Varför spenderar vi fortfarande tid på frågor som dessa

Man kan inte spendera tid, utan bara pengar. Slår jag upp spendera ser jag att det kommer från ett latinskt ord som betyder skänka, så rimligen kan man bara spendera pengar genom att donera dem, inte köpa saker. Ord utvecklas alltså och får nya betydelser, och visst kan det kännas ovant när betydelserna är nya … men spendera tid har funnits i svenskan i åtminstone trehundra år.

Ett annat ord som förknippas med pengar är investera, och konstigt nog är det ganska få som klagar på uttrycket investera tid: att lägga tid på något man hoppas kommer löna sig. Och jag har aldrig hört någon klaga på slösa tid, men det är kanske inte så konstigt eftersom ordet slösa kommer från ett ord som betydde ’dagdriva’: låta tiden gå till ingen nytta. Det hade alltså inget med pengar att göra, och det är därför språkpoliser jämt protesterar mot uttrycket slösa pengar.

Va, gör de inte? Språkpoliser är så ologiska.

Det är inget konstigt att allmänspråket tar över ord från olika fält och ger dem nya betydelser. Tvärtom är det ett av de främsta sätten som språket utvecklas på, och också ett mycket uppskattat grepp inom poesin. Jag saxar lite Tomas Tranströmer:

… Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden.

Jag följde förvisso inte snacket så noga när Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur, men min fördom är att han inte kritiserades för taffligt ordval: ”stjärnbilder kan inte stampa!” Om ingen sade spendera tid till vardags hade Tranströmer hyllats för en sådan metafor, men när det används av folk i allmänhet är det tydligen fult och ska motarbetas. Som alltid osar språkpoliseriet av elitism.

Språkpoliser talar ofta om språkligt förfall, att svenskan tappar nyanser och blir fattigare när folk slutar göra skillnad på var och vart, eller själv och ensam. Men när folk lägger till nyanser, till exempel med spendera tid i stället för tillbringa, visa på i stället för visa eller döpa istället för namnge, då är det visst också förfall! Notera den gemensamma nämnaren ”folk”.

Med nya vanor behöver ord förnyas. Ett tydligt exempel är radera som i datasammanhang tagit ett kliv ifrån den gamla betydelsen ’skrapa bort’, men nyansskillnaderna är sällan så distinkta. Samtidigt har vissa tänkbara nyanseringar aldrig varit aktuella, som skillnaden mellan vi (’jag och du’) och vi (’jag och andra än du’), vilket jag hellre skulle se språkpolisen kämpa för. Nå, vi behöver förstås inte krysta in nyanser som inte kommer naturligt, men varför motarbeta de som gör det?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Kan vi höra ljudet av ljus?

Som ni säkert vet är ord godtyckligt skapade. Det finns ingen logisk koppling mellan uttalet eller stavningen av ordet ljus, och den elektromagnetiska strålning som ordet faktiskt syftar på. Det hade lika gärna kunnat heta frop, gägersmo eller varför inte light – det handlar bara om vad vi gemensamt inom språkområdet kommit överens om. Det faktum att olika språkområden kommer fram till helt olika namn tyder desto mer på att det inte finns någon allmängiltig koppling mellan ting och språk.

Men gäller det alla ord? Nja, till exempel är ordet kaffe nästan internationellt, fast det betyder inte att det finns någon naturlig koppling mellan ordet och den svarta, koffeinhaltiga drycken. I det här fallet handlar det snarare om att namnet på kaffet importerades i samband med drycken, och har hängt kvar.

Men glöm lånorden; det finns faktiskt ord som har en naturlig koppling till det de betecknar! Ord som, när de uttalas, låter likadant som det fenomen de talar om, och därmed i stort sett likadant i alla språk. Med ett jubel kraschar onomatopoetikonen in!

