Tränjonen kan vara något av det svenskaste vi har

Det var några som blev lite fundersamma på förra krönikan om körsbärsmorfem, som heter cranberry morpheme på engelska. Grejen med körsbärsmorfem är att deras ursprung är oklart, precis som morfemet körs i bärets namn, men cranberry kommer väl från crane+berry, precis som på svenska trana+bär? Räknas det verkligen som ett körsbärsmorfem då?

För en svensk som vet att trana heter crane på engelska verkar ordets ursprung alldeles uppenbar, och visst stämmer det; det engelska ordet cranberry är besläktat med tranbär. Men! För en engelskspråkig är det här släktskapet inte alls självklart. En uppenbar skillnad är ju att det fattas ett e i bärets namn: det heter inte craneberry, vilket också innebär att orden uttalas olika. Jag vet inte vilka missuppfattningar som florerar, men för en engelsktalande är det kanske närmare till hands att tro att namnet är en förkortning av crannyberry, ’vråbär’ (alltså vrå som i en trång öppning). Eftersom vi svenskar har facit i vårt språk är det alltså mycket lättare att göra rätt koppling, så det här ordet begriper vi bättre än engelsktalarna!

Det kan vara lätt att tro att ordet från början var craneberry, och sedan har uttal och stavning förenklats, men faktum är att det alltid har hetat cranberry på engelska. Det här beror på att det engelska ordet är inlånat; tyska nybyggare i Amerika kände igen de röda bären hemifrån, och kallade dem förstås för kraanbere, alltså bär från tranans häckplatser (eller möjligen bär med tranformade stjälkar, det är lite oklart), trots att det inte rör sig om samma bär. Ordet spreds och anglifierades, och kopplingen till tranor försvann. Hade det varit engelsmän som hittat de röda bären så hade de nog hetat fenberries (’kärrbär’), precis som de gjorde i England på den tiden.

Allt detta är intressant kuriosa om engelskan, men det väcker en fråga om svenskan (och andra nordiska språk): Hur kommer det sig att vårt ord för trana börjar på t, medan samma ord börjar på k-ljud i andra germanska språk? Kraan på lågtyska, Kranich på högtyska, kraanvogel på nederländska, crane på engelska … Det är ju samma ord förutom att första bokstaven är helt fel på svenska. Fågeln har också gett namn åt kran, lyftanordningen, och där stämmer den svenska stavningen med de andra. Någonstans på vägen verkar ett k ha blivit ett t, och om sanningen ska fram är det ingen som riktigt vet hur det har gått till.

Tranans namn är alltså lite av en svensk egenhet, liksom -on-ändelsen i bärnamn (det är ju märkligt att vi säger hjortron i stället för hjortbär). Den som letar efter ett supersvenskt ord har alltså en stark kandidat i tranbärens dialektala namn tränjon; om svenskan inte haft sina egenheter för sig skulle de rimligen hetat kranbär.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Körsbär består av rester från en svunnen tid

Här har vi en fråga jag velat ta upp hur länge som helst: vad betyder körsbär? Vi vet att det är ett bär (eller en stenfrukt) med stor kärna och säregen smak, men vad kommer körs från?

Ordens största beståndsdelar kallas som bekant för morfem. Ett morfem har en egen betydelse eller funktion, så vi kan ofta räkna ut ett ords innebörd genom att slå ihop morfemens betydelser. Stammen i ordet körsbär är bär, så vi vet att det här handlar om någon sorts små frukter. Det som står före stammen, förledet, brukar ange sort eller egenskap, som i blå-bär och krus-bär. Men vi kan inte lista ut betydelsen i körsbär, eftersom förledet körs faktiskt inte existerar utanför den här sammansättningen. Dags att slå upp ordets historia.

Körsbär är inlånat från lågtyska kersebere och ytterst från grekiska kerasia, trädet som bären växte på. Ordet körsbär är alltså ’bär från en körs’, men i stället för att kalla trädet för en körs så förlängde vi ordet till körsbärsträd, ’träd som ger körsbär’. Det passar in i namnmönstret för andra bärgivande växter: vi säger ju blåbärsris och krusbärsbuske, inte blåris eller krusbuske.

