Kommatecken som bestämmer vem som ska leva och vem som ska dö

Jag sjunger i kör, ett roligt och socialt tisdagsnöje som aldrig går på tvären med det faktum att jag är språkvetare. Eller okej, oftast är kören inget som kniper i språkvetarnerven, men ibland blir jag lite fundersam på den makt som mina kära medkorister tillskriver språket, nämligen makten att avgöra om vi får andas eller inte – makten över liv och död.

Okej, jag överdriver, men det handlar i alla fall om andning. Hos korister finns en föreställning om att skiljetecken i låttexten betecknar andningspaus (och saknas tecken så saknas andningspaus). Det betyder att i en mening som den här, så insisterar folk på att klämma in två andningspauser, fast de rimligtvis inte skulle ta en enda om de inte läste innantill.

Prova själv att läsa förra meningen högt med och utan paus vid kommatecknen. Visst går det att ta paus där, men det går minst lika bra, kanske bättre, att inte göra det. Och ta första meningen i det här stycket: låter inte den lite bättre om du tar en kort paus före ”med”? För den bokstavstroende koristen så är det strängeligen förbjudet, eftersom det inte finns något komma där. Det näst bästa sättet att ta livet av en hel kör är alltså att ge dem en lång sångtext helt utan skiljetecken.

(Det bästa sättet är att förgifta deras pausfika.)

Att körsångare har den här uppfattningen är kanske inte så konstigt. Den musikaliska symbolen för andningspausen ser nämligen ut som ett stort kommatecken. Egentligen heter paustecknet cesur, men det är mycket begripligare att bara kalla den för ett komma. Så lär sig korister att ”komma betyder andningspaus”, fast det sällan är sant. Cesuren sitter inte ens i närheten av sångtexten; den hänger ovanför notraden, medan sångtexten med alla sina komman placeras under.

Men det är inte bara körpedagogernas fel; föreställningen om att kommatecken ska beteckna paus är mycket gammal. En gång i tiden kanske den till och med stämde, men under större delen av skiljetecknens historia har deras huvudsyfte varit att göra texter begripliga och lättlästa, inte markera pauser. För inte så länge sedan gällde en kommateringsprincip, som kallas satskommatering, och gick ut på, att man skulle sätta komma mellan var sats i en mening, liksom jag gör i den här meningen, för att illustrera. Sådana meningar blir svåra att läsa och tyda, och att ta en andningspaus vid varje kommatecken vore störtlöjligt. Nu har vi färre komman, men de som är kvar har inte nödvändigtvis med andningen att göra, utan bara med läsbarheten.

Om sångtextförfattaren själv använder komma för paus så är det ju egentligen inga problem, men hur ska vi i kören kunna veta det? Klokast är nog att använda lite logiskt tänkande och anpassa andningen efter musiken. Och lungorna.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Med uppenbar känsla för kommatering

En kompis frågade för ett tag sedan om det går att använda och efter kommatecken, och jag svarade förstås ja.

Svenskans kommateringsregler har skuttat lite hit och dit under åren. Det är egentligen inte konstigt; skriftspråket är ju först och främst ett sätt att pränta ned talspråket, och skiljetecknen tillkom långt efter de mycket viktigare bokstäverna. I skiljetecknens ungdom var vi därför väldigt oense om deras funktion: någon tyckte att de skulle markera talets pauser, någon tyckte att de skulle strukturera språkets grammatik, någon tyckte att de skulle hjälpa till att ge överblick över textinnehållet … De olika perspektiven har kämpat ganska länge, alla med goda argument för sin sak.

I dag ägnar vi oss helst åt tydlighetskommatering. Det innebär att om en mening blir tvetydig och förvirrande utan kommatecknet så ska det läggas till, och om den blir hackig och svårläst med kommatecknet så ska det strykas. Om grammatisk kommatering ännu varit norm, skulle meningar se ut, som den här meningen gör, eftersom kommatecken användes mellan alla satser. Nu för tiden har vi så gedigen grammatikutbildning i skolan att det bara är överflödigt att markera var satserna börjar och slutar. Alla har redan stenkoll.

(Hahaha.)

För att återgå till frågan: oavsett om vi lyder tydlighetskommatering eller grammatisk kommatering så går det utmärkt att följa kommatecken med och. Det händer flera gånger i den här texten: utan kommatecknet i första meningen hade det stått ”det går att använda och efter kommatecken och jag”. Med kommatecknet blir det genast tydligt att ordet jag inte hör till saken, utan är en del av nästa sats. Ordet och är ju en konjunktion, som inleder nya satser, så ska vi sätta ut kommatecken kan vi börja med att leta konjunktioner.

