En läroboksrevolution som bara väntar på att inträffa

Grejen med ordföljd är den nya delen i Sara Lövestams språkboksserie, som började med Grejen med verb 2014 och dito substantiv 2017. Innan serien går in på Grejen med adverb vill författaren lägga en stadig grund i ordklassernas samspel, och avhandlar här satsdelar som subjekt och predikat. Kanske inte det klassiska favoritmomentet på svensklektionerna, men det tänker Sara Lövestam ändra på.

Innan vi börjar har jag två bekännelser att göra. Den första är att jag gillar grammatik. Ganska okontroversiellt för en språkvetare, men det kan vara bra att veta eftersom detta är en recension av en grammatikbok. Den andra bekännelsen är att jag, min grammatikkärlek till trots, har rätt dålig koll på mer avancerade grammatikaliteter, som hur CxG fungerar.

För egen del tycker jag därför att det är synd att Grejen med ordföljd mestadels håller sig till sfi-/gymnasienivå, när den med humor tillgängliggör svenskans satslära. Men för den som har skolan bakom sig är boken ändå en rolig repetition av något som sorgligt ofta var tungt och tråkigt; för den som studerar är den i stället en välsignat oortodox lärobok och kunskapsbas. Hos Sara Lövestam får satsdelarna det liv de alltid förtjänat, genom finurliga liknelser och exempel: ofta för att göra stoffet pedagogiskt begripligt, alltid för att göra det roligt.

Det målande språket till trots känns klivet från föregångarna Grejen med verb och Grejen med substantiv ibland stort. När det är syntax som ska förklaras kan texten, av nöden, bli tung av långa ord som vissa vill glömma och som andra går igång på (jag dömer ingen). Detta är en styrka hos boken, liksom hos dess föregångare: Lövestam fördummar inte, utan behandlar grammatiken med den respekt – och leklust – som hon uppenbarligen hyser och vill dela med sig av.

Boken tvingar till skratt på var och varannan sida, även om några av vitsuppläggen börjar kännas gjorda efter ett tag. Det gör inte så mycket, för jag har lättare att ta till mig innehållet utan konstant andnöd. Något som däremot grämer mig är den tråkiga insikten att Grejen med ordföljd sannolikt inte kommer användas i skolan, eftersom den inte är uppbyggd som en klassisk lärobok – fast den är mer pedagogisk än de flesta. En annan sak som gör mig ledsen är att Lövestam aldrig kommer att skriva Grejen med CxG, utan om jag vill lära mig sådana saker är jag så illa tvungen att traggla mig igenom mycket tyngre och torrare böcker.

I rättvisans namn ska sägas att Sara Lövestam häromåret faktiskt gav ut en mer klassisk lärobok i grammatik (klassisk till strukturen, inte till torrheten), men i stället för att använda samma mall med nytt innehåll tycker jag att det är dags att vi rustar upp undervisningen i grunden. Till den driftiga svensklärare som vill prova något nytt på grammatiklektionerna rekommenderar jag Grejen med ordföljd!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Denna krönika är reklam för läsning

Den senaste tiden har forskningen vid Lunds universitet producerat lacknafta att hälla på skoldebatten, i form av studier om ungas ordförståelse respektive skrivförmåga. Siffrorna upprör, och visst är det viktigt att ha bra ordförråd och skrivfärdighet, inte minst av demokratiska skäl. Frågan är vad man menar med ”bra”.

Ordstudien jämförde resultat på högskoleprovets orddel. Fler unga vet vad patriarkat betyder nu än förr, och allt färre vet vad kulvert betyder. Ur demokratisk synpunkt är det inga problem (somliga verkar orimligt upprörda över att unga inte vistas i kulvertar längre). Däremot sjunker medelpoängen för unga, men är stabil hos äldre. Betyder inte det att unga får sämre ordförråd? Nej, det betyder att de nationella proven konstrueras av äldre personer, som bevisligen har ett annat ordförråd.

