Förmiddagen är den tid på dygnet när någon har försovit sig

En sen frukost när min nya rumskamrat börjat komma till rätta hemma hälsade jag ”god förmiddag”. Hon blev förvirrad, ”isn’t it ’god morgon’ in Swedish?” Jag insåg att förmiddagar kanske inte är ett koncept på kontinenten, och förklarade att det motsvarade ”good forenoon”. Hon hånade mig för att jag använde så ålderdomlig engelska.

Jag sa att det faktiskt är helt vardagligt att prata om förmiddagar på svenska, även om man släppt det i engelskan och hennes modersmål nederländskan. Förmiddagen är förstås det som kommer efter morgon men innan middag.

(Varför heter det förresten att vi äter ”middag” på kvällen? Jo, för länge sedan åt vi dagens största måltid mitt på dagen – middag. När vi började jobba utanför hemmet gick middagen inte ner i matlådan, så vi sköt upp den tills vi kom hem igen, men behöll dess namn.)

Språkvetare får ofta frågor om vad ord betyder, men för att definiera ämnesspecifika ord hänvisar vi hellre till de som jobbar med orden. För tider på dygnet måste det väl vara typ meteorologerna eller urmakarna eller nåt?

Inte det? Nähä, okej, det korta språkvetarsvaret är att orden betyder det som avsändaren och mottagaren tycker att de betyder … vilket förstås blir problem när personer har olika uppfattningar.

Vi alla har ett betydelsefält kopplat till varje ord, och i mitten av fältet finns en prototypbild. Det vill säga att om jag säger ”fisk” så får du en viss bild i ditt huvud, och den bilden är förmodligen ganska lik den bild jag har i huvudet. Kanske något som påminner om en mört, en av Sveriges vanligaste fiskar. Helt klart är att ingen av oss omedelbart får upp en bild av en hammarhaj, fast det också är en fisk. Och vid en delfin har de flesta av oss korsat fältets gräns.

Prototyperna och fälten är nödvändiga för att vi ska kunna kommunicera. Även om min prototypfisk snarare liknar en abborre så är vi förmodligen överens om att de ligger i samma fält, och då förstår vi varandra. Vi kanske inte är helt överens om gränserna, men det blir bara problem när vi faktiskt rör oss i ytterkanterna (som barn tyckte vi kanske att delfiner var fiskar).

För tid på dygnet är det mycket vanligare att röra sig i gränsområden, eftersom vi förlitar oss på klockslag. Om jag ska boka tid och säger att det passar på morgonen så blir jag besviken om det står 11.00 på tidkortet. Därför är språkfrågor om tider på dygnet väldigt vanliga, och det bästa svaret jag kan ge är att morgon och förmiddag delvis överlappar varandra.

Fast när är det i så fall motiverat att säga ”god förmiddag” i stället för ”god morgon”? Jag gav min rumskamrat visdomsordet att ”god förmiddag” gör sig allra bäst som passiv-aggressivt svar till den som hälsar ”god morgon” efter att ha försovit sig.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Ett ord du använt hela ditt liv är kränkande; vad gör du nu?

Får man säga indian? I USA har ordet har länge uppfattats som en nedsättande benämning på den amerikanska ursprungsbefolkningen. Det var vad kolonisatörerna (felaktigt) kallade urinvånarna (som ju inte är indier), och ordet har fått en stark koppling till det historiska förtrycket. Svenskan lånade in ordet under en tid när det betraktades som neutralt (av de som använde det), så när det började kritiseras och väljas bort på engelska levde det kvar problemfritt här; vi var inte belastade av samma mörka historia.

Men under de senaste årtiondena har ordets laddning smittat av sig. Ser vi tillräckligt många amerikanska tv-program som behandlar ordet indian som negativt laddat börjar vi själva betrakta det så, oavsett dess historia i Sverige. Av den anledningen kom Språkrådet i november ut med en ny rekommendation som uppmanar till försiktighet.

