Ett ord du använt hela ditt liv är kränkande; vad gör du nu?

Får man säga indian? I USA har ordet har länge uppfattats som en nedsättande benämning på den amerikanska ursprungsbefolkningen. Det var vad kolonisatörerna (felaktigt) kallade urinvånarna (som ju inte är indier), och ordet har fått en stark koppling till det historiska förtrycket. Svenskan lånade in ordet under en tid när det betraktades som neutralt (av de som använde det), så när det började kritiseras och väljas bort på engelska levde det kvar problemfritt här; vi var inte belastade av samma mörka historia.

Men under de senaste årtiondena har ordets laddning smittat av sig. Ser vi tillräckligt många amerikanska tv-program som behandlar ordet indian som negativt laddat börjar vi själva betrakta det så, oavsett dess historia i Sverige. Av den anledningen kom Språkrådet i november ut med en ny rekommendation som uppmanar till försiktighet.

Att neutrala ord kan få negativ laddning är de flesta bekanta med, och om tillräckligt många är missnöjda med en benämning på sig själva så försöker de byta ut den. På så sätt har ordet lappar blivit samer, dvärgar blivit kortväxta och fascister blivit alternativhöger. Det är exakt samma personer som alltid, men med ett nytt ord som inte har samma negativa publicitet. I alla fall inte än.

Folkgruppsnamn som samer och romer är i stort oproblematiska eftersom de är folkens namn på sig själva. Amerikas ursprungsbefolkning är däremot inte ett enda folk med ett enda namn, utan en mängd olika folkgrupper, som azteker, mohawker och cherokeser. Svaret på frågan om vad man ska säga i stället för indian är alltså ”det specifika folkets namn”.

Faaast aztek, mohawk och cherokes är inte heller de olika folkens egna namn på sig själva. Snårigt.

Det kan verka fånigt att vi lånat in en negativ laddning på ett ord som svenskar länge använt neutralt, men när vi har facit på ordets historia vore annat orimligt. Motsatsen gäller också: Det svenska namnet på en person från Polen är polack. I Amerika är samma ord starkt nedsättande (det neutrala namnet är Pole), men att vi skulle byta ord på ett folk i Europa, för att namnet är negativt i Amerika, är helt galet. Det polska ordet är ju också polak!

När folk får veta att ett ord de brukar använda är stötande så kan de reagera på ett av två sätt: antingen gör de sitt bästa för att sluta använda ordet, eller så fortsätter de att använda det. Det finns inga neutrala mellanlägen och det spelar ingen roll om man aldrig menat något illa förr; att medvetet använda ett ord som man vet förolämpar en annan grupp är mobbning.

Den här texten publicerades ursprungligen i Dalademokraten.

Språkkrönikan rapporterar live från Nyordslistan 2018

Hej och varmt välkomna, kära publik, till 2018 års upplaga av Nyordslistan! (plats för applåder) I år har våra eminenta arrangörer Språkrådet och Språktidningen valt ut 33 ord som under året lyckats ta sig från anonymitet in i det offentliga samtalet. Är ni beredda? Nuuuu kör vi!

Årets första tävlande, i bokstavsordning, är det matrelaterade ordet aquafaba. Ordet myntades 2015; de flesta nyord måste ju ha några år på nacken för att kunna etablera sig. Det som gör aquafaba så oväntat är dess främmande form, trots att det betecknar något vardagligt. Det syftar nämligen på bönspad, alltså vätskan som man häller av sina bönor eller kikärter. Det kan mycket väl ha skapats för att få produkten att framstå som lite mer lockande: att bönspadet, eller aquafaban, inte ska kastas, utan användas i bakning.

(Paus för bidrag)

Det vi precis hörde var cyberhygien, som inleder årets första teknikblock. Tekniken är alltid ett populärt tema på nyordslistan, för ny teknik behöver nya ord. Härnäst ska vi få höra orden dm:a, alltså att skicka direktmeddelanden online, och e-krona, en föreslagen digital valuta. Men först ska vi kombinera den digitala och den fysiska världen i bidrag nummer fem, som heter just digifysisk!