Morfem som bara används i ett ord och inte längre har en egen betydelse kallas restmorfem: rester från en äldre tid, som inte kan användas för att bilda nya ord. På engelska kallas de för cranberry morphemes, eftersom just cran- är ett paradexempel. På svenska heter bäret tranbär, så för oss är betydelsen inte så konstig: det är ett bär som växer där tranor häckar. Det engelska begreppet är alltså ganska meningslöst för svenskan, men vi har ju en perfekt bärmotsvarighet; låt oss införa begreppet körsbärsmorfem! Körsbär är mycket roligare än rester.

(Det vore inte första gången vi använder matord för språkvetenskapliga begrepp: det finns även pannkaksmeningar, men dem kan jag prata mer om en annan gång.)

Andra klassiska körsbärsmorfem, morfem som överlevt sin egen historia, hittar vi i skorsten, ’stöttesten’ och lördag, ’tvättdag’. Skorstenen stöttar alltså huset, och lördag var dagen man skulle tvätta sig. Tur att den betydelsen försvann, annars hade hygienen nog fortfarande legat på medeltidsnivåer. Söndag kommer förresten från ett gammalt ord för sol (det är fortfarande soligt i engelska Sunday och tyska Sonntag), och det är ju passande att solen får sin egen veckodag eftersom det är ungefär så ofta den visar sig i Sverige. Den perfekta motsvarigheten till söndag torde vara snödag!

Körsbärsmorfemen är historiskt intressant kuriosa, men i det samtida språket är de egentligen ganska tråkiga, eftersom det inte går att vara produktiv med dem. Med det sagt hoppas jag att mina kreativa läsare känner sig utmanade och börjar använda körsbärsmorfemen i nya ord!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Hoppet om ett språk som kan lösa världens konflikter

Läsaren Inga, som tittat igenom mina samlade krönikor på språkkrönikan.se (tips!), tycker att jag har skrivit alldeles för lite, rentav ingenting alls, om esperanto. Jag är ju egentligen utbildad i svenska, men vill gärna gå mina läsare till mötes, så varsågoda. Har du egna förslag är du välkommen att skriva!

Ibland kan det kännas trist att vi lever i en mångspråkig värld. Om alla talade samma språk skulle vi ju förstå varandra bättre! Bibeln berättar om när babylonierna försökte bygga ett torn till himlen. Gud fader själv är imponerad och säger att ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.” En sedelärande historia om hur fantastiskt det är med samarbete och ömsesidig förståelse! Gud fortsätter: ”Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.”

Happ. Tack för den.

Ända sedan den här olyckliga episoden har folk längtat tillbaka till fornstora dagar, innan språket blev fullt av liksom och hen och äpplepaj, och alla hade samarbetsförmåga nog att bygga ett torn som skrapade skyn (detta har ju inte skett sedan Gud orsakade språkförbistringen). Många har försökt skapa ett gemensamt världsspråk, men bäst har det gått för Ludwig Zamenhof, som kallade sig själv Doktor Esperanto. Själva ordet esperanto betyder ungefär ’en som hoppas’, och för Zamenhof som sett hur oförståelse kunde leda till konflikt var detta verkligen hoppets språk.

Esperanto är inspirerat av europeiska språk, så att det ska vara bekant och lätt … för européer. Språkets stora styrka är nämligen också dess största svaghet; för ett internationellt och demokratiskt hjälpspråk är det ingen särskilt bra grogrund att vara lätt för vissa och svårt för andra. Men det är klart: detsamma kan sägas om engelska.

En annan egenhet hos språket är de feminina avledningarna. Det vill säga att för att markera att man pratar om kvinnor är det nödvändigt att göra ett ord lite krångligare, medan det manliga är grundform. Detta har en svensk motsvarighet i ord som prins, som förlängs till prinsessa, men är särskilt olyckligt i ett språk som skapats för att släta ut ojämlikheter. Esperantisterna diskuterar hur språket kan reformeras, men i dag är språket som vilket levande språk som helst, alltså inget som kan finputsas i en handvändning.