Att neutrala ord kan få negativ laddning är de flesta bekanta med, och om tillräckligt många är missnöjda med en benämning på sig själva så försöker de byta ut den. På så sätt har ordet lappar blivit samer, dvärgar blivit kortväxta och fascister blivit alternativhöger. Det är exakt samma personer som alltid, men med ett nytt ord som inte har samma negativa publicitet. I alla fall inte än.

Folkgruppsnamn som samer och romer är i stort oproblematiska eftersom de är folkens namn på sig själva. Amerikas ursprungsbefolkning är däremot inte ett enda folk med ett enda namn, utan en mängd olika folkgrupper, som azteker, mohawker och cherokeser. Svaret på frågan om vad man ska säga i stället för indian är alltså ”det specifika folkets namn”.

Faaast aztek, mohawk och cherokes är inte heller de olika folkens egna namn på sig själva. Snårigt.

Det kan verka fånigt att vi lånat in en negativ laddning på ett ord som svenskar länge använt neutralt, men när vi har facit på ordets historia vore annat orimligt. Motsatsen gäller också: Det svenska namnet på en person från Polen är polack. I Amerika är samma ord starkt nedsättande (det neutrala namnet är Pole), men att vi skulle byta ord på ett folk i Europa, för att namnet är negativt i Amerika, är helt galet. Det polska ordet är ju också polak!

När folk får veta att ett ord de brukar använda är stötande så kan de reagera på ett av två sätt: antingen gör de sitt bästa för att sluta använda ordet, eller så fortsätter de att använda det. Det finns inga neutrala mellanlägen och det spelar ingen roll om man aldrig menat något illa förr; att medvetet använda ett ord som man vet förolämpar en annan grupp är mobbning.

Den här texten publicerades ursprungligen i Dalademokraten.

Språkkrönikan rapporterar live från Nyordslistan 2018

Hej och varmt välkomna, kära publik, till 2018 års upplaga av Nyordslistan! (plats för applåder) I år har våra eminenta arrangörer Språkrådet och Språktidningen valt ut 33 ord som under året lyckats ta sig från anonymitet in i det offentliga samtalet. Är ni beredda? Nuuuu kör vi!

Årets första tävlande, i bokstavsordning, är det matrelaterade ordet aquafaba. Ordet myntades 2015; de flesta nyord måste ju ha några år på nacken för att kunna etablera sig. Det som gör aquafaba så oväntat är dess främmande form, trots att det betecknar något vardagligt. Det syftar nämligen på bönspad, alltså vätskan som man häller av sina bönor eller kikärter. Det kan mycket väl ha skapats för att få produkten att framstå som lite mer lockande: att bönspadet, eller aquafaban, inte ska kastas, utan användas i bakning.

(Paus för bidrag)

Det vi precis hörde var cyberhygien, som inleder årets första teknikblock. Tekniken är alltid ett populärt tema på nyordslistan, för ny teknik behöver nya ord. Härnäst ska vi få höra orden dm:a, alltså att skicka direktmeddelanden online, och e-krona, en föreslagen digital valuta. Men först ska vi kombinera den digitala och den fysiska världen i bidrag nummer fem, som heter just digifysisk!

(Paus för bidrag)

En varm applåd för flossa, årets trendiga dansrörelse! Ska man tro bettingsajterna är flossa en modefluga som inte kommer klara sig så länge. Vissa ord lever förstås vidare och kan hamna i konventionella ordlistor som SAOL, men för dagsländorna är årets show förmodligen höjdpunkten i livet. Så fungerar språkutvecklingen! (byt kort)

Vårt nästa ord är flygskam, årets första kandidat från det politiska fältet. Politiken präglar ju det offentliga samtalet, inte minst under valår. Som ni hör på namnet handlar flygskam om känslan att man inte borde åka flygplan för miljöns skull. Efter det kommer vi att få höra gal–tan-skala, som kommer från politiska analyser snarare än sakfrågor. Lite senare får vi också höra mandatpingis från samma fält. Mandatpingis är en personlig favorit, men det är – tyvärr – knappast en kandidat till konventionella ordlistor.

