Vår onödigaste ordklass kommer äntligen försvinna

En läsare reagerade på passusen ”jag kommer sparka döda hästar” i förra krönikan. Inte för våldet mot avlidna djur, utan för att hon saknade ett att. Lustigt att det var just den meningen hon reagerade på, eftersom hon själv i och med sitt påpekande sparkade på en av de dödaste hästarna i modern språkvård. Dagens språkkrönika är således en zombiehäst: mycket nöje!

Infinitivmärke är en ordklass som innehåller endast ett ord: att. Som namnet antyder markerar ordklassen när ett verb står i infinitivform. Det heter ”att sparka” men inte ”att sparkar”, för sparka är infinitiv och sparkar är inte det. På motsvarande sätt heter det ”jag älskar att sparka”, men absolut inte ”jag älskar sparka”, så infinitivformen måste alltid föregås av infinitivmärket.

Eller … det är ju inte riktigt så det funkar. Ni skulle titta väldigt konstigt på mig om jag till exempel sa ”jag behöver att sparka”; så säger man bara inte. Skillnaden mellan exempelmeningarna är det som kommer före att: älskar eller behöver. Användning av infinitivmärke beror alltså på föregående verb. Så: är kommer ett verb som kräver eller förbjuder att?

Som ni säkert förstått är det inte så svartvitt. Det finns en tredje grupp: den där det går lika bra både med och utan att. Till denna grupp hör verb som kommer, men också slutar, fortsätter och många fler. Konstigt att folk så sällan klagar på ”jag fortsätter sparka”.

Hjälpverb är verb som inte har så mycket egen betydelse, utan hjälper till att specificera betydelsen hos andra verb. Och hjälpverb förhindrar ofta infinitivmärket! I meningen ”jag ska sparka” hjälper ska till att markera framtid, och eftersom ska är ett hjälpverb blir det knasigt att säga ”jag ska att sparka”.

Och – kan ni tänka er – verbet kommer har samma funktion som ska, alltså ett framtidsmarkerande hjälpverb. Däremot godkänns både kommer att och kommer, men ska vi vara väldigt strikta med reglerna så är det rimligen kommer att som borde förbjudas – inte ensamt kommer.

Det stackars infinitivmärket är alltså ganska meningslöst. Varför ägna en ordklass åt att markera verb som redan markeras av sin böjningsform? Just på grund av den här onödigheten försvinner infinitivmärket sakta men säkert från språket, och allt färre verb kräver att det ska användas.

Betyder detta att ordet att försvinner? Nej, bara infinitivmärket: subjunktionen att som jag använde i förra meningen är inte på väg någonstans. En fördel med verb i grupp tre – som innebär valfrihet mellan att använda att och inte – är att texten slipper bli tjatig. Den ifrågasatta meningen var nämligen ”Nu låter det som att jag kommer sparka döda hästar”, och där finns det ju redan ett att. Skönt att slippa ett till!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Semikolon – ett mångsidigt skiljetecken

Språkvården har länge beskrivit semikolon som ”starkare än komma men svagare än punkt”, ett tveksamt råd i tystläsningens tidsålder. Rådet är ofta att semikolon får användas när man ”tycker” att det passar, men språkkänslan är olika för alla, inte minst i dag när allt fler svensktalande har ett annat förstaspråk.

Så hur används semikolon? Nya upplagan av Svenska skrivregler jämför tecknet med bindeord som för och ; det kan alltså användas mellan två satser för att markera att det som kommer efter är en orsak till eller följd av det som kommer före. Semikolon kan även stå mellan led i uppräkningar om kommatecken blir otydligt, men det inleder inte uppräkningen; det gör vanligt kolon. Semikolon kan dessutom ersätta utan (som i förra meningen), men eller och mellan satser.

