Förmiddagen är den tid på dygnet när någon har försovit sig

En sen frukost när min nya rumskamrat börjat komma till rätta hemma hälsade jag ”god förmiddag”. Hon blev förvirrad, ”isn’t it ’god morgon’ in Swedish?” Jag insåg att förmiddagar kanske inte är ett koncept på kontinenten, och förklarade att det motsvarade ”good forenoon”. Hon hånade mig för att jag använde så ålderdomlig engelska.

Jag sa att det faktiskt är helt vardagligt att prata om förmiddagar på svenska, även om man släppt det i engelskan och hennes modersmål nederländskan. Förmiddagen är förstås det som kommer efter morgon men innan middag.

(Varför heter det förresten att vi äter ”middag” på kvällen? Jo, för länge sedan åt vi dagens största måltid mitt på dagen – middag. När vi började jobba utanför hemmet gick middagen inte ner i matlådan, så vi sköt upp den tills vi kom hem igen, men behöll dess namn.)

Språkvetare får ofta frågor om vad ord betyder, men för att definiera ämnesspecifika ord hänvisar vi hellre till de som jobbar med orden. För tider på dygnet måste det väl vara typ meteorologerna eller urmakarna eller nåt?

Inte det? Nähä, okej, det korta språkvetarsvaret är att orden betyder det som avsändaren och mottagaren tycker att de betyder … vilket förstås blir problem när personer har olika uppfattningar.

Vi alla har ett betydelsefält kopplat till varje ord, och i mitten av fältet finns en prototypbild. Det vill säga att om jag säger ”fisk” så får du en viss bild i ditt huvud, och den bilden är förmodligen ganska lik den bild jag har i huvudet. Kanske något som påminner om en mört, en av Sveriges vanligaste fiskar. Helt klart är att ingen av oss omedelbart får upp en bild av en hammarhaj, fast det också är en fisk. Och vid en delfin har de flesta av oss korsat fältets gräns.

Prototyperna och fälten är nödvändiga för att vi ska kunna kommunicera. Även om min prototypfisk snarare liknar en abborre så är vi förmodligen överens om att de ligger i samma fält, och då förstår vi varandra. Vi kanske inte är helt överens om gränserna, men det blir bara problem när vi faktiskt rör oss i ytterkanterna (som barn tyckte vi kanske att delfiner var fiskar).

För tid på dygnet är det mycket vanligare att röra sig i gränsområden, eftersom vi förlitar oss på klockslag. Om jag ska boka tid och säger att det passar på morgonen så blir jag besviken om det står 11.00 på tidkortet. Därför är språkfrågor om tider på dygnet väldigt vanliga, och det bästa svaret jag kan ge är att morgon och förmiddag delvis överlappar varandra.

Fast när är det i så fall motiverat att säga ”god förmiddag” i stället för ”god morgon”? Jag gav min rumskamrat visdomsordet att ”god förmiddag” gör sig allra bäst som passiv-aggressivt svar till den som hälsar ”god morgon” efter att ha försovit sig.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Språkmarkörer är aldrig meningslösa

Läsaren Stig skriver och funderar på ordet liksom, som liksom smyger sig in i språket utan att fylla någon tydlig funktion, och gör liksom inget annat än att späda ut informationen. Det är lätt att skylla på dagens ungdom, men Stig medger att han har samma ovana själv, fast med uttrycket så att säga. Inget att skämmas för!

Ord som liksom, ba(ra), fullkomligt, med flera kan användas som diskurspartiklar: små utfyllnadsord i det vardagliga samtalet. Många retar sig på dem, och ser dem som informationslöst slask som inte hör hemma i vårdad kommunikation. Vet folk inte hur man talar vårdat?

Jo då, det är ingen fara. Det som väcker irritation är kanske en missbedömning av det vardagliga talspråket, som bygger på annan grund än den vårdade skriften. Med ”vårdat” menar jag inte återhållsamt, utan sådant som behandlats, gärna av andra än skribenten. Det skrivna språket, som ju även kan utgöra manus och alltså bli talspråk, är helt enkelt inte lika spontant, utan brukar effektiviseras och finslipas innan det går ut till mottagarna. Talspråket produceras med andra förutsättningar.