(Här saknas några sidor av manus …)

Kära publik, det var årets 33 bidrag, från aquafaba till whataboutism! Behöver ni friska upp minnet så kan ni gå in på Språkrådets eller Språktidningens webbplatser för att läsa igenom alla ord och definitioner i lugn och ro. Där kan ni också skicka in era egna nyordsförslag. Nu är det ni där hemma som avgör: vilket nyord är årets bästa?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

 

 

Varför spenderar vi fortfarande tid på frågor som dessa

Man kan inte spendera tid, utan bara pengar. Slår jag upp spendera ser jag att det kommer från ett latinskt ord som betyder skänka, så rimligen kan man bara spendera pengar genom att donera dem, inte köpa saker. Ord utvecklas alltså och får nya betydelser, och visst kan det kännas ovant när betydelserna är nya … men spendera tid har funnits i svenskan i åtminstone trehundra år.

Ett annat ord som förknippas med pengar är investera, och konstigt nog är det ganska få som klagar på uttrycket investera tid: att lägga tid på något man hoppas kommer löna sig. Och jag har aldrig hört någon klaga på slösa tid, men det är kanske inte så konstigt eftersom ordet slösa kommer från ett ord som betydde ’dagdriva’: låta tiden gå till ingen nytta. Det hade alltså inget med pengar att göra, och det är därför språkpoliser jämt protesterar mot uttrycket slösa pengar.

Va, gör de inte? Språkpoliser är så ologiska.

Det är inget konstigt att allmänspråket tar över ord från olika fält och ger dem nya betydelser. Tvärtom är det ett av de främsta sätten som språket utvecklas på, och också ett mycket uppskattat grepp inom poesin. Jag saxar lite Tomas Tranströmer:

… Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden.

Jag följde förvisso inte snacket så noga när Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur, men min fördom är att han inte kritiserades för taffligt ordval: ”stjärnbilder kan inte stampa!” Om ingen sade spendera tid till vardags hade Tranströmer hyllats för en sådan metafor, men när det används av folk i allmänhet är det tydligen fult och ska motarbetas. Som alltid osar språkpoliseriet av elitism.

Språkpoliser talar ofta om språkligt förfall, att svenskan tappar nyanser och blir fattigare när folk slutar göra skillnad på var och vart, eller själv och ensam. Men när folk lägger till nyanser, till exempel med spendera tid i stället för tillbringa, visa på i stället för visa eller döpa istället för namnge, då är det visst också förfall! Notera den gemensamma nämnaren ”folk”.

Med nya vanor behöver ord förnyas. Ett tydligt exempel är radera som i datasammanhang tagit ett kliv ifrån den gamla betydelsen ’skrapa bort’, men nyansskillnaderna är sällan så distinkta. Samtidigt har vissa tänkbara nyanseringar aldrig varit aktuella, som skillnaden mellan vi (’jag och du’) och vi (’jag och andra än du’), vilket jag hellre skulle se språkpolisen kämpa för. Nå, vi behöver förstås inte krysta in nyanser som inte kommer naturligt, men varför motarbeta de som gör det?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Kan vi höra ljudet av ljus?

Som ni säkert vet är ord godtyckligt skapade. Det finns ingen logisk koppling mellan uttalet eller stavningen av ordet ljus, och den elektromagnetiska strålning som ordet faktiskt syftar på. Det hade lika gärna kunnat heta frop, gägersmo eller varför inte light – det handlar bara om vad vi gemensamt inom språkområdet kommit överens om. Det faktum att olika språkområden kommer fram till helt olika namn tyder desto mer på att det inte finns någon allmängiltig koppling mellan ting och språk.

Men gäller det alla ord? Nja, till exempel är ordet kaffe nästan internationellt, fast det betyder inte att det finns någon naturlig koppling mellan ordet och den svarta, koffeinhaltiga drycken. I det här fallet handlar det snarare om att namnet på kaffet importerades i samband med drycken, och har hängt kvar.

