Rubriken börjar med förkunskap – sedan kommer nyheten

Läsaren Roger ställde en fråga om hur man formulerar nyheter. Det kan väl inte heta ”En man blev skjuten i Söderhamn”; Söderhamn är ju inte en kroppsdel! En rimligare ordföljd är väl ”I Söderhamn blev en man skjuten ”? Nja, det korta svaret är att båda meningar är lika korrekta. De flesta som hör  eller läser nyheten förstår att det rör sig om en plats och inte en kroppsdel, oavsett ordföljd.

Om två ordföljder är lika korrekta, väljer journalister bara enligt slump och smak då? Nej, det handlar om vilken information de vill lyfta fram. I svenska och många andra språk placerar vi principmässigt förkunskapen först i meningen. Den nyhetskälla som skriver ”I Söderhamn blev en man skjuten” vill alltså att läsaren först ska känna till platsen; kommer nyheten i en lokaltidning kan det till och med vara underförstått.

Principen att sätta förkunskap först går att vända på: vi sätter den främmande informationen sist. I det här fallet är själva nyheten att någon blivit skjuten, och därför kommer det sist. Men det går att värdera händelser eller vinkla nyheten på olika sätt. Visst kan orten vara underförstådd om tidningen är Söderhamnsnytt, men man kan också resonera tvärtom: skjutningar är vardagsmat, men att någon skulle skjutas i fridfulla Söderhamn av alla ställen är verkligen uppseendeväckande. Då är det bättre med den första meningen: ”En man blev skjuten i Söderhamn”.

Det som står allra först i den här meningen är ”en man”, så mannen lär vara relevant förkunskap. När  en nyhetsartikel börjar på det sättet kan vi ana att den tar offrets vinkel: det som står först blir artikelns huvudtema (fast i så fall skulle tidningen nog också berätta mer än bara ett kön). En till möjlighet är att göra skjutningen till tema, men då blir det knepigare att formulera en grammatiskt fullständig mening. Om vi däremot inte kräver att meningen ska vara fullständig kan vi få till massa olika formuleringar och vinklar, och då är vi inne på rubrik- och löpsedelsspråk: ”Skjutning i Söderhamn – en skadad”. Här markeras gränsen mellan förkunskap och nyhet med ett tankstreck.

Olika sammanhang kräver att informationen formuleras olika, beroende på vad som är viktigt för läsarna och lyssnarna, men journalister kan göra olika bedömningar. I rubriker är tankstrecket en väldigt stark markör för att det som kommer före är förkunskap och tema, och att det som kommer efter är själva nyheten eller förvecklingen. Därför irriterar sig många på tankstreck i rubriker; den som värderar informationen annorlunda tycker att tankstrecket gör rubriken överdriven eller missvisande. Rådet är att vara sparsam med tankstrecken, fast å andra sidan: en galen rubrik är ju mer minnesvärd än en alldaglig!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Ord från barndomen som inte hänger med

För ett tag sedan var jag ute för att handla hemmaprylar, närmare bestämt till min whiteboardtavla, som jag fått sudda med trasa. När jag pratade med butiksbiträdet slog det mig att jag inte var helt säker på vad föremålet man använder för att sudda på whiteboardtavla heter. I stället för att chansa körde jag på en jämförelse:

– Hej! Jag behöver en sån där … som ett radergummi, fast för whiteboardtavlor.
– Du menar ett sudd?
– Öh. Ja. Just det.

Det är inte det att jag inte känner till ordet ”sudd”, men när jag stod där i butiken och skulle formulera mig så slogs jag av insikten att ”sudd” är ett ord som jag inte använt regelbundet sedan jag var tretton år och bodde i en hydda i hälsingeskogen. Spola framåt till en livstid senare när jag finner mig själv i en butik i storstan och börjar tillämpa lite självcensur. Skulle den här uppsaliensaren förstå de ord jag lärde mig i en helt annan värld?

Nu visade det ju sig att det heter ”sudd” även i Uppsala, så pilutta mig.

Dialekter kännetecknas vanligtvis av uttalet, men även ordförrådet kan avslöja ens härkomst. De flesta orden en typisk hälsing använder är förstås gemensamma med standardsvenskan, men ord som lagrann, myssla eller rangel är obegripliga utanför de orter där de förekommer. Eftersom vi sällan tänker på detta brukar det krävas att vi emigrerar innan vi lär oss att delar av vårt ordförråd faktiskt är dialektala.

(Även grammatiken kan vara dialektal. I Hälsingland upprepar vi gärna subjektet efter satsen: ”hon ska gå och träna, hon”, ”jag kommer imorgon, jag”. Och när mamma bodde i Stockholm undrade folk vilket språk hon talade när hon sa att hon ”klöpp håret”.)