Visst, diskurspartiklarna kan ersätta den eftertanke som ligger bakom skriftspråk: ett småord i dialogen kan ge några mikrosekunder extra att tänka på hur orden ska läggas. Men det gäller framför allt partiklar som ööh och vad heter det. Ord som liksom och kompani har faktiskt mer språkliga funktioner.

Till att börja med kan liksom betyda ’ungefär’, liksom dess ordboksmotsvarighet som jag precis använde och som betyder ’i likhet med’. Just liksom är en relativt ovanlig diskurspartikel, jämfört med exempelvis typ som betyder typ samma sak. Däremot kan liksom även fungera som ba(ra): det markerar citat och sammanfattningar.

Vad mer kan göra det? Jo, citattecken och kolon. Diskurspartiklarna fungerar som skiljetecken, som ju inte finns i talspråket! På samma sätt kan du vet användas som punkt. Det talar om att en mening är slut, men markerar samtidigt respekt mot lyssnaren: ”du känner ju till detta lika väl som jag”. Det är typ språkliga nyanser som liksom får skiljetecknen att ba ge upp, du vet.

Att markera inställning till mottagaren eller till det sagda är kanske den viktigaste funktionen för diskurspartiklarna, för talspråket handlar om dialogisk kommunikation. Att tala som en tidningsartikel vore stelt och monologiskt. Med diskurspartiklar kan vi inkludera lyssnaren, vi kan markera grammatiska gränser och vi kan visa att det vi säger är spontant, och inte en repeterad replik – eller lögn.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vårt språk har magiska krafter

Språket är ett kommunikationsverktyg. Vi använder det för att utbyta information och lära oss nya saker, oavsett om det är smågrejer som hur vi firade nyår, stora saker som klimatförändringen eller pyttesmå grejer som hur strängar vibrerar för att hålla jättestora grejer som rumtiden i rörelse.

Men språket kan göra andra saker också. Alltså, verkligen göra saker. Det kallas performativa yttranden (performativ betyder ungefär ’som utför något’), där en språklig formulering i sig kan förändra verkligheten. Fast det är en läroboksbeskrivning som får dessa yttranden att låta som trollformler; riktigt så verklighetsförändrande är de ju inte. Eller?

Det typiska exemplet på performativa yttranden är ”jag förklarar er nu för äkta makar”. I och med det uttalandet har vigselförrättaren också faktiskt ”gjort” så att ett par blir gifta. Ska vi bli filosofiska så har ju ingenting egentligen hänt, men plötsligt får paret en annan syn på sig själva och ett annat bemötande från omvärlden. Utan dessa magiska ord skulle de kanske inte vara gifta i lagens ögon – eller sina egna.

Ett liknande exempel är ”jag lovar”, men yttranden behöver inte uttrycka sin egen funktion för att vara performativa. Faktum är att i vissa fall så försvinner funktionen om den uttalas. Att säga ”jag förolämpar dig!” uppfattas förmodligen inte som en förolämpning, men ”din fördömda luspudel!” har större chans att göra det. Det senare är alltså ett performativt yttrande, för det förändrar omvärlden genom att göra någon arg eller ledsen.

(Varsågoda att ersätta ”din fördöma luspudel” med valfri gräslighet för att stycket ovan ska få mer effekt.)

Alla yttranden behöver inte ha en uppenbar påverkan på omvärlden, utan kan vara så subtila att man själv inte tänker på dem. Ordet sjuksköterska får i allmänhet mottagaren att föreställa sig en kvinna, oavsett vem avsändaren faktiskt syftade på. Men uttrycket manlig sjuksköterska säger, förutom att sjuksköterskan är man, att manliga sjuksköterskor hör till ovanligheterna: annars hade det inte behövt specificeras. Även en femåring som aldrig hört uttrycket förr får samma bild, vare sig den stämmer eller inte.

