Tränjonen kan vara något av det svenskaste vi har

Det var några som blev lite fundersamma på förra krönikan om körsbärsmorfem, som heter cranberry morpheme på engelska. Grejen med körsbärsmorfem är att deras ursprung är oklart, precis som morfemet körs i bärets namn, men cranberry kommer väl från crane+berry, precis som på svenska trana+bär? Räknas det verkligen som ett körsbärsmorfem då?

För en svensk som vet att trana heter crane på engelska verkar ordets ursprung alldeles uppenbar, och visst stämmer det; det engelska ordet cranberry är besläktat med tranbär. Men! För en engelskspråkig är det här släktskapet inte alls självklart. En uppenbar skillnad är ju att det fattas ett e i bärets namn: det heter inte craneberry, vilket också innebär att orden uttalas olika. Jag vet inte vilka missuppfattningar som florerar, men för en engelsktalande är det kanske närmare till hands att tro att namnet är en förkortning av crannyberry, ’vråbär’ (alltså vrå som i en trång öppning). Eftersom vi svenskar har facit i vårt språk är det alltså mycket lättare att göra rätt koppling, så det här ordet begriper vi bättre än engelsktalarna!

Det kan vara lätt att tro att ordet från början var craneberry, och sedan har uttal och stavning förenklats, men faktum är att det alltid har hetat cranberry på engelska. Det här beror på att det engelska ordet är inlånat; tyska nybyggare i Amerika kände igen de röda bären hemifrån, och kallade dem förstås för kraanbere, alltså bär från tranans häckplatser (eller möjligen bär med tranformade stjälkar, det är lite oklart), trots att det inte rör sig om samma bär. Ordet spreds och anglifierades, och kopplingen till tranor försvann. Hade det varit engelsmän som hittat de röda bären så hade de nog hetat fenberries (’kärrbär’), precis som de gjorde i England på den tiden.

Allt detta är intressant kuriosa om engelskan, men det väcker en fråga om svenskan (och andra nordiska språk): Hur kommer det sig att vårt ord för trana börjar på t, medan samma ord börjar på k-ljud i andra germanska språk? Kraan på lågtyska, Kranich på högtyska, kraanvogel på nederländska, crane på engelska … Det är ju samma ord förutom att första bokstaven är helt fel på svenska. Fågeln har också gett namn åt kran, lyftanordningen, och där stämmer den svenska stavningen med de andra. Någonstans på vägen verkar ett k ha blivit ett t, och om sanningen ska fram är det ingen som riktigt vet hur det har gått till.

Tranans namn är alltså lite av en svensk egenhet, liksom -on-ändelsen i bärnamn (det är ju märkligt att vi säger hjortron i stället för hjortbär). Den som letar efter ett supersvenskt ord har alltså en stark kandidat i tranbärens dialektala namn tränjon; om svenskan inte haft sina egenheter för sig skulle de rimligen hetat kranbär.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Körsbär består av rester från en svunnen tid

Här har vi en fråga jag velat ta upp hur länge som helst: vad betyder körsbär? Vi vet att det är ett bär (eller en stenfrukt) med stor kärna och säregen smak, men vad kommer körs från?

Ordens största beståndsdelar kallas som bekant för morfem. Ett morfem har en egen betydelse eller funktion, så vi kan ofta räkna ut ett ords innebörd genom att slå ihop morfemens betydelser. Stammen i ordet körsbär är bär, så vi vet att det här handlar om någon sorts små frukter. Det som står före stammen, förledet, brukar ange sort eller egenskap, som i blå-bär och krus-bär. Men vi kan inte lista ut betydelsen i körsbär, eftersom förledet körs faktiskt inte existerar utanför den här sammansättningen. Dags att slå upp ordets historia.

Körsbär är inlånat från lågtyska kersebere och ytterst från grekiska kerasia, trädet som bären växte på. Ordet körsbär är alltså ’bär från en körs’, men i stället för att kalla trädet för en körs så förlängde vi ordet till körsbärsträd, ’träd som ger körsbär’. Det passar in i namnmönstret för andra bärgivande växter: vi säger ju blåbärsris och krusbärsbuske, inte blåris eller krusbuske.