Så har vi barndomens ord, som vi mest använde när vi lekte, men sakteliga tappat bruk för. Eftersom vi sällan behöver dem i vuxen ålder kan det dröja många år i exil innan vi drar fram dem – och märker att absolut ingen förstår. Leken som jag kallar för tagen har andra fått lära sig heter jagare, pjätt, datten, kull, han eller sur, för att bara nämna några. Eftersom vuxna sällan pratar om barnlekar, och eftersom barn sällan gör tv eller tidningar, får orden väldigt lite spridning, och standardiseras inte landet över på samma sätt som resten av svenskan.

Med detta i åtanke tvekade när jag skulle be om ett ”sudd”, ett ord jag inte använt sedan skolan, inte minst eftersom jag bara skriver på dator numer. Jag tog det säkra före det osäkra, eftersom jag ju inte ville att butiksbiträdet skulle tro att jag var alldeles tappad bakom en hälsingevagn.

Nu trodde hon väl det ändå. De hade inte ens sudden i butiken.

Hos Institutet för språk och folkminnen kan du berätta om just dina traditioner och ord, så att de arkiveras för eftervärlden.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Undermedvetna språkregler ställer till det ibland

De flesta av mina läsare är förmodligen bekanta med långa och korta vokaler. Till exempel skiljer vokalens längd uttalet i förra och föra. Vi lär oss att det ska vara dubbel konsonant efter kort vokal, så att skillnaden syns i skrift, men det är inte riktigt hela sanningen; det finns ju inga dubbla konsonanter i ord som hon, kalops eller salamander, trots att alla vokaler är korta. Är det något annat som spelar in?

Begrunda stavningarna kallops och kallopps. Uttala dem högt. Låter de likadant som kalops? Förmodligen inte. Om du skulle spela in uttalet av varianterna och sedan försöka stycka upp inspelningarna precis där du byter bokstav skulle du märka att i kallopps är l- och p-ljuden mycket längre än i kalops. Nu har vi nämligen att göra med långa konsonanter.

I svenskan är det inte bara vokalernas längd som är viktig, utan även konsonanternas. Det är inte självklart att det ska vara dubbel konsonant bara för att vokalen är kort, utan det beror på om själva konsonanten är lång eller inte. Abborre och abonnemang brukar framhållas som några av svenskans mest förvillande och felstavade ord, för att båda börjar på kort a men har olika konsonantbeteckningar. Men det hela är helt logiskt! Lyssna bara på hur långt b-ljudet är i respektive ord: i abonnemang rullar det förbi nästan direkt, men i abborre blir det som en paus innan o-ljudet kommer, nästan abb-orre.

(Om du däremot pratar mål kan stavningen bli lite svårare, för då kommer pausen förmodligen före b-ljudet. Det är inte så konstigt att man hoppar över ett b i stavningen när ordet nästan låter som a-borr-e.)

De svenska uttalsreglerna säger att en betonad stavelse ska ha en lång vokal och en kort konsonant eller tvärtom. Precis som de flesta språkregler är det här sällan något vi lär oss i skolan, utan snappar upp det undermedvetet när vi lär oss språket. Men det kan bli lite förvirrande när vi stöter på lånord, eller obetonade stavelser som ändå är lite mer framhävda än de andra (abonnemang är ett exempel på bådadera).

Det är förstås inte bara stavningen som kan bli fel när vi missbrukar uttalsreglerna, utan själva uttalet också. Bob Dylan har varit på tapeten på sistone, men hur uttalas hans namn? Det ska inte vara med långt y, men är det kort y så säger svenska uttalsregler att det ska uttalas dyllan, med långt l. Men som vi vet är Dylan inte den som följer svenska regler.

Rättesnöret för uttal av namn brukar vara namnbärarens (eller namngivarens) eget uttal, fast det blir svårt när namnet kommer från ett språk som har andra uttalsregler, kanske till och med andra ljud, än vi är bekanta med. På engelska uttalas ju inte heller y och a som på svenska, utan Dylan uttalas dilen! Med kort i, förstås.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Var och vart rör sig talspråket?

I dag ska vi titta på en klassisk språkfråga från Birgitta, som hör yngre radiopratare säga ”Vart bor du?” och undrar om man inte får lära sig skillnaden mellan var och vart längre. Jag vet inte vad som händer på svensklektionerna, men jag kan heller inte klandra lärarna som inte lär ut språkliga nyansskillnader. Det är ju ingen som lär oss skillnaden mellan slå och boxa, uppifrån och ovanifrån eller ett oräkneligt antal andra ord som liknar varandra, utan vi förväntas snappa upp det på egen hand när vi tar till oss vårt modersmål.

