Hur var det med semikolon, nu igen?

I våras släpptes ju nya Svenska skrivregler, och den nyhet jag gillar mest är den om semikolon. Rekommendationen för semikolon har alltid varit lite otydlig, vilket har lett till att tecknet ofta används fel. De nya skrivreglerna förtydligar … men oklarheterna finns fortfarande kvar.

För några år sedan undersökte en mycket begåvad och snygg singelkille (kontaktuppgifter ges på begäran) semikolonets användning, och kom fram till att tecknet användes fel i två tredjedelar av fallen. Han rekommenderade därför nya skrivregler. Det räcker inte att säga att semikolon markerar ”ett nära innehållsligt samband” mellan det som kommer före och efter, för alla meningar i en text har väl ett samband? Och det funkade verkligen inte att säga att semikolon används ”när punkt är för starkt men komma för svagt”, för hur mäts den styrkan?

Den klipska unga man som gjorde undersökningen (han finns förresten att följa på Twitter) föreslog därför att det här sambandet kunde jämföras med bindeord: om man kan skriva ihop två huvudsatser med något av orden för, , utan, men eller och, så kan man även ersätta det ordet med ett semikolon.

Språkrådet valde att följa det här spåret i sina nya skrivregler, så nu står det klart för envar att semikolon fungerar som ett bindeord. Tyvärr nappade de inte på att stryka jämförelsen med punkt och komma och deras ”styrka”.

Men oklara rekommendationer är inte det enda hindret för semikolons tillfrisknande. Det faktum att det främst bör användas mellan två huvudsatser ställer till problem för alla som inte har koll på skillnaden mellan huvudsats och bisats (nu förfasas hälften av mina läsare, medan andra hälften febrilt googlar för att täppa kunskapsluckan). Vet man inte riktigt var det hör hemma så är det ju lättare att bara skippa det.

Och det kanske största problemet är att bindeord har olika betydelse: för och är till exempel varandras motsatser! Hur ska läsaren veta vilken betydelse som ett semikolon har? Skiljetecknet kanske inte lämpar sig i formell, informerande text. Dess flertydighet passar bättre i skönlitteraturen, men sedan när oroar sig skönlitteratur för regler?

Den vackra och intelligenta killen (dejt- och jobberbjudanden hänvisas till mejl respektive LinkedIn) som genomförde studien skulle nöja sig med att uppmärksamma rekommendationen med en språkkrönika och sedan låta språkutvecklingen ha sin gång. Om ingen använder tecknet på rekommenderat sätt så kommer vi helt enkelt se en ny ändring i nästa upplaga av Svenska skrivregler.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Grundläggande avstavningsutbildning

Avstavning är det att dela upp ord när raden tar slut men ordet inte gör det, något som händer ganska ofta i till exempel en tidning med smala spalter. Det är ofta typografiskt nödvändigt att avstava, men samtidigt rekommenderar språkvårdare att undvika avstavning så ofta som möjligt eftersom det kan störa läsningen. Å tredje sidan skulle det ofta störa läsningen ännu mer att behöva bryta av rader i förtid bara för att ett ord är för långt, och hur gör man om ett ord är längre än en hel rad? Därför är vi så illa tvungna att avstava ändå.

Språkrådet släppte nyligen den nya upplagan av Svenska skrivregler, som något motsägelsefullt säger ungefär ”undvik avstavning, men om du än­då måste så finns här ett helt kapitel med råd att följa”. Råden känns lite som militärutbildning – krig är något man helst slipper, men om man ändå måste så kan man ju göra det på rätt sätt – så nu kör vi lite språklig GMU tillsammans.

Det går inte att avstava ord hur som helst. Det är inte okej att bara sätta bindestreck exakt där raden tar slut, för då kan det avstavade ordet – eller åtminstone någon halva av det – bli helt obegripligt. I stället tittar man på ordets beståndsdelar. Är det ett sammansatt ord så ska det avstavas mellan de två ordleden.

Om ordet inte är sammansatt, eller om skarven kommer lite för långt ifrån radens slut, ska avstavningen i stället ske mellan stavelser, alltså uttalsenheter: stavelser i och för sig har inget med ordets uppbyggnad att göra, utan handlar mer om hur ordet uttalas rytmiskt – och det kan ju finnas en poäng att inte störa rytmen genom att dela upp ett ord inom stavelser.