(Paus för bidrag)

En varm applåd för flossa, årets trendiga dansrörelse! Ska man tro bettingsajterna är flossa en modefluga som inte kommer klara sig så länge. Vissa ord lever förstås vidare och kan hamna i konventionella ordlistor som SAOL, men för dagsländorna är årets show förmodligen höjdpunkten i livet. Så fungerar språkutvecklingen! (byt kort)

Vårt nästa ord är flygskam, årets första kandidat från det politiska fältet. Politiken präglar ju det offentliga samtalet, inte minst under valår. Som ni hör på namnet handlar flygskam om känslan att man inte borde åka flygplan för miljöns skull. Efter det kommer vi att få höra gal–tan-skala, som kommer från politiska analyser snarare än sakfrågor. Lite senare får vi också höra mandatpingis från samma fält. Mandatpingis är en personlig favorit, men det är – tyvärr – knappast en kandidat till konventionella ordlistor.

(Här saknas några sidor av manus …)

Kära publik, det var årets 33 bidrag, från aquafaba till whataboutism! Behöver ni friska upp minnet så kan ni gå in på Språkrådets eller Språktidningens webbplatser för att läsa igenom alla ord och definitioner i lugn och ro. Där kan ni också skicka in era egna nyordsförslag. Nu är det ni där hemma som avgör: vilket nyord är årets bästa?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

 

 

De bästa partytricken är de som alla kan relatera till

För ett tag sedan var jag på kräftskiva, en urtida svensk tradition från 1960-talet. För de som inte äter kräfta serverades traditionsenligt kronärtskocka, eftersom det är ungefär lika asjobbigt att ta sig igenom, med massa hårda fjäll och ett innanmäte som man lurar sig tro var mödan värd. Men nu är detta inte en matblogg utan en språkkrönika, så jag vill titta närmre på ordet kronärtskocka. Vad betyder det egentligen? Krona och ärt är inte så konstiga: med lite fantasi ser grönsaken ut som en krona, särskilt när den blommar, och den kanske är släkt med ärter på något vis. Låter rimligt. Ett vanligt missförstånd är att ordet kronärtskocka är en sammansättning av kron+ärts+kocka. Det ligger nära till hands eftersom det bakom varje kronärtskocka står en kocka (eller kock) som vill se sina gäster lida. Men detta är alltså fel; bokstaven s är inte en sammansättningsbokstav, och i avstavningar blir det kron-ärt-skocka. Aha, där har vi det! Växten är ju som en skock av fjäll! Appappapp, sakta i backarna! Att ordet avstavas så betyder inte att det är konstruerat så. Båda tolkningar är så kallade folketymologier, alltså populära missuppfattningar av ordens ursprung. I själva verket består ordet av kron+ärtskocka. Och nu tänker ni ”men hallå, ärtskocka måste ju vara en sammansättning”, men nej. Ordet är egentligen en feltolkning av grönsakens italienska namn articiocco. Kronärtskockan är inte över huvud taget besläktad med ärtväxter, och knappt ens heller med jordärtskockan, som har samma namnursprung men inte många andra likheter. Så långt om kronärtskockan. Vad har kräftan för historia? Ni känner till att kräfta heter cancer på latin, och har använts just som namn på sjukdomen även i Sverige. Ursprunget lär vara att grekiska läkare för länge sedan tyckte att vissa cancertumörer såg ut som krabbor, och kallade dem och sjukdomen för karkinos – ’krabba’. Konceptet övertogs av latinet och senare svenskan, fast numer använder vi hellre det latinska namnet. Men nu ska vi inte prata sjukdomar på middagen; låt oss återgå till själva djuret. Till skillnad från latin och grekiska har vi inte samma namn på kräftor och krabbor, men orden är nära släkt, och kommer från ett ord som i dag har blivit till krypa och kravla! Allt detta är roliga fakta att glänsa med på kräftskivan, men när den här texten publiceras så är kräftsäsongen tyvärr förbi sedan länge (klipp ut sidan och spara till nästa höst!), så här kommer ett mer tidlöst ord: Snaps är rätt ungt och går tillbaka på verbet snappa, som är släkt med snabb. Precis som fåglar snappar efter hälsovådliga brödsmulor så snappar människor i sig hälsovådlig snaps. Och till skillnad från kräfta och kronärtskocka går det snabbt!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Kan vi höra ljudet av ljus?

