Har du träffat min kära kompis Mello?

När jag påbörjar den här krönikan har Melodifestivalen precis avgjorts (fel låt vann, men jag är inte bitter), så jag vill skriva av mig lite. Det går säkert att säga mycket om Mello i en språkkrönika, men jag vill prata om just smeknamnet Mello. Vad kommer det från? Hur har det dykt upp?

Det uppenbara svaret är att det är en förkortning av Melodifestivalen, enligt samma princip som att jag får smeknamnet Alex, eller att en Jan blir Janne. Eller vänta här nu, Janne är ju inte en förkortning, så hur kan det följa samma princip? Nu när jag tänker på saken är det ganska märkligt med ett smeknamn som blir längre; hela poängen är ju att det ska bli kortare.

Nja, det är faktiskt inte riktigt det som är poängen, även om det är en uppenbar fördel med smekformer av jättelånga namn som Melodifestivalen. Grejen med smeknamn verkar vara att de är två stavelser långa, oavsett hur långt ursprungsnamnet var; det kan innebära förkortning, förlängning eller varken eller (som när Susanne blir Sussie).

Den uppmärksamma läsaren noterar att Mello och Alex inte heller följer exakt samma princip: Mello får ju en extra bokstav. Det här beror på att l-ljudet förlängs i uttalet. Prova att börja säga ”Melodifestivalen”, men avbryt dig efter ”Melo-”; det låter inte likadant som ”Mello”. Men i själva verket förlängs l-ljudet i Alex också, så rimligen borde det stavas Allex (eller Alleks, men nu tar vi ett steg i taget). Kort sagt följer Mello reglerna för ett klassiskt svenskt smeknamn, till och med bättre än vad vissa smeknamn (som mitt) gör!

Smeknamnet Mello dök först upp i offentligheten under 2006, och sedan växte det rejält under de följande åren, tills SVT själva plockade upp ordet. Att det blivit så populärt har säkerligen till del att göra med att det följer smeknamnsreglerna, så det låter som att vi pratar om en god vän.

Smeknamnsreglerna beskrevs av språkforskaren Tomas Riad för knappt tjugo år sedan, men precis som vi kan följa grammatiska regler utan att känna till dem har vi kunnat hitta på smeknamn utan att reglerna funnits på papper. Och även om Mello känns som en god vän så blir det aldrig riktigt en bästis, för det missar en smeknamnsregel: det slutar på o (vilket bara är okej om första vokalen är u eller o, som i Lollo). Hade Melodifestivalen varit en person hade vi förmodligen försökt kalla hen för Melle eller Mellen (Mellan och Mellis hade funkat, men betyder något annat). Detta visar att Mello trots allt bara är en folklig förkortning, och inte ett smeknamn, men i framtiden kanske programmet förnyas till allas vår bästis Mellen!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Jakten på ditt riktiga namn

Varje dag påminns du om det. Namnet. Du får en etikett varje gång någon pratar med dig, när du loggar in på datorn eller hämtar posten. Men som många etiketter samhället satt på dig är den här feltryckt, och hur gör du för att hitta rätt? En pilotstudie vid Uppsala universitet har sökt svar.

Du heter kanske Ellinor. Eller Nastasja, Halima, sannolikt något helt annat. Men det är inte du; namnet berättar en historia som du inte är del av, som att folk pratar med en annan människa och förväntar sig att du ska svara. Så vad är ditt namn? Kanske ”Loppan”, som dina kompisar ibland kallar dig? Kanske ”Noel”, som han i din favorit-tv-serie? Kanske dina föräldrar vet; kanske måste du ställa den laddade frågan

– Vad skulle jag hetat om jag inte var tjej?

Och kanske tycker de inte alls att den är laddad, utan börjar minnas gamla förslag. Och där, mitt i haglet av personer som aldrig blev till, hör du

”Elis”.

Det är ju ditt namn. Tänk att du aldrig vetat om det förut.

Förnamnet är ofta en stor del av identiteten. Du blir ditt namn; en Ethel växer in i andra förväntningar än en Ahmed. Men för många transpersoner, alltså personer vars kön inte stämmer med det de tilldelades som barn, ställer namnet orimliga krav. Och att välja ett nytt är inte alltid lätt. Ska du ta ett som känns bekant? Eller ett olikt, för att komma ifrån den du aldrig var?

