Ett ord du använt hela ditt liv är kränkande; vad gör du nu?

Får man säga indian? I USA har ordet har länge uppfattats som en nedsättande benämning på den amerikanska ursprungsbefolkningen. Det var vad kolonisatörerna (felaktigt) kallade urinvånarna (som ju inte är indier), och ordet har fått en stark koppling till det historiska förtrycket. Svenskan lånade in ordet under en tid när det betraktades som neutralt (av de som använde det), så när det började kritiseras och väljas bort på engelska levde det kvar problemfritt här; vi var inte belastade av samma mörka historia.

Men under de senaste årtiondena har ordets laddning smittat av sig. Ser vi tillräckligt många amerikanska tv-program som behandlar ordet indian som negativt laddat börjar vi själva betrakta det så, oavsett dess historia i Sverige. Av den anledningen kom Språkrådet i november ut med en ny rekommendation som uppmanar till försiktighet.

Att neutrala ord kan få negativ laddning är de flesta bekanta med, och om tillräckligt många är missnöjda med en benämning på sig själva så försöker de byta ut den. På så sätt har ordet lappar blivit samer, dvärgar blivit kortväxta och fascister blivit alternativhöger. Det är exakt samma personer som alltid, men med ett nytt ord som inte har samma negativa publicitet. I alla fall inte än.

Folkgruppsnamn som samer och romer är i stort oproblematiska eftersom de är folkens namn på sig själva. Amerikas ursprungsbefolkning är däremot inte ett enda folk med ett enda namn, utan en mängd olika folkgrupper, som azteker, mohawker och cherokeser. Svaret på frågan om vad man ska säga i stället för indian är alltså ”det specifika folkets namn”.

Faaast aztek, mohawk och cherokes är inte heller de olika folkens egna namn på sig själva. Snårigt.

Det kan verka fånigt att vi lånat in en negativ laddning på ett ord som svenskar länge använt neutralt, men när vi har facit på ordets historia vore annat orimligt. Motsatsen gäller också: Det svenska namnet på en person från Polen är polack. I Amerika är samma ord starkt nedsättande (det neutrala namnet är Pole), men att vi skulle byta ord på ett folk i Europa, för att namnet är negativt i Amerika, är helt galet. Det polska ordet är ju också polak!

När folk får veta att ett ord de brukar använda är stötande så kan de reagera på ett av två sätt: antingen gör de sitt bästa för att sluta använda ordet, eller så fortsätter de att använda det. Det finns inga neutrala mellanlägen och det spelar ingen roll om man aldrig menat något illa förr; att medvetet använda ett ord som man vet förolämpar en annan grupp är mobbning.

Den här texten publicerades ursprungligen i Dalademokraten.

Vi har så mycket att lära oss av Pokémon

I maj skrev jag att det sällan finns någon naturlig koppling mellan ett ord och det betecknade, undantaget namn på ljud. Samma vecka som den texten gick i tryck anordnades den första konferensen om ”pokémonastik” i Tokyo, och hur oseriöst det än låter kan mycket som presenterades där utmana idén om språkets godtycklighet.

Ordet pokémonastik är en sammansättning av Pokémon och onomastik, alltså namnforskning. Föredragen handlade därmed (främst) om forskning på Pokémonnamn, och varför lägger seriösa namnforskare tid på det? Jo: det finns strax över 800 olika Pokémon (än så länge), så materialet är relativt stort; namnen är översatta till många språk, så det går att göra mellanspråkliga jämförelser; och kanske mest spännande är att alla Pokémon har förbestämda värden, så det går att värdera och kategorisera namnen.

Förnamnsforskare har hittat på ett sätt att beräkna ett namns ”könsvärde” baserat på dess struktur. Till exempel har kvinnonamn i allmänhet fler stavelser än mansnamn, så ett namn med många stavelser får höjt feminint värde. Men detta är en ostabil värdering som skapats för att forskare ska kunna sätta in en komplex värld i prydliga tabeller.