Textstudien granskade ett gäng förstaårsstudenttexter som bedömts problematiska. De goda nyheterna är att 80 % av dessa blev godkända. De dåliga nyheterna är att 20 % inte blev det – och några skriver inte ens på korrekt svenska. Nu ska vi komma ihåg att det här gäller de problematiska texterna, som i sin tur utgjorde mindre än en tiondel av den totala mängden. Knappa 2 % är inte så farligt, och det här är ju till stor del nybörjarstudenter: nog kan de lära sig av sina misstag?

Högskolan är en gammaldags institution; om dagens ungdom får det svårare är det för att de måste anpassa sig till en föråldrad högskola. Och det är tyvärr svårt för högskolan att ständigt förnya sig och vara poppis bland kidsen, till exempel genom att uppdatera gammal kurslitteratur om och om igen.

Språklagen säger att myndigheter måste kommunicera enkelt och begripligt – inte med högskoleprovsord – just för att alla i samhället ska förstå. Men det är ju ändå nödvändigt att behärska några svåra ord för att kunna uttrycka sig exakt, särskilt vetenskapligt, och att skriva begripliga texter kräver också en alldeles speciell träning. Men borde inte högskolan hjälpa till att tillhandahålla den?

Lärarnas uppgift är inte att undervisa i hur man använder alla ord som finns, utan att vägleda elevers utbildning och med svårmod underkänna de som inte lever upp till kraven. Räcker inte det kanske Skolverket måste höja kriterierna för godkänt betyg? Oavsett är det enda vi kan begära av eleverna att läsa. Läs, läs, läs, för det är så du möter nya ord och ser hur bra texter är skrivna.

Nästa steg är förstås att ifrågasätta läsnormen, men jag har inga bra argument som talar emot läsning. Har ni?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Konsten att gräva upp begravda hundar

Johanna på kören har börjat undervisa i svenska som andraspråk, vilket alltid är lika roligt när man kommer till idiom och talesätt, alltså uttryck som betyder något helt annat än vad deras beståndsdelar gör var och för sig. Till exempel ”här ligger en hund begraven”, som ju inte har något med nedgrävda husdjur att göra, utan betyder att något misstänkt pågår.

Här kommer eleverna med den motiverade frågan ”när använder man egentligen sådana här talesätt, och när säger man rakt ut att något misstänkt pågår?” Det skiljer sig förstås mellan personer och situationer, men för sin egen del svarade Johanna att … det händer aldrig. Hon är ju inte 60 år. Många klassiska talesätt används inte så ofta av yngre i dagligt tal, men det är fortfarande nödvändigt att känna till flera av dem.

Jag funderade på min egen användning. Det stämmer nog att jag inte använder idiom i talspråket, men i skrift då? Nja, jag skulle nog aldrig använda uttrycket ”här ligger en hund begraven”. Jag, och mången skribent med mig, är mer benägen att leka med idiomen och använda dem på nya sätt. Kanske ”hunden är uppgrävd” eller ”här ligger en grand danois så dåligt nedgrävd att tassarna sticker upp”! De formuleringarna är inget man får höra i skolan, men man måste ha koll på ursprunget för att ha någon chans att förstå dem. (De formuleringarna bjuder jag på, förresten. Använd dem i din politik- eller ekonomikrönika.)

Vissa idiom är begripliga även för den som aldrig hört dem förr, typ ”lägga sten på börda”, men somliga betyder något helt annat än vad intuitionen säger. Varför blir ingen glad av en björntjänst, när det är så mysigt med en björnkram? För att begripa det måste vi känna till en fransk fabel från 1600-talet, som handlar om en man som hade en björn till husdjur. Björnen ser en fluga landa på den sovande mannens näsa, och hjälpsam som björnen är så kastar den en stor sten som krossar flugan. Och husses kranium.

(Sensmoralen är att obegåvade vänner är farligare än vettiga fiender.)