Men glöm lånorden; det finns faktiskt ord som har en naturlig koppling till det de betecknar! Ord som, när de uttalas, låter likadant som det fenomen de talar om, och därmed i stort sett likadant i alla språk. Med ett jubel kraschar onomatopoetikonen in!

Onomatopoetikon är grekiska och betyder ungefär ’namngörande’, men på svenska kallar vi dem hellre för ljudhärmande ord: som jubel och krasch, som jag använde i förra stycket. Namn på just ljud är nästan alltid ljudhärmande, allt från prassel och ringa till pip och kuttra. Djurläten är särskilt tacksamma: både jama och mjau imiterar kattens läte, och vissa djur, som korp och kråka, har till och med ljudhärmande namn! Det är som Pokémon-tv-serien där alla monster säger sina namn. Visst vore det praktiskt att bara kalla katter för jaming och hundar för … vovve!

Tyvärr finns saker som inte har något ljud. Vad är det onomatopoetiska ordet för ljus?

Det händer inte ofta, men ibland har vi faktiskt en lösning. Ord som handlar om ljusintryck börjar påfallande ofta på gl- (glimt, glöda). Detta kallas fonestem. Det finns många undantag (glad, glin), men intressant är att fonestem ofta förekommer i flera språk. Andra exempel är att ord som börjar på fj– ofta är förolämpningar (fjant, fjäskare) eller att näsrelaterade ord innehåller n (sinus, snuvig). Även om jag hittar på nya ord, ”det glyrar ute, men jag är för fjoxande”, så fattar ni ungefär vad jag menar tack vare fonestemen.

Sannolikt förknippar vi bara gl- med ljus för att vi ofta hör det användas så, men kanske finns det något underliggande, något ursprungligt, som faktiskt kopplar de här ljuden till det betecknade?

Kanske ljuset har ett läte.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Språkmarkörer är aldrig meningslösa

Läsaren Stig skriver och funderar på ordet liksom, som liksom smyger sig in i språket utan att fylla någon tydlig funktion, och gör liksom inget annat än att späda ut informationen. Det är lätt att skylla på dagens ungdom, men Stig medger att han har samma ovana själv, fast med uttrycket så att säga. Inget att skämmas för!

Ord som liksom, ba(ra), fullkomligt, med flera kan användas som diskurspartiklar: små utfyllnadsord i det vardagliga samtalet. Många retar sig på dem, och ser dem som informationslöst slask som inte hör hemma i vårdad kommunikation. Vet folk inte hur man talar vårdat?

Jo då, det är ingen fara. Det som väcker irritation är kanske en missbedömning av det vardagliga talspråket, som bygger på annan grund än den vårdade skriften. Med ”vårdat” menar jag inte återhållsamt, utan sådant som behandlats, gärna av andra än skribenten. Det skrivna språket, som ju även kan utgöra manus och alltså bli talspråk, är helt enkelt inte lika spontant, utan brukar effektiviseras och finslipas innan det går ut till mottagarna. Talspråket produceras med andra förutsättningar.

Visst, diskurspartiklarna kan ersätta den eftertanke som ligger bakom skriftspråk: ett småord i dialogen kan ge några mikrosekunder extra att tänka på hur orden ska läggas. Men det gäller framför allt partiklar som ööh och vad heter det. Ord som liksom och kompani har faktiskt mer språkliga funktioner.

Till att börja med kan liksom betyda ’ungefär’, liksom dess ordboksmotsvarighet som jag precis använde och som betyder ’i likhet med’. Just liksom är en relativt ovanlig diskurspartikel, jämfört med exempelvis typ som betyder typ samma sak. Däremot kan liksom även fungera som ba(ra): det markerar citat och sammanfattningar.

Vad mer kan göra det? Jo, citattecken och kolon. Diskurspartiklarna fungerar som skiljetecken, som ju inte finns i talspråket! På samma sätt kan du vet användas som punkt. Det talar om att en mening är slut, men markerar samtidigt respekt mot lyssnaren: ”du känner ju till detta lika väl som jag”. Det är typ språkliga nyanser som liksom får skiljetecknen att ba ge upp, du vet.

