Språkmarkörer är aldrig meningslösa

Läsaren Stig skriver och funderar på ordet liksom, som liksom smyger sig in i språket utan att fylla någon tydlig funktion, och gör liksom inget annat än att späda ut informationen. Det är lätt att skylla på dagens ungdom, men Stig medger att han har samma ovana själv, fast med uttrycket så att säga. Inget att skämmas för!

Ord som liksom, ba(ra), fullkomligt, med flera kan användas som diskurspartiklar: små utfyllnadsord i det vardagliga samtalet. Många retar sig på dem, och ser dem som informationslöst slask som inte hör hemma i vårdad kommunikation. Vet folk inte hur man talar vårdat?

Jo då, det är ingen fara. Det som väcker irritation är kanske en missbedömning av det vardagliga talspråket, som bygger på annan grund än den vårdade skriften. Med ”vårdat” menar jag inte återhållsamt, utan sådant som behandlats, gärna av andra än skribenten. Det skrivna språket, som ju även kan utgöra manus och alltså bli talspråk, är helt enkelt inte lika spontant, utan brukar effektiviseras och finslipas innan det går ut till mottagarna. Talspråket produceras med andra förutsättningar.

Visst, diskurspartiklarna kan ersätta den eftertanke som ligger bakom skriftspråk: ett småord i dialogen kan ge några mikrosekunder extra att tänka på hur orden ska läggas. Men det gäller framför allt partiklar som ööh och vad heter det. Ord som liksom och kompani har faktiskt mer språkliga funktioner.

Till att börja med kan liksom betyda ’ungefär’, liksom dess ordboksmotsvarighet som jag precis använde och som betyder ’i likhet med’. Just liksom är en relativt ovanlig diskurspartikel, jämfört med exempelvis typ som betyder typ samma sak. Däremot kan liksom även fungera som ba(ra): det markerar citat och sammanfattningar.

Vad mer kan göra det? Jo, citattecken och kolon. Diskurspartiklarna fungerar som skiljetecken, som ju inte finns i talspråket! På samma sätt kan du vet användas som punkt. Det talar om att en mening är slut, men markerar samtidigt respekt mot lyssnaren: ”du känner ju till detta lika väl som jag”. Det är typ språkliga nyanser som liksom får skiljetecknen att ba ge upp, du vet.

Att markera inställning till mottagaren eller till det sagda är kanske den viktigaste funktionen för diskurspartiklarna, för talspråket handlar om dialogisk kommunikation. Att tala som en tidningsartikel vore stelt och monologiskt. Med diskurspartiklar kan vi inkludera lyssnaren, vi kan markera grammatiska gränser och vi kan visa att det vi säger är spontant, och inte en repeterad replik – eller lögn.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vad väljer du att ifrågasätta?

I slutet av varje år publicerar Språktidningen och Språkrådet nyordslistan, ett knippe ord som varit framträdande under året som gått. Orden behöver inte vara sprillans nya i svenskan, utan det viktiga är att de fått spridning och upptäckts av fler. Nyordslistan är en rolig årskrönika som tydligt visar hur språket reflekterar samhället: vi pratar om nya saker på nya sätt, och såväl språket som samhället befinner sig i ständig utveckling.

Därmed inte sagt att nyordslistan återger hela samhället; orden i listan är främst hämtade från nyhets- och opinionsjournalistiken, och ska spegla allmänspråket. En häftig upptäckt inom fysiken kanske får ett nytt ord, men det kommer bara in på nyordslistan om folk i allmänhet, och därmed tidningarna, använder det i vardagliga sammanhang. Trots att gravitationsvågor fått mycket uppmärksamhet så kvalificerar ordet inte när det bara omnämns i samband med Nobelpriset.

Det allmännaste språket finns förstås inte i tidningar, utan i det vardagliga talet. Men det är den stora utmaningen för språkbruksforskning: det är helt enkelt svårt att undersöka material som inte är förevigat i text.

Viktigt att komma ihåg är att nyordslistan inte visar årets nya ord till Svenska Akademiens ordlista; Svenska Akademien har ju inget med Språkrådet eller Språktidningen att göra. Vissa av orden lever visserligen kvar i språket och kan ta plats även i SAOL, men många är bara flugor som försvinner efter ett tag: i dag är det få som minns fastlans eller uggling från 2011.

Vilka är då årets nyord? Politiken och tekniken har fått göra plats för diskurskritiska ord som viralgranska och klickfarm. Ordet blorange finns med, men det har till min stora förvåning ingenting med det världspolitiska läget att göra, utan beskriver en trendig hårfärg. Mitt favoritnyord är killgissa: det att med en mans självförtroende påstå något som man egentligen bara gissar sig till. Ungefär det jag gör varje månad i språkkrönikan.

