vi på grammatik!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Jag behöver inte vara med

Häromdagen fick jag en fråga om varför man ibland utelämnar jag i sms-språk. Alltså, varför man korthugget skriver: ”Ska åka på tivoli med barnen.” Kikar vi närmare på olika konstruktioner märker vi att jag bara utelämnas när det står först i meningen; det måste stå kvar i ”Det tycker jag låter roligt.” Fast i den meningen kan man i stället utelämna det, så det verkar som att vi gillar att stryka meningens första ord – i både sms och talspråk.

I skolan lär vi oss att en sats åtminstone måste ha ett predikat (verb) och ett subjekt. Men det gäller inte överallt; i många språk räcker det med predikat. Svenskans så kallade subjektstvång innebär att vi ibland skapar meningar som vid eftertanke är riktigt konstiga. Vad är det egentligen som snöar i satsen ”det snöar”, och vad är soligt i satsen ”det är soligt”? Svenskan är ogrammatisk utan subjekt, alltså måste vi ibland klämma in ett det – som inte syftar på någonting alls.

Vi kanske börjat fatta hur underligt det kan bli, och därför tummar vi på subjektstvånget när subjektet är innehållslöst (det) – och när det syftar på talaren själv (jag). Vi tycks räkna med att man utgår från sig själv i personliga texter och informellt tal, och om det är uppenbart vem som är avsändare (för att det finns en underskrift, eller för att vi står öga mot öga) går det bra att skippa jag. Samtidigt är det ingen som tror att det är ”jag” som snöar, därför fungerar också ”Har snöat två decimeter här” utan problem.

Så länge sammanhanget förtydligar kan vi egentligen stryka de flesta subjekt. Vi hoppar gärna över subjekt i uppmaningar (”Städa upp!”) eller subjekt som nyligen använts, till exempel i ”Hon gick hem och lade sig i sängen”, där det egentligen fattas ett till hon före lade. Så har vi gjort hur länge som helst utan att någon brytt sig.

Och apropå vad vi gjort hur länge som helst: för väldigt länge sedan hade svenskan faktiskt inget subjektstvång! På den tiden hade vi flera olika verbböjningar, så pass att verbet kunde antyda vem subjektet var. ”Gick på bio i går” var inte bara sms-språk för sjuhundra år sedan, och var man flera som gått på medeltidsbio så räckte det med att säga ”Gingo på bio i går”; gingo är ju pluralformen!

Svenskar som lär sig språk utan subjektstvång (som spanska eller finska) brukar blanda ihop verbformerna eller ta med överflödiga subjekt, för vi är så vana vid att göra så. Och ibland gör vi samma fel när vi ska försöka låta gammalmodiga: att säga ”jag gingo på teater” har aldrig varit korrekt svenska!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Det irriterande pronomenet han

Det här är en fråga jag fått några gånger, men nyligen kom den för första gången i ett mejl så nu känns det ”officiellt”. Läsaren Göran skriver och frågar varför man ibland säger ”jag skall prata med han” när det heter ”jag ska prata med honom”. Jag har skrivit om hen förr, men irritationen kring han har minsann också några år på nacken, så nu tar vi och reder ut det här.

Förr i tiden (fram till cirka 1525) var det krångligare att böja ord i svenskan. Då hade vi nämligen fyra kasus mot dagens två (kasus är en böjningskategori som betecknar ords funktion). Dagens kasus är nominativ (grundform) och genitiv (ägandeform), men pronomen har behållit ett gammalt, nämligen ackusativ (direkt objekt). Det innebär att pronomen måste byta form när de står i objektposition. Byter man plats på personerna i ”han såg flickan” behöver man inte ändra form på substantivet flickan, men det är nödvändigt på pronomenet han, som förvandlas till honom.

Men honom har inte alltid varit ackusativformen. När vi hade fyra kasus var honom faktiskt det fjärde kasuset, dativ (indirekt objekt). Ackusativformen var han – samma som grundformen! Det betyder att enligt den fornsvenska grammatiken var det enda korrekta alternativet att säga ”jag såg han”; den som sa honom fick den tidens rödmarkeringar i marginalen!

Detta språkbruk, helt korrekt enligt gamla mått, har sedermera levt kvar i flera dialekter och därmed stöter man på det i talspråket. Något man mer sällan stöter på är ”jag såg hon” – för den formen har aldrig varit korrekt svenska! Precis som honom så var henne en dativform när det begav sig, men fornsvenskans ackusativform var inte hon, utan hana. Jag tänkte säga att hana är ett utdött ord, men det stämmer inte, för lika ofta som man hör ”jag såg han” kan man höra ”jag såg ’na”. Vi bara skalar bort första stavelsen för att det ska bli lite lättare att uttala!

Detta är också anledningen till att man hör vissa säga våran och eran medan språkpolisen tjuter att det heter vår och er. Våran och eran var nämligen ackusativformer i fornsvenskan, så då var det helt korrekt att säga ”flickan såg eran katt”. Däremot sade man aldrig ”eran katt klöste mig”, för då står ordet i subjektsposition.

Och i dag säger position allt. Förr var det lättare att variera ordföljden i en mening: man förstod vem som gjorde vad baserat på kasusform. Utan kasusen är det viktigt att orden kommer i rätt ordning, för det är positionen som visar ordets funktion.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.