Att markera inställning till mottagaren eller till det sagda är kanske den viktigaste funktionen för diskurspartiklarna, för talspråket handlar om dialogisk kommunikation. Att tala som en tidningsartikel vore stelt och monologiskt. Med diskurspartiklar kan vi inkludera lyssnaren, vi kan markera grammatiska gränser och vi kan visa att det vi säger är spontant, och inte en repeterad replik – eller lögn.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Den här krönikan skriver jag helt efter egen erfarenhet

Praktikplatsen fick in en fråga om prefixen a- och o-, specifikt orden osocial och asocial. Frågan bollades vidare till mig, kanske för att den passar min sociala kompetens. Grundregeln är att a- betecknar avsaknad, medan o- betecknar motsats. I många fall är avsaknad och motsats samma sak, som i onormal och anormal, men hur kommer det sig att det är skillnad på osocial och asocial? Borde inte de betyda samma sak?

Innan jag svarar på frågan är det a och o att vi tittar närmare på a- och o- (förlåt).

Från början är prefixen släkt, men har utvecklats olika. Det äldsta kända o- som i oskön sitter på en runsten från 1000-talet, vilket är ganska bra eftersom vi inte har jättemånga runor att vända oss till. I grekiskan tog samma prefix en annan väg och blev till a- som i analfabet (n tillkommer för att det inte ska bli två vokaler på rad). Sedermera har vi fått in det grekiska prefixet genom lånord som afasi (oprat på ren svenska).

Prefixet a- kan även stavas ab- som i abnorm, eller abs- som i abstraktion. Efterledet traktion kommer från ett ord som betyder ungefär ’drag’, så en abstraktion är alltså något som ’drar sig bort’ från det konkreta. Det är förstås släkt med attraktion, som förresten inte har a- som prefix, utan ad- som betyder ’till’: attraktion är alltså att ’dra till sig’ något.

Förlåt, ni får avbryta om jag börjar spinna iväg.

Germanska o- känner vi igen i osjyst, oväder och dialektala oi (’inte i’). Fast … oväder är väl inte motsatsen till väder? Nej, det visar sig att o- inte bara markerar motsatsen, utan även sådant som är obehagligt (!). Oväder är ’hemskt väder’ och ett odjur är ett ’hemskt djur’. Hemsk har förresten också en kul historia: den som var hemsk förr var ’hemvan’ (jämför inhemsk) och hade inte sett så mycket av världen. Oerfaren blev dum, som blev otrevlig, som blev … hemsk!

Ursäkta, nu kom jag ifrån ämnet igen. Var var vi?

Jo, hur är det egentligen med osocial och asocial? Osocial kan användas om en som är blyg eller på annat vis osällskaplig. Asocial är däremot den som inte passar in i samhället, som bryter mot regler eller är direkt otrevlig. Om o- är ’motsats’, och a- är ’frånvaro’, vad är då förklaringen till betydelseskillnaden?

Svaret ligger i ordet social, som kan betyda olika saker: å ena sidan handlar det om att kunna samverka och umgås med människor – att vara sällskaplig – och å andra sidan om att ingå i samhället och gemenskapen – att vara samhällelig.

I Latinamerika används ibland @ som en blandning av feminina a och maskulina o om en person med okänt kön (latina + latino = latin@), lite som hen i Sverige. Den som är både osocial och asocial kanske är @social?

Eller kanske @Eliderad. Följ på Twitter för mer språkligheter!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Korsordet är fritt

Dagens Nyheter kom med en språkfundering som bollades till mig. I ett korsord hade de ledordet ”krydda med kardeprefix”. Svaret var mumma; typiskt korsordsfinurligt, tycker jag. DN:s läsare höll inte med, och kritiska röster hörde av sig. Det här var ju fel användning av ordet prefix!