Morfem som bara används i ett ord och inte längre har en egen betydelse kallas restmorfem: rester från en äldre tid, som inte kan användas för att bilda nya ord. På engelska kallas de för cranberry morphemes, eftersom just cran- är ett paradexempel. På svenska heter bäret tranbär, så för oss är betydelsen inte så konstig: det är ett bär som växer där tranor häckar. Det engelska begreppet är alltså ganska meningslöst för svenskan, men vi har ju en perfekt bärmotsvarighet; låt oss införa begreppet körsbärsmorfem! Körsbär är mycket roligare än rester.

(Det vore inte första gången vi använder matord för språkvetenskapliga begrepp: det finns även pannkaksmeningar, men dem kan jag prata mer om en annan gång.)

Andra klassiska körsbärsmorfem, morfem som överlevt sin egen historia, hittar vi i skorsten, ’stöttesten’ och lördag, ’tvättdag’. Skorstenen stöttar alltså huset, och lördag var dagen man skulle tvätta sig. Tur att den betydelsen försvann, annars hade hygienen nog fortfarande legat på medeltidsnivåer. Söndag kommer förresten från ett gammalt ord för sol (det är fortfarande soligt i engelska Sunday och tyska Sonntag), och det är ju passande att solen får sin egen veckodag eftersom det är ungefär så ofta den visar sig i Sverige. Den perfekta motsvarigheten till söndag torde vara snödag!

Körsbärsmorfemen är historiskt intressant kuriosa, men i det samtida språket är de egentligen ganska tråkiga, eftersom det inte går att vara produktiv med dem. Med det sagt hoppas jag att mina kreativa läsare känner sig utmanade och börjar använda körsbärsmorfemen i nya ord!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Förmiddagen är den tid på dygnet när någon har försovit sig

En sen frukost när min nya rumskamrat börjat komma till rätta hemma hälsade jag ”god förmiddag”. Hon blev förvirrad, ”isn’t it ’god morgon’ in Swedish?” Jag insåg att förmiddagar kanske inte är ett koncept på kontinenten, och förklarade att det motsvarade ”good forenoon”. Hon hånade mig för att jag använde så ålderdomlig engelska.

Jag sa att det faktiskt är helt vardagligt att prata om förmiddagar på svenska, även om man släppt det i engelskan och hennes modersmål nederländskan. Förmiddagen är förstås det som kommer efter morgon men innan middag.

(Varför heter det förresten att vi äter ”middag” på kvällen? Jo, för länge sedan åt vi dagens största måltid mitt på dagen – middag. När vi började jobba utanför hemmet gick middagen inte ner i matlådan, så vi sköt upp den tills vi kom hem igen, men behöll dess namn.)

Språkvetare får ofta frågor om vad ord betyder, men för att definiera ämnesspecifika ord hänvisar vi hellre till de som jobbar med orden. För tider på dygnet måste det väl vara typ meteorologerna eller urmakarna eller nåt?

Inte det? Nähä, okej, det korta språkvetarsvaret är att orden betyder det som avsändaren och mottagaren tycker att de betyder … vilket förstås blir problem när personer har olika uppfattningar.

Vi alla har ett betydelsefält kopplat till varje ord, och i mitten av fältet finns en prototypbild. Det vill säga att om jag säger ”fisk” så får du en viss bild i ditt huvud, och den bilden är förmodligen ganska lik den bild jag har i huvudet. Kanske något som påminner om en mört, en av Sveriges vanligaste fiskar. Helt klart är att ingen av oss omedelbart får upp en bild av en hammarhaj, fast det också är en fisk. Och vid en delfin har de flesta av oss korsat fältets gräns.

Prototyperna och fälten är nödvändiga för att vi ska kunna kommunicera. Även om min prototypfisk snarare liknar en abborre så är vi förmodligen överens om att de ligger i samma fält, och då förstår vi varandra. Vi kanske inte är helt överens om gränserna, men det blir bara problem när vi faktiskt rör oss i ytterkanterna (som barn tyckte vi kanske att delfiner var fiskar).