Förr var rådet att semikolon endast fick användas mellan huvudsatser, men nu talar Svenska skrivregler bara om ”satser”. Så länge den ena satsen inte är en nödvändig del i den andra, kan semikolon alltså även ersätta ord som medan och eftersom med flera; det är särskilt lämpligt för att undvika upprepning av bindeord (som jag precis gjorde). Men ur klarspråkssynpunkt bör semikolon användas sparsamt, just för att det inte alltid är tydligt vilken av alla betydelser som avses. Är du tveksam: använd bindeordet!

Den här texten publicerades ursprungligen i bulletinen Klarspråk.

Ett missförstått favoritskiljetecken

Vissa menar att det är lika bra att sluta upp med det onödiga tecknet, andra tycker att det är höjden av stil – åtminstone så länge det används rätt. Men enligt Språkrådet är felanvänt semikolon ”antagligen det enskilt vanligaste regelbrottet i dagens texter”. Samtidigt räcker deras rekommendationer uppenbarligen inte till för att det ska bli rätt. Varför är det så?

Frågan om hur semikolon ska används återkommer med jämna mellanrum. Inget annat skiljetecken röner så stor osäkerhet, och även hos språkpolisen gör sig frustrationen påmind: ”Hur svårt kan det vara att bara följa reglerna?” Inte alldeles lätt, ska det visa sig. Jag har studerat hur bruket av semikolon ser ut, och i Svenska skrivregler, som ges ut av Språkrådet, står det att tecknet i sin huvudfunktion ska användas

  1. mellan två huvudsatser
  2. för att markera ett nära samband mellan satserna
  3. när man tycker att komma är för svagt och punkt för starkt

Eller i sin specialfunktion

  1. för att skilja grupper åt i uppräkningar

Min upplevelse är att när folk får höra dessa råd så svarar de med ett ”jahaaaa” och återgår sedan till att använda semikolon precis lika fel som innan. I stället för att skylla på språkbrukarna vill jag dock rikta blicken mot Språkrådets rekommendation.

Det första kriteriet är ganska tydligt, i alla fall för den som har koll på vad en huvudsats är, men på punkt två kan man bli lite fundersam. Vad för samband? Alla meningar i en text hör väl ihop på något sätt, så var går gränsen för när semikolon är motiverat?

På tredje punkten havererar rekommendationen. Hur svagt är egentligen ett komma? Hur stark är en punkt? Och vadå ”tycker”, alla tycker väl olika? Språkkänslan bygger på våra erfarenheter av språket – men semikolon används fel oftare än det används rätt, så hur kan känslan för semikolon vara något att lita på?

Rekommendationerna om skiljetecknens styrka stammar från en tid när den skrivna texten bara var en representation för talet, och interpunktionen alltså markerade pauser. Men skriftspråket har utvecklats sedan den tiden: i dag är det mer än bara ett retoriskt hjälpmedel, och skiljetecknen har framför allt grammatiska funktioner som inte har med styrka att göra.

Språkrådets första anvisning är grammatisk: semikolon ska bara användas mellan huvudsatser. Men i avsnittet om kommatecken avråder Språkrådet från komma mellan huvudsatser – så varför jämför de semikolon med kommatecken? Om vi måste jämföra kan vi väl hålla oss till något som faktiskt kan sammanbinda huvudsatser.

Vad sägs om konjunktioner?

Konjunktioner binder ihop två huvudsatser (eller andra grammatiska enheter med sinsemellan lika värde) precis som semikolon. Men dessa bindeord knyter inte bara ihop enheterna; de visar också hur enheterna betydelsemässigt förhåller sig till varandra. Kan semikolon ha en liknande funktion?

Jag valde att titta på hur semikolon användes i en korpus av tidnings- och bloggtexter från året innan, 2013. Hur väl stämde användningen överens med Språkrådets anvisningar, respektive med konjunktionernas funktioner?

Det enda Språkrådet med säkerhet kan säga om semikolon är att de inte ska förväxlas med kolon. Mycket riktigt hände just det – i 42 % av fallen i nyhetstexter och hela 76 % i bloggtext. Men utifrån de semikolon som faktiskt följer rekommendationerna går det ändå att hitta mönster för tecknets funktion och användning – utan Svenska skrivreglers koppling till retorisk styrka eller subjektivt tycke.