Hos Pokémon finns redan prydlig statistik tillgänglig, som ett viss monsters styrka och snabbhet, vikt och storlek, utvecklingsstadium med mera. Tänk vad lämpligt om också människor föddes med sina etiketter synliga, så samhället inte skulle behöva envisas med att kategorisera alla!

Forskarna har alltså letat mönster mellan Pokémonnamnen och dessa värden. En studie visar att Pokémon som är starkare, tyngre och mer utvecklade har längre namn och fler hårda ljud, som b d g v z, både i engelskan och japanskan. Om vi bara tittar på de engelska namnen (som används även i Sverige) har små Pokémon ofta höga vokaler i namnet, medan stora Pokémon ofta har låga. Däremot finns inga tydliga egenskaper som kan förknippas med kön(sfördelning), till skillnad från hos människor.

Betyder detta att vi alltid ger långa namn till stora varelser och föremål? Nej, men pokémonastiken kan fortfarande lära oss något om verklighetens namngivning. Forskarna bakom studien menar att vi med namnen markerar egenskaper som är relevanta för att klara sig, eller överleva: i Pokémon-spelen är målet att besegra motståndare och komplettera sin samling, och för det behövs starka och utvecklade monster. I verkliga livet är målet (tydligen) att yngla av sig, och då är kön en viktigare faktor än styrka. Undrar hur denna slutsats skulle kunna utvecklas av jämförelser med varumärkesnamn eller ortnamn!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Mina damer, herrar, och alla däremellan och utanför!

Det kom in en språkspaning om ordet hen. Nu låter det som att jag kommer sparka döda hästar, men häng kvar. Spaningen gällde en konstruktion i stil med ”Mina damer och herrar och hen”, vilket frågeställaren tyckte lät helt galet. Jag håller med.

Problemet är förstås att hen är ett pronomen, medan damer och herrar är substantiv. Att säga ”mina hen” är lika besynnerligt som att säga ”mina vi” eller för all del ”mina hon”. Visst, det är inte omöjligt att använda pronomen substantiviskt, ungefär som ”blev det en han eller en hon?”, men det funkar väldigt sällan.

Avsikten är fin: att inkludera även de som inte är just damer eller herrar. Ett mindre problematiskt alternativ till ”mina damer och herrar” är ”kära publik” eller liknande. Det är fullständigt könsneutralt och omfattar alla tilltalade. Är problemet därmed löst?

Nja, ofta kan det ju finnas en anledning att markera vilka som finns i gruppen, för annars glöms de bort. ”Kära publik” innebär ett fullständigt osynliggörande av publikens grupperingar. Jämställt, absolut, men knappast inkluderande.

Personer som varken är damer eller herrar kallas icke-binära. Det är visserligen inte heller ett substantiv, men vi har en lång historia av att använda adjektiv som om de vore substantiv: vuxen, äldre, bekant och så vidare. För den som vill vara inkluderande fungerar alltså formuleringen ”mina damer, herrar och icke-binära”.

Men icke-binär är i och för sig inte ett oproblematiskt begrepp: det utgår ju från den binära, alltså tvådelade, könsuppdelningen som norm. Å ena sidan tar ordet avstånd från normen, å andra sidan kan det uppfattas som underordnat densamma. Det är som om ordet för kvinna skulle vara icke-man (detta är förresten bakgrunden till ordet kärring, som är bildat av karl). Att icke-binär dessutom är så långt, och relativt okänt, gör det än mer förståeligt att det inte används så ofta (och till exempel ersätts med det mer välkända hen).

Men vad gör väl det att ordet är problematiskt? Om de flesta icke-binära tycker att det är den bästa benämningen så bör den användas. Det finns många faktorer att ta hänsyn till när språk standardiseras, till exempel hur etablerad och accepterad en form är, och hur bra den passar in i systemet. Men när det gäller hur individer eller grupperingar ska benämnas så är det faktiskt de berörda som har tolkningsföreträde.