Kanske kommer esperanto att bli ett världsspråk en vacker dag, men än så länge är det politisk och ekonomisk makt som avgör språks status, och esperanto saknar tyvärr båda. Att språket har strukturella problem är synd, men ärligt talat: har vi klarat den oheliga röran som är engelska så vore nog esperanto inga problem.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Kan vi höra ljudet av ljus?

Som ni säkert vet är ord godtyckligt skapade. Det finns ingen logisk koppling mellan uttalet eller stavningen av ordet ljus, och den elektromagnetiska strålning som ordet faktiskt syftar på. Det hade lika gärna kunnat heta frop, gägersmo eller varför inte light – det handlar bara om vad vi gemensamt inom språkområdet kommit överens om. Det faktum att olika språkområden kommer fram till helt olika namn tyder desto mer på att det inte finns någon allmängiltig koppling mellan ting och språk.

Men gäller det alla ord? Nja, till exempel är ordet kaffe nästan internationellt, fast det betyder inte att det finns någon naturlig koppling mellan ordet och den svarta, koffeinhaltiga drycken. I det här fallet handlar det snarare om att namnet på kaffet importerades i samband med drycken, och har hängt kvar.

Men glöm lånorden; det finns faktiskt ord som har en naturlig koppling till det de betecknar! Ord som, när de uttalas, låter likadant som det fenomen de talar om, och därmed i stort sett likadant i alla språk. Med ett jubel kraschar onomatopoetikonen in!

Onomatopoetikon är grekiska och betyder ungefär ’namngörande’, men på svenska kallar vi dem hellre för ljudhärmande ord: som jubel och krasch, som jag använde i förra stycket. Namn på just ljud är nästan alltid ljudhärmande, allt från prassel och ringa till pip och kuttra. Djurläten är särskilt tacksamma: både jama och mjau imiterar kattens läte, och vissa djur, som korp och kråka, har till och med ljudhärmande namn! Det är som Pokémon-tv-serien där alla monster säger sina namn. Visst vore det praktiskt att bara kalla katter för jaming och hundar för … vovve!

Tyvärr finns saker som inte har något ljud. Vad är det onomatopoetiska ordet för ljus?

Det händer inte ofta, men ibland har vi faktiskt en lösning. Ord som handlar om ljusintryck börjar påfallande ofta på gl- (glimt, glöda). Detta kallas fonestem. Det finns många undantag (glad, glin), men intressant är att fonestem ofta förekommer i flera språk. Andra exempel är att ord som börjar på fj– ofta är förolämpningar (fjant, fjäskare) eller att näsrelaterade ord innehåller n (sinus, snuvig). Även om jag hittar på nya ord, ”det glyrar ute, men jag är för fjoxande”, så fattar ni ungefär vad jag menar tack vare fonestemen.

Sannolikt förknippar vi bara gl- med ljus för att vi ofta hör det användas så, men kanske finns det något underliggande, något ursprungligt, som faktiskt kopplar de här ljuden till det betecknade?

Kanske ljuset har ett läte.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Mina damer, herrar, och alla däremellan och utanför!

Det kom in en språkspaning om ordet hen. Nu låter det som att jag kommer sparka döda hästar, men häng kvar. Spaningen gällde en konstruktion i stil med ”Mina damer och herrar och hen”, vilket frågeställaren tyckte lät helt galet. Jag håller med.

Problemet är förstås att hen är ett pronomen, medan damer och herrar är substantiv. Att säga ”mina hen” är lika besynnerligt som att säga ”mina vi” eller för all del ”mina hon”. Visst, det är inte omöjligt att använda pronomen substantiviskt, ungefär som ”blev det en han eller en hon?”, men det funkar väldigt sällan.

Avsikten är fin: att inkludera även de som inte är just damer eller herrar. Ett mindre problematiskt alternativ till ”mina damer och herrar” är ”kära publik” eller liknande. Det är fullständigt könsneutralt och omfattar alla tilltalade. Är problemet därmed löst?