I undersökningen kom jag fram till detta: semikolon kan ersätta de samordnande konjunktionerna förty och , men också ochsamtmenfast eller utan, mellan huvudsatser. Exakt när det fungerar att använda semikolon beror på vilken konjunktion som avses, men också på meningens innehåll. Till exempel används semikolon nästan aldrig om något huvudord återkommer i båda satser (få skriver ”Jag tycker bra om honom; jag tycker han är snäll”, men det verkar gå bra med ”Jag tycker bra om Jocke; han är snäll”). Den enda konjunktion som semikolon inte ersätter i vanliga fall är eller. I sin specialfunktion står det dock mellan led i uppräkningar där komma skulle missuppfattas, och där blir dess betydelse och funktion ju densamma som antingen och eller eller, som skrivs ut före det sista ledet.

Semikolonets motståndare tycker att semikolon är ”otydligt”, ”överflödigt” och ”pretentiöst”. Samtidigt röstade Språktidningens läsare fram semikolon som sitt favoritskiljetecken hösten 2013. Oavsett vad vi tycker kan vi inte förbjuda semikolon; det skulle bland annat innebära att alla landets tangentbord måste brännas på bål. Och vad tjänar vi i slutändan på att minska vår redan begränsade skiljeteckenuppsättning?

Visst kan man kalla semikolon överflödigt; det går ju lika bra att använda konjunktionen som semikolonet ersätter. Det skulle dessutom minska tvetydigheten i meningar som ”Maria har svårt att gå; hon ramlade i trappan i går.” (Har hon svårt att gå för att hon ramlade i trappan, eller ramlade hon i trappan för att hon har svårt att gå?) Men att ett språkligt element fyller samma funktion som ett annat betyder inte att vi borde förbjuda det. I så fall vore ju frågetecken helt onödiga, eftersom frågor även markeras med ordföljd. Och de flesta skribenter som eftersträvar tydlighet skulle nog välja att utelämna eller omformulera en oklar mening. Annat gäller i skönlitteratur, där flertydighet kan vara önskvärd!

Som ett någorlunda ovanligt skiljetecken har semikolon också fått rykte om sig att vara pretentiöst. Att semikolon står för ett formellt, skriftligt språkande och på sin höjd används för att visa hur duktig man är som hanterar detta ofta felanvända skiljetecken. Men semikolons funktion är inte formell och skriftspråkspräglad, utan reflekterar något vi ofta gör i talet, nämligen att utelämna konjunktioner. Att det finns en skriftspråklig markering för utelämnad konjunktion är inte konstigare än att apostrofer markerar utelämnade fonem, som i ”tro’t om du vill”.

Förra året släppte Språkrådet en ny upplaga av Svenska skrivregler, där de öppnar för att semikolon inte bara behöver användas mellan huvudsatser. Det borde innebära att tecknet även kan ersätta subjunktioner som medaneftersom och för att, kanske till och med adverb som dessutom – men exakt hur det används i de här sammanhangen behöver studeras närmre. Och även om rekommendationen om semikolon har fräschats upp så är de gamla oklarheterna tyvärr kvar och förvirrar; så länge de finns i skrivreglerna kommer det nog dröja innan felanvändningen upphör.

Den här texten är en bearbetning av en text som ursprungligen publicerades i Gefla Högtryck.


