Språkmarkörer är aldrig meningslösa

Läsaren Stig skriver och funderar på ordet liksom, som liksom smyger sig in i språket utan att fylla någon tydlig funktion, och gör liksom inget annat än att späda ut informationen. Det är lätt att skylla på dagens ungdom, men Stig medger att han har samma ovana själv, fast med uttrycket så att säga. Inget att skämmas för!

Ord som liksom, ba(ra), fullkomligt, med flera kan användas som diskurspartiklar: små utfyllnadsord i det vardagliga samtalet. Många retar sig på dem, och ser dem som informationslöst slask som inte hör hemma i vårdad kommunikation. Vet folk inte hur man talar vårdat?

Jo då, det är ingen fara. Det som väcker irritation är kanske en missbedömning av det vardagliga talspråket, som bygger på annan grund än den vårdade skriften. Med ”vårdat” menar jag inte återhållsamt, utan sådant som behandlats, gärna av andra än skribenten. Det skrivna språket, som ju även kan utgöra manus och alltså bli talspråk, är helt enkelt inte lika spontant, utan brukar effektiviseras och finslipas innan det går ut till mottagarna. Talspråket produceras med andra förutsättningar.

Visst, diskurspartiklarna kan ersätta den eftertanke som ligger bakom skriftspråk: ett småord i dialogen kan ge några mikrosekunder extra att tänka på hur orden ska läggas. Men det gäller framför allt partiklar som ööh och vad heter det. Ord som liksom och kompani har faktiskt mer språkliga funktioner.

Till att börja med kan liksom betyda ’ungefär’, liksom dess ordboksmotsvarighet som jag precis använde och som betyder ’i likhet med’. Just liksom är en relativt ovanlig diskurspartikel, jämfört med exempelvis typ som betyder typ samma sak. Däremot kan liksom även fungera som ba(ra): det markerar citat och sammanfattningar.

Vad mer kan göra det? Jo, citattecken och kolon. Diskurspartiklarna fungerar som skiljetecken, som ju inte finns i talspråket! På samma sätt kan du vet användas som punkt. Det talar om att en mening är slut, men markerar samtidigt respekt mot lyssnaren: ”du känner ju till detta lika väl som jag”. Det är typ språkliga nyanser som liksom får skiljetecknen att ba ge upp, du vet.

Att markera inställning till mottagaren eller till det sagda är kanske den viktigaste funktionen för diskurspartiklarna, för talspråket handlar om dialogisk kommunikation. Att tala som en tidningsartikel vore stelt och monologiskt. Med diskurspartiklar kan vi inkludera lyssnaren, vi kan markera grammatiska gränser och vi kan visa att det vi säger är spontant, och inte en repeterad replik – eller lögn.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Semikolon – ett mångsidigt skiljetecken

Språkvården har länge beskrivit semikolon som ”starkare än komma men svagare än punkt”, ett tveksamt råd i tystläsningens tidsålder. Rådet är ofta att semikolon får användas när man ”tycker” att det passar, men språkkänslan är olika för alla, inte minst i dag när allt fler svensktalande har ett annat förstaspråk.

Så hur används semikolon? Nya upplagan av Svenska skrivregler jämför tecknet med bindeord som för och ; det kan alltså användas mellan två satser för att markera att det som kommer efter är en orsak till eller följd av det som kommer före. Semikolon kan även stå mellan led i uppräkningar om kommatecken blir otydligt, men det inleder inte uppräkningen; det gör vanligt kolon. Semikolon kan dessutom ersätta utan (som i förra meningen), men eller och mellan satser.

Förr var rådet att semikolon endast fick användas mellan huvudsatser, men nu talar Svenska skrivregler bara om ”satser”. Så länge den ena satsen inte är en nödvändig del i den andra, kan semikolon alltså även ersätta ord som medan och eftersom med flera; det är särskilt lämpligt för att undvika upprepning av bindeord (som jag precis gjorde). Men ur klarspråkssynpunkt bör semikolon användas sparsamt, just för att det inte alltid är tydligt vilken av alla betydelser som avses. Är du tveksam: använd bindeordet!

Den här texten publicerades ursprungligen i bulletinen Klarspråk.