Förr talades det om enkonsonantsavstavning, alltså att ordet skulle avstavas så att nästa rad började på en konsonant följd av en vokal, men i vissa fall skulle det bara bli konstigt, ta kast-rull, som för tankarna till en kastande rullning. Därför rekommenderar de nya skrivreglerna avstavningen ka-strull, som ju är baserat på ordets stavelser. Men som sagt, huvudrekommendationen är fortfarande att inte avstava alls: det ser ju inte klokt ut med ka-strull heller.

I svenskan är det möjligt att få tre konsonanter på rad, men vi har av någon anledning bestämt oss för att det är fult och ska förbjudas; därför skriver vi tuggummi fast det rimligen hade varit tugggummi. Men när ord avstavas så frångår vi den besynnerliga principen, och lägger till ett extra g: tugg-gummi. Det här kryphålet kan vara lämpligt att använda när man vill göra skillnad mellan en glasskål och glass-skål. Med det sagt tycker jag det är hög tid att återinföra trippelkonsonanten!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar. Originaltexten illustrerar avstavningarna på tidningssidan, på ett sätt som är svårt att återskapa i en blogg som anpassar sig efter skärmbredden.

Regler och språk – hönan eller ägget?

Efter några förseningar släpptes äntligen den fjärde upplagan av Svenska skrivregler (i somliga kretsar även känd som Bibeln) till allmänheten i maj. Den efterlängtade volymen ersätter den nio år gamla föregångarupplagan, och ger oss fräscha råd och regler för hur det offentliga språket ska se ut: en nödvändighet för alla som skriver för en bred läsekrets.

Men vänta nu, vadå fräscha regler? Varför hittar Språkrådet på nya regler? Det är väl mycket lämpligare att hålla reglerna konstanta och språket konsekvent? Förresten var reglerna mycket bättre på min tid! Språkförbistring!

Huruvida förändringarna utgör eller bevisar språkförbistring lämnar jag därhän (eller nej förresten: det finns ingen språkförbistring), men varför det kommer nya regler, och vad det innebär, kan vi prata lite mer om. Språket är, som jag väldigt ofta upprepar i det här utrymmet, under ständig förändring, och det är både onödigt, omöjligt och ohälsosamt att försöka motverka det. Utveckling är tecken på friskhet; språk vars utveckling hämmats är i dag utdöda eller lever på nåder med respirator, som flera samiska språk.

Samtidigt finns en poäng i att hålla språket någorlunda konsekvent, för förståelsens skull, och det är just därför reglerna finns till att börja med: som ett rättesnöre för vår gemensamma kommunikation. Men reglerna bestämmer inte språket, utan bestäms av det, och därför måste de uppdateras emellanåt.

Skrivreglerna (som kanske bättre benämns ”rekommendationerna”) och språkbruket har alltså något av ett hönan–ägget-förhållande till varandra. Reglernas styrka är att de hjälper oss kommunicera konsekvent, men med bristen att de i någon mån bromsar språkutvecklingen. Utan det gemensamma rättesnöret hade ju språket kunnat förändras – och förhoppningsvis förbättras – mycket snabbare och åt alla möjliga håll. Nackdelen är förstås att vi snart skulle få svårare att förstå varandra. Visst gör det inte så mycket om man blandar ihop bindestreck och tankstreck, men ju fler småregler som bryts, desto svårare blir det att begripa helheten.

Likväl utvecklas språket. Men till skillnad från den vildvuxna trädgård det skulle kunna vara (och en gång var!) så ansas den av skickliga trädgårdsmästare, som ibland helt enkelt måste anpassa sig när en gren från grannens tomt växer in och skymmer syrenen, eller när nya grödor spontant spirar i rabatten. Somliga kanske ser dem som ogräs, men vad spelar det för roll när så många går och luktar på dem varje dag?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Språkrådets nyårskarameller

För språknördar kommer den största julklappen i mellandagarna. Den 27 december släppte Språkrådet och Språktidningen sin nyordslista för 2016, med 43 ord som börjat ta plats i media under det gångna året. Nyordslistan är inte en lista på tillskott till SAOL, utan en återblick på årets mediespråk och hur det speglar samtiden – som en språklig nyårskaramell!