Enklare rekommendationer för semikolon

  1. Semikolon kan oftast ersätta konjunktionerna för, ty eller mellan satser
  • Jag tycker bra om Scandic; det är ett spännande bolag.
  • I debatten har Holm ingen framgång; det blir inget löfte om en förhandlingsplan.
  1. Semikolon kan i vissa fall ersätta konjunktionerna och, samt, men, fastutan, eller subjunktionerna för atteftersommedan mellan satser
  • Flygvapnet bombade presidentpalatset; tusentals människor fängslades och dödades.
  • Det är inte detta som är fascism; sådant kan komma från annat …
  1. Semikolon kan ersätta komma i uppräkningar där komma kan missuppfattas, eller det uppräknade redan innehåller komma
  • De kunde antingen sitta och vänta i fem timmar på att bli hämtade; gå till stationen, försöka få tag i en biljett och ta tåget eller ställa sig vid landsvägen och hoppas på lift.
  • Teamet består av agent Grant Ward, specialutbildad i stridsteknik och spionage; agent Melinda May, pilot och kampsortsexpert; agent Leo Fitz, extraordinär ingenjör; agent Jemma Simmons, geniförklarad biokemist, samt nybörjaren Skye som är en lovande hacker.

Så, så så så så så så så.

I dag ska vi prata om ett av mina favoritord. Favoritord kan se väldigt olika ut för olika personer: man kan tycka om ett ord för att det har en fin betydelse, som kärlek eller vänner. Man kan tycka om ett ord för att det låter fint i sig, som cittra eller salladsskål. Eller så kan man vara som jag och tycka om ett ord för att det är intressant rent grammatiskt.

Ordet i fråga är . Det kan ha många betydelser: titta bara på rubriken, som betyder ”så där, plantera vattenkärl på det sättet så att vattenkärl planterar på samma sätt”. Men vi ska inte fokusera på betydelser, utan några grammatiska funktioner.

kan placeras mellan satser för att markera att den första orsakar den andra: ”De spelade för stark musik, så jag gick hem”. På två bokstäver markerar vi alltså en sak som annars hade krävt flera ord: ”De spelade för stark musik, och av den anledningen gick jag hem”. är ett bindeord; det binder alltså ihop satser och visar hur de hör ihop! Vi har inte jättemånga bindeord i svenskan, men om vi tittar närmare på dem så är det lätt att uppskatta deras funktioner.

kan också användas precis som jag gjorde i förra meningen. Detta är lite av ett svart får i svenskan, för många har lärt sig att det är onödigt och borde strykas; det finns ju ingen betydelseskillnad på ”när jag kom så började festen” och ”när jag kom började festen”. I själva verket är det ett praktiskt ord som markerar när det viktiga i en mening kommer. Det här exemplet hade inte sett likadant ut utan : ”Precis innan jag kom till Kimmy som skulle flytta så skulle Alvin visa ett trick med flyttlådorna.” Här markerar att den tråkiga bakgrundsinformationen är över och att det är dags att spänna öronen igen. Om det inte funnits ett där så skulle meningen fått tre verb i rad och blivit lite krångligare i stället. Men det är klart, passar bäst om det följer på väldigt många ord, inte bara några få.

Visst kan det vara bra att stryka överflödiga ord, särskilt om man har teckengränser att hålla sig inom, men det betyder inte att överflöd i sig är dåligt. Tvärtom bygger vår språkliga kommunikation på överflöd, och det hjälper oss att förstå varandra även om vi inte riktigt hör allt. Om språket inte sa ett dugg mer än nödvändigt skulle det genast bli mycket svårare att förstå varandra i till exempel en högljudd folksamling eller över en brusig telefonlinje. Då borde inte ett ord som vara det första som stryker på foten, eftersom det faktiskt får oss att lyssna extra noga.

Så: rädda !

Den här texten publicerades ursprungligen i Dalademokraten.

Språkriktighet i juletid

Många läsare har bett om lite mer undervisning i språkkrönikan; om viktiga regler som skolan inte längre tar upp. Därför ska vi i dag titta på två klassiska språkriktighetsfrågor!

Heter det ”tomten är rödare än jag” eller ”tomten är rödare än mig”? Den klassiska ståndpunkten för språkmedvetna är att ”än jag” är det enda rätta. Än är nämligen en subjunktion, alltså en bisatsinledare, och bisatser innehåller verb. Det finns alltså ett underförstått verb efter jaget (”tomten är rödare än jag är”), fast varför skulle den som är noga med språket stryka ett så viktigt ord som verbet?

