Vi har så mycket att lära oss av Pokémon

I maj skrev jag att det sällan finns någon naturlig koppling mellan ett ord och det betecknade, undantaget namn på ljud. Samma vecka som den texten gick i tryck anordnades den första konferensen om ”pokémonastik” i Tokyo, och hur oseriöst det än låter kan mycket som presenterades där utmana idén om språkets godtycklighet.

Ordet pokémonastik är en sammansättning av Pokémon och onomastik, alltså namnforskning. Föredragen handlade därmed (främst) om forskning på Pokémonnamn, och varför lägger seriösa namnforskare tid på det? Jo: det finns strax över 800 olika Pokémon (än så länge), så materialet är relativt stort; namnen är översatta till många språk, så det går att göra mellanspråkliga jämförelser; och kanske mest spännande är att alla Pokémon har förbestämda värden, så det går att värdera och kategorisera namnen.

Förnamnsforskare har hittat på ett sätt att beräkna ett namns ”könsvärde” baserat på dess struktur. Till exempel har kvinnonamn i allmänhet fler stavelser än mansnamn, så ett namn med många stavelser får höjt feminint värde. Men detta är en ostabil värdering som skapats för att forskare ska kunna sätta in en komplex värld i prydliga tabeller.

Hos Pokémon finns redan prydlig statistik tillgänglig, som ett viss monsters styrka och snabbhet, vikt och storlek, utvecklingsstadium med mera. Tänk vad lämpligt om också människor föddes med sina etiketter synliga, så samhället inte skulle behöva envisas med att kategorisera alla!

Forskarna har alltså letat mönster mellan Pokémonnamnen och dessa värden. En studie visar att Pokémon som är starkare, tyngre och mer utvecklade har längre namn och fler hårda ljud, som b d g v z, både i engelskan och japanskan. Om vi bara tittar på de engelska namnen (som används även i Sverige) har små Pokémon ofta höga vokaler i namnet, medan stora Pokémon ofta har låga. Däremot finns inga tydliga egenskaper som kan förknippas med kön(sfördelning), till skillnad från hos människor.

Betyder detta att vi alltid ger långa namn till stora varelser och föremål? Nej, men pokémonastiken kan fortfarande lära oss något om verklighetens namngivning. Forskarna bakom studien menar att vi med namnen markerar egenskaper som är relevanta för att klara sig, eller överleva: i Pokémon-spelen är målet att besegra motståndare och komplettera sin samling, och för det behövs starka och utvecklade monster. I verkliga livet är målet (tydligen) att yngla av sig, och då är kön en viktigare faktor än styrka. Undrar hur denna slutsats skulle kunna utvecklas av jämförelser med varumärkesnamn eller ortnamn!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Inför julklappsrimmen: Poesiskolan 2

Vi fortsätter med poesilektionen! Förra månaden pratade vi om rim, och i dag går vi in på rytm. Hör på detta julklappsnödrim för ett våffeljärn:

Juldagsmorgonens järngap är fyllt
I god tid tills kidsen vaknar och är sugna på något med sylt

Metaforen ”järngap” i all ära: som helhet var det inget vidare. Jämför med detta:

På juldagsmorgon fylls ett gap
Som gräddar smet åt bottenskrap

Det klingar lite bättre nu! Dessutom slipper vi det problematiska ordet kidsen; nu känns det mer representativt för typiskt svenska familjesituationer. Det som ger rimmet sin följsamhet är naturligtvis rytmen, som kommer av ordens betoningsmönster (och det hjälper att raderna är lika långa). En vanlig form är nämligen att varannan stavelse i en versrad är betonad, och varannan obetonad: på JULdagsMORgon FYLLS ett GAP.

I italienskan betonas de flesta ord på näst sista stavelsen, och i franskan på den sista. Därför har de språken ganska lätt att få till en bra rytm; man behöver bara variera ordlängden. På svenska kan det vara svårare. Förr i världen låg betoningen nästan alltid på första stavelsen, men nu har vi ju blivit ett så kallat sjungande språk. Som jag sa förra gången så innebär vårt sjungande att tonen kan variera mellan ord, men det innebär också att betoningen kan ligga på lite olika stavelser. I modern diktning är det inte så noga med rytm eller rim, men i klassiska dikttraditioner (som julklappsrim) kan det vara fint att följa stabila mönster.