Och på så vis är hela vårt språk performativt, för betydelsen och användningen av ord är ju inte fast och förutbestämd, utan något som språkgemenskapen kommer överens om. Varje språkligt yttrande är ett inlägg i debatten om hur språket ska vara, och sakta men säkert tillkommer nya ord och betydelser. Tillsammans skapar vi morgondagens språk.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Regler och språk – hönan eller ägget?

Efter några förseningar släpptes äntligen den fjärde upplagan av Svenska skrivregler (i somliga kretsar även känd som Bibeln) till allmänheten i maj. Den efterlängtade volymen ersätter den nio år gamla föregångarupplagan, och ger oss fräscha råd och regler för hur det offentliga språket ska se ut: en nödvändighet för alla som skriver för en bred läsekrets.

Men vänta nu, vadå fräscha regler? Varför hittar Språkrådet på nya regler? Det är väl mycket lämpligare att hålla reglerna konstanta och språket konsekvent? Förresten var reglerna mycket bättre på min tid! Språkförbistring!

Huruvida förändringarna utgör eller bevisar språkförbistring lämnar jag därhän (eller nej förresten: det finns ingen språkförbistring), men varför det kommer nya regler, och vad det innebär, kan vi prata lite mer om. Språket är, som jag väldigt ofta upprepar i det här utrymmet, under ständig förändring, och det är både onödigt, omöjligt och ohälsosamt att försöka motverka det. Utveckling är tecken på friskhet; språk vars utveckling hämmats är i dag utdöda eller lever på nåder med respirator, som flera samiska språk.

Samtidigt finns en poäng i att hålla språket någorlunda konsekvent, för förståelsens skull, och det är just därför reglerna finns till att börja med: som ett rättesnöre för vår gemensamma kommunikation. Men reglerna bestämmer inte språket, utan bestäms av det, och därför måste de uppdateras emellanåt.

Skrivreglerna (som kanske bättre benämns ”rekommendationerna”) och språkbruket har alltså något av ett hönan–ägget-förhållande till varandra. Reglernas styrka är att de hjälper oss kommunicera konsekvent, men med bristen att de i någon mån bromsar språkutvecklingen. Utan det gemensamma rättesnöret hade ju språket kunnat förändras – och förhoppningsvis förbättras – mycket snabbare och åt alla möjliga håll. Nackdelen är förstås att vi snart skulle få svårare att förstå varandra. Visst gör det inte så mycket om man blandar ihop bindestreck och tankstreck, men ju fler småregler som bryts, desto svårare blir det att begripa helheten.

Likväl utvecklas språket. Men till skillnad från den vildvuxna trädgård det skulle kunna vara (och en gång var!) så ansas den av skickliga trädgårdsmästare, som ibland helt enkelt måste anpassa sig när en gren från grannens tomt växer in och skymmer syrenen, eller när nya grödor spontant spirar i rabatten. Somliga kanske ser dem som ogräs, men vad spelar det för roll när så många går och luktar på dem varje dag?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Så, så så så så så så så.

I dag ska vi prata om ett av mina favoritord. Favoritord kan se väldigt olika ut för olika personer: man kan tycka om ett ord för att det har en fin betydelse, som kärlek eller vänner. Man kan tycka om ett ord för att det låter fint i sig, som cittra eller salladsskål. Eller så kan man vara som jag och tycka om ett ord för att det är intressant rent grammatiskt.