Denna krönika är reklam för läsning

Den senaste tiden har forskningen vid Lunds universitet producerat lacknafta att hälla på skoldebatten, i form av studier om ungas ordförståelse respektive skrivförmåga. Siffrorna upprör, och visst är det viktigt att ha bra ordförråd och skrivfärdighet, inte minst av demokratiska skäl. Frågan är vad man menar med ”bra”.

Ordstudien jämförde resultat på högskoleprovets orddel. Fler unga vet vad patriarkat betyder nu än förr, och allt färre vet vad kulvert betyder. Ur demokratisk synpunkt är det inga problem (somliga verkar orimligt upprörda över att unga inte vistas i kulvertar längre). Däremot sjunker medelpoängen för unga, men är stabil hos äldre. Betyder inte det att unga får sämre ordförråd? Nej, det betyder att de nationella proven konstrueras av äldre personer, som bevisligen har ett annat ordförråd.

Textstudien granskade ett gäng förstaårsstudenttexter som bedömts problematiska. De goda nyheterna är att 80 % av dessa blev godkända. De dåliga nyheterna är att 20 % inte blev det – och några skriver inte ens på korrekt svenska. Nu ska vi komma ihåg att det här gäller de problematiska texterna, som i sin tur utgjorde mindre än en tiondel av den totala mängden. Knappa 2 % är inte så farligt, och det här är ju till stor del nybörjarstudenter: nog kan de lära sig av sina misstag?

Högskolan är en gammaldags institution; om dagens ungdom får det svårare är det för att de måste anpassa sig till en föråldrad högskola. Och det är tyvärr svårt för högskolan att ständigt förnya sig och vara poppis bland kidsen, till exempel genom att uppdatera gammal kurslitteratur om och om igen.

Språklagen säger att myndigheter måste kommunicera enkelt och begripligt – inte med högskoleprovsord – just för att alla i samhället ska förstå. Men det är ju ändå nödvändigt att behärska några svåra ord för att kunna uttrycka sig exakt, särskilt vetenskapligt, och att skriva begripliga texter kräver också en alldeles speciell träning. Men borde inte högskolan hjälpa till att tillhandahålla den?

Lärarnas uppgift är inte att undervisa i hur man använder alla ord som finns, utan att vägleda elevers utbildning och med svårmod underkänna de som inte lever upp till kraven. Räcker inte det kanske Skolverket måste höja kriterierna för godkänt betyg? Oavsett är det enda vi kan begära av eleverna att läsa. Läs, läs, läs, för det är så du möter nya ord och ser hur bra texter är skrivna.

Nästa steg är förstås att ifrågasätta läsnormen, men jag har inga bra argument som talar emot läsning. Har ni?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Ironi: en liten guide till ett svårt grepp och begrepp

Ironi är ett stilgrepp som går ut på att säga något annat än vad egentligen man menar, till exempel att påpeka något självklart genom att hävda en absurd motsats (typ att ett av världens 100 största språk skulle vara mer hotat än något av världens 6 000 minsta). Ironi kan ofta vara svårgripbar, särskilt i text, där viktiga detaljer som tonfall och röstläge försvinner, men ännu svårare verkar själva begreppet ”ironi” vara.

För det räcker inte med att säga något annat än man menar: den definitionen passar ju också in på lögn. Skillnaden är att lögn är till för att föra någon bakom ljuset, medan ironin lika gärna kan vara sann, men handla om något annat. För ironin är det viktiga att den uppfattas och uppskattas som ironisk – åtminstone av vissa.

Nu för tiden talas det om en ny motsvarighet till den språkliga ironin: det att agera på ett sätt som man egentligen inte menar. Till exempel kan man klä sig som hipster ironiskt, lyssna på country ironiskt eller skaffa barn ironiskt, allt för att förlöjliga. De som tror att man faktiskt är hipster, countryälskare eller förälder på riktigt har bara inte fattat ironin.

Men ironi behöver inte vara något man medvetet säger eller gör, utan kan vara ett omedvetet eller oavsiktligt händelseförlopp. Men blanda inte ihop sammanträffanden med ironi! Det är inte ironiskt att bli dumpad samma dag som du gjort något alldeles extra för din partner, utan bara ett olyckligt sammanträffande. Däremot är det ironiskt om du blir dumpad för att du gjort något alldeles extra för din partner, som otacksamt blev avskräckt av din svanktatuering av era namn. (Exempel på denna sorts ironi tas tacksamt emot i kommentarsfältet eller per mejl. Jag kan behöva ett gott skratt.)