Många idiom härrör till kända texter ur till exempel Bibeln (typ det om kamelen och nålsögat), men ju färre som har koll på de gamla texterna, desto underligare ter sig våra talesätt. När jag översätter engelska texter känner jag kanske inte igen alla idiom, men om en mening känns helt tagen ur sitt sammanhang kan jag misstänka att det är just ett idiom jag stött på – och försöka lära mig det. Ge en man en hund och han är klok för en dag; lär en man att gräva upp begravda hundar och han är mätt resten av livet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Undermedvetna språkregler ställer till det ibland

De flesta av mina läsare är förmodligen bekanta med långa och korta vokaler. Till exempel skiljer vokalens längd uttalet i förra och föra. Vi lär oss att det ska vara dubbel konsonant efter kort vokal, så att skillnaden syns i skrift, men det är inte riktigt hela sanningen; det finns ju inga dubbla konsonanter i ord som hon, kalops eller salamander, trots att alla vokaler är korta. Är det något annat som spelar in?

Begrunda stavningarna kallops och kallopps. Uttala dem högt. Låter de likadant som kalops? Förmodligen inte. Om du skulle spela in uttalet av varianterna och sedan försöka stycka upp inspelningarna precis där du byter bokstav skulle du märka att i kallopps är l- och p-ljuden mycket längre än i kalops. Nu har vi nämligen att göra med långa konsonanter.

I svenskan är det inte bara vokalernas längd som är viktig, utan även konsonanternas. Det är inte självklart att det ska vara dubbel konsonant bara för att vokalen är kort, utan det beror på om själva konsonanten är lång eller inte. Abborre och abonnemang brukar framhållas som några av svenskans mest förvillande och felstavade ord, för att båda börjar på kort a men har olika konsonantbeteckningar. Men det hela är helt logiskt! Lyssna bara på hur långt b-ljudet är i respektive ord: i abonnemang rullar det förbi nästan direkt, men i abborre blir det som en paus innan o-ljudet kommer, nästan abb-orre.

(Om du däremot pratar mål kan stavningen bli lite svårare, för då kommer pausen förmodligen före b-ljudet. Det är inte så konstigt att man hoppar över ett b i stavningen när ordet nästan låter som a-borr-e.)

De svenska uttalsreglerna säger att en betonad stavelse ska ha en lång vokal och en kort konsonant eller tvärtom. Precis som de flesta språkregler är det här sällan något vi lär oss i skolan, utan snappar upp det undermedvetet när vi lär oss språket. Men det kan bli lite förvirrande när vi stöter på lånord, eller obetonade stavelser som ändå är lite mer framhävda än de andra (abonnemang är ett exempel på bådadera).

Det är förstås inte bara stavningen som kan bli fel när vi missbrukar uttalsreglerna, utan själva uttalet också. Bob Dylan har varit på tapeten på sistone, men hur uttalas hans namn? Det ska inte vara med långt y, men är det kort y så säger svenska uttalsregler att det ska uttalas dyllan, med långt l. Men som vi vet är Dylan inte den som följer svenska regler.

Rättesnöret för uttal av namn brukar vara namnbärarens (eller namngivarens) eget uttal, fast det blir svårt när namnet kommer från ett språk som har andra uttalsregler, kanske till och med andra ljud, än vi är bekanta med. På engelska uttalas ju inte heller y och a som på svenska, utan Dylan uttalas dilen! Med kort i, förstås.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

För vems skull räddas kulturer?

Umesamiska är ett samiskt språk som talas av några enstaka personer i norra Västerbotten och södra Norrbotten. Jag underdriver inte när jag säger ”några enstaka”; språket har färre än 20 modersmålstalare i hela världen.

Vid sekelskiftet förbjöds många samiska elever att använda sina modersmål i svenska skolan. När de fick egna barn brydde de sig inte om att föra modersmålet vidare, och de samiska språken krympte snabbt. På den här tiden trodde man att flerspråkighet var fördummande: att ett andra språk liksom tog upp för mycket hjärnkapacitet.