Som ni säkert vet är ord godtyckligt skapade. Det finns ingen logisk koppling mellan uttalet eller stavningen av ordet ljus, och den elektromagnetiska strålning som ordet faktiskt syftar på. Det hade lika gärna kunnat heta frop, gägersmo eller varför inte light – det handlar bara om vad vi gemensamt inom språkområdet kommit överens om. Det faktum att olika språkområden kommer fram till helt olika namn tyder desto mer på att det inte finns någon allmängiltig koppling mellan ting och språk.

Men gäller det alla ord? Nja, till exempel är ordet kaffe nästan internationellt, fast det betyder inte att det finns någon naturlig koppling mellan ordet och den svarta, koffeinhaltiga drycken. I det här fallet handlar det snarare om att namnet på kaffet importerades i samband med drycken, och har hängt kvar.

Men glöm lånorden; det finns faktiskt ord som har en naturlig koppling till det de betecknar! Ord som, när de uttalas, låter likadant som det fenomen de talar om, och därmed i stort sett likadant i alla språk. Med ett jubel kraschar onomatopoetikonen in!

Onomatopoetikon är grekiska och betyder ungefär ’namngörande’, men på svenska kallar vi dem hellre för ljudhärmande ord: som jubel och krasch, som jag använde i förra stycket. Namn på just ljud är nästan alltid ljudhärmande, allt från prassel och ringa till pip och kuttra. Djurläten är särskilt tacksamma: både jama och mjau imiterar kattens läte, och vissa djur, som korp och kråka, har till och med ljudhärmande namn! Det är som Pokémon-tv-serien där alla monster säger sina namn. Visst vore det praktiskt att bara kalla katter för jaming och hundar för … vovve!

Tyvärr finns saker som inte har något ljud. Vad är det onomatopoetiska ordet för ljus?

Det händer inte ofta, men ibland har vi faktiskt en lösning. Ord som handlar om ljusintryck börjar påfallande ofta på gl- (glimt, glöda). Detta kallas fonestem. Det finns många undantag (glad, glin), men intressant är att fonestem ofta förekommer i flera språk. Andra exempel är att ord som börjar på fj– ofta är förolämpningar (fjant, fjäskare) eller att näsrelaterade ord innehåller n (sinus, snuvig). Även om jag hittar på nya ord, ”det glyrar ute, men jag är för fjoxande”, så fattar ni ungefär vad jag menar tack vare fonestemen.

Sannolikt förknippar vi bara gl- med ljus för att vi ofta hör det användas så, men kanske finns det något underliggande, något ursprungligt, som faktiskt kopplar de här ljuden till det betecknade?

Kanske ljuset har ett läte.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Korsordet är fritt

Dagens Nyheter kom med en språkfundering som bollades till mig. I ett korsord hade de ledordet ”krydda med kardeprefix”. Svaret var mumma; typiskt korsordsfinurligt, tycker jag. DN:s läsare höll inte med, och kritiska röster hörde av sig. Det här var ju fel användning av ordet prefix!

Prefix är ett språkvetenskapligt begrepp för förstavelser som modifierar betydelsen hos en rot. Med prefix förvandlas invånare till urinvånare, rolig till orolig, ordna till samordna och så vidare. Prefix har funktioner, men knappast egna betydelser, och kan därför inte stå självständigt. De kan användas på många olika ord med ungefär samma effekt: sam är inte ett ord i sig, men i orden samordna, samverka och samtala markerar det att något sker ’tillsammans’.