Inom diktkonsten talar man om versfötter, som är de minsta rytmenheterna i en dikt. De vanligaste versfötterna är jamb, som består en obetonad och en betonad stavelse i den ordningen, och troké, som gör tvärtom. Mitt andra rim ovan består alltså av fyra jamber per rad, ett versmått som kallas jambisk tetrameter (tetra betyder ’fyra’ och meter betyder ’mått’). Det första rimmet har inte lika stabil rytm – det behöver man som sagt inte ha, men det är bra om raderna överensstämmer något, särskilt när rimmet bara är två rader långt.

Det finns längre versfötter också, med olika kombinationer av betonade och obetonade stavelser. Vi skulle kunna ta till dem för att beskriva det första rimmet, men det är lite överkurs just nu. Däremot kan det vara bra att känna till att det går bra att avsluta rader med en avbruten versfot om man behöver en extra stavelse:

På juldagsmorgon fylles gapet
Som gräddar smet åt bottenskrapet

Nu när rimmet fått en extra stavelse i varje rad blir det jambisk pentameter, men eftersom sista versfoten är avbruten så får man lägga till att den har cesur, vilket är poetiska för ’paus’.

Jag hoppas ni kommer få nytta av poesiskolan för att skriva julklappsrim som verkligen glänser kring granen!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Drakarnas beskrivning

Den här gången hade jag tänkt skriva om Svenskans beskrivning, en konferens om svenska språket som hålls var tredje termin på ny ort. Senaste konferensen hölls i Uppsala i oktober, men i januari släpps ju senaste delen i Monster Hunter (en serie asgrymma tv-spel, reds. anm.), så låt oss prata om min senaste språkfascination i stället: drakar!

Nu använder jag drakar som en övergripande term för många olika kräldjursartade fantasidjur. Somliga menar att drake (engelska dragon) specifikt syftar på varelser med sex extremiteter: ett par framben, ett par bakben och ett par vingar. Vi skulle kunna kalla dessa för äkta drakar, precis som man säger äkta sälar för att separera dem från de ”falska” öronsälarna.

Den som sett Game of Thrones minns att drakarna där inte passar in i beskrivningen av äkta drakar, eftersom de bara har fyra extremiteter. Denna variant med vingar på frambenen kallas på engelska för wyvern och förekommer även i heraldiken.

Wikipedias artikel om wyvern leder till svenska lindorm. Men lindormen är ju en helt annan best; den saknar wyverns vingar och bakben, och har bara två framben i stället. Och svenska lindorm leder till engelska lindworm, inte tillbaka till wyvern. Nåja.

Olika fantasyuniversum har olika namn och definition på de olika draktyperna, och ord som dragon, drake, wyvern, wyrm med flera används huller om buller på engelska. Här ligger svenskan i underläge, eftersom vi bara klumpar ihop allt detta under orden drake och orm. Precis som engelska squid och octopus blir tioarmad respektive åttaarmad bläckfisk.

För att generalisera kan vi säga att wyrm används om en drake utan extremiteter, alltså en stor orm (orden wyrm och orm är mycket riktigt nära släkt). Drake (med engelskt uttal: ”drejk”) används om landlevande varelser som går på fyra ben men saknar vingar.

I Monster Hunter klassas de allra flesta monster som någon sorts wyvern. Det funkar ofta, men det finns vinglösa avvikare som brute wyverns, som går på bakbenen liksom tyrannosaurus. I fållan för fyrbenta vinglösa varelser finns även leviathans, som tar sitt namn av Bibelns Leviatan, havsvidundret. Namnet avviker från typiska draknamn, men har ju biblisk hävd om vi vill prata om långa, simmande drakar med fyra ben men utan vingar.