Med ord som dessa, och även alternativa fakta, postfaktisk och fejkade nyheter, belyser nyordslistan hur viktigt det är med källkritik i en tid där vem som helst kan göra sig hörd, oavsett om det är en morbror på Facebook, en forskare i morgon-tv, en svetsare i regeringen, en blorange i Vita huset eller en halvgud med en språkkrönika. Det är alltid bra att ha några enkla frågor i bakhuvudet när man möter ny information: Vem är avsändaren? Hur har avsändaren valt att framställa informationen och varför? Vem tjänar på det?

Vad väljer du att inte ifrågasätta?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Grundläggande avstavningsutbildning

Avstavning är det att dela upp ord när raden tar slut men ordet inte gör det, något som händer ganska ofta i till exempel en tidning med smala spalter. Det är ofta typografiskt nödvändigt att avstava, men samtidigt rekommenderar språkvårdare att undvika avstavning så ofta som möjligt eftersom det kan störa läsningen. Å tredje sidan skulle det ofta störa läsningen ännu mer att behöva bryta av rader i förtid bara för att ett ord är för långt, och hur gör man om ett ord är längre än en hel rad? Därför är vi så illa tvungna att avstava ändå.

Språkrådet släppte nyligen den nya upplagan av Svenska skrivregler, som något motsägelsefullt säger ungefär ”undvik avstavning, men om du än­då måste så finns här ett helt kapitel med råd att följa”. Råden känns lite som militärutbildning – krig är något man helst slipper, men om man ändå måste så kan man ju göra det på rätt sätt – så nu kör vi lite språklig GMU tillsammans.

Det går inte att avstava ord hur som helst. Det är inte okej att bara sätta bindestreck exakt där raden tar slut, för då kan det avstavade ordet – eller åtminstone någon halva av det – bli helt obegripligt. I stället tittar man på ordets beståndsdelar. Är det ett sammansatt ord så ska det avstavas mellan de två ordleden.

Om ordet inte är sammansatt, eller om skarven kommer lite för långt ifrån radens slut, ska avstavningen i stället ske mellan stavelser, alltså uttalsenheter: stavelser i och för sig har inget med ordets uppbyggnad att göra, utan handlar mer om hur ordet uttalas rytmiskt – och det kan ju finnas en poäng att inte störa rytmen genom att dela upp ett ord inom stavelser.

Förr talades det om enkonsonantsavstavning, alltså att ordet skulle avstavas så att nästa rad började på en konsonant följd av en vokal, men i vissa fall skulle det bara bli konstigt, ta kast-rull, som för tankarna till en kastande rullning. Därför rekommenderar de nya skrivreglerna avstavningen ka-strull, som ju är baserat på ordets stavelser. Men som sagt, huvudrekommendationen är fortfarande att inte avstava alls: det ser ju inte klokt ut med ka-strull heller.

I svenskan är det möjligt att få tre konsonanter på rad, men vi har av någon anledning bestämt oss för att det är fult och ska förbjudas; därför skriver vi tuggummi fast det rimligen hade varit tugggummi. Men när ord avstavas så frångår vi den besynnerliga principen, och lägger till ett extra g: tugg-gummi. Det här kryphålet kan vara lämpligt att använda när man vill göra skillnad mellan en glasskål och glass-skål. Med det sagt tycker jag det är hög tid att återinföra trippelkonsonanten!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar. Originaltexten illustrerar avstavningarna på tidningssidan, på ett sätt som är svårt att återskapa i en blogg som anpassar sig efter skärmbredden.

Hur kan man ha fem och i rad?


En vän ställde den frågan nyligen, förmodligen efter att ha snubblat över någon rolig exempelmening i stil med ”Det måste vara större mellanrum mellan Kaffe och och, och och och te.” Det handlar alltså om en skylt med texten ”Kaffe och te” tryckt med lite för små mellanrum. Meningen är krånglig som den är, men havererar fullständigt utan rätt formatering: ”mellanrum mellan kaffe och och och och och te”.

I allmänhet undviker vi att upprepa ord; om vi redan har använt och en gång i meningen så väljer vi gärna samt nästa gång, även om orden inte följer direkt på varandra. Upprepning kan göra texter svårlästa, men det betyder inte att det i och för sig är grammatiskt fel. Kaffe och te-meningen är alltså helt tänkbar, om än osannolik.

Ord kan upprepas av olika anledningar, till exempel homonymi, omnämnande eller kronisk stamning. Låt oss titta närmare på alternativ nummer två.

När ni läser språkkrönikan märker ni förhoppningsvis att vissa ord är kursiverade (annars har redaktionen missat det och då får ni skälla ut dem åt mig). Kursivering kan markera allt från betoning till främmande språk, men i språkkrönikan betyder det oftast omnämnande av ord. När ett ord omnämns innebär det att vi pratar om själva ordet, i stället för att använda det i sin vanliga betydelse.