När man gör något som får motsatt effekt än avsett handlar det ofta om ironi. Det främsta exemplet på detta är när en förebyggande åtgärd i stället orsakar just det den skulle motverka: tänk på Oidipus, som skickas bort som spädbarn på grund av en profetia att han ska mörda sin far och gifta sig med sin mor. Det hela leder till att han inte känner igen sina föräldrar och därför mördar sin far och gifter sig med sin mor. Hatar när det händer.

Klarspråk är en dygd inom offentlig kommunikation, och ironi är som sagt inte så tydlig i text. För att lösa detta har vissa föreslagit ett nytt skiljetecken, ironitecknet, som ser ut som ett spegelvänt frågetecken. Men charmen med ironi är ju att den kan smyga omärkt förbi och bara uppfattas av uppmärksamma: många skribenter har kunnat kringgå censur med ironi. Men visst, vi måste ju tänka på klarspråkslagen; att belysa ironin bortom all subtilitet låter som en jättebra idé som ofelbart kommer höja kvaliteten på all text⸮

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Frukter och nötter betyder olika för olika jobb

En vän frågade för ett tag sedan vad min favoritfrukt är. Jag svarade veligt med äpple, päron, persika och banan (jag är dålig på att bestämma mig, okej?). Då sa hon ”Men banan är ju inte en frukt; det är en ört.” Här kände jag mig tvungen att poängtera att i så fall är persika en stenfrukt, och äpple och päron är något helt annat. Den ätbara delen av bananen är förresten ett bär.

Växtrelaterade ord har en annorlunda betydelse för botaniker än för oss vanliga dödliga. Det är rimligt; vi alla har särskilda ord för våra yrken eller hobbyer. Det kan vara direkta lån, som offside i sport. Det kan vara unika termer som inte liknar något annat, till exempel teknetat, en kemisk term som jag inte är behörig att förklara närmare. Och visst: det kan vara vardagliga ord med en annorlunda betydelse, som botanikens frukt eller nöt.

För den som lärt sig en fackspråklig betydelse av ett vanligt ord gäller det att lägga band på besserwisseriet i vardagen. Visst, banan är ett bär, men om du väntar dig en tomat när du ber om ”frukt” så riskerar du att få den i ansiktet om du klagar (speciellt eftersom bär faktiskt är en sort av äkta frukt). Även en botaniker kan njuta av en fruktsallad utan att reta sig på att större delen av innehållet inte är äkta frukter.

Å andra sidan är det botaniska fältet inte det enda som pratar om växter. Om någon börjar glänsa om äkta frukter kan du ta till den gastronomiska terminologin, för där är frukter, bär, grönsaker och nötter precis samma grej som vi dödliga lärt oss. Nötter är förresten ett ännu större minfält: på grund av allergier kan det handla om liv och död, men av alla växter som har ”nöt” i namnet är hasselnöten den enda som botaniskt sett är en äkta nöt.

Jobbigt att vara både nötallergiker och besserwisser.

Ord betyder alltså olika saker för en botaniker, en gastronom och en språkvårdare. Om någon frågar mig vilket ord som passar bäst i en mening så säger jag ”det som flest förstår”. Oftast betyder det att ett päron ska kallas frukt. Om texten däremot är riktad till biologer kanske det passar bättre med skenfrukt eller äppelfrukt, eller något annat ord som jag inte kan. Det finns alltså en gräns där ordval och formulering slutar vara ett ärende för språkvården, och bättre besvaras av en expert inom fältet i fråga.

Fackspråk är knepigt för den som inte är invigd i fältet, men regionala skillnader och införandet av nya ord kan faktiskt leda till att två personer inom samma fält inte alltid förstår varandra. Då är det bra att Terminologicentrum finns; de samlar kunskapen från olika fält för att etablera och standardisera fackspråket, och kan hjälpa oss vanliga dödliga förstå det. De finns på tnc.se!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Håll det kort

Sedan en tid tillbaka finns jag på Twitter (@​Eliderad, för den som är nyfiken). Till en början var det mest ett sätt att kunna snoka på folk utan att behöva fråga först, men sedan upptäckte jag andra kvaliteter med forumet: jag blev bättre och bättre på att fatta mig kort!