Det innebär också att vi snabbt kommer att glömma lektionen om det vi lär oss inte finns i verkligheten. Språkregler är ju inte föreskrifter, utan bara beskrivningar av hur språket ser ut, och om beskrivningen är fel så blir den meningslös (detta påminner speciellt om hittepåregler som ”man får inte börja en mening med och”).

Jaha, så var och vart betyder alltså samma sak? Nja, det är snarare fråga om dialekt. Här i krokarna säger vi oftast vart i stället för var, men längre söderut är det var som är överrepresenterat (och längre norrut väljer man en tredje väg och säger vars). Och som med alla dialektdrag kan ingen tvinga någon att skilja var från vart, eller för den delen vart från blev (vilket är en helt annan historia).

Men vad är skillnaden då? Jo, var frågar efter en position (”Var bor du?” – ”I centrum”). Vart, som är en förkortning av varåt, frågar efter en riktning (”Vart åker du?” – ”till centrum” eller kanske ”norrut”). Alltså skulle ”Vart bor du?” besvaras med ”Söderut”, och ”Var åker du?” med ”På vägen”, men om du svarar på det viset kommer du oundvikligen att uppfattas som dryg. Och ärligt talat, om du vill vara dryg kan du lika gärna besvara ”Var bor du?” med ”I ett hus” och ”Vart åker du?” med ”Till en stad”.

Är det inte viktigt att skilja på var och vart då? Tydligen inte i talspråket. Om det hade varit viktigt så hade vi ju skilt dem lika problemfritt som ovanifrån och uppifrån, men det verkar som att vi kollektivt känt att det här är en ganska onödig skillnad, precis som vi tidigare kände att det var onödigt att skilja på ”vi gick” och ”vi gingo”. Sammanhanget gör ju tydligt om frågeställaren är mest nyfiken på position eller riktning. Svaret på frågan i rubriken borde alltså vara ”i vårt gemensamma bruk, och ständigt framåt!”

Å andra sidan är offentligt skriftspråk fortfarande konservativt, så där är det än så länge bäst att hålla isär var och vart. Mest för att ingen läsare ska irritera sig.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Stå upp för den (de säger att) du är

Vid EU-valet skrev jag om ordet feminism och hur det förändrats i och med sin politiska koppling. Efter ett omvälvande riksdagsval provar jag med ett annat ord som ofta förekommit i dessa sammanhang: vad sägs om ordet rasism? Några läsare vrider sig redan i stolarna, men vi försöker ta detta utan bråk. De laddade orden brukar vara de mest spännande!

Det sägs då och då att rasismen håller på att bli rumsren eftersom den tagit plats i politiken, på samma sätt som feminismen har. Utifrån det kan man alltså tänka sig att rasism får en modernare och, för politiska anhängare, en mer positiv betydelse: samma sak som vi sett hända med ordet feminism.

Men så har det inte blivit. Rasism har fortfarande bara negativa kopplingar, och varför då? Jo, för att inget parti förespråkar rasism, vad deras kritiker än påstår. Tvärtom tar alla aktivt avstånd när det nämns; det är helt enkelt inte ett ord man vill förknippas med. (Fast känner ni till något mindre parti som kallar sig rasistiskt så säg gärna till). Det hela påminner mycket om ordet feminism: flera partier vill inte kännas vid det – även om de faktiskt förespråkar jämställdhet och lika villkor. Skillnaden är förstås att rasism inte har någon beskyddare, så när någon ropar ”ut med rasisterna” så är det ingen som tar åt sig. Detsamma händer inte om man ropar nyliberalerna eller socialisterna; den enes skräp är den andres skatt.

Utsatta grupper har genom åren avväpnat motståndare genom att ta över deras förolämpningar: det är inte längre så effektfullt att använda flata eller nörd som skällsord, och hur illa man än tycket om feminismen så är feminist inte en förolämpning mot den som själv kallar sig det. En rimlig utveckling är alltså att alla som utsätts för skällsordet rasist på grund av sin ideologiska läggning helt enkelt ställer sig upp och med stolthet säger ”ja, jag är rasist”. Visst kommer ordet fortfarande ringa illa hos många, men det gör ju kommunist och kapitalist också.

I slutändan är ord bara sammansättningar av bokstäver, i och för sig varken bra eller dåliga; det är sakerna de betecknar som man har åsikter om. Så om man står nära en värdering, varför inte också göra dess namn till en sak värd att stå för?

(Om inte annat så irriterar det motståndarna, som plötsligt förlorar en förolämpning!)