Slutligen en uppdatering i min jakt på svenskans längsta morfem, alltså det längsta ordet som inte är en sammansättning eller avledning. Själv föreslog jag palsternacka, men bland läsarförslagen fanns gallimatias. Färre bokstäver, men en hel stavelse längre! Har någon ett förslag med fler bokstäver och minst fem stavelser? Annars har vi nog en vinnare!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Välkomna till landet lämplig

Läsaren Eva har mejlat och bett mig skriva om ordet lagom. När kom det in i svenskan, och varför finns det bara här? Svensk ordboks definition av lagom är ”som har lämplig omfattning”, så lämplig är en bra synonym. Ordet och dess betydelse förknippas starkt med svenska värderingar, vilket förstås är passande för ett ord som bara finns här.

Synd att det inte är sant; lagom är inte alls unikt för svenskan. Vi behöver bara blicka mot norskan för att hitta ordet där också, och vad är det för fel på engelskans adequate, sufficient, appropriate, just right? Felet kanske är att de olika orden inte passar i alla betydelser av lagom, utan man måste växla lite beroende på om man vill säga ”lagom trött”, ”lagom stor”, ”lagom mycket” och så vidare. Synonymen lämplig har exakt samma ”problem”, men det är det ingen som nämner. Och det är sällan någon tar upp att ord som orka eller hinna är mycket omständligare att översätta.

Att hitta en perfekt motsvarighet, som kan användas på exakt samma sätt, i andra språk är mycket begärt. Det är nämligen väldigt få ord i vokabulären som faktiskt har perfekta motsvarigheter, oavsett språk. Ta något så enkelt som kaka, som på engelska översätts till cake. Men cake betyder även tårta, och kaka kan dessutom betyda biscuit – som också kan betyda kex, som … ni fattar.

Men varför nöja sig med norska och engelska? Ordet lagom har riktigt bra motsvarigheter på finska, ryska, tamil, albanska, bulgariska, estniska, thai, japanska, slovenska … Särskilt svenskt är det då inte. Hur kommer det sig då att vi betraktar Sverige som ”landet lagom”?

Det kommer sannolikt från den svenska modellen, en kompromiss som inte skulle vara för mycket av varken kapitalism eller socialism. Lagom, helt enkelt. Ideologin har rotats in i kulturen, och vi har fått för oss att ordet skulle vara unikt, precis som Danmark är det enda landet i världen med ett ord för bakfull. (Eller vänta.)

När kom ordet in i svenskan då? Tja, lagom är gammalt. Det fanns åtminstone redan i fornsvenskan, som en böjning av det uråldriga ordet lag, och betydde ungefär ’enligt lagen’. Fast det handlar inte bara om juridisk lag utan om sociala normer, så ’enligt normen’ är mer exakt. Den som inte var lagom på den tiden var alltså onormal! Att lagom skulle ha uppfunnits under vikingatida mjödbjudningar är tyvärr påhittat.

Vill du läsa mer utförligt om lagom så rekommenderar jag med värme Mikael Parkvalls Lagom finns bara i Sverige: och andra myter om språk, en av de bästa språkböcker jag vet!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vårt språk har magiska krafter

Språket är ett kommunikationsverktyg. Vi använder det för att utbyta information och lära oss nya saker, oavsett om det är smågrejer som hur vi firade nyår, stora saker som klimatförändringen eller pyttesmå grejer som hur strängar vibrerar för att hålla jättestora grejer som rumtiden i rörelse.

Men språket kan göra andra saker också. Alltså, verkligen göra saker. Det kallas performativa yttranden (performativ betyder ungefär ’som utför något’), där en språklig formulering i sig kan förändra verkligheten. Fast det är en läroboksbeskrivning som får dessa yttranden att låta som trollformler; riktigt så verklighetsförändrande är de ju inte. Eller?

Det typiska exemplet på performativa yttranden är ”jag förklarar er nu för äkta makar”. I och med det uttalandet har vigselförrättaren också faktiskt ”gjort” så att ett par blir gifta. Ska vi bli filosofiska så har ju ingenting egentligen hänt, men plötsligt får paret en annan syn på sig själva och ett annat bemötande från omvärlden. Utan dessa magiska ord skulle de kanske inte vara gifta i lagens ögon – eller sina egna.