Polonius, kammarherren i Shakespeares Hamlet, säger att ”brevity is the soul of wit”. Eller på svenska av C. A. Hagberg, ”korthet är förståndets själ”. På Twitter är användarna begränsade till 140 tecken för att förmedla en idé, ett budskap eller en vits, och då gäller det att inte sväva ut med omständliga meningar eller långa ord för att verka beläst. Även utanför Twitter brukar det ha motsatt effekt: det enda du verkar beläst på är en synonymordbok.

Svåra texter är svåra att förstå. Det är lätt att tro att den som kan svåra ord är smart, men vad spelar smarthet för roll om ingen fattar? Med lite tur kanske de blir imponerade, vilket lär förklara varför elever tillika politiker gärna skriver och pratar mycket när de inte har något att säga. En riktigt uppblåst typ kan göra ett enkelt ämne oförståeligt med sitt språkbruk. Att däremot ta ett svårt ämne och göra det enkelt – det är det riktiga tecknet på smarthet.

Då kan övre teckengränser vara bra träning. Å andra sidan finns de undre teckengränserna, som lärare ger elever för att slippa få tillbaka en halvsidig ”uppsats”. Undre gränser kan vara bra riktlinjer, men visst leder de också till ett himla ordbajseri för att dryga ut en text som förmodligen skulle varit bättre om den hållit sig till en halv sida.

Med det inte sagt att långa och svåra ord är av ondo; ibland är de helt nödvändiga just för att hålla texten kort. Men då handlar det inte om att motivlöst säga erhålla när duger, utan att skriva ”pretentiös” i stället för ”kaxig och högdragen typ som använder många svåra ord för att verka smartare”. Det senare alternativet äter snabbt upp både Twitter-utrymme och läsares tålamod.

Polonius själv lever inte alls efter sin replik, som kommit att bli ett ordspråk i engelskan; tvärtom håller han långa monologer där andra rollfigurer skulle nöja sig med en mening. Kortfattad blir han först med sitt sista andetag, och även det är onödigt långt (”O, jag är mördad!”). Mycket riktigt är även ”brevity is the soul of wit” för långt för en twittrare; det räcker ju gott och väl med ”brevity is wit”. Korthet är förstånd!

Twitter är inte det enda sättet att träna på smart skrivande. Mitt favoritsätt är att på 2 500 tecken klämma in en språkspalt!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Dåliga texter kan inte rättas

På internet går det inflation i språkpoliser: godhjärtade själar som vill öka språkkunnigheten … genom att lyfta andras språkfel på internet. Det kan vara allt ifrån att grämas åt en felstavning i ett debattinlägg till att skriva en spydig kommentar till Tove, 16, som bjuder in till ”examens firande” i ett statusmeddelande. Sluta särskriva, skitunge!

(Efter den kommentaren var Toves mamma tyvärr inte längre välkommen på kalaset. Otack är världens lön.)

Språkvetare är gärna väldigt tillåtande (eller åtminstone förlåtande) med den här sortens språkbruk, men det betyder inte att vi inte också kan vara språkpoliser; tvärtom är vi väldigt bra på det. När jag inte skriver roliga tidningstexter lever också jag för att tala om för andra vad de har gjort för språkfel (ibland får jag betalt för det, fast ibland gör jag det bara av mitt hjärtas godhet). Korrekturläsning är en ädel, om än lite otacksam, uppgift som kräver att man utnyttjar alla sina kunskaper om vad som är rätt och fel i språket, till exempel när det borde stå sin och när det borde stå hens, hans eller hennes. Småsaker kanske, men Gud finns i detaljerna. Bra korrekturläsning kan ta en text som är svulstig, svårbegriplig och full av språkfel – och göra den till en text som är svulstig, svårbegriplig och fri från språkfel.

För korrekturläsningens svaghet är att den inte får göra stora ingrepp i texter, inte ens de som är oläsliga. Det skulle ta för mycket tid, men också korsa gränserna för vad som är etiskt acceptabelt: att skriva om någon annans text från grunden är inte okej (spelar ingen roll att den blir mycket bättre när den slutat kritisera mitt parti). Bara skribenten kan påverka textens läsbarhet, men tyvärr lär skolorna sällan ut hur man skriver bra texter. Det är mycket lättare att lära ut och in språkregler om det som är ”rätt och fel”. Språkvetaren Steven Pinker skrev nyligen i The Guardian om när det här dras till sin spets: hans redaktör hade rättat språkligheter som inte alls var fel i sitt sammanhang, så att texten faktiskt blev sämre.