En enkätundersökning till transpersoner, utförd av mig och Carin Leibring Svedjedal, tyder på att det nya namnet mer sannolikt har något gemensamt med dödnamnet – det som väljs bort. Det kanske börjar på samma bokstav, är samma namn i maskulin form, eller bara har samma ursprung. Könskopplingen är förstås också viktig; många vill markera sitt kön med namnet, men lika många väljer hellre ett neutralt. Här finns klassiska alternativ som Kim och Robin, men också ovanliga som Pom eller Deme. Det kan vara befriande att få definiera sitt namn i stället för tvärtom.

Eller så kan du göra som Elis, som är icke-binär men valde ett killnamn för att kompensera att hen ofta uppfattas som kvinna. Namnet är inte perfekt, men Elis gillar att det inte låter lika typiskt manligt som till exempel Erik eller Karl. Det går alltså en skala mellan manligt och kvinnligt, både för namn och kön. Och det här är krångligt för traditionell språksociologi, som vill kategorisera som antingen det ena eller andra. Forskningsfältet är inte anpassat efter den komplexa verkligheten, och studier som denna är ett viktigt steg i att göra forskningen mer inkluderande – för alla.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Det har blivit dags att skriva om världskartan igen

Sommarens stora förändringar i svenskan kom från andra länder. Inte i form av lånord, utan som exonymer. Exonym betyder ’namn utifrån’, som Gothenburg för Göteborg eller Ungern för Magyarország. I dag ska jag dock prata om Burma, Swaziland och Makedonien. Eller Myanmar, Eswatini och Nordmakedonien som de heter numer.

Både Burma och Myanmar är slappa stavningar av det inhemska namnet မြန်မာ. Den utländska stavningen Burma har hängt kvar sedan kolonialtiden, ända tills militärregimen 1989 bad omvärlden att förnya sig. Tyvärr hade omvärlden inte så stor respekt för usurperande diktaturer på den tiden, så i demokratins namn höll man kvar vid Burma. Sedan dess har landet blivit mer demokratiskt, och det har känts fånigt att hålla kvar den koloniala stavningen. Därför beslutade Mediespråksgruppen – som tar fram språkliga riktlinjer för alla stora medier i Sverige – att också använda Myanmar framöver.

Swaziland har länge lidit av samma förbannelse som Sverige: att ständigt förväxlas med Schweiz. Till landets 50-årsjubileum i år beslutade därför kungen att det internationella namnet skulle bli samma som det lokala Eswatini. Tyvärr har Swazilands kung inte mandat att bestämma över svenska språket, så än så länge säger vi Swaziland, men ge det tid så kanske det går samma väg som med Myanmar.

Myanmar och Eswatini var inga inhemska ändringar, men Nordmakedonien är i högsta grad en nordmakedonsk angelägenhet. Och grekisk. Makedonien är nämligen en region i norra Grekland, som tycker att staten Makedonien inkräktar på deras historia. Efter lång oenighet har länderna äntligen kommit överens om att staten ska byta namn till Nordmakedonien. Nu kanske vi slipper höra ”Former Yugoslav Republic of Macedonia” varje gång landet får poäng i Eurovision Song Contest!

Ett annat namn som låter krångligt i Eurovision är Czech Republic, som på hemspråket kallas Česko och på svenska Tjeckien. Här är det alltså engelskan som krånglar, och fler än en gång har tjeckerna själva föreslagit att det helt enkelt kan heta Czechia på engelska, men det verkar tyvärr inte ha fastnat. I Sverige har vi samma historia med Vitryssland, som vi inte vill kalla Belarus.

Det är förresten värt att nämna att orden Belarus och Ryssland har språkliga kopplingar till svenska Roslagen, sannolikt för att folken har sitt ursprung i den regionen.