För tid på dygnet är det mycket vanligare att röra sig i gränsområden, eftersom vi förlitar oss på klockslag. Om jag ska boka tid och säger att det passar på morgonen så blir jag besviken om det står 11.00 på tidkortet. Därför är språkfrågor om tider på dygnet väldigt vanliga, och det bästa svaret jag kan ge är att morgon och förmiddag delvis överlappar varandra.

Fast när är det i så fall motiverat att säga ”god förmiddag” i stället för ”god morgon”? Jag gav min rumskamrat visdomsordet att ”god förmiddag” gör sig allra bäst som passiv-aggressivt svar till den som hälsar ”god morgon” efter att ha försovit sig.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

De bästa partytricken är de som alla kan relatera till

För ett tag sedan var jag på kräftskiva, en urtida svensk tradition från 1960-talet. För de som inte äter kräfta serverades traditionsenligt kronärtskocka, eftersom det är ungefär lika asjobbigt att ta sig igenom, med massa hårda fjäll och ett innanmäte som man lurar sig tro var mödan värd. Men nu är detta inte en matblogg utan en språkkrönika, så jag vill titta närmre på ordet kronärtskocka. Vad betyder det egentligen? Krona och ärt är inte så konstiga: med lite fantasi ser grönsaken ut som en krona, särskilt när den blommar, och den kanske är släkt med ärter på något vis. Låter rimligt. Ett vanligt missförstånd är att ordet kronärtskocka är en sammansättning av kron+ärts+kocka. Det ligger nära till hands eftersom det bakom varje kronärtskocka står en kocka (eller kock) som vill se sina gäster lida. Men detta är alltså fel; bokstaven s är inte en sammansättningsbokstav, och i avstavningar blir det kron-ärt-skocka. Aha, där har vi det! Växten är ju som en skock av fjäll! Appappapp, sakta i backarna! Att ordet avstavas så betyder inte att det är konstruerat så. Båda tolkningar är så kallade folketymologier, alltså populära missuppfattningar av ordens ursprung. I själva verket består ordet av kron+ärtskocka. Och nu tänker ni ”men hallå, ärtskocka måste ju vara en sammansättning”, men nej. Ordet är egentligen en feltolkning av grönsakens italienska namn articiocco. Kronärtskockan är inte över huvud taget besläktad med ärtväxter, och knappt ens heller med jordärtskockan, som har samma namnursprung men inte många andra likheter. Så långt om kronärtskockan. Vad har kräftan för historia? Ni känner till att kräfta heter cancer på latin, och har använts just som namn på sjukdomen även i Sverige. Ursprunget lär vara att grekiska läkare för länge sedan tyckte att vissa cancertumörer såg ut som krabbor, och kallade dem och sjukdomen för karkinos – ’krabba’. Konceptet övertogs av latinet och senare svenskan, fast numer använder vi hellre det latinska namnet. Men nu ska vi inte prata sjukdomar på middagen; låt oss återgå till själva djuret. Till skillnad från latin och grekiska har vi inte samma namn på kräftor och krabbor, men orden är nära släkt, och kommer från ett ord som i dag har blivit till krypa och kravla! Allt detta är roliga fakta att glänsa med på kräftskivan, men när den här texten publiceras så är kräftsäsongen tyvärr förbi sedan länge (klipp ut sidan och spara till nästa höst!), så här kommer ett mer tidlöst ord: Snaps är rätt ungt och går tillbaka på verbet snappa, som är släkt med snabb. Precis som fåglar snappar efter hälsovådliga brödsmulor så snappar människor i sig hälsovådlig snaps. Och till skillnad från kräfta och kronärtskocka går det snabbt!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Livsmedelsetiketter styr inte över ditt språkbruk

I sommar har representanter för USA:s livsmedelsmyndighet gått i EU:s fotspår och satt ner foten för okynnet att kalla vissa matiga vätskor för mjölk om de inte har utvunnits ur ett djur. En mandel har ju inga spenar! Ur affärsmässig och juridisk synpunkt är det en rimlig begäran, men den går på tvären mot språket.