Ett liknande exempel är ”jag lovar”, men yttranden behöver inte uttrycka sin egen funktion för att vara performativa. Faktum är att i vissa fall så försvinner funktionen om den uttalas. Att säga ”jag förolämpar dig!” uppfattas förmodligen inte som en förolämpning, men ”din fördömda luspudel!” har större chans att göra det. Det senare är alltså ett performativt yttrande, för det förändrar omvärlden genom att göra någon arg eller ledsen.

(Varsågoda att ersätta ”din fördöma luspudel” med valfri gräslighet för att stycket ovan ska få mer effekt.)

Alla yttranden behöver inte ha en uppenbar påverkan på omvärlden, utan kan vara så subtila att man själv inte tänker på dem. Ordet sjuksköterska får i allmänhet mottagaren att föreställa sig en kvinna, oavsett vem avsändaren faktiskt syftade på. Men uttrycket manlig sjuksköterska säger, förutom att sjuksköterskan är man, att manliga sjuksköterskor hör till ovanligheterna: annars hade det inte behövt specificeras. Även en femåring som aldrig hört uttrycket förr får samma bild, vare sig den stämmer eller inte.

Och på så vis är hela vårt språk performativt, för betydelsen och användningen av ord är ju inte fast och förutbestämd, utan något som språkgemenskapen kommer överens om. Varje språkligt yttrande är ett inlägg i debatten om hur språket ska vara, och sakta men säkert tillkommer nya ord och betydelser. Tillsammans skapar vi morgondagens språk.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Välkommen till Språkkrönikan!

Ibland frågar folk vad mitt namn betyder. Jag menar inte mitt efternamn, även om det också händer, utan nu tänkte jag på mitt onlinenamn. Det vill säga ”Eliderad”, som jag bland annat använder på Twitter. För att förekomma frågorna är en presentation och förklaring på plats!

Eliderad (uttalas med betoning på näst sista stavelsen, som reducerad) är en participform av verbet elidera. Substantivet elidering, eller hellre elision, är en språkvetenskaplig term för utelämning av språkljud. Att säga ”nån” i stället för ”någon” är att elidera g- och o-ljuden. Det handlar alltså om ta bort onödigheter och överflödigt krångel, och göra språket lite lättare.

Vi eliderar hela tiden när vi talar, även om det sällan syns i skrift. Annat är det i franskan och engelskan, där varje apostrof betecknar en elision. Ordet elidera kommer från latin och betyder ’stöta ut’ (ordet är nära besläktat med kollidera). Nu när jag säger det högt så inser jag att eliderad alltså betyder ’utstött’; det borde jag kanske tänkt på innan jag började använda det för att identifiera mig själv.

I överförd betydelse kan elidera betyda ’utelämna’ i största allmänhet. En skulle kunna elidera den åtalades namn i en nyhetsartikel, eller elidera sina fyra sista siffror i ett foto av nya körkortet. Tyvärr stöter jag väldigt sällan på ordet i den här bemärkelsen, men det är bara att börja använda!

Det fanns dock ingen djup tanke bakom namnvalet; jag ville bara ha ett snyggt namn, och hittade elision på en lista över vackra ord. Eftersom det dessutom är ett språkvetenskapligt begrepp kunde jag inte låta bli att ta det. Att elidering handlar om förenkling och borttagning av onödigheter, att elision är väldigt likt elysion (’paradis’) eller att de första stavelserna i Eliderad ser ut som en sammanslagning av Elias och Alexander (två av mina förnamn) är sammanträffanden och efterhandskonstruktioner. Men lika häftiga för det!