Karde betyder däremot ingenting, och har heller ingen funktion som kan tillfogas olika rotord. Det är helt enkelt en del av det odelbara ordet kardemumma. Är gåtan därmed löst?

Nja, nu har vi bara tittat på ordboksbetydelsen av prefix. Om vi i stället tittar på hur ordet faktiskt används så syns en skillnad: många använder det om första ordet i en sammansättning, som stek i stekpanna, eller om ett ord som står före ett annat, som svenska i svenska flaggan.

Med ordboken som rättesnöre så är detta fel användning, men ordboken rättar sig ju efter användningen; om ett ord konsekvent används på ett annat sätt än det som står i ordboken så betyder det bara att ordboken behöver uppdateras. Här är det viktigt att skilja på fackspråk och allmänspråk: inom språkvetenskapen betyder prefix just det som står ovan och inget annat, men det har en annan betydelse allmänt. Helt normalt för fackord som kommer in i vardagen: titta bara på viral, som i läkartermer betyder ’har med virus att göra’ men allmänt betyder ’får stor spridning på internet’.

Prefix betyder alltså ungefär ’något som står före ett annat ord’ i allmänspråket. Det kan gälla både det som på språkvetenskapiska kallas förled, alltså första delen i en sammansättning, och det som kallas attribut, alltså ett specificerande framförställt ord (ofta ett adjektiv).

Men, noterar den uppmärksamma läsaren, karde är ju varken ett förled eller attribut. Är det ändå ett prefix i vid mening? Förmodligen. Mumma är ju ett eget ord (helt orelaterat till kardemumma), och då blir karde ”något som står före ett annat ord”. Oavsett rätt och fel så handlar det ändå om ett korsord; de ska ju tänja språkets gränser för att utmana läsarna. Jag tycker nästan att ledordet var lite för lätt!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vilket är svenskans längsta ord?

Då och då är det någon lustigkurre som vill komma på vilket som är svenskans längsta ord. Svaren varierar, och jag skulle säga att de är påhittiga, men påfallande ofta börjar de nominerade orden med flaggstångsknopp.

Problemen med rubrikfrågan är många. Vad är egentligen ett ord, och hur mäter man dess längd? Det kan verka självklart: ett ord är ju en betydelsebärande samling bokstäver med mellanrum omkring, och längden räknas i antal bokstäver. Visst?

Nej, det är inte så enkelt. Talspråket har ju varken bokstäver eller mellanrum, men där finns ändå ord. Tyvärr är det svårt att exemplifiera detta i tidningen, så vi får nöja oss med skriftspråkliga definitioner så länge.

De flesta är överens om att röd är ett ord, men där tar det enkla slut. Är röda samma ord? Och rödgrön, är det ett ord eller två? Sett till mellanrum är det bara ett ord, men till beståndsdelar är det två. Och rödgrön blindhet då? Mellanrumsargumentet säger två, men vad säger betydelsen? I rödgrön blindhet betyder blindhet något annat än det gör självständigt. Är rödgrön blindhet därmed ett ord? Eller två, tre, rentav fyra? Det består ju av röd, grön, blind och het. Het gör adjektivet blind till ett substantiv, fast räknas det som ett eget ord när det inte har en egen betydelse? Om det nu är ett ord, är det samma ord som het i betydelsen ’varm’, eller är det ett annat ord som råkar stavas likadant?

Det är väldigt många frågor, och språkvetenskapen har inte alla svar. Men vi är inte intresserade av vetenskap, utan av att hitta det längsta ordet. Oavsett om sammansättningar som rödgrön eller flaggstångsknoppsochsåvidare räknas som enskilda ord eller inte så är de poänglösa för en ordlängdstävling. Om sammansättningar inte är egna ord så är de inte längre än sin längsta beståndsdel, och om sammansättningar är ett enda ord så finns inget enda ”svenskans längsta ord”, utan oändligt många oändligt långa ord.

Men det finns en lösning. Morfem är betydelsebärande (eller grammatiska) delar av ord: röd är ett morfem, medan röda är två (-a är pluralmorfem), och rödgrön blindhet är fyra. Vi skulle kunna säga att morfem är ordens rötter, och de kan vi räkna längden på. Vilket är längst?