Onomatopoetikon är grekiska och betyder ungefär ’namngörande’, men på svenska kallar vi dem hellre för ljudhärmande ord: som jubel och krasch, som jag använde i förra stycket. Namn på just ljud är nästan alltid ljudhärmande, allt från prassel och ringa till pip och kuttra. Djurläten är särskilt tacksamma: både jama och mjau imiterar kattens läte, och vissa djur, som korp och kråka, har till och med ljudhärmande namn! Det är som Pokémon-tv-serien där alla monster säger sina namn. Visst vore det praktiskt att bara kalla katter för jaming och hundar för … vovve!

Tyvärr finns saker som inte har något ljud. Vad är det onomatopoetiska ordet för ljus?

Det händer inte ofta, men ibland har vi faktiskt en lösning. Ord som handlar om ljusintryck börjar påfallande ofta på gl- (glimt, glöda). Detta kallas fonestem. Det finns många undantag (glad, glin), men intressant är att fonestem ofta förekommer i flera språk. Andra exempel är att ord som börjar på fj– ofta är förolämpningar (fjant, fjäskare) eller att näsrelaterade ord innehåller n (sinus, snuvig). Även om jag hittar på nya ord, ”det glyrar ute, men jag är för fjoxande”, så fattar ni ungefär vad jag menar tack vare fonestemen.

Sannolikt förknippar vi bara gl- med ljus för att vi ofta hör det användas så, men kanske finns det något underliggande, något ursprungligt, som faktiskt kopplar de här ljuden till det betecknade?

Kanske ljuset har ett läte.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Mina damer, herrar, och alla däremellan och utanför!

Det kom in en språkspaning om ordet hen. Nu låter det som att jag kommer sparka döda hästar, men häng kvar. Spaningen gällde en konstruktion i stil med ”Mina damer och herrar och hen”, vilket frågeställaren tyckte lät helt galet. Jag håller med.

Problemet är förstås att hen är ett pronomen, medan damer och herrar är substantiv. Att säga ”mina hen” är lika besynnerligt som att säga ”mina vi” eller för all del ”mina hon”. Visst, det är inte omöjligt att använda pronomen substantiviskt, ungefär som ”blev det en han eller en hon?”, men det funkar väldigt sällan.

Avsikten är fin: att inkludera även de som inte är just damer eller herrar. Ett mindre problematiskt alternativ till ”mina damer och herrar” är ”kära publik” eller liknande. Det är fullständigt könsneutralt och omfattar alla tilltalade. Är problemet därmed löst?

Nja, ofta kan det ju finnas en anledning att markera vilka som finns i gruppen, för annars glöms de bort. ”Kära publik” innebär ett fullständigt osynliggörande av publikens grupperingar. Jämställt, absolut, men knappast inkluderande.

Personer som varken är damer eller herrar kallas icke-binära. Det är visserligen inte heller ett substantiv, men vi har en lång historia av att använda adjektiv som om de vore substantiv: vuxen, äldre, bekant och så vidare. För den som vill vara inkluderande fungerar alltså formuleringen ”mina damer, herrar och icke-binära”.

Men icke-binär är i och för sig inte ett oproblematiskt begrepp: det utgår ju från den binära, alltså tvådelade, könsuppdelningen som norm. Å ena sidan tar ordet avstånd från normen, å andra sidan kan det uppfattas som underordnat densamma. Det är som om ordet för kvinna skulle vara icke-man (detta är förresten bakgrunden till ordet kärring, som är bildat av karl). Att icke-binär dessutom är så långt, och relativt okänt, gör det än mer förståeligt att det inte används så ofta (och till exempel ersätts med det mer välkända hen).

Men vad gör väl det att ordet är problematiskt? Om de flesta icke-binära tycker att det är den bästa benämningen så bör den användas. Det finns många faktorer att ta hänsyn till när språk standardiseras, till exempel hur etablerad och accepterad en form är, och hur bra den passar in i systemet. Men när det gäller hur individer eller grupperingar ska benämnas så är det faktiskt de berörda som har tolkningsföreträde.