Men att det går att använda kommatecken före och betyder inte att det alltid är rätt. Konjunktioner kan nämligen binda ihop andra saker än satser, och det vore ett brott mot kommateringsreglerna att sätta komma före och mellan ord, och fraser, och saker som räknas upp. Som jag precis gjorde.

Många språkvårdare rekommenderar folk att prova och känna sig fram. Blir meningen mer eller mindre läslig med ett kommatecken här? Om läsbarheten inte påverkas (eller om den försämras) kan du förmodligen ta bort kommatecknet.

Själv är jag inte så förtjust i sådana rekommendationer. De utgår från språkkänslan, och om någon tvekar inför kommatering är det ju för att de inte har en klar känsla för den. Å andra sidan kan grammatiska regler också vara svåra att hänga med på (vi kan prata om ”nödvändiga bisatser” en annan gång). Språkkänslan ska inte överskattas, men inte heller förminskas, för det är med den kollektiva språkkänslan som vi tillsammans formar språket.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Den ultimata språkfrågan

Det är många av er som undrar hur semikolon egentligen fungerar, och de svar som ges känns aldrig tillräckliga. Därför har jag vigt de senaste månaderna av mitt liv åt dagens språkspalt. Det har blivit många tjocka böcker och sena nätter för att kunna besvara denna den svåraste språkfrågan – allt för mina kära läsares skull! (Jag skrev också en C-uppsats, men det var mest en bieffekt.)

Semikolon är ett tecken som oftast används fel: det blandas helt enkelt ihop med kolon. En vanlig rekommendation är därför: ”använd inte semikolon, för du kommer ändå aldrig lära dig göra rätt!” Visst blir man förnärmad? Jag själv vet i alla fall! Semikolon används… öh… när punkt är för starkt och komma för svagt… för att markera ett samband, visst?

Det är förklaringen som Språkrådet ger (fast med lite mer pondus), och med så otydliga regler är det inte konstigt att semikolon används fel. Jag menar, när är punkt egentligen för starkt? Och när är komma för svagt – var går gränsen? Vad är det egentligen för sorts samband som markeras? Språkrådet ger inga svar; de förväntar oss att gå på känsla. Men språkkänslan bygger på våra erfarenheter av språket, och eftersom den vanligaste erfarenheten av semikolon är att det används fel så är känslan synnerligen opålitlig i det här fallet!

Semikolon ersätter konjunktion mellan huvudsatser. Det är inte mycket svårare än så. I första hand kan semikolon ersätta konjunktionerna för eller , alltså markera att ena satsen förutsätter den andra:

”Jag är jättehungrig, så ni kan steka en häst.”

”Ni kan steka en häst, för jag är jättehungrig.”

Man kan nästan alltid byta ut för och mot semikolon när de står mellan två huvudsatser, fast om det är oklart vilken sats som orsakar vilken är det bäst att konjunktionen står kvar.

Semikolon kan också användas för konjunktionerna utan, men eller och (men inte eller), fortfarande mellan huvudsatser. Säger jag ”det är ingen häst i lasagnen; där finns bara mald gris” så sparar jag energin det tar att säga utan. Men det är inte alltid så självklart: ”Sam åt falafel; jag fick äta lasagne.” Det blir en tydlig attitydskillnad beroende på om man sätter in och eller

Det har förresten ett användningsområde till: i stället för kommatecken i uppräkningar när komma kan misstolkas eller det uppräknade redan innehåller komma.

Att jämföra med punktens och kommats ”hårdhet” kanske fungerade när alla texter höglästes; i dagens tystläsningssamhälle tar vi inga pauser när vi läser! Semikolon ska alltså inte användas som paus, utan för att slippa skriva ut en konjunktion – fast bara när det är uppenbart vilken som menas.

Prova själv! Hur kan du byta ut semikolonen i den här texten?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Ett nytt år ska komma

Skiljetecken använder vi just för att skilja på textenheter – främst satser och meningar – och visa enhetens funktion eller relation till övriga texten. Till exempel markerar frågetecken att en mening ska uppfattas som en fråga, medan ett semikolon kan markera att en sats orsakar en annan.

