Har du träffat min kära kompis Mello?

När jag påbörjar den här krönikan har Melodifestivalen precis avgjorts (fel låt vann, men jag är inte bitter), så jag vill skriva av mig lite. Det går säkert att säga mycket om Mello i en språkkrönika, men jag vill prata om just smeknamnet Mello. Vad kommer det från? Hur har det dykt upp?

Det uppenbara svaret är att det är en förkortning av Melodifestivalen, enligt samma princip som att jag får smeknamnet Alex, eller att en Jan blir Janne. Eller vänta här nu, Janne är ju inte en förkortning, så hur kan det följa samma princip? Nu när jag tänker på saken är det ganska märkligt med ett smeknamn som blir längre; hela poängen är ju att det ska bli kortare.

Nja, det är faktiskt inte riktigt det som är poängen, även om det är en uppenbar fördel med smekformer av jättelånga namn som Melodifestivalen. Grejen med smeknamn verkar vara att de är två stavelser långa, oavsett hur långt ursprungsnamnet var; det kan innebära förkortning, förlängning eller varken eller (som när Susanne blir Sussie).

Den uppmärksamma läsaren noterar att Mello och Alex inte heller följer exakt samma princip: Mello får ju en extra bokstav. Det här beror på att l-ljudet förlängs i uttalet. Prova att börja säga ”Melodifestivalen”, men avbryt dig efter ”Melo-”; det låter inte likadant som ”Mello”. Men i själva verket förlängs l-ljudet i Alex också, så rimligen borde det stavas Allex (eller Alleks, men nu tar vi ett steg i taget). Kort sagt följer Mello reglerna för ett klassiskt svenskt smeknamn, till och med bättre än vad vissa smeknamn (som mitt) gör!

Smeknamnet Mello dök först upp i offentligheten under 2006, och sedan växte det rejält under de följande åren, tills SVT själva plockade upp ordet. Att det blivit så populärt har säkerligen till del att göra med att det följer smeknamnsreglerna, så det låter som att vi pratar om en god vän.

Smeknamnsreglerna beskrevs av språkforskaren Tomas Riad för knappt tjugo år sedan, men precis som vi kan följa grammatiska regler utan att känna till dem har vi kunnat hitta på smeknamn utan att reglerna funnits på papper. Och även om Mello känns som en god vän så blir det aldrig riktigt en bästis, för det missar en smeknamnsregel: det slutar på o (vilket bara är okej om första vokalen är u eller o, som i Lollo). Hade Melodifestivalen varit en person hade vi förmodligen försökt kalla hen för Melle eller Mellen (Mellan och Mellis hade funkat, men betyder något annat). Detta visar att Mello trots allt bara är en folklig förkortning, och inte ett smeknamn, men i framtiden kanske programmet förnyas till allas vår bästis Mellen!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Kommatecken som bestämmer vem som ska leva och vem som ska dö

Jag sjunger i kör, ett roligt och socialt tisdagsnöje som aldrig går på tvären med det faktum att jag är språkvetare. Eller okej, oftast är kören inget som kniper i språkvetarnerven, men ibland blir jag lite fundersam på den makt som mina kära medkorister tillskriver språket, nämligen makten att avgöra om vi får andas eller inte – makten över liv och död.

Okej, jag överdriver, men det handlar i alla fall om andning. Hos korister finns en föreställning om att skiljetecken i låttexten betecknar andningspaus (och saknas tecken så saknas andningspaus). Det betyder att i en mening som den här, så insisterar folk på att klämma in två andningspauser, fast de rimligtvis inte skulle ta en enda om de inte läste innantill.

Prova själv att läsa förra meningen högt med och utan paus vid kommatecknen. Visst går det att ta paus där, men det går minst lika bra, kanske bättre, att inte göra det. Och ta första meningen i det här stycket: låter inte den lite bättre om du tar en kort paus före ”med”? För den bokstavstroende koristen så är det strängeligen förbjudet, eftersom det inte finns något komma där. Det näst bästa sättet att ta livet av en hel kör är alltså att ge dem en lång sångtext helt utan skiljetecken.

(Det bästa sättet är att förgifta deras pausfika.)

Att körsångare har den här uppfattningen är kanske inte så konstigt. Den musikaliska symbolen för andningspausen ser nämligen ut som ett stort kommatecken. Egentligen heter paustecknet cesur, men det är mycket begripligare att bara kalla den för ett komma. Så lär sig korister att ”komma betyder andningspaus”, fast det sällan är sant. Cesuren sitter inte ens i närheten av sångtexten; den hänger ovanför notraden, medan sångtexten med alla sina komman placeras under.

Men det är inte bara körpedagogernas fel; föreställningen om att kommatecken ska beteckna paus är mycket gammal. En gång i tiden kanske den till och med stämde, men under större delen av skiljetecknens historia har deras huvudsyfte varit att göra texter begripliga och lättlästa, inte markera pauser. För inte så länge sedan gällde en kommateringsprincip, som kallas satskommatering, och gick ut på, att man skulle sätta komma mellan var sats i en mening, liksom jag gör i den här meningen, för att illustrera. Sådana meningar blir svåra att läsa och tyda, och att ta en andningspaus vid varje kommatecken vore störtlöjligt. Nu har vi färre komman, men de som är kvar har inte nödvändigtvis med andningen att göra, utan bara med läsbarheten.

Om sångtextförfattaren själv använder komma för paus så är det ju egentligen inga problem, men hur ska vi i kören kunna veta det? Klokast är nog att använda lite logiskt tänkande och anpassa andningen efter musiken. Och lungorna.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.