I nyordslistan 2016 speglas, som ofta, teknologin. Här ser vi ord som filterbubbla, som innebär att man på nätet lever i sin egen lilla bubbla som filtrerar informationen utifrån, så att man bara får se det man vill se, men inte nödvändigtvis det man behöver. Och naturligtvis har mobilhöjdpunkter etablerat sig i form av pokenad, alltså ”Pokémon-promenad” och uberisering, alltså att fler tjänster, som taxiskjuts, blir tillgängliga via mobilappar.

Mitt personliga favoritnyord är äggkonto: ett anonymt konto på sociala medier (där kutym är att inte vara anonym) – ofta ett som gör tvivelaktiga uttalanden. Ordet kommer från att visningsbilden på Twitter ser ut som ett ägg innan man ändrar den till sin egen. Jag är svag för de målande orden!

Det är förstås inte konstigt att just teknologin tar plats bland de nya orden. Nya tekniker lanseras ständigt, och behöver benämnas på olika sätt. Men ingenjörer och vanliga dödliga använder ofta olika ord, och det är nästan bara den senare gruppens språk som får genomslag i media och därmed nyordslistan – fast ibland kan allmänspråket förstås hämta sina uttryck från fackspråket. Så är fallet med samlarsyndrom, som kliver in på nyordslistan som ersättare till hoarding, alltså ett sjukligt samlarbeteende med svårigheter att göra sig av med saker.

Vanligare än att låna från fackspråket är dock att låna från engelskan, gärna i försvenskad form, eller att göra sammansättningar. Nyordet annonsblockerare är ett exempel på bådadera; en ny sammansättning, med uppenbart ursprung i engelskans ad blocker. Ordet syftar på datorprogram som hindrar reklam från att visas på internet. Ett annat lån är skamma, verbform av skam, från engelskans shame eller shaming. Ordet betyder i princip ”skambelägga”, men är behagligt kortare, och inte lika lätt att blanda ihop med skuldbelägga som har en annan koppling.

Apropå just skam så lyser de norska lånorden med sin frånvaro. Vi kommer kanske inte få så stort behov av ordet russebuss, men visst förekommer ord som drittsekk (’skithög’) och serr (’seriöst’) lite oftare? Fattas bara att de tar plats i mediespråket, så får vi nog se dem på nyordslistan 2017!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

En kan tycka att man ska vara tydlig

Det har säkert inte undgått er att senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista släpptes i veckan. Och ja, hen är ett av de tillagda orden, men det har alla andra redan talat om för er. Varför pratar ingen om åsiktskorridor? Det fanns med på Nyordslistan 2014, och har redan hunnit komma med i SAOL!

Ett annat ord från Nyordslistan är det generella pronomenet en, som alternativform till man (”en ska aldrig säga aldrig”). Det har inte lagts till i senaste SAOL … eftersom det funnits med sedan allra första upplagan 1874! Ordet har använts dialektalt sedan lång tid tillbaka, men SAOL tillägger ständigt att det är vanligare med man (”man ska aldrig säga aldrig”). En har också fått uppsving som ett icke-könsmarkerande alternativ, men eftersom ordet försöker ersätta ett befintligt ord i stället för att fylla en språklig lucka (som hen gjort) så kämpar det i uppförsbacke. Och motvind.

Pronomenet man är förstås släkt med substantivet man, som från början inte syftade på karlar utan på vilken människa som helst. I vissa gamla ord är ursprunget tydligt: mannaminne betyder ’så länge mänskligheten kan minnas’, och har inget att göra med karlars förmåga att glömma bort saker. Det syftar inte heller på lyckliga minnen av barndomens mannagrynsgröt.

Men ord och betydelser förändras, och även om pronomenet man var tänkt att fungera könsneutralt så är det svårt att hålla den tanken när substantivet blivit maskulint. Å andra sidan har vi människa, som i dag är det könsneutrala ordet – men från början var det feminint! Det händer än i dag att hon användas när det handlar om människor i allmänhet: ”människan är vad hon själv gör sig till”.