Nja, ofta kan det ju finnas en anledning att markera vilka som finns i gruppen, för annars glöms de bort. ”Kära publik” innebär ett fullständigt osynliggörande av publikens grupperingar. Jämställt, absolut, men knappast inkluderande.

Personer som varken är damer eller herrar kallas icke-binära. Det är visserligen inte heller ett substantiv, men vi har en lång historia av att använda adjektiv som om de vore substantiv: vuxen, äldre, bekant och så vidare. För den som vill vara inkluderande fungerar alltså formuleringen ”mina damer, herrar och icke-binära”.

Men icke-binär är i och för sig inte ett oproblematiskt begrepp: det utgår ju från den binära, alltså tvådelade, könsuppdelningen som norm. Å ena sidan tar ordet avstånd från normen, å andra sidan kan det uppfattas som underordnat densamma. Det är som om ordet för kvinna skulle vara icke-man (detta är förresten bakgrunden till ordet kärring, som är bildat av karl). Att icke-binär dessutom är så långt, och relativt okänt, gör det än mer förståeligt att det inte används så ofta (och till exempel ersätts med det mer välkända hen).

Men vad gör väl det att ordet är problematiskt? Om de flesta icke-binära tycker att det är den bästa benämningen så bör den användas. Det finns många faktorer att ta hänsyn till när språk standardiseras, till exempel hur etablerad och accepterad en form är, och hur bra den passar in i systemet. Men när det gäller hur individer eller grupperingar ska benämnas så är det faktiskt de berörda som har tolkningsföreträde.

Slutligen en uppdatering i min jakt på svenskans längsta morfem, alltså det längsta ordet som inte är en sammansättning eller avledning. Själv föreslog jag palsternacka, men bland läsarförslagen fanns gallimatias. Färre bokstäver, men en hel stavelse längre! Har någon ett förslag med fler bokstäver och minst fem stavelser? Annars har vi nog en vinnare!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Den här krönikan skriver jag helt efter egen erfarenhet

Praktikplatsen fick in en fråga om prefixen a- och o-, specifikt orden osocial och asocial. Frågan bollades vidare till mig, kanske för att den passar min sociala kompetens. Grundregeln är att a- betecknar avsaknad, medan o- betecknar motsats. I många fall är avsaknad och motsats samma sak, som i onormal och anormal, men hur kommer det sig att det är skillnad på osocial och asocial? Borde inte de betyda samma sak?

Innan jag svarar på frågan är det a och o att vi tittar närmare på a- och o- (förlåt).

Från början är prefixen släkt, men har utvecklats olika. Det äldsta kända o- som i oskön sitter på en runsten från 1000-talet, vilket är ganska bra eftersom vi inte har jättemånga runor att vända oss till. I grekiskan tog samma prefix en annan väg och blev till a- som i analfabet (n tillkommer för att det inte ska bli två vokaler på rad). Sedermera har vi fått in det grekiska prefixet genom lånord som afasi (oprat på ren svenska).

Prefixet a- kan även stavas ab- som i abnorm, eller abs- som i abstraktion. Efterledet traktion kommer från ett ord som betyder ungefär ’drag’, så en abstraktion är alltså något som ’drar sig bort’ från det konkreta. Det är förstås släkt med attraktion, som förresten inte har a- som prefix, utan ad- som betyder ’till’: attraktion är alltså att ’dra till sig’ något.

Förlåt, ni får avbryta om jag börjar spinna iväg.

Germanska o- känner vi igen i osjyst, oväder och dialektala oi (’inte i’). Fast … oväder är väl inte motsatsen till väder? Nej, det visar sig att o- inte bara markerar motsatsen, utan även sådant som är obehagligt (!). Oväder är ’hemskt väder’ och ett odjur är ett ’hemskt djur’. Hemsk har förresten också en kul historia: den som var hemsk förr var ’hemvan’ (jämför inhemsk) och hade inte sett så mycket av världen. Oerfaren blev dum, som blev otrevlig, som blev … hemsk!

Ursäkta, nu kom jag ifrån ämnet igen. Var var vi?