Slutligen en uppdatering i min jakt på svenskans längsta morfem, alltså det längsta ordet som inte är en sammansättning eller avledning. Själv föreslog jag palsternacka, men bland läsarförslagen fanns gallimatias. Färre bokstäver, men en hel stavelse längre! Har någon ett förslag med fler bokstäver och minst fem stavelser? Annars har vi nog en vinnare!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Språkmarkörer är aldrig meningslösa

Läsaren Stig skriver och funderar på ordet liksom, som liksom smyger sig in i språket utan att fylla någon tydlig funktion, och gör liksom inget annat än att späda ut informationen. Det är lätt att skylla på dagens ungdom, men Stig medger att han har samma ovana själv, fast med uttrycket så att säga. Inget att skämmas för!

Ord som liksom, ba(ra), fullkomligt, med flera kan användas som diskurspartiklar: små utfyllnadsord i det vardagliga samtalet. Många retar sig på dem, och ser dem som informationslöst slask som inte hör hemma i vårdad kommunikation. Vet folk inte hur man talar vårdat?

Jo då, det är ingen fara. Det som väcker irritation är kanske en missbedömning av det vardagliga talspråket, som bygger på annan grund än den vårdade skriften. Med ”vårdat” menar jag inte återhållsamt, utan sådant som behandlats, gärna av andra än skribenten. Det skrivna språket, som ju även kan utgöra manus och alltså bli talspråk, är helt enkelt inte lika spontant, utan brukar effektiviseras och finslipas innan det går ut till mottagarna. Talspråket produceras med andra förutsättningar.

Visst, diskurspartiklarna kan ersätta den eftertanke som ligger bakom skriftspråk: ett småord i dialogen kan ge några mikrosekunder extra att tänka på hur orden ska läggas. Men det gäller framför allt partiklar som ööh och vad heter det. Ord som liksom och kompani har faktiskt mer språkliga funktioner.

Till att börja med kan liksom betyda ’ungefär’, liksom dess ordboksmotsvarighet som jag precis använde och som betyder ’i likhet med’. Just liksom är en relativt ovanlig diskurspartikel, jämfört med exempelvis typ som betyder typ samma sak. Däremot kan liksom även fungera som ba(ra): det markerar citat och sammanfattningar.

Vad mer kan göra det? Jo, citattecken och kolon. Diskurspartiklarna fungerar som skiljetecken, som ju inte finns i talspråket! På samma sätt kan du vet användas som punkt. Det talar om att en mening är slut, men markerar samtidigt respekt mot lyssnaren: ”du känner ju till detta lika väl som jag”. Det är typ språkliga nyanser som liksom får skiljetecknen att ba ge upp, du vet.

Att markera inställning till mottagaren eller till det sagda är kanske den viktigaste funktionen för diskurspartiklarna, för talspråket handlar om dialogisk kommunikation. Att tala som en tidningsartikel vore stelt och monologiskt. Med diskurspartiklar kan vi inkludera lyssnaren, vi kan markera grammatiska gränser och vi kan visa att det vi säger är spontant, och inte en repeterad replik – eller lögn.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vilket är svenskans längsta ord?

Då och då är det någon lustigkurre som vill komma på vilket som är svenskans längsta ord. Svaren varierar, och jag skulle säga att de är påhittiga, men påfallande ofta börjar de nominerade orden med flaggstångsknopp.

Problemen med rubrikfrågan är många. Vad är egentligen ett ord, och hur mäter man dess längd? Det kan verka självklart: ett ord är ju en betydelsebärande samling bokstäver med mellanrum omkring, och längden räknas i antal bokstäver. Visst?

Nej, det är inte så enkelt. Talspråket har ju varken bokstäver eller mellanrum, men där finns ändå ord. Tyvärr är det svårt att exemplifiera detta i tidningen, så vi får nöja oss med skriftspråkliga definitioner så länge.