Precis som att uttala personnamn rätt är det ofta mer respektfullt att använda inhemska namn på länder: samernas region bör kallas Sápmi och inte Lappland. Men att byta ut Ungern mot det inhemska Magyarország i svensk text skulle nog bara förvirra; när ett namn har historisk hävd är det helt enkelt inte så aktuellt att ändra på – om det inte samtidigt förknippas med förtryck.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Livsmedelsetiketter styr inte över ditt språkbruk

I sommar har representanter för USA:s livsmedelsmyndighet gått i EU:s fotspår och satt ner foten för okynnet att kalla vissa matiga vätskor för mjölk om de inte har utvunnits ur ett djur. En mandel har ju inga spenar! Ur affärsmässig och juridisk synpunkt är det en rimlig begäran, men den går på tvären mot språket.

Ordet mjölk är mycket gammalt, och har förmodligen i alla tider använts om di, eller ”juversekret” som EU-domstolen kallar det. Men det har även en månghundraårig historia av att användas om andra vita vätskor, som kautschukmjölk (alltså gummivätska) eller kokosmjölk (alltså kokos blandat med vatten). Varför förbjuda det nu? Det handlar förstås inte om en språkriktighetsaktion, utan att mejeriindustrin tappar marknad och vill skydda sina produkter.

Då och då blir skyddade varumärkesnamn så spridda att de tappar sin koppling till själva varumärket, och blir generella ord för liknande produkter. Detta öde har bland annat drabbat frigolit, termos och adrenalin, men det kanske är historier för en annan språkkrönika.

Mjölk är förstås redan språkligt allmängods, så argumentet är inte att varumärket ska skyddas, utan att ordet måste användas korrekt för att inte vilseleda (lätt hänt att tro att nötmjölk kommer från nötkreatur). I teorin skulle konsumenter kanske uppfatta sojamjölk som något annat än sojadryck: dryck är ju bara något man dricker, men mjölk kan man ha på flingor, i matlagning och som ett utmärkt komplement till ett land av honung. Vem väljer dryck när det står mjölk i receptet?

Förmodligen ganska många. Vi är ändå väldigt duktiga på att ersätta smör med margarin, i såväl recept som språk. Förresten har Sverige redan begränsningar på vad livsmedel får heta, och det har inte hindrat mjölksubstituten från att bli mer populära här. Oavsett vad det står på etiketterna är samhället ännu inte så totalitärt att det kan hindra oss från att till vardags kalla margarin för smör, eller rismjölk för mjölk. Hade hasselnötsindustrin känt sig hotad av hur bra macadamianötter säljer så hade vi garanterat sett krav på att de måste byta namn till macadamiafrön ”för att inte vilseleda”.

Finns det ingen praktisk skillnad mellan två ting – nötter och macadamianötter, smör och margarin, mjölk och havredryck – så kallar vi dem för samma sak. För mjölkindustrin finns förstås en väldigt kännbar praktisk skillnad, men det är knappast namnets fel.

Namn är symboler, och bestämmelserna kring varunamn är symboliska åtgärder. Symbolhandlingar är absolut viktiga, men de löser sällan problemet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vi har så mycket att lära oss av Pokémon

I maj skrev jag att det sällan finns någon naturlig koppling mellan ett ord och det betecknade, undantaget namn på ljud. Samma vecka som den texten gick i tryck anordnades den första konferensen om ”pokémonastik” i Tokyo, och hur oseriöst det än låter kan mycket som presenterades där utmana idén om språkets godtycklighet.

Ordet pokémonastik är en sammansättning av Pokémon och onomastik, alltså namnforskning. Föredragen handlade därmed (främst) om forskning på Pokémonnamn, och varför lägger seriösa namnforskare tid på det? Jo: det finns strax över 800 olika Pokémon (än så länge), så materialet är relativt stort; namnen är översatta till många språk, så det går att göra mellanspråkliga jämförelser; och kanske mest spännande är att alla Pokémon har förbestämda värden, så det går att värdera och kategorisera namnen.

Förnamnsforskare har hittat på ett sätt att beräkna ett namns ”könsvärde” baserat på dess struktur. Till exempel har kvinnonamn i allmänhet fler stavelser än mansnamn, så ett namn med många stavelser får höjt feminint värde. Men detta är en ostabil värdering som skapats för att forskare ska kunna sätta in en komplex värld i prydliga tabeller.