Orangutang är ett lånord från malajiska, och där betyder det ’skogsmänniska’: två morfem. Men nu är det ändå svenskan vi pratar om, och orangutang är definitivt ett morfem på svenska; det går inte att dela upp det i mindre beståndsdelar som fortfarande har någon betydelse eller funktion.

Fast mitt bidrag till tävlingen om svenskans längsta morfem är palsternacka. Det har fyra stavelser, liksom orangutang, men fler bokstäver. Om du kommer på ett ännu längre – gärna ett morfem som har fem stavelser – så skriv!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Hotet mot svenska språket

Det ser mörkt ut för svenskan. Vi lånar in ord som aldrig förr, dels för att vi inte orkar hitta på svenska översättningar (åt ord som chatt), dels för att ersätta fullt fungerande svenska ord (med ord som event). Fortsätter det så här kommer språket vara helt utrotat om exakt etthundra år.

Svenskan har alltid varit ett enhetligt språk som sett mycket litet förändring, men detta luckras upp på subtila sätt. Till synes oskyldiga uttryck som spendera tid eller öppna upp har infiltrerat språket, men dessa anglicismer i fårakläder är i själva verket mycket skadliga. Varför? För att de inte är svenska! De är bara konstruerade av svenska ord och används av svensktalande i svenska kontexter.

Den stora boven i dramat är globaliseringen, som gör att vi kommer i kontakt med andra språk som aldrig förr. Förr i tiden fanns det helt enkelt ingen anledning att tycka att det lexikala gräset var grönare på andra sidan, när vi bara importerade från svenska köpmän, översatte svenska författare och allierade oss med svenska monarker.

De moderna influenserna rubbar ett språk som varit sig likt i alla tider. Inte ens på Hansatiden, när vi lånade in 30 % av vårt nuvarande ordförråd från tyska, lånade vi in så mycket som nu när nästan 0,6 % av orden i tidningstext är engelska lån. Om vi inte gör något åt språkutvecklingen kommer väl, som Johan III sade, ”wårt egedt måhl så bliffue fördärffuedt att thenn ene medh tiidhen icke skulle wäll förstå thenn andre”.

Vi kan se logiska strukturer i språk som inte påverkas utifrån. Franska ord har som regel betoning på sista stavelsen, och italienska ord på näst sista stavelsen. Våra svenska ord betonas, som ni ju vet, på första stavelsen, men den regeln får fler undantag i och med alla lån. Våra uppenbara regler för den eller det blir också svårare att tillämpa. Heter det en eller ett caukā? Ingen aning, men om vi skulle låna in det ordet behöver vi veta.

Sedan arabiskan nyligen blev Sveriges näst största modersmål märker vi särskilt stora förändringar från det hållet. Modersmålstalande svenskar har börjat använda arabisk ordföljd i vardagssamtal, och alla finska kasusböjningar vi så ofta använt har redan försvunnit nu när grannspråket blivit omsprunget. Dessutom är alla språkvetare överens om att det bara är en tidsfråga innan vi konsekvent skriver från höger till vänster, både för hand och i datorn.

Fast … om den här språkförändringen är något som alla svensktalande gör – helt naturligt också – då måste det väl vara okej? Är det inte bara bra att språket ändras för att fungera när världen ändras?

Nej, hälsosammast för språkets fortlevnad är att backa och hålla det statiskt. Det är framgångsreceptet som fungerat utmärkt för anrika språk som sanskrit, gotiska, koptiska och preussiska.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar, som en bearbetning av en text i Gefla Högtryck.

Ska vi pafronga några nya ord?

På senaste tiden har jag snubblat över påfallande många ilskna kommentarer i stil med ”det är bara båtar som går av stapeln”. Upphovspersonerna tycks se någon sorts språkförbistring i meningar som ”det var många åskådare på plats när tävlingen gick av stapeln”.