Låt oss byta ut jaget. Ingen förnekar att ”tomten är rödare än sin ren” är en korrekt mening, men vad händer om vi sätter tillbaka det underförstådda verbet? ”Tomten är rödare än sin ren är” känns inte så bra. Då är det rimligare att tolka än som en preposition, som bara ska följas av ett objekt. Betyder det att ”rödare än mig” är mer rätt?

Nja, det kan bli fel med ”än mig” också. Jämför ”tomten gav mamma fler julklappar än jag” och ”tomten gav mamma fler julklappar än mig”, två meningar som betyder olika saker! Första meningen kan utökas till ”tomten gav mamma fler julklappar än jag (gav henne)”, och andra till ”tomten gav mamma fler julklappar än (han gav till) mig”. Valet mellan ”än jag” och ”än mig” är alltså en fråga om betydelse, inte språkregler – och när betydelsen är densamma blir valet av ordform mest en fråga om smak.

Heter det ”storebror kommer hem innan jul” eller ”storebror kommer hem före jul”? Den klassiska uppfattningen är att ”före jul” är rätt, eftersom före är en preposition som alltså kan följas av ett objekt, medan innan är en subjunktion och måste ha en bisats efter sig. Till exempel skulle ”innan det blir jul” vara rätt. Fast om ”tomten är rödare än jag” är rätt för att det finns ett underförstått verb så borde väl ”storebror kommer hem innan jul” vara rätt av samma anledning?

Jämför i stället meningarna ”storebror kommer hem innan i morgon” och ”storebror kommer hem före i morgon”. Många föredrar nog den första meningen, trots allt – fast säkert inte alla. Det ser alltså ut som att innan fungerar utmärkt som tidsmarkerande preposition, medan före passar bäst om rumsliga förhållanden. Det går alltså bra med ”storebror kommer hem innan jul”, men inte med ”storebror stod innan mig i kön”.

När två uttryck är korrekta är det klokt att välja det som inte irriterar läsaren, men som vi har sett är det inte alltid så enkelt; ibland kommer båda alternativ att reta upp folk!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Med uppenbar känsla för kommatering

En kompis frågade för ett tag sedan om det går att använda och efter kommatecken, och jag svarade förstås ja.

Svenskans kommateringsregler har skuttat lite hit och dit under åren. Det är egentligen inte konstigt; skriftspråket är ju först och främst ett sätt att pränta ned talspråket, och skiljetecknen tillkom långt efter de mycket viktigare bokstäverna. I skiljetecknens ungdom var vi därför väldigt oense om deras funktion: någon tyckte att de skulle markera talets pauser, någon tyckte att de skulle strukturera språkets grammatik, någon tyckte att de skulle hjälpa till att ge överblick över textinnehållet … De olika perspektiven har kämpat ganska länge, alla med goda argument för sin sak.

I dag ägnar vi oss helst åt tydlighetskommatering. Det innebär att om en mening blir tvetydig och förvirrande utan kommatecknet så ska det läggas till, och om den blir hackig och svårläst med kommatecknet så ska det strykas. Om grammatisk kommatering ännu varit norm, skulle meningar se ut, som den här meningen gör, eftersom kommatecken användes mellan alla satser. Nu för tiden har vi så gedigen grammatikutbildning i skolan att det bara är överflödigt att markera var satserna börjar och slutar. Alla har redan stenkoll.

(Hahaha.)

För att återgå till frågan: oavsett om vi lyder tydlighetskommatering eller grammatisk kommatering så går det utmärkt att följa kommatecken med och. Det händer flera gånger i den här texten: utan kommatecknet i första meningen hade det stått ”det går att använda och efter kommatecken och jag”. Med kommatecknet blir det genast tydligt att ordet jag inte hör till saken, utan är en del av nästa sats. Ordet och är ju en konjunktion, som inleder nya satser, så ska vi sätta ut kommatecken kan vi börja med att leta konjunktioner.