Jo, hur är det egentligen med osocial och asocial? Osocial kan användas om en som är blyg eller på annat vis osällskaplig. Asocial är däremot den som inte passar in i samhället, som bryter mot regler eller är direkt otrevlig. Om o- är ’motsats’, och a- är ’frånvaro’, vad är då förklaringen till betydelseskillnaden?

Svaret ligger i ordet social, som kan betyda olika saker: å ena sidan handlar det om att kunna samverka och umgås med människor – att vara sällskaplig – och å andra sidan om att ingå i samhället och gemenskapen – att vara samhällelig.

I Latinamerika används ibland @ som en blandning av feminina a och maskulina o om en person med okänt kön (latina + latino = latin@), lite som hen i Sverige. Den som är både osocial och asocial kanske är @social?

Eller kanske @Eliderad. Följ på Twitter för mer språkligheter!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Korsordet är fritt

Dagens Nyheter kom med en språkfundering som bollades till mig. I ett korsord hade de ledordet ”krydda med kardeprefix”. Svaret var mumma; typiskt korsordsfinurligt, tycker jag. DN:s läsare höll inte med, och kritiska röster hörde av sig. Det här var ju fel användning av ordet prefix!

Prefix är ett språkvetenskapligt begrepp för förstavelser som modifierar betydelsen hos en rot. Med prefix förvandlas invånare till urinvånare, rolig till orolig, ordna till samordna och så vidare. Prefix har funktioner, men knappast egna betydelser, och kan därför inte stå självständigt. De kan användas på många olika ord med ungefär samma effekt: sam är inte ett ord i sig, men i orden samordna, samverka och samtala markerar det att något sker ’tillsammans’.

Karde betyder däremot ingenting, och har heller ingen funktion som kan tillfogas olika rotord. Det är helt enkelt en del av det odelbara ordet kardemumma. Är gåtan därmed löst?

Nja, nu har vi bara tittat på ordboksbetydelsen av prefix. Om vi i stället tittar på hur ordet faktiskt används så syns en skillnad: många använder det om första ordet i en sammansättning, som stek i stekpanna, eller om ett ord som står före ett annat, som svenska i svenska flaggan.

Med ordboken som rättesnöre så är detta fel användning, men ordboken rättar sig ju efter användningen; om ett ord konsekvent används på ett annat sätt än det som står i ordboken så betyder det bara att ordboken behöver uppdateras. Här är det viktigt att skilja på fackspråk och allmänspråk: inom språkvetenskapen betyder prefix just det som står ovan och inget annat, men det har en annan betydelse allmänt. Helt normalt för fackord som kommer in i vardagen: titta bara på viral, som i läkartermer betyder ’har med virus att göra’ men allmänt betyder ’får stor spridning på internet’.

Prefix betyder alltså ungefär ’något som står före ett annat ord’ i allmänspråket. Det kan gälla både det som på språkvetenskapiska kallas förled, alltså första delen i en sammansättning, och det som kallas attribut, alltså ett specificerande framförställt ord (ofta ett adjektiv).

Men, noterar den uppmärksamma läsaren, karde är ju varken ett förled eller attribut. Är det ändå ett prefix i vid mening? Förmodligen. Mumma är ju ett eget ord (helt orelaterat till kardemumma), och då blir karde ”något som står före ett annat ord”. Oavsett rätt och fel så handlar det ändå om ett korsord; de ska ju tänja språkets gränser för att utmana läsarna. Jag tycker nästan att ledordet var lite för lätt!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vilket är svenskans längsta ord?

Då och då är det någon lustigkurre som vill komma på vilket som är svenskans längsta ord. Svaren varierar, och jag skulle säga att de är påhittiga, men påfallande ofta börjar de nominerade orden med flaggstångsknopp.

Problemen med rubrikfrågan är många. Vad är egentligen ett ord, och hur mäter man dess längd? Det kan verka självklart: ett ord är ju en betydelsebärande samling bokstäver med mellanrum omkring, och längden räknas i antal bokstäver. Visst?