Hos Pokémon finns redan prydlig statistik tillgänglig, som ett viss monsters styrka och snabbhet, vikt och storlek, utvecklingsstadium med mera. Tänk vad lämpligt om också människor föddes med sina etiketter synliga, så samhället inte skulle behöva envisas med att kategorisera alla!

Forskarna har alltså letat mönster mellan Pokémonnamnen och dessa värden. En studie visar att Pokémon som är starkare, tyngre och mer utvecklade har längre namn och fler hårda ljud, som b d g v z, både i engelskan och japanskan. Om vi bara tittar på de engelska namnen (som används även i Sverige) har små Pokémon ofta höga vokaler i namnet, medan stora Pokémon ofta har låga. Däremot finns inga tydliga egenskaper som kan förknippas med kön(sfördelning), till skillnad från hos människor.

Betyder detta att vi alltid ger långa namn till stora varelser och föremål? Nej, men pokémonastiken kan fortfarande lära oss något om verklighetens namngivning. Forskarna bakom studien menar att vi med namnen markerar egenskaper som är relevanta för att klara sig, eller överleva: i Pokémon-spelen är målet att besegra motståndare och komplettera sin samling, och för det behövs starka och utvecklade monster. I verkliga livet är målet (tydligen) att yngla av sig, och då är kön en viktigare faktor än styrka. Undrar hur denna slutsats skulle kunna utvecklas av jämförelser med varumärkesnamn eller ortnamn!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Välkommen till Språkkrönikan!

Ibland frågar folk vad mitt namn betyder. Jag menar inte mitt efternamn, även om det också händer, utan nu tänkte jag på mitt onlinenamn. Det vill säga ”Eliderad”, som jag bland annat använder på Twitter. För att förekomma frågorna är en presentation och förklaring på plats!

Eliderad (uttalas med betoning på näst sista stavelsen, som reducerad) är en participform av verbet elidera. Substantivet elidering, eller hellre elision, är en språkvetenskaplig term för utelämning av språkljud. Att säga ”nån” i stället för ”någon” är att elidera g- och o-ljuden. Det handlar alltså om ta bort onödigheter och överflödigt krångel, och göra språket lite lättare.

Vi eliderar hela tiden när vi talar, även om det sällan syns i skrift. Annat är det i franskan och engelskan, där varje apostrof betecknar en elision. Ordet elidera kommer från latin och betyder ’stöta ut’ (ordet är nära besläktat med kollidera). Nu när jag säger det högt så inser jag att eliderad alltså betyder ’utstött’; det borde jag kanske tänkt på innan jag började använda det för att identifiera mig själv.

I överförd betydelse kan elidera betyda ’utelämna’ i största allmänhet. En skulle kunna elidera den åtalades namn i en nyhetsartikel, eller elidera sina fyra sista siffror i ett foto av nya körkortet. Tyvärr stöter jag väldigt sällan på ordet i den här bemärkelsen, men det är bara att börja använda!

Det fanns dock ingen djup tanke bakom namnvalet; jag ville bara ha ett snyggt namn, och hittade elision på en lista över vackra ord. Eftersom det dessutom är ett språkvetenskapligt begrepp kunde jag inte låta bli att ta det. Att elidering handlar om förenkling och borttagning av onödigheter, att elision är väldigt likt elysion (’paradis’) eller att de första stavelserna i Eliderad ser ut som en sammanslagning av Elias och Alexander (två av mina förnamn) är sammanträffanden och efterhandskonstruktioner. Men lika häftiga för det!

Innan jag startade webbplatsen gick jag igenom många namnförslag med anknytning till Eliderad. Först funderade jag på Kyrie elision (av Kyrie eleison: ’Herre, förbarma dig’), vilket förvisso är den bästa ordvits jag någonsin producerat, men det känns för laddat för en krönikesamling som (mestadels) inte handlar om religion. Sedan gick jag till Eliderade fälten, en anspelning till elyseiska fälten – paradiset i grekisk mytologi – vilket också är häftigt, men kanske lite för högtravande. Under en period körde jag helt enkelt på Eliderat: om en person är eliderad så får väl ett webbprojekt vara eliderat! Men i klarspråkets namn har jag valt ett namn som gör tydligt vad det handlar om: Språkkrönikan.