Men att det går att använda kommatecken före och betyder inte att det alltid är rätt. Konjunktioner kan nämligen binda ihop andra saker än satser, och det vore ett brott mot kommateringsreglerna att sätta komma före och mellan ord, och fraser, och saker som räknas upp. Som jag precis gjorde.

Många språkvårdare rekommenderar folk att prova och känna sig fram. Blir meningen mer eller mindre läslig med ett kommatecken här? Om läsbarheten inte påverkas (eller om den försämras) kan du förmodligen ta bort kommatecknet.

Själv är jag inte så förtjust i sådana rekommendationer. De utgår från språkkänslan, och om någon tvekar inför kommatering är det ju för att de inte har en klar känsla för den. Å andra sidan kan grammatiska regler också vara svåra att hänga med på (vi kan prata om ”nödvändiga bisatser” en annan gång). Språkkänslan ska inte överskattas, men inte heller förminskas, för det är med den kollektiva språkkänslan som vi tillsammans formar språket.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Hur kan man ha fem och i rad?


En vän ställde den frågan nyligen, förmodligen efter att ha snubblat över någon rolig exempelmening i stil med ”Det måste vara större mellanrum mellan Kaffe och och, och och och te.” Det handlar alltså om en skylt med texten ”Kaffe och te” tryckt med lite för små mellanrum. Meningen är krånglig som den är, men havererar fullständigt utan rätt formatering: ”mellanrum mellan kaffe och och och och och te”.

I allmänhet undviker vi att upprepa ord; om vi redan har använt och en gång i meningen så väljer vi gärna samt nästa gång, även om orden inte följer direkt på varandra. Upprepning kan göra texter svårlästa, men det betyder inte att det i och för sig är grammatiskt fel. Kaffe och te-meningen är alltså helt tänkbar, om än osannolik.

Ord kan upprepas av olika anledningar, till exempel homonymi, omnämnande eller kronisk stamning. Låt oss titta närmare på alternativ nummer två.

När ni läser språkkrönikan märker ni förhoppningsvis att vissa ord är kursiverade (annars har redaktionen missat det och då får ni skälla ut dem åt mig). Kursivering kan markera allt från betoning till främmande språk, men i språkkrönikan betyder det oftast omnämnande av ord. När ett ord omnämns innebär det att vi pratar om själva ordet, i stället för att använda det i sin vanliga betydelse.

Ta meningen ”Tidningen förbjuder kaffe på redaktionen.” Utan kursivering betyder det att journalisterna inte får dricka kaffe, men med kursivering betyder det bara att de inte får skriva ordet kaffe. Vid tveksamhet hjälper alltid lite logiskt tänkande: den rimliga tolkningen här är att tidningen har infört censur, för det är helt osannolikt att journalister skulle sluta dricka kaffe på jobbet.

Kaffe och te-meningen blir snäppet tydligare med rätt kursivering; de kursiverade och:en handlar om själva ordet och på skylten. Omnämnandet liksom överträder grammatiska gränser och gör och till ett substantiv. Jo, det är sant: det kan till och med skrivas i plural, som jag gjorde nyss!

Formatering som kursiv stil kan alltså vara lika viktigt för förståelsen som orden själva. Men visst, trots allt putsande är meningen väldigt dryg; de flesta behöver förmodligen läsa den två gånger för att förstå vad som pågår, och då finns bara en lösning: sudda och skriv om!

I talspråk finns inga kursiveringar, men med rätt betoning kan vi tydliggöra strukturen. Det sägs att svenska låter som sång, och det stämmer verkligen med meningar som blandar använda och omnämnda ord. Prova själv med ”Kaffe och och och och och te”!

(Nu kanske du lät som en apa vid matbordet. Jag ångrar ingenting.)

Nu har jag skrivit och så mycket att ordet förlorat all mening och bara ser konstigt ut. Det fenomenet kanske är värt att prata om någon gång?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Varför semikolon måste förbjudas

De läsare som hängt med minns att jag försökt förtydliga hur semikolon egentligen används, nämligen i stället för konjunktion mellan två huvudsatser. Problemet är att det finns många konjunktioner, och de har olika betydelser. Sammanhanget klargör ofta vilken man menar, men ibland är semikolon helt enkelt otydligt. Det är kanske ett av de främsta argumenten till att man ska låta bli tecknet: det kan missuppfattas.