Innan jag startade webbplatsen gick jag igenom många namnförslag med anknytning till Eliderad. Först funderade jag på Kyrie elision (av Kyrie eleison: ’Herre, förbarma dig’), vilket förvisso är den bästa ordvits jag någonsin producerat, men det känns för laddat för en krönikesamling som (mestadels) inte handlar om religion. Sedan gick jag till Eliderade fälten, en anspelning till elyseiska fälten – paradiset i grekisk mytologi – vilket också är häftigt, men kanske lite för högtravande. Under en period körde jag helt enkelt på Eliderat: om en person är eliderad så får väl ett webbprojekt vara eliderat! Men i klarspråkets namn har jag valt ett namn som gör tydligt vad det handlar om: Språkkrönikan.

Har du några språkfrågor eller andra önskemål om innehåll är du välkommen att kontakta mig!

Vad väljer du att ifrågasätta?

I slutet av varje år publicerar Språktidningen och Språkrådet nyordslistan, ett knippe ord som varit framträdande under året som gått. Orden behöver inte vara sprillans nya i svenskan, utan det viktiga är att de fått spridning och upptäckts av fler. Nyordslistan är en rolig årskrönika som tydligt visar hur språket reflekterar samhället: vi pratar om nya saker på nya sätt, och såväl språket som samhället befinner sig i ständig utveckling.

Därmed inte sagt att nyordslistan återger hela samhället; orden i listan är främst hämtade från nyhets- och opinionsjournalistiken, och ska spegla allmänspråket. En häftig upptäckt inom fysiken kanske får ett nytt ord, men det kommer bara in på nyordslistan om folk i allmänhet, och därmed tidningarna, använder det i vardagliga sammanhang. Trots att gravitationsvågor fått mycket uppmärksamhet så kvalificerar ordet inte när det bara omnämns i samband med Nobelpriset.

Det allmännaste språket finns förstås inte i tidningar, utan i det vardagliga talet. Men det är den stora utmaningen för språkbruksforskning: det är helt enkelt svårt att undersöka material som inte är förevigat i text.

Viktigt att komma ihåg är att nyordslistan inte visar årets nya ord till Svenska Akademiens ordlista; Svenska Akademien har ju inget med Språkrådet eller Språktidningen att göra. Vissa av orden lever visserligen kvar i språket och kan ta plats även i SAOL, men många är bara flugor som försvinner efter ett tag: i dag är det få som minns fastlans eller uggling från 2011.

Vilka är då årets nyord? Politiken och tekniken har fått göra plats för diskurskritiska ord som viralgranska och klickfarm. Ordet blorange finns med, men det har till min stora förvåning ingenting med det världspolitiska läget att göra, utan beskriver en trendig hårfärg. Mitt favoritnyord är killgissa: det att med en mans självförtroende påstå något som man egentligen bara gissar sig till. Ungefär det jag gör varje månad i språkkrönikan.

Med ord som dessa, och även alternativa fakta, postfaktisk och fejkade nyheter, belyser nyordslistan hur viktigt det är med källkritik i en tid där vem som helst kan göra sig hörd, oavsett om det är en morbror på Facebook, en forskare i morgon-tv, en svetsare i regeringen, en blorange i Vita huset eller en halvgud med en språkkrönika. Det är alltid bra att ha några enkla frågor i bakhuvudet när man möter ny information: Vem är avsändaren? Hur har avsändaren valt att framställa informationen och varför? Vem tjänar på det?

Vad väljer du att inte ifrågasätta?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Hotet mot svenska språket

Det ser mörkt ut för svenskan. Vi lånar in ord som aldrig förr, dels för att vi inte orkar hitta på svenska översättningar (åt ord som chatt), dels för att ersätta fullt fungerande svenska ord (med ord som event). Fortsätter det så här kommer språket vara helt utrotat om exakt etthundra år.

Svenskan har alltid varit ett enhetligt språk som sett mycket litet förändring, men detta luckras upp på subtila sätt. Till synes oskyldiga uttryck som spendera tid eller öppna upp har infiltrerat språket, men dessa anglicismer i fårakläder är i själva verket mycket skadliga. Varför? För att de inte är svenska! De är bara konstruerade av svenska ord och används av svensktalande i svenska kontexter.