Prefix är ett språkvetenskapligt begrepp för förstavelser som modifierar betydelsen hos en rot. Med prefix förvandlas invånare till urinvånare, rolig till orolig, ordna till samordna och så vidare. Prefix har funktioner, men knappast egna betydelser, och kan därför inte stå självständigt. De kan användas på många olika ord med ungefär samma effekt: sam är inte ett ord i sig, men i orden samordna, samverka och samtala markerar det att något sker ’tillsammans’.

Karde betyder däremot ingenting, och har heller ingen funktion som kan tillfogas olika rotord. Det är helt enkelt en del av det odelbara ordet kardemumma. Är gåtan därmed löst?

Nja, nu har vi bara tittat på ordboksbetydelsen av prefix. Om vi i stället tittar på hur ordet faktiskt används så syns en skillnad: många använder det om första ordet i en sammansättning, som stek i stekpanna, eller om ett ord som står före ett annat, som svenska i svenska flaggan.

Med ordboken som rättesnöre så är detta fel användning, men ordboken rättar sig ju efter användningen; om ett ord konsekvent används på ett annat sätt än det som står i ordboken så betyder det bara att ordboken behöver uppdateras. Här är det viktigt att skilja på fackspråk och allmänspråk: inom språkvetenskapen betyder prefix just det som står ovan och inget annat, men det har en annan betydelse allmänt. Helt normalt för fackord som kommer in i vardagen: titta bara på viral, som i läkartermer betyder ’har med virus att göra’ men allmänt betyder ’får stor spridning på internet’.

Prefix betyder alltså ungefär ’något som står före ett annat ord’ i allmänspråket. Det kan gälla både det som på språkvetenskapiska kallas förled, alltså första delen i en sammansättning, och det som kallas attribut, alltså ett specificerande framförställt ord (ofta ett adjektiv).

Men, noterar den uppmärksamma läsaren, karde är ju varken ett förled eller attribut. Är det ändå ett prefix i vid mening? Förmodligen. Mumma är ju ett eget ord (helt orelaterat till kardemumma), och då blir karde ”något som står före ett annat ord”. Oavsett rätt och fel så handlar det ändå om ett korsord; de ska ju tänja språkets gränser för att utmana läsarna. Jag tycker nästan att ledordet var lite för lätt!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vilket är svenskans längsta ord?

Då och då är det någon lustigkurre som vill komma på vilket som är svenskans längsta ord. Svaren varierar, och jag skulle säga att de är påhittiga, men påfallande ofta börjar de nominerade orden med flaggstångsknopp.

Problemen med rubrikfrågan är många. Vad är egentligen ett ord, och hur mäter man dess längd? Det kan verka självklart: ett ord är ju en betydelsebärande samling bokstäver med mellanrum omkring, och längden räknas i antal bokstäver. Visst?

Nej, det är inte så enkelt. Talspråket har ju varken bokstäver eller mellanrum, men där finns ändå ord. Tyvärr är det svårt att exemplifiera detta i tidningen, så vi får nöja oss med skriftspråkliga definitioner så länge.

De flesta är överens om att röd är ett ord, men där tar det enkla slut. Är röda samma ord? Och rödgrön, är det ett ord eller två? Sett till mellanrum är det bara ett ord, men till beståndsdelar är det två. Och rödgrön blindhet då? Mellanrumsargumentet säger två, men vad säger betydelsen? I rödgrön blindhet betyder blindhet något annat än det gör självständigt. Är rödgrön blindhet därmed ett ord? Eller två, tre, rentav fyra? Det består ju av röd, grön, blind och het. Het gör adjektivet blind till ett substantiv, fast räknas det som ett eget ord när det inte har en egen betydelse? Om det nu är ett ord, är det samma ord som het i betydelsen ’varm’, eller är det ett annat ord som råkar stavas likadant?

Det är väldigt många frågor, och språkvetenskapen har inte alla svar. Men vi är inte intresserade av vetenskap, utan av att hitta det längsta ordet. Oavsett om sammansättningar som rödgrön eller flaggstångsknoppsochsåvidare räknas som enskilda ord eller inte så är de poänglösa för en ordlängdstävling. Om sammansättningar inte är egna ord så är de inte längre än sin längsta beståndsdel, och om sammansättningar är ett enda ord så finns inget enda ”svenskans längsta ord”, utan oändligt många oändligt långa ord.