Ordet mjölk är mycket gammalt, och har förmodligen i alla tider använts om di, eller ”juversekret” som EU-domstolen kallar det. Men det har även en månghundraårig historia av att användas om andra vita vätskor, som kautschukmjölk (alltså gummivätska) eller kokosmjölk (alltså kokos blandat med vatten). Varför förbjuda det nu? Det handlar förstås inte om en språkriktighetsaktion, utan att mejeriindustrin tappar marknad och vill skydda sina produkter.

Då och då blir skyddade varumärkesnamn så spridda att de tappar sin koppling till själva varumärket, och blir generella ord för liknande produkter. Detta öde har bland annat drabbat frigolit, termos och adrenalin, men det kanske är historier för en annan språkkrönika.

Mjölk är förstås redan språkligt allmängods, så argumentet är inte att varumärket ska skyddas, utan att ordet måste användas korrekt för att inte vilseleda (lätt hänt att tro att nötmjölk kommer från nötkreatur). I teorin skulle konsumenter kanske uppfatta sojamjölk som något annat än sojadryck: dryck är ju bara något man dricker, men mjölk kan man ha på flingor, i matlagning och som ett utmärkt komplement till ett land av honung. Vem väljer dryck när det står mjölk i receptet?

Förmodligen ganska många. Vi är ändå väldigt duktiga på att ersätta smör med margarin, i såväl recept som språk. Förresten har Sverige redan begränsningar på vad livsmedel får heta, och det har inte hindrat mjölksubstituten från att bli mer populära här. Oavsett vad det står på etiketterna är samhället ännu inte så totalitärt att det kan hindra oss från att till vardags kalla margarin för smör, eller rismjölk för mjölk. Hade hasselnötsindustrin känt sig hotad av hur bra macadamianötter säljer så hade vi garanterat sett krav på att de måste byta namn till macadamiafrön ”för att inte vilseleda”.

Finns det ingen praktisk skillnad mellan två ting – nötter och macadamianötter, smör och margarin, mjölk och havredryck – så kallar vi dem för samma sak. För mjölkindustrin finns förstås en väldigt kännbar praktisk skillnad, men det är knappast namnets fel.

Namn är symboler, och bestämmelserna kring varunamn är symboliska åtgärder. Symbolhandlingar är absolut viktiga, men de löser sällan problemet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Är en varmkorv en macka?

En av årets hetaste språkdiskussioner på sociala medier är den om mackan. Vad är egentligen en macka? Bröd med pålägg? Är en varmkorv en macka?

Den här typen av frågor är vardagsmat (vardagsmackor?) inom semantiken, eller betydelseläran, där man talar om prototyper. Vi kan föreställa oss en prototypisk ”macka”, som kanske består av två skivor formbröd, och mellan dem finns kanske smör, ost, gurka och ångesten över att man inte hann laga en riktig middag i dag heller. Vi kan också tänka oss mackor som avviker lite från prototypen, som submarine, tunnbrödsrulle eller varmkorv. Eller har vi korsat en gräns nu?

Debatten om mackan genererade en tabell över olika ståndpunkter, kategoriserade efter idén om mackans form respektive pålägg. Formskalan går från ”två brödskivor med pålägg mellan” till ”bröd som omsluter pålägg”. Påläggsskalan går från ”traditionella pålägg, som ost och tomat” till ”typ vad som helst, som glass och glasyr”.

Kul idé, men jag ser genast två problem med tabellen: den klumpar ihop alla söta pålägg (en glassmacka kanske inte är en macka, men en marmeladmacka då?) och gör inte plats för öppna mackor, alltså där pålägget inte omsluts av bröd. Det senare beror på kulturell skillnad – man äter knappt öppna mackor i anglofona länder – så vi behöver nog acceptera att svenskans macka har en annan definition än engelskans sandwich.