Slutligen kan vi i Monster Hunter hitta elder dragons – urdrakar. Dessa otroligt gamla och otroligt mäktiga drakar beskrivs som levande naturkatastrofer, och drar förödelse var de går.

Hur som helst, i spelet dödar man dem och gör skor av deras skinn. Jag ser fram emot det!

Den här texten publicerades ursprungligen i Dalademokraten.

En best är inte ett monster

Jag översätter en historia där ett barn möter ett monster. De två skyr varandra i början, men blir till slut vänner. Hela tiden, oavsett deras relation, använder barnet samma ord om monstret: the beast.

Den vanliga svenska översättningen är odjur. Annars finns det direktöversatta best, eller helt enkelt monster. Kanske inte ord man använder om en vän, men vi får tänka oss att orden inte bara betyder att varelsen är skrämmande utan också respektingivande.

Till en början körde jag på med odjur, som kändes lämpligast för en svensk publik. Men jag märkte snart några besynnerliga egenheter i översättningen: barnets attityd kändes mer föraktfull, till och med i meningar där ordet inte förekom över huvud taget! Jag provade att byta ut odjur mot best, och attityden förändrades i ett nafs. Plötsligt verkade barnet mer tillgivet, och dessutom blev texten tydligare och lättare att förstå. Hur gick det till?

Förr i tiden hade svenska språket tre grammatiska genus: maskulinum, femininum och neutrum. De genusmedvetna 1700-talssvenskarna tyckte det här var lite onödigt, och slog sakta men säkert ihop maskulinum och femininum till utrum. I praktiken innebär det att vi inte kallar himlen för han eller solen för hon längre, utan använder det nya ordet den. Samtidigt lever neutrum-ordet det vidare, och används nu som alltid om saker som inte tillskrivs något kön, som bord, vatten eller hemmabiosystem.

Saker som kallas för det saknar kön, men också känsloliv, intelligens och medvetande. De är helt enkelt döda ting. Det betyder inte att allt som kallas för den är levande (även om vi kanske ansåg det en gång i tiden), men däremot att allt som är levande nästan alltid kallas för den. Att kalla en levande varelse för det är inte bara grammatiskt fel; det är ofta en grov förolämpning.

Därför valde jag att kalla varelsen för besten, för då kommer även meningar som inte använder ordet att låta bra: ”Den såg på mig” låter trevligare än ”Det såg på mig”, speciellt när barnet insett att besten inte var ett monster ändå. Monster och odjur är tyvärr för obehagliga för att svensk grammatik ska låtsas att de har medvetande.

Visst har den här regeln undantag: vi säger det om lejon och får, och också om ordet djur, kanske för att markera att det är skillnad på djur och människor. Men när det kommer till människor använder vi alltid den, eller ännu hellre han, hon och hen.

Förutom när det gäller barn, som vi faktiskt säger det om. Helt i linje med grammatiken; barn är ju monster på riktigt.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vi måste rädda de rädda barnen!

En av våra vanligare språkfrågor är den om de rädda barnen, eller framför allt vad det heter när det bara finns ett av dem. Två rädda barn, ett … rätt barn?

Ibland dyker det upp luckor i språket: något saknar helt enkelt en benämning, fast det rimligtvis borde finnas en. Det kan handla om ett könsneutralt alternativ till honom och henne, eller en pluralform till både. Den ena luckan har vi klarat av att täppa till med hen, men vi är så illa tvungna att säga ”både han, hon och hen var där” fast det känns fel när det syftar på tre.

Många luckor borde gå lätt att fylla, för det finns ofta många motsvarigheter att ta efter. Som en superlativform till och färre, eller en neutrumform för rädd och lat. Den första luckan är i princip fylld av det gamla ordet färst, men den andra ställer till besvär. Vi kan ju inte säga rätt, för det låter som motsatsen till fel. Och latt? Det låter ju bara konstigt.

Logiken säger att det inte ska vara några problem: Vi har många ord som låter eller ser likadana ut som andra, och det ställer sällan till missförstånd. Och ord som inte finns, som latt, måste vi ju kunna införa utan problem, för de kan inte missförstås. Logiskt!