Ordet i fråga är . Det kan ha många betydelser: titta bara på rubriken, som betyder ”så där, plantera vattenkärl på det sättet så att vattenkärl planterar på samma sätt”. Men vi ska inte fokusera på betydelser, utan några grammatiska funktioner.

kan placeras mellan satser för att markera att den första orsakar den andra: ”De spelade för stark musik, så jag gick hem”. På två bokstäver markerar vi alltså en sak som annars hade krävt flera ord: ”De spelade för stark musik, och av den anledningen gick jag hem”. är ett bindeord; det binder alltså ihop satser och visar hur de hör ihop! Vi har inte jättemånga bindeord i svenskan, men om vi tittar närmare på dem så är det lätt att uppskatta deras funktioner.

kan också användas precis som jag gjorde i förra meningen. Detta är lite av ett svart får i svenskan, för många har lärt sig att det är onödigt och borde strykas; det finns ju ingen betydelseskillnad på ”när jag kom så började festen” och ”när jag kom började festen”. I själva verket är det ett praktiskt ord som markerar när det viktiga i en mening kommer. Det här exemplet hade inte sett likadant ut utan : ”Precis innan jag kom till Kimmy som skulle flytta så skulle Alvin visa ett trick med flyttlådorna.” Här markerar att den tråkiga bakgrundsinformationen är över och att det är dags att spänna öronen igen. Om det inte funnits ett där så skulle meningen fått tre verb i rad och blivit lite krångligare i stället. Men det är klart, passar bäst om det följer på väldigt många ord, inte bara några få.

Visst kan det vara bra att stryka överflödiga ord, särskilt om man har teckengränser att hålla sig inom, men det betyder inte att överflöd i sig är dåligt. Tvärtom bygger vår språkliga kommunikation på överflöd, och det hjälper oss att förstå varandra även om vi inte riktigt hör allt. Om språket inte sa ett dugg mer än nödvändigt skulle det genast bli mycket svårare att förstå varandra i till exempel en högljudd folksamling eller över en brusig telefonlinje. Då borde inte ett ord som vara det första som stryker på foten, eftersom det faktiskt får oss att lyssna extra noga.

Så: rädda !

Den här texten publicerades ursprungligen i Dalademokraten.

Hur ser rikssvenskan ut?

Bemanningsföretaget Lernia lanserade nyligen en kampanj för att visa hur varierat det svenska uttalet faktiskt är. Ett meddelande läses upp av ett hopkok röster med olika dialekt och brytning; det hela låter som en person som byter dialekt mellan varje ord. Lernia kallar det hela för ”den nya rikssvenskan”, ett ganska stort anspråk med tanke på att det inte finns en levande människa som pratar på det sättet.

Fast vad är ”rikssvenska” egentligen? Och hur många är det som pratar det? De flesta har väl någon form av regionala drag i sitt språk – alla är vi ju uppvuxna någonstans. Man kan tänka sig att rikssvenska är det som talas mest i nationell tv och radio, och det kanske ligger något i det. Men jämför vi individuella tv- och radioröster så märker vi snabbt tydliga skillnader mellan deras personliga dialektdrag. Det är nästan som att ingen riktigt pratar rikssvenska; snarare som att rikssvenskan är ett imaginärt mellanting mellan alla svenskars språk.

Precis som Lernias ”nya” rikssvenska, alltså. Skillnaden är att i Lernias variant har man blandat dialekters unika drag, medan den ”riktiga” rikssvenskan mest är en blandning av gemensamma drag (med preferens för uppländska och sörmländska mål).

Rikssvenskan, eller standardsvenskan som den hellre kallas, är en dialekt utan regional anknytning. Alla har en uppfattning om hur standardsvenskan låter, men ingen talar den fullt ut. Och det går inte heller att göra en objektiv lista över standardsvenska drag och undersöka vem eller vilka som ligger närmast. Förutom de smärre logistiska otympligheterna så har olika personer nämligen olika uppfattning om standardsvenskans exakta specifikationer. Vissa säger att ”denna” är mer standardsvenskt än ”den här”, och andra säger tvärtom; vem skulle skriva listan?

En sak som i stor utsträckning påverkar vår uppfattning om standarden är skriftspråket. Det språk vi möter i professionella texter följer vissa skrivregler och är mer enhetligt än talet. Därför försöker somliga prata som man skriver, något som länge ansetts obildat, men när många gör det så får det status. Och det är just vad standardsvenskan är: status. Det är därför alla eftersträvar den, och det är därför vi är skeptiska mot folk med påtaglig dialekt eller brytning.