Häromhelgen bad jag några bekanta definiera vad en macka är, och utmanade definitionen med exempel som skar sig mot deras macksinne (är en tårta en macka?). De kom fram till ”inte allt för sött bröd, vars form inte är anpassad efter pålägget, med pålägg som ligger platt”, men fastnade tyvärr när de inte kunde definiera skillnaden mellan en macka och en pizza.

Min nya favoritpodcast om språket är australiska Talk the talk. De tog upp den här frågan i maj, och presenterade en egen definition: om man kan lägga till ”-macka” efter ordet, och det fortfarande betyder samma sak, då är det en macka. Det är subjektivt, men för mig betyder submacka samma sak som sub. Däremot får jag en annan bild i huvudet av varmkorvsmacka eller pizzamacka, vilket tyder på att varmkorv och pizza inte är mackor. I semantiken får man räkna med subjektiva eller rekursiva definitioner, men de fungerar ofta rätt bra.

Vad är förresten skillnaden mellan en macka och en smörgås? Är smörgåsen mer proper än den slangklingande mackan? Har smörgåsen öppet pålägg, medan mackan har omslutande bröd precis som en sandwich? Är de exakt samma sak? Berätta vad du tycker!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Frukter och nötter betyder olika för olika jobb

En vän frågade för ett tag sedan vad min favoritfrukt är. Jag svarade veligt med äpple, päron, persika och banan (jag är dålig på att bestämma mig, okej?). Då sa hon ”Men banan är ju inte en frukt; det är en ört.” Här kände jag mig tvungen att poängtera att i så fall är persika en stenfrukt, och äpple och päron är något helt annat. Den ätbara delen av bananen är förresten ett bär.

Växtrelaterade ord har en annorlunda betydelse för botaniker än för oss vanliga dödliga. Det är rimligt; vi alla har särskilda ord för våra yrken eller hobbyer. Det kan vara direkta lån, som offside i sport. Det kan vara unika termer som inte liknar något annat, till exempel teknetat, en kemisk term som jag inte är behörig att förklara närmare. Och visst: det kan vara vardagliga ord med en annorlunda betydelse, som botanikens frukt eller nöt.

För den som lärt sig en fackspråklig betydelse av ett vanligt ord gäller det att lägga band på besserwisseriet i vardagen. Visst, banan är ett bär, men om du väntar dig en tomat när du ber om ”frukt” så riskerar du att få den i ansiktet om du klagar (speciellt eftersom bär faktiskt är en sort av äkta frukt). Även en botaniker kan njuta av en fruktsallad utan att reta sig på att större delen av innehållet inte är äkta frukter.

Å andra sidan är det botaniska fältet inte det enda som pratar om växter. Om någon börjar glänsa om äkta frukter kan du ta till den gastronomiska terminologin, för där är frukter, bär, grönsaker och nötter precis samma grej som vi dödliga lärt oss. Nötter är förresten ett ännu större minfält: på grund av allergier kan det handla om liv och död, men av alla växter som har ”nöt” i namnet är hasselnöten den enda som botaniskt sett är en äkta nöt.

Jobbigt att vara både nötallergiker och besserwisser.

Ord betyder alltså olika saker för en botaniker, en gastronom och en språkvårdare. Om någon frågar mig vilket ord som passar bäst i en mening så säger jag ”det som flest förstår”. Oftast betyder det att ett päron ska kallas frukt. Om texten däremot är riktad till biologer kanske det passar bättre med skenfrukt eller äppelfrukt, eller något annat ord som jag inte kan. Det finns alltså en gräns där ordval och formulering slutar vara ett ärende för språkvården, och bättre besvaras av en expert inom fältet i fråga.