I dag är uppfattningen den motsatta: kan vi flera språk flytande får vi bättre fokus och simultankapacitet, och blir bättre på problemlösning och konsekvenstänk. Språk är kultur, och med olika kulturers perspektiv kan vi tänka mer mångsidigt och effektivt. Det betyder inte att språket formar tanken, men väl att tanken har format språket, och i ett globaliserat samhälle får vi ofta behov av tankar från andra språk. Därför säger vi exempelvis dejta med engelskt inflytande, för dejting är ett ganska nytt – och importerat – kulturellt beteende.

Det går att studera umesamiska, fast kursen är inte lika poppis som franska, arabiska, japanska eller andra stora språk. Men andraspråksinlärning räcker inte hela vägen; om ingen har umesamiska som modersmål kommer det inte användas i alldagliga situationer, och då kommer det inte utvecklas. Och ett språk som inte utvecklas kan snart inte användas till någonting.

Vi ska alltså vara glada att svenskan ständigt förändras, hur läskigt det än känns, för det är ett tecken på att språket lever och mår bra. Svenskan ligger i topp 100 av världens cirka 6 000 språk; umesamiskan ligger i botten.

Men är det så tokigt att småspråk dör? Det är väl bra att alla talar ett stort språk och kan förstå varandra? Ja visst, men när språk dör ut så dör kulturer med dem, och därmed perspektiv och tankesätt som världen kunde haft nytta av. Därför jobbar många språkforskare med att teckna ned och dokumentera de små, hotade språken, så att kunskap om språket och dess kultur ska finnas kvar även om modersmålstalarna dör ut.

Men det kan också vara problematiskt. Vi värderar livet och att skapa ett arv, och räddar gärna de förtappade. Men många kulturer ser det som en förolämpning att få sina traditioner och sitt språk inlemmade som kuriosa i någon större kultur – särskilt den kultur som tagit död på deras egen till att börja med. När tiden är inne vill de hellre behålla värdigheten, och dö ut i frid.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vi säger inte alltid det vi menar

Viskleken går ut på att viska runt ett meddelande i ring, och upptäcka när det gått varvet runt att det blivit helt förvanskat. Lite grann så fungerar all kommunikation, fast oftast inte med så drastiska resultat: vi formar en ren tanke i huvudet, manglar till den när vi omvandlar den till språk, och kan bara hålla tummarna när den som snappar upp meddelandet ska pussla ihop delarna på samma sätt som vi tänkt oss. Därför är det bra att kunna många ord, så man kan uttrycka sig mer exakt och minimera missförstånd. Tänk dig själv att leka viskleken och inte få använda hälften av konsonanterna!

Fast vi har mer än bara ord och ljudstyrka till hjälp när vi ska pussla ihop tankar från språk. Vi kan lära oss att förstå våra vänner utan att säga ett ord, och sammanhanget är till stor hjälp. Om Pytte säger ”Hämta den där grejen du vet” kan hon peka på byrån för att förtydliga att hon pratar om massagestaven däri. Fast när det gäller just massagestavar är det nog vanligt att inte använda just det ordet. Pytte säger inte ”den där grejen du vet” för att hon inte vet vad den heter, utan att hon inte vill använda dess namn. Massagestaven är som vargen, som fick sitt namn för att ”ulv” var för farligt att säga.

(Pytte vill förresten bara komma åt de oanvända batterierna i massagestaven, inget annat.)

Att kalla en massagestav för ”den där grejen du vet”, eller en ulv för ”varg”, är inte så konstigt. Något vi gör ännu oftare är att använda en annorlunda grammatisk form än den vi menar. Om Pytte säger ”kan du ge mig massagestaven?” till Hasse så undrar hon inte om han fysiskt klarar av att räcka över den; hon har bara maskerat befallningen ”ge mig massagestaven!” för hon har lärt dig att det är oartigt att beordra.