Och därför har Lernia sin kampanj. Ju mindre standardenligt man talar, desto större risk löper man att väljas bort av potentiella arbetsgivare, oavsett sina kompetenser. Det är inte fråga om begriplighet, utan personer som talar fullt förståelig svenska kan väljas bort för att de uttalar till exempel a, u och r lite annorlunda. Vi kan lära oss mycket om våra språkliga föreställningar av Lernias budskap: kompetensen sitter inte i uttalet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Små pluttar som skapar din egen melodi

Språkvetaren Alva Dahl gav nyligen ut boken Interpunktion, som handlar om just interpunktion, eller skiljetecken: punkt och komma och det där. Men det är inte en regelsamling, som lär ut rätt användning, utan bokens fokus ligger på tecknens effekt på texten. Skiljetecknen representerar på många sätt de delar av vår muntliga kommunikation som bokstäverna inte omfattar: röstläge, intonation och till och med tystnad. Vad betyder de här meningarna egentligen?

● Jag tycker texten var spännande!
● Jag tycker: texten var spännande.
● Jag tycker texten var – spännande.
● Jag tycker texten var … spännande.

Utropstecknet gör första meningen entusiastisk, eller kanske upprörd. Kolonet gör att den andra ser ut som början av en listuppräkning. Tankstrecket i tredje meningen verkar skapa en dramatisk paus, eller kanske bara eftertanke. I fjärde meningen är tankstrecket utbytt mot tre punkter, och plötsligt verkar pausen nästan uttråkad eller sarkastisk. Orden är samma, men första och sista meningen betyder knappast samma sak. När du läser en roman, visst känner du figurernas personligheter och avsikter i hur skiljetecknen används i just deras repliker?

Det finns en uppfattning om skiljetecken som reglerade pluttar – på sin höjd pausmarkörer – som hör hemma i formell text. I vardagen kan de kännas onödiga; många tycker till och med att man låter arg om man avslutar ett sms med punkt. Men är inte det ett bevis på att tecknen ger texten känsla? Hör du klangen i din väns röst när du får ett sms helt utan skiljetecken, eller bara en monoton (men stressad) harang? Skiljetecknen är som noter på pappret: de skapar melodi!

Språket är vår id-bricka, och det är roligare att ha en melodisk än en monoton sådan. Därför kan alla som använder och möter det skrivna språket ha glädje av Interpunktion, som uppmärksammar och ger nya perspektiv på en underskattad men viktig del av alla texter – som inte alls är så reglerad som man kan tro. Skiljetecknen är en anpassningsbar del av din id-bricka, alltså din personliga stil.

När du läst boken kommer du därför att ta en extra tankevända innan du skickar det där mejlet eller lägger upp Facebook-statusen. Inte för att du tvekar på om du följt språkreglerna och använt skiljetecknen på rätt sätt, utan för att känna in om dina skiljetecken förmedlar just din röst. Att de skapar den melodi du vill att andra ska höra.

Skiljetecken är inte bara små, onödiga pluttar mellan orden, och inte heller förkroppsligade grammatikregler. Tvärtom är de viktiga textelement som påverkar läsbarhet och struktur, men också känsla och rentav betydelse. Utan skiljetecken blir texten anonym och enformig, och utan ett markerat meningsslut känns läsningen otillfredsställande

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Vi säger inte alltid det vi menar

Viskleken går ut på att viska runt ett meddelande i ring, och upptäcka när det gått varvet runt att det blivit helt förvanskat. Lite grann så fungerar all kommunikation, fast oftast inte med så drastiska resultat: vi formar en ren tanke i huvudet, manglar till den när vi omvandlar den till språk, och kan bara hålla tummarna när den som snappar upp meddelandet ska pussla ihop delarna på samma sätt som vi tänkt oss. Därför är det bra att kunna många ord, så man kan uttrycka sig mer exakt och minimera missförstånd. Tänk dig själv att leka viskleken och inte få använda hälften av konsonanterna!