Tyvärr är logik sällan den största faktorn i språkutvecklingen, utan vi är väldigt känslosamma av oss. Så länge ”ett rätt barn” känns fel för de flesta så kommer det också att vara det; det finns ingen högre makt som bestämmer hur språket ska vara. Om Språkrådet hade varit lite mer diktatoriska, och värderade logik över allt annat, så hade uppmaningen nog blivit att det ska heta ”ett rätt barn” och därmed basta. Och om det varit lag på det så hade vi kanske tagit till oss den formuleringen på allvar?

Eller så hade vi bara gjort precis som vi gör i dag: skrivit ”en rädd flicka” eller ”ett skrämt barn” för att undvika både språkproblemet och språkpolisen. Det är tur att språket ger oss många uttrycksmöjligheter, så att vi kan säga allt vi någonsin behöver, på mer eller mindre krångliga sätt.

Men för all del: säg och skriv gärna ”ett rätt barn” och ”ett latt barn”. Ju fler som gör det, desto mer accepterat blir det, och desto tidigare fyller vi dessa språkliga luckor. Det är svårt att vara pionjär – du kan bli missförstådd och hånad – men om några år kanske vi hyllar dig som hjälten som förnyade språket. Lite som vi gör med Bror Rexed för du-reformen.

Den är förresten ett annat spännande språkämne att titta närmare på – om ni inte har några egna språkfrågor, vill säga. Skicka in dem, så hörs vi!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Talkarriärens inledning

Förra veckan fick jag en till kusin (min familj är kaniner), och det innebär att min morbror än en gång blivit pappa och att hans fru blivit mamma. Sannolikt kommer något av de orden också bli det första ord som barnet lär sig, men varför är det så? Visst brukar små barn hänga mycket med sina föräldrar, men hur kan de lära sig vad de heter? För att lära sig ordet mamma måste man också höra ordet väldigt mycket, alltså måste de flesta mammor prata om sig själva hela tiden. Jag sympatiserar med mammorna – jag gillar också att prata om mig själv – men stackars barn som måste stå ut med att höra en oändlig ström av personliga problem!

Okej, så illa är det kanske inte. De flesta mammor kan intyga att man sällan pratar om sig själv med barnet; det man säger är i stället saker som ”mamma ska byta blöja”, ”ska mamma hämta nallen?” och ”nu orkar mamma inte höra mer skrik”. Meningarna handlar om barnet, och ordet mamma är bara med för att visa att mamman är barnets trogna tjänare! Spädbarn är nämligen ännu mer egotrippade än sina föräldrar, och därför måste man fjäska något enormt för de små liven!

(Tar man steget längre så blir man en curlingförälder, ett ord vi kan prata mer om när min kusin blivit äldre.)

Men varför säga mamma eller pappa när man kan säga jag? Det är ju så vi pratar med andra människor, så varför inte med barn? Jo, spädbarn har ju inte alla hästar hemma, så för dem är ordet jag väldigt intetsägande. Av samma anledning säger man inte du, utan helt enkelt barnets namn: ”Ska pappa följa med Pyret till mormor?” Barnet lär sig snabbt vem som är pappa och vem som är Pyret, så det är lätt att förstå meningar som innehåller de orden. Jag och du är däremot relativa och handlar om olika personer beroende på situation, vilket är lite svårt för barn att förstå. Pronomen är helt enkelt överkurs i den åldern (pappa är visserligen också ett relativt ord, men så vitt Pyret vet finns bara en pappa i världen).

Det första ordet är ett som är lätt att säga och som man haft i sin närhet, därför är mamma och pappa vanliga. Barns första ord kan säga en del om deras tillvaro: hälsar många på barnet kan det första ordet bli hej, och uppmärksammar man barnet på omvärlden kanske ordet blir titta. Ett barn som växer upp med en hund kan inleda talkarriären med vovve, och är barnet alltid med sitt gosedjur kanske första ordet blir nalle.

Eller som med min moster: när hon var spädbarn var hon ofta med min då tonårige morbror, så hennes första ord blev – naturligtvis – fan.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.