Det stämmer att uttrycket kommer från båtspråk. Fartyg byggs på en bädd av staplar på torra land, och när de är färdiga att sjösättas måste de förstås flyttas från stapelbädden, alltså gå av stapeln. Ursprunget är inte helt genomskinligt, eftersom de flesta inte associerar ordet stapel med fartyg. Kan det vara så att när man får veta vad något ”egentligen” betyder så tycker man att allt annat är fel?

Vi använder alltid bildspråk när vi talar; den som är emot gå av stapeln måste rimligtvis vara emot alla metaforer. Ändå är det mer sällan jag hör någon säga ”Det är bara jägare som kommer till skott!” efter uttrycket komma till skott. Och ingen klagar på ordvalet i ”Tage har en djup och mörk röst”, trots att Tages röst inte på något vis går att sjunka ned i eller kan absorbera ljus.

(Min vän som gillar Tage invänder att hon väldigt lätt försjunker i hans röst.)

När ord och uttryck används om något annat än vad de bokstavligen syftat på heter det att de används i överförd betydelse. Skulle vi ta bort överförda betydelser skulle språket inte bara bli platt och tråkigt; det skulle bli nära på omöjligt att kommunicera annat än det mest banala. Och om ord bara får användas i sin ursprungliga betydelse skulle språket bli oigenkännligt. Plötsligt skulle ordet person betyda ’mask’, ordet mask skulle betyda ’spratt’ och ordet spratt skulle betyda ’krafsning’, för det är vad orden betydde i det forna Grekland och Sverige.

Men vi ska kanske inte backa så långt? En tjugo–femtio år kanske räcker? Visst, men då är gå av stapeln fortfarande godkänt att använda om evenemang, eftersom det har använts med den betydelsen i nästan två hundra år.

Nej, vi måste omfamna överförda betydelser; det är en av våra största källor till språkutveckling! Om vi inte ger nya betydelser till gamla ord och uttryck är alternativet att låna in från andra språk, men lånord är också en sådan där grej som folk gnäller på. Då finns bara en lösning kvar: hitta på helt nya ord – från grunden. I stället för att kalla Tages röst ”mörk och djup” kan vi säga att den är pafrong. Det finns ju många oanvända bokstavskombinationer, så nykonstruktion skulle enkelt bli en jätteproduktiv ordkälla.

Undrar varför den inte redan är det?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Skrivtecken men inte skiljetecken

Hoppas alla hade en trevlig semikolonets dag! Apropå det: En bekant på teaterföreningen berättade att hon reagerat på en tidigare text. Den handlade om, vad heter det nu då? Cirkumflex. Eller nej, men det där tecknet som är en punkt och ett komma? Ja, semikolon. Hon hade i alla fall använt det fel i hela sitt liv och tänkte att det är lättast att fortsätta så. ”Cirkumflex”, vad är det? sa hon med ett skratt.

Tja, lika bra att ta det på en gång.

Cirkumflex är ett litet specialtecken ovanpå en bokstav, som markerar att det är något speciellt med den. Vi känner främst igen cirkumflex från lånord som crêpe och pâté. De orden kommer från franska, vilket gör dem till ganska dåliga exempel, för cirkumflex påverkar inte bokstäver på franska. Den visar bara att orden förr i tiden stavades crespe och pasté (samma som krispig och pastej). S:et vandrade upp ovanpå bokstaven när det slutade uttalas.

I andra språk kan cirkumflex ha en mer radikal påverkan. I portugisiska markerar det att en vokal ska betonas, och dessutom ha stigande tonhöjd. Med de reglerna skulle det hälsingska uttalet av Stockholm kunna stavas med cirkumflex: Stôckholm. Stockholmarna själva uttalar första vokalen med fallande tonhöjd, vilket enligt portugisiska regler stavas Stóckholm. Detta händer med de flesta tvåstaviga ord med betoning på första stavelsen: min lillebror heter Jôhan, men alla andra Johan i landet kallar jag för Jóhan.