Ta meningen ”Tidningen förbjuder kaffe på redaktionen.” Utan kursivering betyder det att journalisterna inte får dricka kaffe, men med kursivering betyder det bara att de inte får skriva ordet kaffe. Vid tveksamhet hjälper alltid lite logiskt tänkande: den rimliga tolkningen här är att tidningen har infört censur, för det är helt osannolikt att journalister skulle sluta dricka kaffe på jobbet.

Kaffe och te-meningen blir snäppet tydligare med rätt kursivering; de kursiverade och:en handlar om själva ordet och på skylten. Omnämnandet liksom överträder grammatiska gränser och gör och till ett substantiv. Jo, det är sant: det kan till och med skrivas i plural, som jag gjorde nyss!

Formatering som kursiv stil kan alltså vara lika viktigt för förståelsen som orden själva. Men visst, trots allt putsande är meningen väldigt dryg; de flesta behöver förmodligen läsa den två gånger för att förstå vad som pågår, och då finns bara en lösning: sudda och skriv om!

I talspråk finns inga kursiveringar, men med rätt betoning kan vi tydliggöra strukturen. Det sägs att svenska låter som sång, och det stämmer verkligen med meningar som blandar använda och omnämnda ord. Prova själv med ”Kaffe och och och och och te”!

(Nu kanske du lät som en apa vid matbordet. Jag ångrar ingenting.)

Nu har jag skrivit och så mycket att ordet förlorat all mening och bara ser konstigt ut. Det fenomenet kanske är värt att prata om någon gång?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Dåliga texter kan inte rättas

På internet går det inflation i språkpoliser: godhjärtade själar som vill öka språkkunnigheten … genom att lyfta andras språkfel på internet. Det kan vara allt ifrån att grämas åt en felstavning i ett debattinlägg till att skriva en spydig kommentar till Tove, 16, som bjuder in till ”examens firande” i ett statusmeddelande. Sluta särskriva, skitunge!

(Efter den kommentaren var Toves mamma tyvärr inte längre välkommen på kalaset. Otack är världens lön.)

Språkvetare är gärna väldigt tillåtande (eller åtminstone förlåtande) med den här sortens språkbruk, men det betyder inte att vi inte också kan vara språkpoliser; tvärtom är vi väldigt bra på det. När jag inte skriver roliga tidningstexter lever också jag för att tala om för andra vad de har gjort för språkfel (ibland får jag betalt för det, fast ibland gör jag det bara av mitt hjärtas godhet). Korrekturläsning är en ädel, om än lite otacksam, uppgift som kräver att man utnyttjar alla sina kunskaper om vad som är rätt och fel i språket, till exempel när det borde stå sin och när det borde stå hens, hans eller hennes. Småsaker kanske, men Gud finns i detaljerna. Bra korrekturläsning kan ta en text som är svulstig, svårbegriplig och full av språkfel – och göra den till en text som är svulstig, svårbegriplig och fri från språkfel.

För korrekturläsningens svaghet är att den inte får göra stora ingrepp i texter, inte ens de som är oläsliga. Det skulle ta för mycket tid, men också korsa gränserna för vad som är etiskt acceptabelt: att skriva om någon annans text från grunden är inte okej (spelar ingen roll att den blir mycket bättre när den slutat kritisera mitt parti). Bara skribenten kan påverka textens läsbarhet, men tyvärr lär skolorna sällan ut hur man skriver bra texter. Det är mycket lättare att lära ut och in språkregler om det som är ”rätt och fel”. Språkvetaren Steven Pinker skrev nyligen i The Guardian om när det här dras till sin spets: hans redaktör hade rättat språkligheter som inte alls var fel i sitt sammanhang, så att texten faktiskt blev sämre.

Alltså ser vi inte bara dåliga texter, men också dåliga rättningar som bara åtgärdar de simpla problemen men missar det viktiga. Och riktiga korrekturläsare får inte ens ändra det som gör en text bra.

Däremot får, och bör, korrekturläsare kontrollera fakta och källhänvisning. En noggrann korrekturläsning skulle kanske avslöja att sista meningen i tredje stycket ovan är stulen från Steven Pinkers artikel. Och att förhindra missförstånd och plagiat är en synnerligen ädel uppgift.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

När det verkar vara fel

Somliga ord stöter man sällan på, trots att de på något sätt hör till allmänbildningen. I dag tänkte jag prata om ett ord som dyker upp i facklitteratur, tidskrifter, akademisk text och vissa yrkestexter, och som alltid tycks förvirra vissa läsare. Det är extra lustigt att ordets funktion är att förtydliga ett sammanhang just för att undvika förvirring. Ett nödvändigt ord att kunna, ibland på liv och död.