Alltså ser vi inte bara dåliga texter, men också dåliga rättningar som bara åtgärdar de simpla problemen men missar det viktiga. Och riktiga korrekturläsare får inte ens ändra det som gör en text bra.

Däremot får, och bör, korrekturläsare kontrollera fakta och källhänvisning. En noggrann korrekturläsning skulle kanske avslöja att sista meningen i tredje stycket ovan är stulen från Steven Pinkers artikel. Och att förhindra missförstånd och plagiat är en synnerligen ädel uppgift.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

En kan tycka att man ska vara tydlig

Det har säkert inte undgått er att senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista släpptes i veckan. Och ja, hen är ett av de tillagda orden, men det har alla andra redan talat om för er. Varför pratar ingen om åsiktskorridor? Det fanns med på Nyordslistan 2014, och har redan hunnit komma med i SAOL!

Ett annat ord från Nyordslistan är det generella pronomenet en, som alternativform till man (”en ska aldrig säga aldrig”). Det har inte lagts till i senaste SAOL … eftersom det funnits med sedan allra första upplagan 1874! Ordet har använts dialektalt sedan lång tid tillbaka, men SAOL tillägger ständigt att det är vanligare med man (”man ska aldrig säga aldrig”). En har också fått uppsving som ett icke-könsmarkerande alternativ, men eftersom ordet försöker ersätta ett befintligt ord i stället för att fylla en språklig lucka (som hen gjort) så kämpar det i uppförsbacke. Och motvind.

Pronomenet man är förstås släkt med substantivet man, som från början inte syftade på karlar utan på vilken människa som helst. I vissa gamla ord är ursprunget tydligt: mannaminne betyder ’så länge mänskligheten kan minnas’, och har inget att göra med karlars förmåga att glömma bort saker. Det syftar inte heller på lyckliga minnen av barndomens mannagrynsgröt.

Men ord och betydelser förändras, och även om pronomenet man var tänkt att fungera könsneutralt så är det svårt att hålla den tanken när substantivet blivit maskulint. Å andra sidan har vi människa, som i dag är det könsneutrala ordet – men från början var det feminint! Det händer än i dag att hon användas när det handlar om människor i allmänhet: ”människan är vad hon själv gör sig till”.

Så borde vi använda en i stället för man? Nja, sanningen att säga så borde vi låta bli båda två! Dessa generella pronomen är i många fall helt onödiga, och bidrar bara till att osynliggöra den omtalade. ”En tycker det får räcka” kan lätt formuleras som ”jag tycker det får räcka”. ”Man kan också mejla oss” blir tydligare som ”du kan också mejla oss”. Och om en mening gäller alla, inklusive avsändaren, fungerar det bra med vi – som i början av det här stycket.

”Man grep fel person” öppnar för missförstånd, till skillnad från ”de grep fel person” eller varför inte ”polisen grep fel person”. Och om det är polisen som meddelar det här? Då borde de ju säga ”vi grep fel person” och inte låtsas skylla på någon annan! Jämställdhet i all ära, men frågan om generella pronomen har inte bara med genus att göra; den handlar om tydlighet och ärlighet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Krångelspråk och klarspråk

Läsaren Janne i Bollnäs funderar på polisens språkbruk: varför heter det ”patrull ankom till platsen, varpå mannen som misstänks ha tillgripit sig bilen anträffades” fast det lika gärna kunde vara ”när patrullen kom fram hittade de den misstänkte biltjuven”?

Detta är inte något unikt för polisen, utan onödigt svårt språk finns hos många myndigheter och företag. Det hela har ett självuppfyllande syfte; myndigheter använder svårt språk för att det låter myndigt, och det låter myndigt för att det används av myndigheter.

Vi har en språklag som säger att allt offentligt språk ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Tyvärr är det inte brottsligt att inte följa lagen, så det är lite si och så med myndighetsspråket. Språk har många syften: det levererar meddelanden, men framhäver också ens identitet. En myndighet vill ofta framstå som seriös och pålitlig, och enkäter visar då och då att vi faktiskt har högre respekt för svårt språk – även när vi inte förstår allt! För att göra en polisrapport (eller reklamationsblankett) mer allvarlig använder man alltså det krångliga, ”seriösa” språket.