Den stora boven i dramat är globaliseringen, som gör att vi kommer i kontakt med andra språk som aldrig förr. Förr i tiden fanns det helt enkelt ingen anledning att tycka att det lexikala gräset var grönare på andra sidan, när vi bara importerade från svenska köpmän, översatte svenska författare och allierade oss med svenska monarker.

De moderna influenserna rubbar ett språk som varit sig likt i alla tider. Inte ens på Hansatiden, när vi lånade in 30 % av vårt nuvarande ordförråd från tyska, lånade vi in så mycket som nu när nästan 0,6 % av orden i tidningstext är engelska lån. Om vi inte gör något åt språkutvecklingen kommer väl, som Johan III sade, ”wårt egedt måhl så bliffue fördärffuedt att thenn ene medh tiidhen icke skulle wäll förstå thenn andre”.

Vi kan se logiska strukturer i språk som inte påverkas utifrån. Franska ord har som regel betoning på sista stavelsen, och italienska ord på näst sista stavelsen. Våra svenska ord betonas, som ni ju vet, på första stavelsen, men den regeln får fler undantag i och med alla lån. Våra uppenbara regler för den eller det blir också svårare att tillämpa. Heter det en eller ett caukā? Ingen aning, men om vi skulle låna in det ordet behöver vi veta.

Sedan arabiskan nyligen blev Sveriges näst största modersmål märker vi särskilt stora förändringar från det hållet. Modersmålstalande svenskar har börjat använda arabisk ordföljd i vardagssamtal, och alla finska kasusböjningar vi så ofta använt har redan försvunnit nu när grannspråket blivit omsprunget. Dessutom är alla språkvetare överens om att det bara är en tidsfråga innan vi konsekvent skriver från höger till vänster, både för hand och i datorn.

Fast … om den här språkförändringen är något som alla svensktalande gör – helt naturligt också – då måste det väl vara okej? Är det inte bara bra att språket ändras för att fungera när världen ändras?

Nej, hälsosammast för språkets fortlevnad är att backa och hålla det statiskt. Det är framgångsreceptet som fungerat utmärkt för anrika språk som sanskrit, gotiska, koptiska och preussiska.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar, som en bearbetning av en text i Gefla Högtryck.

Språkrådets nyårskarameller

För språknördar kommer den största julklappen i mellandagarna. Den 27 december släppte Språkrådet och Språktidningen sin nyordslista för 2016, med 43 ord som börjat ta plats i media under det gångna året. Nyordslistan är inte en lista på tillskott till SAOL, utan en återblick på årets mediespråk och hur det speglar samtiden – som en språklig nyårskaramell!

I nyordslistan 2016 speglas, som ofta, teknologin. Här ser vi ord som filterbubbla, som innebär att man på nätet lever i sin egen lilla bubbla som filtrerar informationen utifrån, så att man bara får se det man vill se, men inte nödvändigtvis det man behöver. Och naturligtvis har mobilhöjdpunkter etablerat sig i form av pokenad, alltså ”Pokémon-promenad” och uberisering, alltså att fler tjänster, som taxiskjuts, blir tillgängliga via mobilappar.

Mitt personliga favoritnyord är äggkonto: ett anonymt konto på sociala medier (där kutym är att inte vara anonym) – ofta ett som gör tvivelaktiga uttalanden. Ordet kommer från att visningsbilden på Twitter ser ut som ett ägg innan man ändrar den till sin egen. Jag är svag för de målande orden!

Det är förstås inte konstigt att just teknologin tar plats bland de nya orden. Nya tekniker lanseras ständigt, och behöver benämnas på olika sätt. Men ingenjörer och vanliga dödliga använder ofta olika ord, och det är nästan bara den senare gruppens språk som får genomslag i media och därmed nyordslistan – fast ibland kan allmänspråket förstås hämta sina uttryck från fackspråket. Så är fallet med samlarsyndrom, som kliver in på nyordslistan som ersättare till hoarding, alltså ett sjukligt samlarbeteende med svårigheter att göra sig av med saker.