De flesta vuxna kan detta. Som barn får många höra ”Det heter inte ’ge mig’; det heter ’kan jag be att få’!” (Inte ”kan jag be och få”, men det kan vi prata om en annan gång.) När Pytte får frågan ”är du snäll och ger mig vargen?” förstår hon att Hasse inte undrar hur snäll hon är (det har ju redan framgått), och hon vet om att det inte finns några riktiga vargar i närheten, så hon räcker bara över massagestaven, som fått ett kodnamn precis som ulven.

Små barn är däremot inte alltid med på den här lite bisarra konventionen. Om ett barn svarar ”ja” på frågan ”kan jag få vargen?” utan att hämta den så kan det bero på att barnet inte lärt sig att frågan egentligen är en uppmaning. Men underskatta inte barn! En smart unge kan förstå precis vad som menas, men ifrågasätter den konstiga språkkonventionen genom att medvetet tolka uttrycket bokstavligt.

Om Pyttes och Hasses son däremot springer fram med en gosevarg så betyder det bara att han inte förstått vad deras kodord egentligen betyder.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Språkets logik utesluter ingen

Ganska ofta tar jag upp språkriktighetsfrågor här i språkkrönikan. Fullt rimligt, eftersom vi gillar att dela upp världen i rätt och fel eller vi och dem, men tyvärr är jag som språkvetare orimligt diplomatisk och svarar nästan alltid att ”båda är rätt”, vilket har fått några läsare att be om lite mer språkpoliseri. De vet naturligtvis själva vad som är rätt (nämligen det de själva använder), men språkkrönikan borde sprida kunskapen, och inte uppmuntra oordning med kontraproduktiv diplomati.

Tyvärr är det inte så enkelt, för det egna bruket räcker inte som facit. Att du skriver äppelmos betyder inte automatiskt att äpplemos är olärt, och argumenten för litet grand behöver inte tala emot stavningen lite grann. I det första fallet rör det sig om en regional variant, och i det andra om stavningsutveckling. Vi vill väl inte förbjuda dialekter och modern stavning?

”Båda är rätt”-svaret bemöts ofta av besviken irritation. Eller motfrågan ”jaja, men vilket är rätt på riktigt”? Det räcker inte att höra att det egna alternativet är rätt, utan man vill ha bekräftelse på att det andra är fel. Tyvärr är språket sällan så ensidigt, och språkvårdare kan inte hitta på en logik bara för att nöja en grupp. Att ge en sida mer rätt är att samtidigt kränka en annans språkvärld. Svenskan är ett sällan uttalat samarbete mellan elva miljoner användare; det blir inte alltid perfekt.

Visst kan vi dra majoritetsargumentet: äppelmos är fem gånger vanligare än äpplemos när jag söker i en textsamling, så då måste det senare vara fel. Mja, men då är ju även litet grand fel, för lite grann är hela 43 gånger vanligare.

Fast med litet grand kan vi dra det historiska argumentet. Förr i tiden var litet grand det enda rätta, och allt därefter är språkförbistring. Fast hur vet vi när språkförbistringen började? Den kan väl lika gärna ha börjat när det hette lutilla grindanan? På den tiden betydde det något annat, så vi har minsann en betydelseförbistring också!

Naturligtvis existerar språkfel, men de flesta brukar stoppas redan i stavningskontrollen och sällan behöva nagelfaras i språkkrönikor. Och visst är det lämpligt att få ett alternativ att hålla sig till, inte minst för den som lär sig språket, men det är viktigt att veta att andra människor inte har fel bara för att de lärt sig en annan sak. Språkvården försöker inte vara dryg, oordnad eller hemlighetsfull när den säger att allt går bra, utan i detta snår av motsägelsefulla argument är det bara svårt att nå någon annan slutsats.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Var och vart rör sig talspråket?

I dag ska vi titta på en klassisk språkfråga från Birgitta, som hör yngre radiopratare säga ”Vart bor du?” och undrar om man inte får lära sig skillnaden mellan var och vart längre. Jag vet inte vad som händer på svensklektionerna, men jag kan heller inte klandra lärarna som inte lär ut språkliga nyansskillnader. Det är ju ingen som lär oss skillnaden mellan slå och boxa, uppifrån och ovanifrån eller ett oräkneligt antal andra ord som liknar varandra, utan vi förväntas snappa upp det på egen hand när vi tar till oss vårt modersmål.