Fast vi har mer än bara ord och ljudstyrka till hjälp när vi ska pussla ihop tankar från språk. Vi kan lära oss att förstå våra vänner utan att säga ett ord, och sammanhanget är till stor hjälp. Om Pytte säger ”Hämta den där grejen du vet” kan hon peka på byrån för att förtydliga att hon pratar om massagestaven däri. Fast när det gäller just massagestavar är det nog vanligt att inte använda just det ordet. Pytte säger inte ”den där grejen du vet” för att hon inte vet vad den heter, utan att hon inte vill använda dess namn. Massagestaven är som vargen, som fick sitt namn för att ”ulv” var för farligt att säga.

(Pytte vill förresten bara komma åt de oanvända batterierna i massagestaven, inget annat.)

Att kalla en massagestav för ”den där grejen du vet”, eller en ulv för ”varg”, är inte så konstigt. Något vi gör ännu oftare är att använda en annorlunda grammatisk form än den vi menar. Om Pytte säger ”kan du ge mig massagestaven?” till Hasse så undrar hon inte om han fysiskt klarar av att räcka över den; hon har bara maskerat befallningen ”ge mig massagestaven!” för hon har lärt dig att det är oartigt att beordra.

De flesta vuxna kan detta. Som barn får många höra ”Det heter inte ’ge mig’; det heter ’kan jag be att få’!” (Inte ”kan jag be och få”, men det kan vi prata om en annan gång.) När Pytte får frågan ”är du snäll och ger mig vargen?” förstår hon att Hasse inte undrar hur snäll hon är (det har ju redan framgått), och hon vet om att det inte finns några riktiga vargar i närheten, så hon räcker bara över massagestaven, som fått ett kodnamn precis som ulven.

Små barn är däremot inte alltid med på den här lite bisarra konventionen. Om ett barn svarar ”ja” på frågan ”kan jag få vargen?” utan att hämta den så kan det bero på att barnet inte lärt sig att frågan egentligen är en uppmaning. Men underskatta inte barn! En smart unge kan förstå precis vad som menas, men ifrågasätter den konstiga språkkonventionen genom att medvetet tolka uttrycket bokstavligt.

Om Pyttes och Hasses son däremot springer fram med en gosevarg så betyder det bara att han inte förstått vad deras kodord egentligen betyder.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Sanningen om språkpoliser, och vad vi egentligen tycker om dem

Härommånaden kom nyheten att språkpoliser, enligt en studie, är mindre trevliga än personer som väljer att inte spy galla över sina medmänniskors språkliga misstag. Det kanske inte kommer som en överraskning, men det är väl skönt att få det bekräftat av vetenskapen.

Studien gick ut på att testpersoner fick läsa svar till en påhittad bostadsannons, somliga med språkfel och somliga utan. Sedan fick de svara på frågor om hur de uppfattade avsändaren och om de kunde tänka sig att hyra ut rummet. Mycket riktigt: de som läste språkfelsfyllda texter uppfattade ofta avsändaren som mindre intelligent och mindre pålitlig, och var förstås inte så sugna på att dela lägenhet.

Det här är inga nyheter, utan tidigare studier har gett samma resultat: stavfel är osexigt. Forskarna fortsatte med att leta skillnader i hur olika grupper uppfattade språkfelen. Reagerade gymnasiegrabbar annorlunda än professorstanter? Svaret blev nej: det fanns inga samband. Men forskarna gav inte upp, utan gav sina testdeltagare ett ark till, den här gången med klassiska personlighetsfrågor.

De fick napp. Testpersonernas omsorgsfullhet, öppenhet för nya upplevelser samt sympati för medmänniskor hade tydliga samband med och deras uppfattning av olika språkfel. De flesta testpersoner lade märke till språkfelen, men det skulle krävas en rätt obehaglig typ för att låta några snedsteg på tangentbordet krascha hela kontraktet innan det ens skrivits under.