Och så har vi kommatecknet, vårt sannolikt näst vanligaste skiljetecken, i skuggan av storebror punkten. Kommatecknet får inte ens kallas sitt riktiga namn, för då låter det för likt verbet komma och då kan man bli förvirrad. Vi kanske skulle börja tala om kommaverbet i stället så kommat får mer respekt? Kommat har nämligen en anrik historia. En sisådär 300 år innan Jesus föddes skapade man ett punktsystem för att markera andhämtning i manus. På den här tiden var de flesta texter tänkta att läsas muntligt, och det kunde vara lämpligt om texterna kom med inbyggda regianvisningar. En medellång paus, till exempel, skulle markeras med en punkt mitt på raden. Medellånga pauser skulle sättas in efter ofullbordade tankar, och dessa ofärdiga avsnitt kallades för komma – ’något som är avhugget’.

1 500 år senare skapades frakturstilen i Tyskland, och där använde man ett annat tecken för att åtskilja de avhuggna tankarna – ett snedstreck. Med tiden krympte snedstrecket och sjönk ned till botten av raden, och det fick samma namn som satsen den avslutade: komma. Till skillnad från punkten som nästan bara kan avsluta meningar så förekommer kommat lite här och var: förutom att avskilja fristående bisatser ser vi kommatecknet bland annat mellan adjektiv, runt inskjutna förklaringar, som decimaltecken, runt tilltalsord, i samordnade uttryck och i uppräkningar precis som denna!

Vi har visserligen dragit ned på kommateringen, men det betyder inte att kommat är oviktigt; tvärtom är den användning som är kvar den allra viktigaste. Som lite mellandagspyssel kommer därför en uppsättning exempelmeningar med några av kommatecknets användningar som jag räknat upp ovan. Samla familjen (eller eleverna om de behöver träna) och fundera på var kommat ska sitta, och varför det är så viktigt att komma ihåg komma när ni skriver!

”Nu ska vi äta farfar!”
”Mindre trevligt rum uthyres.”
”Ett fyrkantigt grönt kort barn leker på bilden.”
”Den åtalade fängslas inte friges.”
”Den enda mannen som inte var gravid kände sig utanför.”
Krönikan tillägnas mina föräldrar Astrid Lindgren och Henning Mankell.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Och på den åttonde dagen skapade Gud grammatiken

Och är ett ord som man absolut inte får börja en mening med. Detsamma gäller men och andra konjunktioner. De får heller inte följa direkt på kommatecken, och händer det så måste skribenten vara obildad. Men ändå är det i dag skrämmande många som bryter mot dessa svenskans grundlagar! Tacka vet jag den gamla goda tiden när författare kunde skriva, och vi fick läsa elitens litteratur:

Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott, och Gud skilde ljuset från mörkret.

Hoppsan.

Ryktet om konjunktionernas begränsningar är starkt överdrivet, tidigt inpräntat hos försvarslösa mellanstadieelever. Ur ett språkpedagogiskt perspektiv är det ganska taskigt gjort av lärarna, men de kanske inte vet bättre; de kan ha fått lära sig samma sak av sina lärare.

Den dogmatiska pedagogiken krånglar så fort elvaåringarna lägger märke till att många författare (Astrid Lindgren, Henning Mankell, Bibelkommissionen …) placerar konjunktioner med mer hänsyn till textens flyt än lärarens regler. Tyvärr kan svaret bli naturskymfen ”fast författare kan/får bryta mot reglerna.”

Men hela förbudet är (sannolikt) bara ett sätt att hindra barn från att missbruka konjunktioner i text – ett förbud som barnen tyvärr sent ska glömma. De enda reglerna för vad som är en mening har att göra med stor bokstav och punkt, alltså finns inget som säger att man inte kan inleda med en konjunktion. Detta är Svenska språknämndens klargörande i Språkriktighetsboken. Där påvisas även en rad stilistiska fördelar med att inleda meningar med konjunktion, vilket väl får tolkas som en liten uppmuntran till Bibelkommissionens översättare. Vad gäller och efter kommatecken säger Svenska skrivregler:

Kommatering styrs inte av bestämda ord […] Det finns alltså ingen regel som säger att det ska eller inte ska vara komma före exempelvis och, som, att, när eller eftersom.

Det finns förstås många tillfällen då man inte behöver sätta ut komma före och. I meningen ”krönikan tillägnas Astrid Lindgren, Henning Mankell och mina föräldrar” är det fördelaktigt att undvika det sista kommatecknet. Men det är absolut inte en regel som gäller alla uppräkningar: motsatsen kan vi se i ”krönikan tillägnas mina föräldrar, Astrid Lindgren och Henning Mankell”. Jag tror inte att jag behöver förklara varför det behövs ett kommatecken före och.

Det viktigaste är ändå att man är medveten om hur språket fungerar, för när man vet vad man håller på med så kan man bryta mot vilka regler som helst – precis som en författare!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar, som en bearbetning av en text i Gefla Högtryck.