Ta meningen ”Stina ramlade i trappan; hon har ett skadat ben.” Meningen får helt olika innebörd beroende på om semikolonet fungerar som för eller . Ramlade Stina i trappan SÅ att benet skadades, eller ramlade hon FÖR att benet redan var skadat?

Eller ”Markus är taxichaufför; hans fru är forskare.” I det här fallet ändras inte själva betydelsen, men det är möjligt att läsa in olika attityder beroende på om semikolon ersätter och eller fast. Om Markus är taxichaufför FAST hans fru är forskare så antyder det att det skulle vara något konstigt med hans yrkesval – eller deras relation. Skribenten kan använda semikolon för att slippa stå för sina kontroversiella åsikter … eller så kan läsaren missuppfatta en neutral skribent.

Vi ska inte förbjuda semikolon för att det används fel. Det är bättre att alla lär sig använda semikolon rätt – och sedan förbjuder vi det för att det används så tvetydigt. Vi har ju en klarspråkslag i Sverige.

Faaast ett semikolonförbud skulle kräva att vi samlar in landets alla tangentbord och bränner på bål. Det kan bli svårt. Förresten finns bara tio skiljetecken; har vi råd att förlora ett?

Men vänta nu, där har vi det! Vi inför nya skiljetecken som kan ta semikolons olika betydelser. Ta plustecknet (+) som betyder och, minustecknet (−) för fast och men, dubbel högerpil (⇒) i stället för , och så kan vi behålla semikolon (;) för att beteckna för, eftersom det ändå är dess vanligaste användning. Perfekt!

Nya ord skapas ständigt, för att fylla luckor och ge namn till sådant vi aldrig talat om förr. Men det är svårt att föra in nyord för sådant som redan har ett namn, även om det nya ordet är bättre. Och samma sak gäller skiljetecken: semikolon finns redan. Visst gillar vi att hitta på nya saker, men är inte alls förtjusta i att konkurrera ut gamla. Förresten ser minus ut som tankstreck.

Det bästa är nog att bara använda konjunktionen när det finns risk för missförstånd. Men å andra sidan får man vara otydlig när man skriver skönlitteratur; då är det okej att peppra med semikolon och verkligen utmana läsarnas tolkningsförmåga!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Både luckor och sängar och både

Ibland hittar man luckor i språket, alltså att det saknas ett lämpligt eller effektivt uttryck för något. Många luckor är man ensam om, till exempel ’luckan mellan sängen och väggen’ (som på västafrikanska språket mandinka heter bakatoo!). Vissa luckor märker nästan alla, som den för ’icke närvarande person vars kön man inte känner till’ (en lucka vi sedermera fyllt med hen).

Eller den här luckan: ett ord som både, fast för tre stycken. Man kan säga ”både du och jag ska sova”, men det blir konstigt med ”både du, jag och Leif ska sova”. Ordet betyder ungefär ’inte bara någon utan alla av de två’, och därifrån är steget kort till att vilja säga ’inte bara någon utan alla av de tre’. Det är en väldigt specifik betydelse, och hade vi inte haft ordet både så skulle vi inte sakna ett motsvarande ord för tre, för vi skulle inte tänka i de banorna.

Men nu gör vi det, så låt oss fylla luckan. Vad sägs om tirde? ”Tirde du, jag och Leif ska sova”!

Vi är bekanta med singularis och pluralis, ordböjningar beroende på hur många saker man talar om: en näsa, flera näsor. För länge sedan fanns en till böjning, dualis, som gällde tvåtal: en näsa, två näson, flera näsor. Den här formen lever kvar i orden ögon och öron, som man ju oftast talar om i par.

