Förmiddagen är den tid på dygnet när någon har försovit sig

En sen frukost när min nya rumskamrat börjat komma till rätta hemma hälsade jag ”god förmiddag”. Hon blev förvirrad, ”isn’t it ’god morgon’ in Swedish?” Jag insåg att förmiddagar kanske inte är ett koncept på kontinenten, och förklarade att det motsvarade ”good forenoon”. Hon hånade mig för att jag använde så ålderdomlig engelska.

Jag sa att det faktiskt är helt vardagligt att prata om förmiddagar på svenska, även om man släppt det i engelskan och hennes modersmål nederländskan. Förmiddagen är förstås det som kommer efter morgon men innan middag.

(Varför heter det förresten att vi äter ”middag” på kvällen? Jo, för länge sedan åt vi dagens största måltid mitt på dagen – middag. När vi började jobba utanför hemmet gick middagen inte ner i matlådan, så vi sköt upp den tills vi kom hem igen, men behöll dess namn.)

Språkvetare får ofta frågor om vad ord betyder, men för att definiera ämnesspecifika ord hänvisar vi hellre till de som jobbar med orden. För tider på dygnet måste det väl vara typ meteorologerna eller urmakarna eller nåt?

Inte det? Nähä, okej, det korta språkvetarsvaret är att orden betyder det som avsändaren och mottagaren tycker att de betyder … vilket förstås blir problem när personer har olika uppfattningar.

Vi alla har ett betydelsefält kopplat till varje ord, och i mitten av fältet finns en prototypbild. Det vill säga att om jag säger ”fisk” så får du en viss bild i ditt huvud, och den bilden är förmodligen ganska lik den bild jag har i huvudet. Kanske något som påminner om en mört, en av Sveriges vanligaste fiskar. Helt klart är att ingen av oss omedelbart får upp en bild av en hammarhaj, fast det också är en fisk. Och vid en delfin har de flesta av oss korsat fältets gräns.

Prototyperna och fälten är nödvändiga för att vi ska kunna kommunicera. Även om min prototypfisk snarare liknar en abborre så är vi förmodligen överens om att de ligger i samma fält, och då förstår vi varandra. Vi kanske inte är helt överens om gränserna, men det blir bara problem när vi faktiskt rör oss i ytterkanterna (som barn tyckte vi kanske att delfiner var fiskar).

För tid på dygnet är det mycket vanligare att röra sig i gränsområden, eftersom vi förlitar oss på klockslag. Om jag ska boka tid och säger att det passar på morgonen så blir jag besviken om det står 11.00 på tidkortet. Därför är språkfrågor om tider på dygnet väldigt vanliga, och det bästa svaret jag kan ge är att morgon och förmiddag delvis överlappar varandra.

Fast när är det i så fall motiverat att säga ”god förmiddag” i stället för ”god morgon”? Jag gav min rumskamrat visdomsordet att ”god förmiddag” gör sig allra bäst som passiv-aggressivt svar till den som hälsar ”god morgon” efter att ha försovit sig.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Kan vi höra ljudet av ljus?

Som ni säkert vet är ord godtyckligt skapade. Det finns ingen logisk koppling mellan uttalet eller stavningen av ordet ljus, och den elektromagnetiska strålning som ordet faktiskt syftar på. Det hade lika gärna kunnat heta frop, gägersmo eller varför inte light – det handlar bara om vad vi gemensamt inom språkområdet kommit överens om. Det faktum att olika språkområden kommer fram till helt olika namn tyder desto mer på att det inte finns någon allmängiltig koppling mellan ting och språk.

Men gäller det alla ord? Nja, till exempel är ordet kaffe nästan internationellt, fast det betyder inte att det finns någon naturlig koppling mellan ordet och den svarta, koffeinhaltiga drycken. I det här fallet handlar det snarare om att namnet på kaffet importerades i samband med drycken, och har hängt kvar.

Men glöm lånorden; det finns faktiskt ord som har en naturlig koppling till det de betecknar! Ord som, när de uttalas, låter likadant som det fenomen de talar om, och därmed i stort sett likadant i alla språk. Med ett jubel kraschar onomatopoetikonen in!