Synd bara om den seriösa texten missförstås. Eller ignoreras för att den är så jobbig att läsa.

Lek med tanken att regeringens texter i alla tider varit kortfattade, enkla och tydliga. Då skulle den sortens text ha prestige och allvar: de skulle vara idealet som alla myndigheter strävade mot. I och med språklagen arbetar många språkvårdare och språkkonsulter med att göra just detta till verklighet för sina företag, men krångelspråkets status är fortfarande hög.

Men förenkling kan också slå fel. Många myndigheter erbjuder lättlästa versioner av sina vanliga texter (vilket till att börja med innebär extra arbete). Tyvärr är den lättlästa texten inte alltid så lätt; det räcker inte att bara förkorta ord och meningar. Framför allt måste texten vara konkret, till exempel genom att rikta sig till läsaren (”du” i stället för ”man”) och förtydliga vem som gör något (”Regeringen tog beslutet att” i stället för ”Beslutet togs att”). Dessutom måste bindeord användas flitigt, så det blir tydligt hur saker hänger ihop (”Vi bygger om för att öka framkomsten” i stället för ”Vi bygger om, detta kommer öka framkomsten”).

Men naturligtvis är ordval också viktigt. Vad innebär det att ”betalning utgår”, eller att något är ”av beskaffenhet”? På regeringen.se finns Svarta listan: krångliga ord som helst ska undvikas!

Med det önskar jag alla läsare ett gott nytt år (och inte Gott Nytt År)!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Varför semikolon måste förbjudas

De läsare som hängt med minns att jag försökt förtydliga hur semikolon egentligen används, nämligen i stället för konjunktion mellan två huvudsatser. Problemet är att det finns många konjunktioner, och de har olika betydelser. Sammanhanget klargör ofta vilken man menar, men ibland är semikolon helt enkelt otydligt. Det är kanske ett av de främsta argumenten till att man ska låta bli tecknet: det kan missuppfattas.

Ta meningen ”Stina ramlade i trappan; hon har ett skadat ben.” Meningen får helt olika innebörd beroende på om semikolonet fungerar som för eller . Ramlade Stina i trappan SÅ att benet skadades, eller ramlade hon FÖR att benet redan var skadat?

Eller ”Markus är taxichaufför; hans fru är forskare.” I det här fallet ändras inte själva betydelsen, men det är möjligt att läsa in olika attityder beroende på om semikolon ersätter och eller fast. Om Markus är taxichaufför FAST hans fru är forskare så antyder det att det skulle vara något konstigt med hans yrkesval – eller deras relation. Skribenten kan använda semikolon för att slippa stå för sina kontroversiella åsikter … eller så kan läsaren missuppfatta en neutral skribent.

Vi ska inte förbjuda semikolon för att det används fel. Det är bättre att alla lär sig använda semikolon rätt – och sedan förbjuder vi det för att det används så tvetydigt. Vi har ju en klarspråkslag i Sverige.

Faaast ett semikolonförbud skulle kräva att vi samlar in landets alla tangentbord och bränner på bål. Det kan bli svårt. Förresten finns bara tio skiljetecken; har vi råd att förlora ett?

Men vänta nu, där har vi det! Vi inför nya skiljetecken som kan ta semikolons olika betydelser. Ta plustecknet (+) som betyder och, minustecknet (−) för fast och men, dubbel högerpil (⇒) i stället för , och så kan vi behålla semikolon (;) för att beteckna för, eftersom det ändå är dess vanligaste användning. Perfekt!

Nya ord skapas ständigt, för att fylla luckor och ge namn till sådant vi aldrig talat om förr. Men det är svårt att föra in nyord för sådant som redan har ett namn, även om det nya ordet är bättre. Och samma sak gäller skiljetecken: semikolon finns redan. Visst gillar vi att hitta på nya saker, men är inte alls förtjusta i att konkurrera ut gamla. Förresten ser minus ut som tankstreck.

Det bästa är nog att bara använda konjunktionen när det finns risk för missförstånd. Men å andra sidan får man vara otydlig när man skriver skönlitteratur; då är det okej att peppra med semikolon och verkligen utmana läsarnas tolkningsförmåga!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.