Cirkumflex används ibland i svensk text, för att visa att en vokal har dialektalt uttal. Vanligtvis innebär det stavningar som kôrka och fêsk, för att få den riktigt gôrgoa götebôrska stämningen när vi läser. Man kan göra så här i andra dialekter, men det ser jag inte lika ofta. Har läsarna några fler exempel?

Vänder vi på cirkumflex får vi hake, en lite mer sällsynt symbol som vi främst känner igen från slaviska språk med latinskt alfabet. Där markerar haken vanligtvis att tungan flyttas bakåt: c uttalas ts, medan č uttalas tsh. Det tjeckiska ordet för symbolen är háček, vilket alltså uttalas haa‑tshek.

De här symbolerna som påverkar en bokstav kallas diakritiska tecken. Det verkar krångligt att hålla reda på alla, så det är tur att vi i Sverige slipper det! Fast … svenskan har ju också diakritiska tecken, framför allt ´, ¨ och ˚. Vilken tur att vi helt enkelt gjorde Å, Ä och Ö till separata bokstäver; då behöver vi bara hålla reda på É, och den är bara för att kunna skilja på idé och ide. Enkelt!

Nåja. Tjeckiskans och flera andra språks alfabet har också separata bokstäver för varianterna med diakritiska tecken, så det är inte så krångligt för dem heller.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Mörkrets och ljusets fest

I dag är det lucia! En skandinavisk högtid där vi uppmärksammar ett italienskt helgon. Varför inte ett svenskt? Sanningen att säga så har luciafirandet inte mycket att göra med martyren Lucia; kanske mer med hennes namn.

När ett nytt namn skapas så har det ofta en tydlig betydelse. För länge sedan ville någon kalla sin nyfödda för vacker segrare, vilket på den tiden uttalades Sigfrid. Men oftast är det inte för betydelsens skull man väljer ett namn. Problemet med vår namnkultur är ju att vi bestämmer namnet innan personen fått chans att leva upp till det; det finns nog många Sigfrid som inte är särskilt vackra eller segerrika.

Lucia kommer från latinets lux, vilket betyder ’ljus’. Den 13 december är ljus lite av en bristvara i Sverige, så vi plockar in all konstgjord ljussättning vi kan få. Att vi hämtade Lucia beror alltså på hennes symboliska namn; hade vi haft ett svenskt helgon som hette ”Lampa” så hade vi nog valt henne i stället. Ljus i håret kommer inte från Lucia utan från en tysk tradition, likaså att färga bröd gult. Det är också symboliskt: det gula skulle lysa upp mörkret. (Numer behandlar vi årstidsbunden depression med ljusterapi, men jag tror fortfarande att saffran är svaret.)

Eftersom lussekatten är äldre än lucia så har dess namn inget med Lucia att göra. Bullarna har nämligen också kallats för dövelskatter, alltså djävulskatter. Inte för att de är onda, men för att deras symboliska gula ljus skrämde bort djävulen, som förklädde sig till katt i årets mörkaste tid. Dövelskatten eller lussekatten är alltså döpt efter det monster den skulle skrämma bort. Nej, inte Lucia! Den ska förstås skrämma bort Lucifer.

13 december ägnades åt en religiös figur som har med ljus att göra långt innan Lucia dök upp. Lucifer kommer ju också från lux, och från ferre som betyder ’att bringa’. Fast varför mörkrets herre kallas ljusbringare är inte helt klart (han kan ha förväxlats med en meteor, som ju också faller från himlen). Är det då bara ett sammanträffande att Lucifer och Lucia uppmärksammas samma tid på året?

Det är svårt att säga. Det kanske är själva högtiden som är ljusbringare, för den leder mot ljusare tider? Precis som språk är traditioner blandningar av inhemska och utländska kulturdrag, och sällan särskilt logiska. På samma sätt som med språket kan man alltså inte säga att lucia var bättre förr; går man tillbaka lagom långt finns ju själva Lucia inte kvar!

(Och jo: helgonet stavas med stor bokstav, och högtiden med liten.)

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.