Så borde vi använda en i stället för man? Nja, sanningen att säga så borde vi låta bli båda två! Dessa generella pronomen är i många fall helt onödiga, och bidrar bara till att osynliggöra den omtalade. ”En tycker det får räcka” kan lätt formuleras som ”jag tycker det får räcka”. ”Man kan också mejla oss” blir tydligare som ”du kan också mejla oss”. Och om en mening gäller alla, inklusive avsändaren, fungerar det bra med vi – som i början av det här stycket.

”Man grep fel person” öppnar för missförstånd, till skillnad från ”de grep fel person” eller varför inte ”polisen grep fel person”. Och om det är polisen som meddelar det här? Då borde de ju säga ”vi grep fel person” och inte låtsas skylla på någon annan! Jämställdhet i all ära, men frågan om generella pronomen har inte bara med genus att göra; den handlar om tydlighet och ärlighet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Spoilervarning! Framtidens ord

Ännu ett år har kommit till ända, och med det har Språkrådet och Språktidningen publicerat ännu en nyordslista! Den årliga nyordslistan sammanställer ord och betydelser som sett ökad användning i media under det gångna året.

Nyordslistan har publicerats sedan 2000, men det är först på senare år som den blivit ett vanligt inslag i nästan all nyårsmedia (jag ber om ursäkt om du hunnit tröttna), inte minst tack vare kontroversen med nyordet ogooglebar från 2012 (Google hade några synpunkter på definitionen; vi kanske kan prata om det en annan gång).

Nyordslistan speglar förstås nya trender i språkbruket, och ingen trend har väl varit mer påtaglig än supervalåret (vilket tyvärr inte är ett av orden på listan): ord som rödgrönrosa har bildats och använts flitigt i och med valrörelsen. Dessutom har runt hälften av alla nyord att göra med sociala förhållanden som också blivit politiska frågor, som tvåkönsnorm eller mellanförskap. Många av dessa inslag på listan återger en progressiv politik. Det är inte så konstigt – nya idéer behöver nya ord – men det betyder förstås att nyordslistan kan uppfattas som politiskt radikal. Så det kan vara bra publicitet att bilda nya ord även i konservativ politik; alla vinner på ett fräscht och nyskapande språk!

Det är sant: nyordslistan möter ofta kritik, fast kanske mest på det språkliga planet. Somliga tycker att flera av orden är onödiga eller dåliga, och inte förtjänar att tas upp i svenskan. Men kom ihåg att nyordslistan inte är en lista med förslag på nya ord, utan en lista över ord som redan finns! Ibland påvisar den medias kreativitet, och ofta sammanfattar den de nya ämnen som behandlats under året. Den är som en väldigt kortfattad och språkligt inriktad årskrönika.

Och språk förändras som bekant hela tiden. När vi slutar prata om normcore så försvinner ordet, precis som hästlasagne från förra nyordslistan gjort. Å andra sidan tar sig vissa nyord ända in i SAOL, som blogg från 2004 eller vinterkräksjuka från 2002 – vi får vänta och se! I år satsar jag på att cisperson eller spoilervarning lever längst, fast min personliga favorit är åsiktskorridor; jag gillar metaforiska ord.

Oavsett vad man tycker om listan finns vissa saker som är värda att ifrågasätta. Är blåbrun verkligen ett eget ord? Och virtuell våldtäkt, det är ju två ord, ingetdera särskilt nytt. Vad gäller för sammansättningar – och för böjningar? Pultvätta är ett nyord; kan pultvätt räknas som ett separat? Vad utgör egentligen ett ord?

Det kan vi prata mer om senare.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Det finns inga fattiga språk

Ibland hör man, som argument för engelskans inflytande, att engelska ju är ett mycket rikare språk än svenska, med många fler ord och därmed uttryckssätt. Den fattiga svenskan har alltså mycket att vinna på att låta sig beblandas med, eller kanske ersättas av engelskan. Språkvetare brukar ha en väldigt öppen hållning till språkförändring – det som sker, det sker – men i frågan om engelskan ska tillåtas ta över svenskan har vi faktiskt en språklag som säger ”nej!”, och därför är det lika bra att säga emot.