Fackspråk är knepigt för den som inte är invigd i fältet, men regionala skillnader och införandet av nya ord kan faktiskt leda till att två personer inom samma fält inte alltid förstår varandra. Då är det bra att Terminologicentrum finns; de samlar kunskapen från olika fält för att etablera och standardisera fackspråket, och kan hjälpa oss vanliga dödliga förstå det. De finns på tnc.se!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Den laktosintoleranta gästlistan

I torsdags gjorde jag något så originellt som att gå på grillpremiär med släkten. När jag fick inbjudan nämnde värden att det skulle bli intressant att fixa lite annorlunda mat, eftersom ”halva gästlistan är väl laktosintoleranta”. Kort paus. Sedan reviderade hon: ”eller halva gästlistan är laktosintolerant”. Och så drog diskussionen igång.

Hon kände att den första meningen var ogrammatisk, eftersom gästlistan är singular, så då borde adjektivet också vara det. Själv tyckte jag att det får det att låta som att själva listan skulle vara laktosintolerant, men innebörden är ju att det är personerna på listan som är det – alltså plural.

Det roliga med att hamna i samtal med en annan språkintresserad är att det plötsligt finns någon som faktiskt bryr sig om mina åsikter om typ semantisk kongruens – och dessutom är beredd att argumentera om saken. Sedan kan vi sitta i en timme och debattera ordvalet intoleranta mot intolerant med orimligt passionerat engagemang (språkvetare är väldigt lättroade).

Det roliga med en språkspalt, å andra sidan, är att jag inte behöver svänga mig med dryga ord som ”semantisk kongruens” för att bevisa min nördighet; det räcker med att säga att jag slösade en timme på att prata ordval.

Kongruens är hur ord byter form för att anpassa sig till ett huvudord, som adjektiv till sitt substantiv: gropen är trång men hålet är trångt och groparna är trånga. Semantik handlar om betydelse, så ”semantisk kongruens” innebär en anpassning efter huvudordets innebörd, i stället för dess grammatiska form. Halva gästlistan syftar inte på en konkret lista, utan är en metonym för hälften av gästerna, och då böjs adjektivet med det i åtanke.

Det här är ju bara mina argument för varför jag föredrar den ena formen, men jag får faktiskt stöd från Språkriktighetsboken. Där står det att om substantivets form och betydelse inte stämmer överens så brukar vi oftare böja adjektiv och pronomen efter betydelsen. Då får vi meningar som ”Alliansen är pinsamma” (pinsam) eller ”affärsbiträdet var hög på jobbet” (högt).

Den där sista får ni tolka själva. Eller ”själv”?

Men det är förstås inte så noga; Språkriktighetsboken säger bara att det här är vanligare, inte att det är mer rätt. Och oavsett hur en sådan här mening är formulerad lär den inte missförstås: vi fattar ju att det är personerna som finns på gästlistan som är laktosintoleranta, inte att själva den fysiska papperslistan skulle må dåligt om den fick mjölk i sig … Fast nu när jag tänker på saken så stämmer ju det också.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Mörkrets och ljusets fest

I dag är det lucia! En skandinavisk högtid där vi uppmärksammar ett italienskt helgon. Varför inte ett svenskt? Sanningen att säga så har luciafirandet inte mycket att göra med martyren Lucia; kanske mer med hennes namn.

När ett nytt namn skapas så har det ofta en tydlig betydelse. För länge sedan ville någon kalla sin nyfödda för vacker segrare, vilket på den tiden uttalades Sigfrid. Men oftast är det inte för betydelsens skull man väljer ett namn. Problemet med vår namnkultur är ju att vi bestämmer namnet innan personen fått chans att leva upp till det; det finns nog många Sigfrid som inte är särskilt vackra eller segerrika.

Lucia kommer från latinets lux, vilket betyder ’ljus’. Den 13 december är ljus lite av en bristvara i Sverige, så vi plockar in all konstgjord ljussättning vi kan få. Att vi hämtade Lucia beror alltså på hennes symboliska namn; hade vi haft ett svenskt helgon som hette ”Lampa” så hade vi nog valt henne i stället. Ljus i håret kommer inte från Lucia utan från en tysk tradition, likaså att färga bröd gult. Det är också symboliskt: det gula skulle lysa upp mörkret. (Numer behandlar vi årstidsbunden depression med ljusterapi, men jag tror fortfarande att saffran är svaret.)