Nej, det är inte så enkelt. Talspråket har ju varken bokstäver eller mellanrum, men där finns ändå ord. Tyvärr är det svårt att exemplifiera detta i tidningen, så vi får nöja oss med skriftspråkliga definitioner så länge.

De flesta är överens om att röd är ett ord, men där tar det enkla slut. Är röda samma ord? Och rödgrön, är det ett ord eller två? Sett till mellanrum är det bara ett ord, men till beståndsdelar är det två. Och rödgrön blindhet då? Mellanrumsargumentet säger två, men vad säger betydelsen? I rödgrön blindhet betyder blindhet något annat än det gör självständigt. Är rödgrön blindhet därmed ett ord? Eller två, tre, rentav fyra? Det består ju av röd, grön, blind och het. Het gör adjektivet blind till ett substantiv, fast räknas det som ett eget ord när det inte har en egen betydelse? Om det nu är ett ord, är det samma ord som het i betydelsen ’varm’, eller är det ett annat ord som råkar stavas likadant?

Det är väldigt många frågor, och språkvetenskapen har inte alla svar. Men vi är inte intresserade av vetenskap, utan av att hitta det längsta ordet. Oavsett om sammansättningar som rödgrön eller flaggstångsknoppsochsåvidare räknas som enskilda ord eller inte så är de poänglösa för en ordlängdstävling. Om sammansättningar inte är egna ord så är de inte längre än sin längsta beståndsdel, och om sammansättningar är ett enda ord så finns inget enda ”svenskans längsta ord”, utan oändligt många oändligt långa ord.

Men det finns en lösning. Morfem är betydelsebärande (eller grammatiska) delar av ord: röd är ett morfem, medan röda är två (-a är pluralmorfem), och rödgrön blindhet är fyra. Vi skulle kunna säga att morfem är ordens rötter, och de kan vi räkna längden på. Vilket är längst?

Orangutang är ett lånord från malajiska, och där betyder det ’skogsmänniska’: två morfem. Men nu är det ändå svenskan vi pratar om, och orangutang är definitivt ett morfem på svenska; det går inte att dela upp det i mindre beståndsdelar som fortfarande har någon betydelse eller funktion.

Fast mitt bidrag till tävlingen om svenskans längsta morfem är palsternacka. Det har fyra stavelser, liksom orangutang, men fler bokstäver. Om du kommer på ett ännu längre – gärna ett morfem som har fem stavelser – så skriv!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Språkens morfologiska ställningstaganden

Sedan jag började jobba som översättare har jag ofta önskat att svenskan inte sammansatte ord så mycket, eller möjligen att det sammansatte mer. Det är svårt att översätta ”rock band tribute song lyric writer” så att det ser vettigt ut. Rockbandstributssångtextsskrivare? Hafsiga svenska översättningar blir lätt fulla av överlånga sammansättningar – eller onaturliga uppstyckningar.

Om svenskan varit mer analytiskt, som engelskan, så hade problemet knappast uppstått. Analytiska språk lägger hellre till nya ord än att förändra befintliga: där svenskan säger ”maskinen” säger engelskan ”the machine” med två ord i stället för ett.

Om svenskan däremot hade stått längre åt syntetiskt på den glidande skalan så hade det säkert gått utmärkt att skriva ”rockbandstributssångtextsskrivare”, för då skulle långa ord vara mer normala. Svenska är redan ett syntetiskt språk, så det är inte fel att skriva så, men vi undviker det helst eftersom det blir så drygt att läsa.

Det ska klargöras att ”syntetiska språk” inte betyder konstgjorda språk, utan språk där användaren kan skapa (syntetisera) allt längre ord. Om vi går långt ut på högerkanten av den morfologiska skalan (analytisk–syntetisk) stöter på vi på de polysyntetiska språken, och i dem kan ett ord utgöra en hel mening, med verb, subjekt, objekt och hela paketet.