Ordet både är ett dualisord: det gäller två stycken. Det har en släkting i ordet båda, som heter alla i plural. Så när vi ska prata om ”båda tre” säger vi helt enkelt alla; mer exakt behöver det inte vara. Men både har ingen pluralform, och därför har vi en lucka för ’både fast om tre’. Men det skulle innebära trialis, vilket svenskan aldrig haft! Det vi egentligen borde leta efter är ett ’både fast om många’ – annars kommer vi snart efterlysa ett för fyra och fem och så vidare.

Språkliga luckor måste vi fylla gemensamt, så att alla använder samma ord. Då är tidningsspråk en bra mall, eftersom många möter det varje dag. Och ärligt talat, om inte ordet hen hade uppmärksammats så himla mycket i tidningar så hade det aldrig kommit in i SAOL. Så har tirde en bra chans nu när det står i tidningen?

Nja, även om det skulle fungera så skulle det också öppna nya luckor. I stället har jag ett annat förslag: vi släpper tanken att både måste syfta på två, och låter det bli en fullvärdig pluralform. Då blir det lika rätt att säga ”både du och jag skulle sova” som ”både du, jag, Leif och Rakel gled ned i bakatoo i stället”.

(Och till den som funderar: bägge betyder exakt samma sak som båda i modern svenska!)

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Den ultimata språkfrågan

Det är många av er som undrar hur semikolon egentligen fungerar, och de svar som ges känns aldrig tillräckliga. Därför har jag vigt de senaste månaderna av mitt liv åt dagens språkspalt. Det har blivit många tjocka böcker och sena nätter för att kunna besvara denna den svåraste språkfrågan – allt för mina kära läsares skull! (Jag skrev också en C-uppsats, men det var mest en bieffekt.)

Semikolon är ett tecken som oftast används fel: det blandas helt enkelt ihop med kolon. En vanlig rekommendation är därför: ”använd inte semikolon, för du kommer ändå aldrig lära dig göra rätt!” Visst blir man förnärmad? Jag själv vet i alla fall! Semikolon används… öh… när punkt är för starkt och komma för svagt… för att markera ett samband, visst?

Det är förklaringen som Språkrådet ger (fast med lite mer pondus), och med så otydliga regler är det inte konstigt att semikolon används fel. Jag menar, när är punkt egentligen för starkt? Och när är komma för svagt – var går gränsen? Vad är det egentligen för sorts samband som markeras? Språkrådet ger inga svar; de förväntar oss att gå på känsla. Men språkkänslan bygger på våra erfarenheter av språket, och eftersom den vanligaste erfarenheten av semikolon är att det används fel så är känslan synnerligen opålitlig i det här fallet!

Semikolon ersätter konjunktion mellan huvudsatser. Det är inte mycket svårare än så. I första hand kan semikolon ersätta konjunktionerna för eller , alltså markera att ena satsen förutsätter den andra:

”Jag är jättehungrig, så ni kan steka en häst.”

”Ni kan steka en häst, för jag är jättehungrig.”

Man kan nästan alltid byta ut för och mot semikolon när de står mellan två huvudsatser, fast om det är oklart vilken sats som orsakar vilken är det bäst att konjunktionen står kvar.

Semikolon kan också användas för konjunktionerna utan, men eller och (men inte eller), fortfarande mellan huvudsatser. Säger jag ”det är ingen häst i lasagnen; där finns bara mald gris” så sparar jag energin det tar att säga utan. Men det är inte alltid så självklart: ”Sam åt falafel; jag fick äta lasagne.” Det blir en tydlig attitydskillnad beroende på om man sätter in och eller

Det har förresten ett användningsområde till: i stället för kommatecken i uppräkningar när komma kan misstolkas eller det uppräknade redan innehåller komma.

Att jämföra med punktens och kommats ”hårdhet” kanske fungerade när alla texter höglästes; i dagens tystläsningssamhälle tar vi inga pauser när vi läser! Semikolon ska alltså inte användas som paus, utan för att slippa skriva ut en konjunktion – fast bara när det är uppenbart vilken som menas.

Prova själv! Hur kan du byta ut semikolonen i den här texten?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.