De flesta är överens om att röd är ett ord, men där tar det enkla slut. Är röda samma ord? Och rödgrön, är det ett ord eller två? Sett till mellanrum är det bara ett ord, men till beståndsdelar är det två. Och rödgrön blindhet då? Mellanrumsargumentet säger två, men vad säger betydelsen? I rödgrön blindhet betyder blindhet något annat än det gör självständigt. Är rödgrön blindhet därmed ett ord? Eller två, tre, rentav fyra? Det består ju av röd, grön, blind och het. Het gör adjektivet blind till ett substantiv, fast räknas det som ett eget ord när det inte har en egen betydelse? Om det nu är ett ord, är det samma ord som het i betydelsen ’varm’, eller är det ett annat ord som råkar stavas likadant?

Det är väldigt många frågor, och språkvetenskapen har inte alla svar. Men vi är inte intresserade av vetenskap, utan av att hitta det längsta ordet. Oavsett om sammansättningar som rödgrön eller flaggstångsknoppsochsåvidare räknas som enskilda ord eller inte så är de poänglösa för en ordlängdstävling. Om sammansättningar inte är egna ord så är de inte längre än sin längsta beståndsdel, och om sammansättningar är ett enda ord så finns inget enda ”svenskans längsta ord”, utan oändligt många oändligt långa ord.

Men det finns en lösning. Morfem är betydelsebärande (eller grammatiska) delar av ord: röd är ett morfem, medan röda är två (-a är pluralmorfem), och rödgrön blindhet är fyra. Vi skulle kunna säga att morfem är ordens rötter, och de kan vi räkna längden på. Vilket är längst?

Orangutang är ett lånord från malajiska, och där betyder det ’skogsmänniska’: två morfem. Men nu är det ändå svenskan vi pratar om, och orangutang är definitivt ett morfem på svenska; det går inte att dela upp det i mindre beståndsdelar som fortfarande har någon betydelse eller funktion.

Fast mitt bidrag till tävlingen om svenskans längsta morfem är palsternacka. Det har fyra stavelser, liksom orangutang, men fler bokstäver. Om du kommer på ett ännu längre – gärna ett morfem som har fem stavelser – så skriv!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Välkomna till landet lämplig

Läsaren Eva har mejlat och bett mig skriva om ordet lagom. När kom det in i svenskan, och varför finns det bara här? Svensk ordboks definition av lagom är ”som har lämplig omfattning”, så lämplig är en bra synonym. Ordet och dess betydelse förknippas starkt med svenska värderingar, vilket förstås är passande för ett ord som bara finns här.

Synd att det inte är sant; lagom är inte alls unikt för svenskan. Vi behöver bara blicka mot norskan för att hitta ordet där också, och vad är det för fel på engelskans adequate, sufficient, appropriate, just right? Felet kanske är att de olika orden inte passar i alla betydelser av lagom, utan man måste växla lite beroende på om man vill säga ”lagom trött”, ”lagom stor”, ”lagom mycket” och så vidare. Synonymen lämplig har exakt samma ”problem”, men det är det ingen som nämner. Och det är sällan någon tar upp att ord som orka eller hinna är mycket omständligare att översätta.

Att hitta en perfekt motsvarighet, som kan användas på exakt samma sätt, i andra språk är mycket begärt. Det är nämligen väldigt få ord i vokabulären som faktiskt har perfekta motsvarigheter, oavsett språk. Ta något så enkelt som kaka, som på engelska översätts till cake. Men cake betyder även tårta, och kaka kan dessutom betyda biscuit – som också kan betyda kex, som … ni fattar.

Men varför nöja sig med norska och engelska? Ordet lagom har riktigt bra motsvarigheter på finska, ryska, tamil, albanska, bulgariska, estniska, thai, japanska, slovenska … Särskilt svenskt är det då inte. Hur kommer det sig då att vi betraktar Sverige som ”landet lagom”?

Det kommer sannolikt från den svenska modellen, en kompromiss som inte skulle vara för mycket av varken kapitalism eller socialism. Lagom, helt enkelt. Ideologin har rotats in i kulturen, och vi har fått för oss att ordet skulle vara unikt, precis som Danmark är det enda landet i världen med ett ord för bakfull. (Eller vänta.)