Har du några språkfrågor eller andra önskemål om innehåll är du välkommen att kontakta mig!

Mörkrets och ljusets fest

I dag är det lucia! En skandinavisk högtid där vi uppmärksammar ett italienskt helgon. Varför inte ett svenskt? Sanningen att säga så har luciafirandet inte mycket att göra med martyren Lucia; kanske mer med hennes namn.

När ett nytt namn skapas så har det ofta en tydlig betydelse. För länge sedan ville någon kalla sin nyfödda för vacker segrare, vilket på den tiden uttalades Sigfrid. Men oftast är det inte för betydelsens skull man väljer ett namn. Problemet med vår namnkultur är ju att vi bestämmer namnet innan personen fått chans att leva upp till det; det finns nog många Sigfrid som inte är särskilt vackra eller segerrika.

Lucia kommer från latinets lux, vilket betyder ’ljus’. Den 13 december är ljus lite av en bristvara i Sverige, så vi plockar in all konstgjord ljussättning vi kan få. Att vi hämtade Lucia beror alltså på hennes symboliska namn; hade vi haft ett svenskt helgon som hette ”Lampa” så hade vi nog valt henne i stället. Ljus i håret kommer inte från Lucia utan från en tysk tradition, likaså att färga bröd gult. Det är också symboliskt: det gula skulle lysa upp mörkret. (Numer behandlar vi årstidsbunden depression med ljusterapi, men jag tror fortfarande att saffran är svaret.)

Eftersom lussekatten är äldre än lucia så har dess namn inget med Lucia att göra. Bullarna har nämligen också kallats för dövelskatter, alltså djävulskatter. Inte för att de är onda, men för att deras symboliska gula ljus skrämde bort djävulen, som förklädde sig till katt i årets mörkaste tid. Dövelskatten eller lussekatten är alltså döpt efter det monster den skulle skrämma bort. Nej, inte Lucia! Den ska förstås skrämma bort Lucifer.

13 december ägnades åt en religiös figur som har med ljus att göra långt innan Lucia dök upp. Lucifer kommer ju också från lux, och från ferre som betyder ’att bringa’. Fast varför mörkrets herre kallas ljusbringare är inte helt klart (han kan ha förväxlats med en meteor, som ju också faller från himlen). Är det då bara ett sammanträffande att Lucifer och Lucia uppmärksammas samma tid på året?

Det är svårt att säga. Det kanske är själva högtiden som är ljusbringare, för den leder mot ljusare tider? Precis som språk är traditioner blandningar av inhemska och utländska kulturdrag, och sällan särskilt logiska. På samma sätt som med språket kan man alltså inte säga att lucia var bättre förr; går man tillbaka lagom långt finns ju själva Lucia inte kvar!

(Och jo: helgonet stavas med stor bokstav, och högtiden med liten.)

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Mellan Åland och Filippinerna

Sist jag var på affären och handlade några kilo bananer (det var extrapris) träffade jag min gamla musiklärare. Han står förmodligen jämt där vid frukthyllorna, för i skolan ville han alltid att vi skulle sjunga ”vi käkar äpplen, vi käkar päron, vi käkar gula och mogna och vridna åt höööger – bananer!”

Men den här gången ville han inte prata bananer, utan hade en språklig fundering (fler sådana, tack!). Han sa att när man pratade om Filippinerna på hans tid så sa man alltid ”på Filippinerna”, och det är så han själv brukar säga. Men nu för tiden hör han oftast att till exempel nyhetsuppläsare på radio och tv säger att det händer saker ”i Filippinerna”, så då måste det ju vara det som är rätt?

Hans attityd – att majoriteten har rätt och han själv kan ha fel – är väldigt hälsosam. Som språkvårdare får man ofta upprörda frågor av typen ”alla säger så här, men det kan väl inte vara rätt?!” Frågeställarna brukar bli mäkta besvikna när man svarar att ”jo, det är faktiskt rätt”; de tycker att den riktiga svenskan misshandlas och förstörs.