Men det finns en lösning. Morfem är betydelsebärande (eller grammatiska) delar av ord: röd är ett morfem, medan röda är två (-a är pluralmorfem), och rödgrön blindhet är fyra. Vi skulle kunna säga att morfem är ordens rötter, och de kan vi räkna längden på. Vilket är längst?

Orangutang är ett lånord från malajiska, och där betyder det ’skogsmänniska’: två morfem. Men nu är det ändå svenskan vi pratar om, och orangutang är definitivt ett morfem på svenska; det går inte att dela upp det i mindre beståndsdelar som fortfarande har någon betydelse eller funktion.

Fast mitt bidrag till tävlingen om svenskans längsta morfem är palsternacka. Det har fyra stavelser, liksom orangutang, men fler bokstäver. Om du kommer på ett ännu längre – gärna ett morfem som har fem stavelser – så skriv!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

En promenad bort från boklådorna

I mellandagarna åkte jag för att hälsa på pappa med familj i Nynäshamn. På perrongen när jag klivit av pendeln gick en äldre herre fram till mig och frågade varför jag stirrar ned i telefonen i stället för att uppleva världen omkring mig (ni som har varit i Nynäshamn förstår exakt varför). Jag gick med honom en bit och deltog i ett samtal med en underton av ”dagens ungdom”. Så frågade han vad jag håller på med. Språkvetenskap, sa jag, och då blev han minsann intresserad.

”Vet du”, frågade han, ”vad bokhandel heter i plural form?”

Jag svarade att det naturligtvis heter bokhandlar. Nöjd med att ha överlistat en yngling till självutnämnd språkvetare sa han att nej, faktiskt inte. ”Okej, nu kommer du säga att det heter boklådor”, sa jag.

Han inledde en tirad om att böcker förr i världen bara såldes i lådor, och därför heter det boklådor än i dag. Jag sa att på den tiden var singularformen boklåda. Han lyssnade inte.

Frågan bokhandlar–boklådor var främmande för mig tills jag mötte den på Språkrådets frågelåda för några år sedan. Språkrådet rekommenderar att bokhandel ska böjas bokhandlar hellre än boklådor. Jag fattade inte varför de ens nämnde ett så avvikande ord, men det måste ju betyda att det används. Ingen ställer språkfrågor när det bara finns ett sätt att säga en sak på, men när olika personer säger på olika sätt vaknar osäkerheten och högre instans blandas in för att väga alternativen.

Boklådor kommer från tyska Buchladen, som mycket riktigt betyder ’bokbutik’, men även på tyska är Buchhandel det föredragna alternativet. Det finns förstås argument mot bokhandlar. Ett är att handel syftar på industrin, inte på en enskild butik. Det må så vara, men problemet är ju att vi faktiskt säger bokhandel i singular, och byter ut ordet när vi böjer det. Om handel är fel ord borde vi helt enkelt säga boklåda även i singular, men det gör vi inte, och därför är boklådor så mycket mindre begripligt. Och vad är det för fel på bokbutiker och bokaffärer?

Det är inte konstigt att folk vill dela upp språket i rätt och fel: som barn får vi ofta bilden av att det är så det funkar. Språkpoliser tar gärna till majoritetsargument, men bokhandlar är mycket vanligare än boklådor. Vad har man för självuppfattning om man är övertygad att alla säger fel utom en själv?

Det vanligaste argumentet mot bokhandlar är att det i bestämd form blir bokhandlarna – men det är ju också den bestämda formen för bokhandlare, alltså en person som säljer böcker. När herren på perrongen nämnde detta påpekade jag att exakt samma sak händer med fiskar och fiskare, som blir fiskarna i bestämd form. Att olika ord har samma form har ju aldrig varit ett problem i svenskan. Här tyckte han det var dags att ta avsked.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.