När kom ordet in i svenskan då? Tja, lagom är gammalt. Det fanns åtminstone redan i fornsvenskan, som en böjning av det uråldriga ordet lag, och betydde ungefär ’enligt lagen’. Fast det handlar inte bara om juridisk lag utan om sociala normer, så ’enligt normen’ är mer exakt. Den som inte var lagom på den tiden var alltså onormal! Att lagom skulle ha uppfunnits under vikingatida mjödbjudningar är tyvärr påhittat.

Vill du läsa mer utförligt om lagom så rekommenderar jag med värme Mikael Parkvalls Lagom finns bara i Sverige: och andra myter om språk, en av de bästa språkböcker jag vet!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Regler och språk – hönan eller ägget?

Efter några förseningar släpptes äntligen den fjärde upplagan av Svenska skrivregler (i somliga kretsar även känd som Bibeln) till allmänheten i maj. Den efterlängtade volymen ersätter den nio år gamla föregångarupplagan, och ger oss fräscha råd och regler för hur det offentliga språket ska se ut: en nödvändighet för alla som skriver för en bred läsekrets.

Men vänta nu, vadå fräscha regler? Varför hittar Språkrådet på nya regler? Det är väl mycket lämpligare att hålla reglerna konstanta och språket konsekvent? Förresten var reglerna mycket bättre på min tid! Språkförbistring!

Huruvida förändringarna utgör eller bevisar språkförbistring lämnar jag därhän (eller nej förresten: det finns ingen språkförbistring), men varför det kommer nya regler, och vad det innebär, kan vi prata lite mer om. Språket är, som jag väldigt ofta upprepar i det här utrymmet, under ständig förändring, och det är både onödigt, omöjligt och ohälsosamt att försöka motverka det. Utveckling är tecken på friskhet; språk vars utveckling hämmats är i dag utdöda eller lever på nåder med respirator, som flera samiska språk.

Samtidigt finns en poäng i att hålla språket någorlunda konsekvent, för förståelsens skull, och det är just därför reglerna finns till att börja med: som ett rättesnöre för vår gemensamma kommunikation. Men reglerna bestämmer inte språket, utan bestäms av det, och därför måste de uppdateras emellanåt.

Skrivreglerna (som kanske bättre benämns ”rekommendationerna”) och språkbruket har alltså något av ett hönan–ägget-förhållande till varandra. Reglernas styrka är att de hjälper oss kommunicera konsekvent, men med bristen att de i någon mån bromsar språkutvecklingen. Utan det gemensamma rättesnöret hade ju språket kunnat förändras – och förhoppningsvis förbättras – mycket snabbare och åt alla möjliga håll. Nackdelen är förstås att vi snart skulle få svårare att förstå varandra. Visst gör det inte så mycket om man blandar ihop bindestreck och tankstreck, men ju fler småregler som bryts, desto svårare blir det att begripa helheten.

Likväl utvecklas språket. Men till skillnad från den vildvuxna trädgård det skulle kunna vara (och en gång var!) så ansas den av skickliga trädgårdsmästare, som ibland helt enkelt måste anpassa sig när en gren från grannens tomt växer in och skymmer syrenen, eller när nya grödor spontant spirar i rabatten. Somliga kanske ser dem som ogräs, men vad spelar det för roll när så många går och luktar på dem varje dag?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Hotet mot svenska språket

Det ser mörkt ut för svenskan. Vi lånar in ord som aldrig förr, dels för att vi inte orkar hitta på svenska översättningar (åt ord som chatt), dels för att ersätta fullt fungerande svenska ord (med ord som event). Fortsätter det så här kommer språket vara helt utrotat om exakt etthundra år.

Svenskan har alltid varit ett enhetligt språk som sett mycket litet förändring, men detta luckras upp på subtila sätt. Till synes oskyldiga uttryck som spendera tid eller öppna upp har infiltrerat språket, men dessa anglicismer i fårakläder är i själva verket mycket skadliga. Varför? För att de inte är svenska! De är bara konstruerade av svenska ord och används av svensktalande i svenska kontexter.