Vanligare än att låna från fackspråket är dock att låna från engelskan, gärna i försvenskad form, eller att göra sammansättningar. Nyordet annonsblockerare är ett exempel på bådadera; en ny sammansättning, med uppenbart ursprung i engelskans ad blocker. Ordet syftar på datorprogram som hindrar reklam från att visas på internet. Ett annat lån är skamma, verbform av skam, från engelskans shame eller shaming. Ordet betyder i princip ”skambelägga”, men är behagligt kortare, och inte lika lätt att blanda ihop med skuldbelägga som har en annan koppling.

Apropå just skam så lyser de norska lånorden med sin frånvaro. Vi kommer kanske inte få så stort behov av ordet russebuss, men visst förekommer ord som drittsekk (’skithög’) och serr (’seriöst’) lite oftare? Fattas bara att de tar plats i mediespråket, så får vi nog se dem på nyordslistan 2017!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vi säger inte alltid det vi menar

Viskleken går ut på att viska runt ett meddelande i ring, och upptäcka när det gått varvet runt att det blivit helt förvanskat. Lite grann så fungerar all kommunikation, fast oftast inte med så drastiska resultat: vi formar en ren tanke i huvudet, manglar till den när vi omvandlar den till språk, och kan bara hålla tummarna när den som snappar upp meddelandet ska pussla ihop delarna på samma sätt som vi tänkt oss. Därför är det bra att kunna många ord, så man kan uttrycka sig mer exakt och minimera missförstånd. Tänk dig själv att leka viskleken och inte få använda hälften av konsonanterna!

Fast vi har mer än bara ord och ljudstyrka till hjälp när vi ska pussla ihop tankar från språk. Vi kan lära oss att förstå våra vänner utan att säga ett ord, och sammanhanget är till stor hjälp. Om Pytte säger ”Hämta den där grejen du vet” kan hon peka på byrån för att förtydliga att hon pratar om massagestaven däri. Fast när det gäller just massagestavar är det nog vanligt att inte använda just det ordet. Pytte säger inte ”den där grejen du vet” för att hon inte vet vad den heter, utan att hon inte vill använda dess namn. Massagestaven är som vargen, som fick sitt namn för att ”ulv” var för farligt att säga.

(Pytte vill förresten bara komma åt de oanvända batterierna i massagestaven, inget annat.)

Att kalla en massagestav för ”den där grejen du vet”, eller en ulv för ”varg”, är inte så konstigt. Något vi gör ännu oftare är att använda en annorlunda grammatisk form än den vi menar. Om Pytte säger ”kan du ge mig massagestaven?” till Hasse så undrar hon inte om han fysiskt klarar av att räcka över den; hon har bara maskerat befallningen ”ge mig massagestaven!” för hon har lärt dig att det är oartigt att beordra.

De flesta vuxna kan detta. Som barn får många höra ”Det heter inte ’ge mig’; det heter ’kan jag be att få’!” (Inte ”kan jag be och få”, men det kan vi prata om en annan gång.) När Pytte får frågan ”är du snäll och ger mig vargen?” förstår hon att Hasse inte undrar hur snäll hon är (det har ju redan framgått), och hon vet om att det inte finns några riktiga vargar i närheten, så hon räcker bara över massagestaven, som fått ett kodnamn precis som ulven.

Små barn är däremot inte alltid med på den här lite bisarra konventionen. Om ett barn svarar ”ja” på frågan ”kan jag få vargen?” utan att hämta den så kan det bero på att barnet inte lärt sig att frågan egentligen är en uppmaning. Men underskatta inte barn! En smart unge kan förstå precis vad som menas, men ifrågasätter den konstiga språkkonventionen genom att medvetet tolka uttrycket bokstavligt.

Om Pyttes och Hasses son däremot springer fram med en gosevarg så betyder det bara att han inte förstått vad deras kodord egentligen betyder.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.