Eftersom lussekatten är äldre än lucia så har dess namn inget med Lucia att göra. Bullarna har nämligen också kallats för dövelskatter, alltså djävulskatter. Inte för att de är onda, men för att deras symboliska gula ljus skrämde bort djävulen, som förklädde sig till katt i årets mörkaste tid. Dövelskatten eller lussekatten är alltså döpt efter det monster den skulle skrämma bort. Nej, inte Lucia! Den ska förstås skrämma bort Lucifer.

13 december ägnades åt en religiös figur som har med ljus att göra långt innan Lucia dök upp. Lucifer kommer ju också från lux, och från ferre som betyder ’att bringa’. Fast varför mörkrets herre kallas ljusbringare är inte helt klart (han kan ha förväxlats med en meteor, som ju också faller från himlen). Är det då bara ett sammanträffande att Lucifer och Lucia uppmärksammas samma tid på året?

Det är svårt att säga. Det kanske är själva högtiden som är ljusbringare, för den leder mot ljusare tider? Precis som språk är traditioner blandningar av inhemska och utländska kulturdrag, och sällan särskilt logiska. På samma sätt som med språket kan man alltså inte säga att lucia var bättre förr; går man tillbaka lagom långt finns ju själva Lucia inte kvar!

(Och jo: helgonet stavas med stor bokstav, och högtiden med liten.)

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Mellan Åland och Filippinerna

Sist jag var på affären och handlade några kilo bananer (det var extrapris) träffade jag min gamla musiklärare. Han står förmodligen jämt där vid frukthyllorna, för i skolan ville han alltid att vi skulle sjunga ”vi käkar äpplen, vi käkar päron, vi käkar gula och mogna och vridna åt höööger – bananer!”

Men den här gången ville han inte prata bananer, utan hade en språklig fundering (fler sådana, tack!). Han sa att när man pratade om Filippinerna på hans tid så sa man alltid ”på Filippinerna”, och det är så han själv brukar säga. Men nu för tiden hör han oftast att till exempel nyhetsuppläsare på radio och tv säger att det händer saker ”i Filippinerna”, så då måste det ju vara det som är rätt?

Hans attityd – att majoriteten har rätt och han själv kan ha fel – är väldigt hälsosam. Som språkvårdare får man ofta upprörda frågor av typen ”alla säger så här, men det kan väl inte vara rätt?!” Frågeställarna brukar bli mäkta besvikna när man svarar att ”jo, det är faktiskt rätt”; de tycker att den riktiga svenskan misshandlas och förstörs.

Men ”riktig svenska” är en myt: alla tycker att deras eget språk, som de lärde sig som unga, är det bästa – trots att alla, även jämngamla, har olika språk.

Men! Att en ny sak är rätt betyder inte att en gammal är fel. Så är det i frågan om i eller Filippinerna: båda alternativ är lika riktiga. Språkriktighetsboken (som låter som viktigpettrarnas bibel, men i själva verket bara är ett väldigt omständligt sätt att säga ”ingen har fel”) har ett helt kapitel om just den här språkfrågan. Vanligtvis när man pratar om en ö (eller halvö eller holme eller ögrupp) så säger man att man är den. Men när man pratar om ett land eller ett annat administrativt område säger man att man är i det.

Så har vi platser som Filippinerna, som är både en ögrupp och ett land. Då får man helt enkelt bestämma sig för vilket man syftar på: Pratar man om en vulkan så är det geografiskt bundet, och då kan fungera bättre. Men handlar det om ett presidentval så har det med administrationen att göra, och då kan man välja i. Och pratar man om något på havet, mellan öarna, väljer man nästan alltid i Filippinerna.

Men eftersom det sällan blir missförstånd är i och i princip utbytbara. Det fungerar förstås alltid att följa majoriteten … fast olika platser behandlas på olika sätt: vi säger nästan aldrig på Japan eller i Åland. Dessutom finns specialfall som Irland: ön och nationen har inte samma gränser, och därför blir det extra noga vilket ord man väljer!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.