I högerfalangen finns eskimåspråk som grönländska, vars morfologiska ståndpunkt fött ryktet att det har väldigt många ord för snö. Men eftersom språket kan syntetisera hur långa ”meningsord” som helst är det inte konstigt om några av dem innehåller grundordet snö. På svenska kan vi ju säga pudersnö, vårsnö, trafikstopparsnö … Frågan är väl om grönländskan har unika grundord, eller morfem, för snö. Och ja: framför allt ett för fallande snö och ett för snö som ligger på marken – men svenskan kan ju briljera med skare, slask, modd, , hagel

På den vänsterextrema änden av skalan finns isolerande språk, där varje grammatisk detalj markeras med ett eget ord. I stället för att säga ”katternas jamande” skulle det alltså kunna bli ungefär ”katt, den, flera, äger, jama, handling”: sex ord i stället för två. Det är inte många språk som är så kraftigt isolerande, men det kinesiska språket mandarin ligger långt åt vänsterkanten på den morfologiska skalan.

De riktiga högerextremisterna kallas oligosyntetiska och existerar endast som konstgjorda språk. I dem är ordförrådet så pass begränsat att man måste sätta ihop väldigt många olika ord för allt man säger. Som att säga ”produkt av tillplattad trädvätska som täckts med färgvätska i form av symboler som förmedlar meddelanden om nyligen inträffade händelser” som ett ord i stället för ”tidning”. Skönt att högerextremisterna bara är påhittade.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Grundläggande avstavningsutbildning

Avstavning är det att dela upp ord när raden tar slut men ordet inte gör det, något som händer ganska ofta i till exempel en tidning med smala spalter. Det är ofta typografiskt nödvändigt att avstava, men samtidigt rekommenderar språkvårdare att undvika avstavning så ofta som möjligt eftersom det kan störa läsningen. Å tredje sidan skulle det ofta störa läsningen ännu mer att behöva bryta av rader i förtid bara för att ett ord är för långt, och hur gör man om ett ord är längre än en hel rad? Därför är vi så illa tvungna att avstava ändå.

Språkrådet släppte nyligen den nya upplagan av Svenska skrivregler, som något motsägelsefullt säger ungefär ”undvik avstavning, men om du än­då måste så finns här ett helt kapitel med råd att följa”. Råden känns lite som militärutbildning – krig är något man helst slipper, men om man ändå måste så kan man ju göra det på rätt sätt – så nu kör vi lite språklig GMU tillsammans.

Det går inte att avstava ord hur som helst. Det är inte okej att bara sätta bindestreck exakt där raden tar slut, för då kan det avstavade ordet – eller åtminstone någon halva av det – bli helt obegripligt. I stället tittar man på ordets beståndsdelar. Är det ett sammansatt ord så ska det avstavas mellan de två ordleden.

Om ordet inte är sammansatt, eller om skarven kommer lite för långt ifrån radens slut, ska avstavningen i stället ske mellan stavelser, alltså uttalsenheter: stavelser i och för sig har inget med ordets uppbyggnad att göra, utan handlar mer om hur ordet uttalas rytmiskt – och det kan ju finnas en poäng att inte störa rytmen genom att dela upp ett ord inom stavelser.

Förr talades det om enkonsonantsavstavning, alltså att ordet skulle avstavas så att nästa rad började på en konsonant följd av en vokal, men i vissa fall skulle det bara bli konstigt, ta kast-rull, som för tankarna till en kastande rullning. Därför rekommenderar de nya skrivreglerna avstavningen ka-strull, som ju är baserat på ordets stavelser. Men som sagt, huvudrekommendationen är fortfarande att inte avstava alls: det ser ju inte klokt ut med ka-strull heller.

I svenskan är det möjligt att få tre konsonanter på rad, men vi har av någon anledning bestämt oss för att det är fult och ska förbjudas; därför skriver vi tuggummi fast det rimligen hade varit tugggummi. Men när ord avstavas så frångår vi den besynnerliga principen, och lägger till ett extra g: tugg-gummi. Det här kryphålet kan vara lämpligt att använda när man vill göra skillnad mellan en glasskål och glass-skål. Med det sagt tycker jag det är hög tid att återinföra trippelkonsonanten!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar. Originaltexten illustrerar avstavningarna på tidningssidan, på ett sätt som är svårt att återskapa i en blogg som anpassar sig efter skärmbredden.