Den stora boven i dramat är globaliseringen, som gör att vi kommer i kontakt med andra språk som aldrig förr. Förr i tiden fanns det helt enkelt ingen anledning att tycka att det lexikala gräset var grönare på andra sidan, när vi bara importerade från svenska köpmän, översatte svenska författare och allierade oss med svenska monarker.

De moderna influenserna rubbar ett språk som varit sig likt i alla tider. Inte ens på Hansatiden, när vi lånade in 30 % av vårt nuvarande ordförråd från tyska, lånade vi in så mycket som nu när nästan 0,6 % av orden i tidningstext är engelska lån. Om vi inte gör något åt språkutvecklingen kommer väl, som Johan III sade, ”wårt egedt måhl så bliffue fördärffuedt att thenn ene medh tiidhen icke skulle wäll förstå thenn andre”.

Vi kan se logiska strukturer i språk som inte påverkas utifrån. Franska ord har som regel betoning på sista stavelsen, och italienska ord på näst sista stavelsen. Våra svenska ord betonas, som ni ju vet, på första stavelsen, men den regeln får fler undantag i och med alla lån. Våra uppenbara regler för den eller det blir också svårare att tillämpa. Heter det en eller ett caukā? Ingen aning, men om vi skulle låna in det ordet behöver vi veta.

Sedan arabiskan nyligen blev Sveriges näst största modersmål märker vi särskilt stora förändringar från det hållet. Modersmålstalande svenskar har börjat använda arabisk ordföljd i vardagssamtal, och alla finska kasusböjningar vi så ofta använt har redan försvunnit nu när grannspråket blivit omsprunget. Dessutom är alla språkvetare överens om att det bara är en tidsfråga innan vi konsekvent skriver från höger till vänster, både för hand och i datorn.

Fast … om den här språkförändringen är något som alla svensktalande gör – helt naturligt också – då måste det väl vara okej? Är det inte bara bra att språket ändras för att fungera när världen ändras?

Nej, hälsosammast för språkets fortlevnad är att backa och hålla det statiskt. Det är framgångsreceptet som fungerat utmärkt för anrika språk som sanskrit, gotiska, koptiska och preussiska.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar, som en bearbetning av en text i Gefla Högtryck.

Hur ser språket ut på andra världar?

Vanligtvis är bio inte min grej, men när språkvetare i mina sociala mediekretsar haussar upp en film kan jag ju inte annat än att utnyttja biopresentkorten jag fick förrförra julen. Därför har jag äntligen sett Arrival, en scifi-film med en lingvist som huvudperson. ”Äntligen får en språkvetare vara hjälten” lät det i mitt Twitterflöde. Skönt med bekräftelse!

Jag kommer inte avslöja hur filmen slutar, men om du är som jag och helst inte vill veta någonting alls på förhand är det kanske bäst att se filmen (eller läsa boken som den är baserad på) innan du läser vidare.

Arrival börjar med att jorden besöks av rymdfarkoster. Huvudpersonen, Louise, får besök av den amerikanska armén, som ber henne att tolka en ljudinspelning av utomjordingarnas språk (det låter mest som ett ekande stön). Louise har tidigare hjälpt armén tolka persiska, så de blir lite irriterade när hon inte kan hjälpa dem med en sådan här bagatell. Hela scenen är en mycket naturtrogen återgivning av livet som frilansöversättare.

Det hela leder till att Louise får följa med till en rymdfarkost för att själv lära sig kommunicera med utomjordingarna, som man kallar heptapoder. Heptapodernas motsvarighet till ett skriftspråk ser ut som cirklar med diverse utsmyckningar, och varje cirkel utgör en hel mening. Det gäller alltså att hålla reda på alla krusiduller, var på ringen de sitter, deras form och storlek, för att försöka pussla ihop budskapet.