Det innebär också att vi snabbt kommer att glömma lektionen om det vi lär oss inte finns i verkligheten. Språkregler är ju inte föreskrifter, utan bara beskrivningar av hur språket ser ut, och om beskrivningen är fel så blir den meningslös (detta påminner speciellt om hittepåregler som ”man får inte börja en mening med och”).

Jaha, så var och vart betyder alltså samma sak? Nja, det är snarare fråga om dialekt. Här i krokarna säger vi oftast vart i stället för var, men längre söderut är det var som är överrepresenterat (och längre norrut väljer man en tredje väg och säger vars). Och som med alla dialektdrag kan ingen tvinga någon att skilja var från vart, eller för den delen vart från blev (vilket är en helt annan historia).

Men vad är skillnaden då? Jo, var frågar efter en position (”Var bor du?” – ”I centrum”). Vart, som är en förkortning av varåt, frågar efter en riktning (”Vart åker du?” – ”till centrum” eller kanske ”norrut”). Alltså skulle ”Vart bor du?” besvaras med ”Söderut”, och ”Var åker du?” med ”På vägen”, men om du svarar på det viset kommer du oundvikligen att uppfattas som dryg. Och ärligt talat, om du vill vara dryg kan du lika gärna besvara ”Var bor du?” med ”I ett hus” och ”Vart åker du?” med ”Till en stad”.

Är det inte viktigt att skilja på var och vart då? Tydligen inte i talspråket. Om det hade varit viktigt så hade vi ju skilt dem lika problemfritt som ovanifrån och uppifrån, men det verkar som att vi kollektivt känt att det här är en ganska onödig skillnad, precis som vi tidigare kände att det var onödigt att skilja på ”vi gick” och ”vi gingo”. Sammanhanget gör ju tydligt om frågeställaren är mest nyfiken på position eller riktning. Svaret på frågan i rubriken borde alltså vara ”i vårt gemensamma bruk, och ständigt framåt!”

Å andra sidan är offentligt skriftspråk fortfarande konservativt, så där är det än så länge bäst att hålla isär var och vart. Mest för att ingen läsare ska irritera sig.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vad är skillnaden på verbet ringa?

För den som tyckte att homonymer var för lättsmälta vänder vi på plätten i dag. Ordet homonym kommer från grekiskan och betyder ’lika namn’; det är olika ord som stavas och uttalas lika. Motsatsen är polysem. Det kommer också från grekiskan, och betyder ’många betydelser’. Polysem är alltså olika betydelser för ett och samma ord.

Vänta, få se om jag fattat rätt: polysem har samma ord med olika betydelser, och homonymer är likadana ord med olika betydelser? Wow. Att skilja på det känns som besserwisseri på hög nivå. Fast ärligt talat: vem är inte besserwisser här?

Skillnaden mellan de två är egentligen väldigt grundlig. Ett typiskt fall av polysemi är ringa: i första hand betyder det ’att skapa ringande ljud’, sedan fick det betydelsen ’att kontakta med telefon’ när telefonen kom (nu för tiden är det förstås vanligare att telefoner surrar). Homonymer brukar däremot ha helt olika betydelser och ursprung, som adjektivet ringa (’liten’, ’obetydlig’) som inte alls har med verbet att göra. Orden har olika bakgrund, men har råkat utvecklas till samma stavning och uttal.

Mitt favoritexempel på polysemi är kärlek. Vi kan älska på olika sätt, men det heter alltid samma sak. Skillnaderna blir mer uppenbara när vi sneglar på andra språk som har olika ord för våra polysem. Ta klassisk grekiska, som hade fyra översättningar på kärlek: storgē är tillgiven och naturlig kärlek; filía är vänlig och lojal; érōs är erotisk och romantisk; och agápē, den högsta kärleken, är villkorslös och helig.