Ordet i fråga är sic, ett latinskt begrepp som direktöversatt betyder ’så’, egentligen ’så var det skrivet’ (sic erat scriptum, men det är lite långt att skriva ut hela frasen). Man brukar helt enkelt klämma in ordet efter en text som ser felaktig ut, för att snabbt tala om att ”så här ska det faktiskt vara!” Ordet betyder alltså att texten är bra som den är, men ibland är det nödvändigt att peka ut stavfelen så man inte får irriterade kommentarer.

För sic används oftast om stavfel. Om jag berättar att Anders Borg säger att han vill ”höja inkomstskaten med 2 %” så kan det vara lämpligt att klämma in ett sic efteråt så ni inte tror att det är jag som stavat skatten fel, utan förstår att det är min källa. Förutom den bokstavliga betydelsen av sic är den praktiska betydelsen ungefär: ”såg ni det där felet? Det är inte jag som slarvat, utan personen som skrev texten från början.”

Men sic används inte bara när det står fel. Det kanske stod att ”Anders Borg vill höja inkomstskatten med 112 %” och om det faktiskt är etthundratolv procent han menar så är det nog lämpligt att det står sic efteråt, för annars kommer de allra flesta tro att det är fel.

Det kan vara livsviktigt att förtydliga orimliga sifferuppgifter: om en läkare skriver ut 300 gram morfin är det nog bra att lägga till ett sic så att apoteket inte tror att läkaren gjort ett dödligt slarvfel. Med ett sic blir betydelsen i stället ”om ni inte lyder siffran exakt så är det ni som begår ett dödligt slarvfel!”

I sin egen text ska man förstås skriva rätt från början, så sic används oftast vid citat. Man ska nämligen vara så exakt som möjligt när man citerar, annars skulle man förvanska den citerades ord, och det är väldigt fult att göra! Fast när det gäller muntliga citat får man dispens, speciellt om man skriver i tidning. Muntlig svenska är nämligen nästan aldrig lika ”grammatiskt korrekt” som skriftlig, så skriver man av Anders Borgs repliker exakt som han säger dem kan han låta korkad i tidningen.

Men det kan vi prata mer om en annan gång.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Att kursivera talspråket

Det här kommer redigeraren gilla.

Vi pratar alltid med ord. Då och då pratar vi även om ord (speciellt när vi skriver språkspalter). Det finns en väsentlig skillnad mellan att använda och att omnämna ett ord, och det måste vara tydligt när man gör vad, annars blir läsarna förvirrade. För att visa att ett ord är omnämnt och inte använt brukar vi markera det, oftast med kursiv stil eller citationstecken.

Det är kort sagt skillnad på tegel och tegel; tegel innehåller sand och lera, medan tegel innehåller fem bokstäver. I det första fallet använder jag ordet, för att kunna prata om de rödbruna stenar man bygger hus av. I det andra fallet omnämner jag ordet, fritt från betydelse.

Sammanhanget brukar ofta göra tydligt om ett ord används eller omnämns, men det är inte alltid så enkelt. Om läraren Pelle på fullaste allvar talar om för Sara, 14 år, att ”socialism är fel” så riskerar han att få ett snack med rektorn. Om han däremot säger ”socialism är fel” så betyder det bara att han rättar Sara som trodde att Fredrik Reinfeldt förespråkar socialism.

Det kan vara lite svårare att tolka talspråket, eftersom det inte kan kursiveras. Omnämner man ett ord i talspråket kan man markera det med en kort paus efteråt eller kanske med fingrarna i luften. Om Pelle inte gör någon sådan markering finns ju risken att Sara börjar planera att sätta en tårta i ansiktet på Stefan Löfven (fjortonåringar är väldigt lättpåverkade).

På en annan lektion säger Pelle till klassen: ”Jag gillar aladåb, det är fint!” Vi som läser kan se att Pelle tycker att aladåb är ett ord som låter fint, men det kan undgå klassen. Sara tänker fjäska lite för att höja sitt betyg, så nästa dag tar hon med en hemlagad äggaladåb att bjuda på. Nog blir hon besviken när Pelle säger ”Jag avskyr aladåb”! Men det är Pelle som får problem när flickvännen bjuder hem honom på en avancerad ratatouillealadåb för att hon trodde att han skulle gilla det. Plågat äter Pelle upp och låtsas att det var jättegott – och måste ta en portion till.

Det är nog så viktigt att vara tydlig med när man omnämner ett ord, även om risken för missförstånd är liten. En text blir svårläst utan rätt kursiveringar, och kursiverar man bara de tvetydiga orden så blir texten inkonsekvent. Oavsett kommer skribenten tolkas som slarvig eller okunnig (fast gäller det en språkspalt kan man kanske skylla på redigeraren).

Och stackars lättpåverkade Sara åker raka vägen till Stockholm och trycker sin äggaladåb i ansiktet på Stefan Löfven – bara för att Pelle var otydlig.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.