Spalter om svenska och språkvetenskap
Texter om kommatecknet och kommatering
Jag sjunger i kör, ett roligt och socialt tisdagsnöje som aldrig går på tvären med det faktum att jag är språkvetare. Eller okej, oftast är kören inget som kniper i språkvetarnerven, men ibland blir jag lite fundersam på den makt som mina kära medkorister tillskriver språket, nämligen makten att avgöra om vi får andas eller…
En kompis frågade för ett tag sedan om det går att använda och efter kommatecken, och jag svarade förstås ja. Svenskans kommateringsregler har skuttat lite hit och dit under åren. Det är egentligen inte konstigt; skriftspråket är ju först och främst ett sätt att pränta ned talspråket, och skiljetecknen tillkom långt efter de mycket viktigare…
Det är många av er som undrar hur semikolon egentligen fungerar, och de svar som ges känns aldrig tillräckliga. Därför har jag vigt de senaste månaderna av mitt liv åt dagens språkspalt. Det har blivit många tjocka böcker och sena nätter för att kunna besvara denna den svåraste språkfrågan – allt för mina kära läsares…
Skiljetecken använder vi just för att skilja på textenheter – främst satser och meningar – och visa enhetens funktion eller relation till övriga texten. Till exempel markerar frågetecken att en mening ska uppfattas som en fråga, medan ett semikolon kan markera att en sats orsakar en annan. Och så har vi kommatecknet, vårt sannolikt näst…
Och är ett ord som man absolut inte får börja en mening med. Detsamma gäller men och andra konjunktioner. De får heller inte följa direkt på kommatecken, och händer det så måste skribenten vara obildad. Men ändå är det i dag skrämmande många som bryter mot dessa svenskans grundlagar! Tacka vet jag den gamla goda…