Onomatopoetikon är grekiska och betyder ungefär ’namngörande’, men på svenska kallar vi dem hellre för ljudhärmande ord: som jubel och krasch, som jag använde i förra stycket. Namn på just ljud är nästan alltid ljudhärmande, allt från prassel och ringa till pip och kuttra. Djurläten är särskilt tacksamma: både jama och mjau imiterar kattens läte, och vissa djur, som korp och kråka, har till och med ljudhärmande namn! Det är som Pokémon-tv-serien där alla monster säger sina namn. Visst vore det praktiskt att bara kalla katter för jaming och hundar för … vovve!

Tyvärr finns saker som inte har något ljud. Vad är det onomatopoetiska ordet för ljus?

Det händer inte ofta, men ibland har vi faktiskt en lösning. Ord som handlar om ljusintryck börjar påfallande ofta på gl- (glimt, glöda). Detta kallas fonestem. Det finns många undantag (glad, glin), men intressant är att fonestem ofta förekommer i flera språk. Andra exempel är att ord som börjar på fj– ofta är förolämpningar (fjant, fjäskare) eller att näsrelaterade ord innehåller n (sinus, snuvig). Även om jag hittar på nya ord, ”det glyrar ute, men jag är för fjoxande”, så fattar ni ungefär vad jag menar tack vare fonestemen.

Sannolikt förknippar vi bara gl- med ljus för att vi ofta hör det användas så, men kanske finns det något underliggande, något ursprungligt, som faktiskt kopplar de här ljuden till det betecknade?

Kanske ljuset har ett läte.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vad jag menar när jag säger adjö

Jag har just fått det tråkiga beskedet att kultursidan inte längre har råd att hysa sina krönikörer. Detta drabbar förstås också mig, så i dag är sista gången spalten publiceras i Hela Hälsingland. Tyvärr! Det här kommer hastigt, men jag vill dela några sista lärdomar innan vi måste säga adjö.

Det är lustigt hur text kan framkalla bilder och känslor; det är ändå bara bokstäver. Men språkets princip är ju att koppla innebörder och attityder till orden. Redan som små lär vi oss att adjö är något vi säger som avsked. Dessutom är det lite formellare, kanske finare, än hej då; ett adjö ger vi till någon som vi inte känner privat, men vill visa respekt för.

Det blir samma sak från andra hållet: när vi tar emot ett adjö förstår vi att någon tar respektfullt avsked av oss. Tänk vilken friktion det skulle blivit om människor hade haft olika tolkning av samma ord – som om jag säger adjö med all respekt, men du tolkar ordet som högfärdigt och drygt! Visst är det fantastiskt att vi alla tolkar orden på exakt samma sätt, så att inga missförstånd sker.

(Fniss.)

Nej, även om vi har snarlik uppfattning om orden så finns det garanterat små skillnader här och där. Ta ordet förhållande: många jag pratar med förknippar ordet med kärlek och romantik, medan jag tycker att ett förhållande lika gärna kan syfta på något mellan ytligt bekanta, eller för den delen sidorna i en rektangel. Vår tolkning av ord beror på vår erfarenhet av dem (jag har haft många givande förhållanden med rektanglar). Varm betyder olika saker för en norrlänning, en etiop och en isbjörn. Om alla tre hamnar på SVT Debatt kan det vara bra om de vill se från varandras perspektiv … Fast det blir väl bättre underhållning om de inte gör det. I så fall hejar jag på isbjörnen.

Livet är kort nog utan onödiga bråk. Så mitt sista råd till er, kära läsare: försök förstå varandras ord! Och utgå från att alla gör samma sak! De flesta försöker faktiskt inte missförstå dig, utan har bara olika erfarenhet av orden. När du börjar bli oense med den du talar med, stanna upp och fråga ”men vad betyder det ordet för dig?” När jag gör det brukar det ofta visa sig att vi faktiskt håller med varandra.

Adjö kommer från franska à Dieu, som betyder ’åt Gud’. I dag tänker vi nog sällan på ordet som en överlämning åt Guds beskydd, men ni får medge att ordets bakgrund gör det lite pampigare, eller hur?

Så adjö – och tack så mycket för dessa tre år. Kanske möts vi igen någon annanstans.

Kanske i din lokala gratistidning. Gott nytt år!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.