Grekiskan gör alltså skillnad på känslorna till familjen, till vännerna, till kärestan och förstås kärleken till glass.

Betyder det att greker är mer kärleksfulla? Kanske. Fast då har det nog gått inflation i deras kärlek, för i dag är skillnaderna mellan de fyra orden små. Ett språk kan säga mycket om talarnas kultur – spanjorerna har inget ord för fika, så de måste ha haft det tufft i sina dagar – men det är nog bäst att inte dra förhastade slutsatser om känsloliv; oavsett språk och kultur är vi ju alla människor.

(Spanjorerna tycker förresten synd om oss som inte har siesta!)

Polysem kan verka som småsaker för modersmålstalaren (är kärleken till en livskamrat och till glass så olika?), men det är alltid bra att vara medveten om betydelseskillnader, och inte bara när de ska översättas till andra språk! Är du säker på att jag tolkar dig rätt när du säger att du älskar din vän? Kan vi ha synonymer – olika ord med samma betydelse – så är det inte överflödigt att skilja på polysem!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Genier är ofta missförstådda

Läsaren Gunnar i Söderhamn hajar till på ”laget har gjort mycket mål den här säsongen”. Här tycker han att mycket används oriktigt i stället för många, och ber om mina ”expertkunskaper”. Vem är väl jag att neka sådant smicker?

Adjektivet många betyder ’ett stort antal av något som kan räknas styckvis’: många mål på säsongen, många skruvar lösa. Adjektivet mycket betyder däremot ’en stor mängd av något som inte kan räknas styckvis’: mycket vatten, mycket sand, mycket solsken. Det går inte att säga ”många sand”, däremot kan du köra med ”många sandkorn” om du är en sådan som gillar att räkna sand. Häromåret behandlade jag ärtor och ärter, som används på det här sättet: om du vill besserwissra heter det ”många ärtor” men ”mycket ärter”, och inte tvärtom.

Ändå finns somliga som säger ”laget gjorde mycket mål”. Vadå, är det en stor mängd mål i stället för ett stort antal?

Japp.

Vi gillar att tänja på språkets gränser för att hitta slagfärdiga formuleringar. Det är bra, för det bidrar till språkutveckling! Klassiker är ”han krossade mitt hjärta” eller ”det blev exponentiellt bättre”. En sorts bildspråkliga överdrifter (eller metaforiska hyperboler!) för att göra vår poäng tydlig. Och det är precis det som händer när vi säger ”laget gjorde mycket mål”: vi antyder att de gjorde så himla många mål att det inte längre är praktiskt att räkna, utan lättare att bara klumpa ihop ”mål” som vore det vatten. Vi kunde ha sagt ”de gjorde miljontals mål”, men det här är mycket roligare, för överdriften skapas inte av förstärkningsord, utan av själva grammatiken! Den som först hittade på det här var ett språkligt geni!

Den här metaforen använder vi lite då och då om sådant som förekommer i stort antal, utan att någon tycker det låter fel: mycket pengar, mycket poäng, mycket mygg … det är inte så konstigt att vi för över det på andra saker. Gunnar blir lite irriterad när mycket ersätter många (fast jag hoppas han ändrat sig nu), men hur arga blir vi på motsatsen, ”det är många solsken i dag”? Tja, inte särskilt, för vi ser det nog aldrig.

Många språkfrågor handlar om att någon tycker att en sak är fel – fast oftast visar det sig vara rätt. När något däremot är fel ”på riktigt” är det ingen som ens ställer frågan. Man ”vet” bara att det är fel, och stöter man på dessa fel leder de till förvirring oftare än irritation.

Så tumregeln lyder: det är bara fel om ingen skulle säga så! Eller ja, förutom de som inte riktigt lärt sig svenska än, men det är sällan någon skickar in arga språkfrågor för att deras treåring säger ”många solsken”.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.