Argumentet kan vara så här: Svenska Akademiens ordlista är en gemytlig tegelsten på 125 000 ord, och det kan jämföras med The Oxford Dictionary of English, en lite större tegelsten med 355 000 ord. Alltså har engelskan fler ord, det var väl inte så svårt?

Nja, nu har vi ju inte tittat på Svenska Akademiens ordbok – tillräckligt med tegel för att lägga ett tak – med närmare en halv miljon ord. Å andra sidan bidrar Oxford med en egen ordbok på trekvarts miljon ord, som kan få utgöra några väggar i vårt ordhus. Men då ska tilläggas att SAOB inte beräknas vara klar förrän 2017 – hittills har den bara kommit till U. Storheterna går ständigt om varandra, men det säger egentligen ingenting om språkens ordrikedom; i slutändan säger det bara att det är ett lönsamt arbete att sammanställa engelska ordböcker. Kanske inte så konstigt för ett språk som talas över hela världen.

Språken har ju fler ord än vad som finns i ordböckerna, som bara tar med de vanligaste. Många yrken eller dialekter har egna ord som inte används någon annanstans, men de är väl lika mycket ord för det? Ord som bresa, flokig och lagrann finns ingenstans bland SAOB:s femhundratusen ord; samtidigt finns det helt säkert dialektala ord som Oxford inte listar i sina publikationer.

Visst har engelskan vissa uttrycksmöjligheter som svenskan inte har. De skiljer på säker och säker (safe och sure), men däremot inte på tänka, tro och tycka: på engelska heter alla think! Engelskan har flera ord för köpa men inte ett enda för orka. Man kan inte påstå att något språk är rikare än det andra; de har bara olika uttrycksmöjligheter. Det beror kanske på att vi behövt prata om olika saker: för engelsmän är det visst inte lika viktigt som för svenskar att hinna fika. Försök översätta den till engelska!

Men jag röstar ändå för att svenska vinner, för vi kan när som helst skapa helt nya ord som alla ändå förstår: svenskan har nämligen ordsammansättningsförmågeövertaget.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Ingen bestämmer över språket

Eller snarare: vi alla bestämmer tillsammans. Språket förändras i takt med samhället: ofta omärkligt, men lika ofta gör vi medvetna förändringar som att hitta på ord för en ny företeelse. Är ordet bra så kommer vi automatiskt börja använda det tids nog, och är ordet dåligt så kommer det ignoreras eller ersättas. Det hela är väldigt demokratiskt; vad kan gå fel?

Tja, vi skulle ju kunna bli oense. Och till skillnad från politisk oenighet så är vi synnerligen rabiata med våra språkliga åsikter.

Språkfrågor har ännu inte lett till några krig (tvärtemot själva språkbruket, men det tar vi en annan gång) men det hindrar oss inte från att bli ociviliserade när förändring kommer på tal. Vårt unga pronomen hen har varit i blåsväder länge: å ena sidan är det en bra ersättning för ”han eller hon”, å andra sidan är det engelska för höna.

Ett argument jag inte hört är att svenskan redan haft ett könsneutralt pronomen som fallit ur bruk, nämligen hin. I stället för att argumentera för eller emot ett nytt pronomen kan vi väl bråka om vilket av hen och hin som är bäst för rollen? Det verkar mycket roligare, lite som grejen med ostbågar kontra ostkrokar.

I jämställdhetens namn förespråkas ibland att hen helt ska ersätta han och hon så att språket inte längre skiljer på könen. En fin tanke, men knappast genomförbar; folk retar sig på förändring i språket, och det värsta tycks vara att förbjudas från att använda ett ord man använt tidigare (se: negerboll). Vägen till ett språk som inte skiljer på könen kommer nog vara mycket lång, men det kunde varit värre. Japanska, till exempel, gör skillnader mellan kön, ålder och samhällsklass!

På grund av den rådande oenigheten har hen ännu inte tagits upp av SAOL, men i och med hur ofta ordet använts under de senaste åren råder inget tvivel om att det är alldeles funktionsdugligt. Var bara försiktigt när du använder det; risken finns att mottagaren kommer fokusera mer på ditt ordval än det du faktiskt vill säga.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.