Vad lär vi oss av den här historien? Jo, att det kan vara hög tid för lite självrannsakan. Om du vet med dig att du är språkpolis – även om du är det för att du bryr dig om språket och bara vill hjälpa till – så är risken stor att folk också uppfattar dig som en otrevlig skitstövel. Det gäller inte bara när du kommer med oönskade rättningar, utan kan vara ett genomgående drag i din personlighet. Naturligtvis gäller det inte alla, men resultaten ger klara besked: språkpoliser är mer sannolikt osympatiska, obetänksamma och – framför allt – det personlighetsdrag som allra tydligast hörde ihop med språkpoliseri: introverta.

Vänta här nu. Introverta? Ge mig ett ögonblick …

Hahaha, jag ber om ursäkt, kära läsare. Den här studien är helt klart propaganda, betald av extroverta, för att förtala oss inåtvända medborgare. Nej, studien ska naturligtvis tolkas som att vi introverta är mycket noggranna och gedigna i vår läsning. Visst lägger vi märke till stavfelen, men det betyder inte att vi klankar ned på avsändaren – och gör vi det så är det bara för att vi bryr oss om språket och vill hjälpa till. Den här studien visar att introverta är klyftiga människor som är mottagliga för intryck och har stor detaljkänsla. Japp. Här behövs ingen som helst självrannsakan.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Språkpoliseri och social missanpassning

Härommånaden publicerades en språksociologisk studie som tyder på att personer som retar sig på språkfel ofta är mindre sympatiska eller mindre öppensinnade än andra. Kanske inte så förvånande, men många tyckte i alla fall det var skönt att få vetenskapligt bevis för att språkpoliser är skitstövlar.

I den amerikanska studien fick en blandad skara människor läsa påhittade mejlsvar till en påhittad bostadsannons på nätet: några med stavfel, några utan. Testpersonerna tyckte överlag att de som hade gjort fel verkade mindre intelligenta och mindre pålitliga, och var mindre villiga att hyra ut rummet till dem. Den andra delen av studien var ett personlighetstest, och här blev det spännande: de negativa bedömningarna hade tydliga kopplingar till vissa personlighetsdrag.

Forskarna har naturligtvis inte räknat på testpersonernas ”skitstövel”-nivå, men som läsare kan vi konstatera att de som störde sig mest på språkfelen också visade mindre önskvärda egenskaper i personlighetstestet. Sammantaget är de mindre överseende med sina medmänniskor, mindre öppna för nya upplevelser och mindre utåtvända och sociala.

(Eftersom jag själv är inåtvänd tänkte jag först ta illa upp, men sedan kom jag på att jag tjänar pengar på att rätta språkfel.)

Det finns många anledningar till språkpolisers beteende. De vill bara hjälpa folk, de vill gynna språkets utveckling, de vill känna sig lite duktiga … och somliga struntar i all anständighet och erkänner stolt att de hellre blir hatade än låter stavfel gå okritiserade. Även om det är svårt att ändra sina åsikter om språkfel så kan man åtminstone hålla dem för sig själv, för det sociala umgängets skull.

Men! De sociala reglerna gäller åt andra hållet också. Språkfel säger inte så mycket om skribentens intelligens eller pålitlighet (du har säkert goda och kloka vänner som inte är så noga med stavningen på nätet). Men om vi väger mellan två kandidater som verkar lika bra, så väljer vi hellre den som har ett välvårdat språk.

Alltså förstår vi att vi måste vårda vårt eget språk också, för att inte själva verka sämre än någon annan – till exempel när vi skriver ansökningar. En felskrivning är som att ha på mössan vid matbordet: den gör egentligen ingen skada, men det är ofint att inte ta bort den, för vi har (godtyckliga) regler som säger så. Den som låter den vara kvar behöver inte vara ointelligent och opålitlig, men saknar kanske lite social medvetenhet. Och det kan vara en nog så stor varningsklocka om det är någon du ska dela lägenhet med.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.