När folk konstruerar filmspråk blir de ofta ganska lika befintliga mänskliga språk, kanske med ett nytt teckensystem eller någon grammatisk egenhet. Det krävs inte mycket eftertanke innan man når frågan hur en civilisation många ljusår från vår kan ha råkat utveckla ett språksystem som är så väldigt likt vårt eget. Därför är det trevligt att se att heptapodiskan faktiskt skiljer sig mer än så – även om Louise och tittarna snart märker att likheterna är ganska många fast konstruktionen är unik. Skulle det ens vara möjligt för en mänsklig hjärna att begripa ett riktigt utomjordiskt språk?

När jag skrev om språkbevarande i höstas sa jag att språk inte bara är ett sätt att prata, utan också ett sätt att tänka. I Arrival dras den idén till sin spets: ju mer heptapodiska som Louise lär sig, desto mer förändras hennes tankemönster. Att språket skulle kunna påverka hjärnan så mycket är förmodligen bara hittepå, fast vem vet? Det finns saker i universum som forskningen inte kan förklara, och kanske är det för att våra hjärnor helt enkelt inte tänker på rätt sätt?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Att vara eller inte vara, och allt däremellan

En annan språkpolisklassiker är den med uttryck som är betydelsemässigt orimliga, även om de är grammatiskt korrekta. Till exempel att något är ”ganska unikt”. Endera är det unikt eller inte; det finns inga mellanting! Något unikt finns bara i ett exemplar, medan något ”ganska unikt” åtminstone lär ha några stycken kopior.

Fast vänta här nu. Hur kan jag veta vad ”ganska unikt” betyder om det är ett helt ologiskt uttryck? Det borde väl snarare skapa huvudvärk i all sin orimlighet? Nej. Uttrycket är förstås helt begripligt; det följer bara inte definitionen av ”unikt” till punkt och pricka. Men att ”unikt” och ”ganska unikt” betyder olika saker är inte konstigare än att ”varm” och ”varmare” gör det. Nordpolen är varmare än sydpolen, men det betyder inte att den är särskilt varm (än).

Ord som unik kallas för absoluta adjektiv, vilket innebär att de antingen är eller inte. Andra typiska exempel är gravid eller steril. Man kan väl inte vara ”halvgravid” eller ”lite småsteril”? Kanske, men om jag säger att någon är ”väldigt gravid” kan det ge bilden av en person i nionde månaden, och säger jag att någon är ”så gott som steril” så kom nog graviditeten som en överraskning. En person i nionde månaden kan alltså uppfattas som ”mer gravid” än en person i tredje, och en person som steriliserats är ”mer steril” än någon som inte gjort det, även om sterilisering inte är en vattentät procedur. Uttryck som skapar bilder och kopplingar hos mottagaren kan inte vara fel, och att motarbeta dem skulle vara att motarbeta det naturliga språkbruket.

För språkpolisen är det ofta viktigt med språknyanser. Om vi slutar skilja på de och dem eller var och vart så försvinner en viktig nyans, och språket blir lite fattigare. Påfallande ofta är det dock samma personer som klagar på orimligheten i grammatiskt korrekta uttryck som ”ganska tom” eller ”väldigt död”, men visst är de nyansgivande? Tänk att vårt språk till och med gör det möjligt att ge nyanser åt döden! Varför skulle vi vilja ta bort det?

Att grammatiken gör våld på logiken är inte särskilt unikt (!) för uttryck med absoluta adjektiv; det händer lite här och där i språket, och oftast lägger vi inte märke till det. Till exempel säger vi ”mycket pengar” när det enligt alla grammatikens lagar borde heta ”många pengar”, och ”hon hette Lena” om dejten som fortfarande heter Lena. Här visar grammatiken att pengarna kan betraktas som mängd i stället för antal, precis som vatten, och att dejten med Lena redan har skett – och förmodligen inte kommer att upprepas. Att vi bara retar oss på vissa uttryck, med argument som gäller många, tyder på att språklig irritation är något vi lär oss från fall till fall. Är det verkligen värt det?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.