Men ”riktig svenska” är en myt: alla tycker att deras eget språk, som de lärde sig som unga, är det bästa – trots att alla, även jämngamla, har olika språk.

Men! Att en ny sak är rätt betyder inte att en gammal är fel. Så är det i frågan om i eller Filippinerna: båda alternativ är lika riktiga. Språkriktighetsboken (som låter som viktigpettrarnas bibel, men i själva verket bara är ett väldigt omständligt sätt att säga ”ingen har fel”) har ett helt kapitel om just den här språkfrågan. Vanligtvis när man pratar om en ö (eller halvö eller holme eller ögrupp) så säger man att man är den. Men när man pratar om ett land eller ett annat administrativt område säger man att man är i det.

Så har vi platser som Filippinerna, som är både en ögrupp och ett land. Då får man helt enkelt bestämma sig för vilket man syftar på: Pratar man om en vulkan så är det geografiskt bundet, och då kan fungera bättre. Men handlar det om ett presidentval så har det med administrationen att göra, och då kan man välja i. Och pratar man om något på havet, mellan öarna, väljer man nästan alltid i Filippinerna.

Men eftersom det sällan blir missförstånd är i och i princip utbytbara. Det fungerar förstås alltid att följa majoriteten … fast olika platser behandlas på olika sätt: vi säger nästan aldrig på Japan eller i Åland. Dessutom finns specialfall som Irland: ön och nationen har inte samma gränser, och därför blir det extra noga vilket ord man väljer!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Talkarriärens inledning

Förra veckan fick jag en till kusin (min familj är kaniner), och det innebär att min morbror än en gång blivit pappa och att hans fru blivit mamma. Sannolikt kommer något av de orden också bli det första ord som barnet lär sig, men varför är det så? Visst brukar små barn hänga mycket med sina föräldrar, men hur kan de lära sig vad de heter? För att lära sig ordet mamma måste man också höra ordet väldigt mycket, alltså måste de flesta mammor prata om sig själva hela tiden. Jag sympatiserar med mammorna – jag gillar också att prata om mig själv – men stackars barn som måste stå ut med att höra en oändlig ström av personliga problem!

Okej, så illa är det kanske inte. De flesta mammor kan intyga att man sällan pratar om sig själv med barnet; det man säger är i stället saker som ”mamma ska byta blöja”, ”ska mamma hämta nallen?” och ”nu orkar mamma inte höra mer skrik”. Meningarna handlar om barnet, och ordet mamma är bara med för att visa att mamman är barnets trogna tjänare! Spädbarn är nämligen ännu mer egotrippade än sina föräldrar, och därför måste man fjäska något enormt för de små liven!

(Tar man steget längre så blir man en curlingförälder, ett ord vi kan prata mer om när min kusin blivit äldre.)

Men varför säga mamma eller pappa när man kan säga jag? Det är ju så vi pratar med andra människor, så varför inte med barn? Jo, spädbarn har ju inte alla hästar hemma, så för dem är ordet jag väldigt intetsägande. Av samma anledning säger man inte du, utan helt enkelt barnets namn: ”Ska pappa följa med Pyret till mormor?” Barnet lär sig snabbt vem som är pappa och vem som är Pyret, så det är lätt att förstå meningar som innehåller de orden. Jag och du är däremot relativa och handlar om olika personer beroende på situation, vilket är lite svårt för barn att förstå. Pronomen är helt enkelt överkurs i den åldern (pappa är visserligen också ett relativt ord, men så vitt Pyret vet finns bara en pappa i världen).

Det första ordet är ett som är lätt att säga och som man haft i sin närhet, därför är mamma och pappa vanliga. Barns första ord kan säga en del om deras tillvaro: hälsar många på barnet kan det första ordet bli hej, och uppmärksammar man barnet på omvärlden kanske ordet blir titta. Ett barn som växer upp med en hund kan inleda talkarriären med vovve, och är barnet alltid med sitt gosedjur kanske första ordet blir nalle.

Eller som med min moster: när hon var spädbarn var hon ofta med min då tonårige morbror, så hennes första ord blev – naturligtvis – fan.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.