Avslutningsvis vill jag be om ursäkt för att jag kallade smålänningar för barbarer i förra krönikan. Men allvarligt talat: de häver ju bittermandel i ostkakan. Vad är det för fel på dem?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Det finns inga hallon i Norge

Bärsäsongen lider mot sitt slut, och nu när det kallnar är många hälsingefrysar fulla med ett ansenligt vinterförråd av hallon, hjortron, tistron och kröson.

Tistron? Kröson? Men va ä dä?

Bär är en sådan sak som varit människan kär i alla tider, och som ni vet har kärt barn många namn. Innan tryckkonsten spreds så fanns tidningen inte ens på nätet, och utan språklig kontakt med resten av landet utvecklades dialekterna i fred. Därför var dialekterna väldigt mer olika varandra än de är i dag – speciellt ordförråden. Medan man i Hälsingland plockade stenbär så svängde man sig med klason i Uppland, och åkerbär kallas fortfarande för vikon i Österbotten.

Svenska språket har i huvudsak två sorters ord för bär: de ord som slutar på ‑bär, och de ord som slutar på ‑on. Det senare är en gammal pluraländelse (tänk ögon och öron), som levt kvar eftersom bär så ofta omtalas just i plural. Bärnamn på ‑on är gamla och finns bara i Sverige. Inte ens norskan använder ‑on: lingon heter tyttebær och hallon heter bringebær – medan blåbär heter blåbær. Men varför korsa statsgränsen? Innan alla började rätta sig efter Upplandsspråket så hade landskapen sina egna ord för flera bärsorter, och tänk då på alla bär som aldrig funnits i Uppland: det finns ju inga uppländska ord för dem!

Alltså har vi tistron, i dag bättre kända som svarta vinbär. Tack vare Emil i Lönneberga håller vi också småländska kröson vid liv: Smålands barbarer säger inte lingonsylt utan krösamos. Det finns fler bär på ‑on, och de flesta är väldigt regionalt avgränsade, eller nästan bortglömda. De gamla bärorden är en svensk språkskatt som kan vara värd att hålla reda på: varför köpa tranbär när de kan heta tränjon? Vissa försöker göra skillnader mellan orden, som att tistron är vildvuxna medan svarta vinbär är odlade. Fast frågar ni mig så är tistron ett så pass vackert ord att jag gärna helt stryker svartvinbär ur ordförrådet. Men det är klart, variation är alltid bra; vi kanske ska införa bringebär som synonym till hallon? Eller börja använda den gamla singularformen halla?

Det är inte bara bär som slutar på ‑on; här finns också ord som päron och plommon. Jag tycker vi kan gå hela vägen och döpa om frukten till det skönklingande äpplon, eller aplon. Fast för att rätta till avvikaren jordgubbon behövs mer förarbete. Och hur är det med citron?

Förresten, apropå ”kärt barn har många namn”. Ordet barn betyder från början någon ’som blir buren’, alltså en liten pilt som man bär med sig; ett barn är någon man bär!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Det låter inte som det stavas

Här i krokarna, och i en hel del andra krokar, är det vanligt att flickor uttalas som flicker. Det gäller de flesta substantiv där vi lägger till kort -or i plural: byxer, klubber, blommer, pizzerier. Man kan tycka att det är ett ganska bonnigt uttal som tyder på att vi varken kan läsa eller prata ordentligt.

Men det stämmer förstås inte.

Talspråk och skriftspråk är två väldigt skilda enheter i svenskan. När skriftspråket skapades skulle det efterlikna talspråket. Därför stavade alla på sitt sätt: precis som man pratade. Tids nog standardiserades det svenska skriftspråket och stavningen blev enhetlig, mest för att Gustav Vasas bibel lästes i hela landet. Standardiseringen gjorde skriftspråket stelt, och många ord stavas inte längre som de uttalas; vi säger dej i stället för dig, järsgård i stället för gärdesgård och – flicker i stället för flickor.

Orden stavas med -or för att vi (eller åtminstone stockholmarna) på medeltiden faktiskt sa just flickor och pizzerior (eller den medeltida motsvarigheten till pizzerian). Men redan på Gustav Vasas tid var uttalet ändrat – det är helt enkelt lättare att kasta in ett lite slött blandljud (om man lyssnar noga så hör man att det inte riktigt handlar om e). Men skriftspråket förändras mycket långsammare än talet, och än i dag har vi inte gjort något åt o:et.

Av någon anledning ses den knappt föränderliga skriften som rättesnöre i stället för talet. Därmed får många ett så kallat läsuttal, och uttalar ord som de stavas oavsett den historiska grunden. De flesta håller säkert med om att ord som säga, skjutsa och Sverige inte ska läsuttalas, ändå får man passa sig för besserwissrar som säger att ”du uttalar det fel, det stavas ju med o!” så fort man tar på sig sina ”strumper”.

För allvarligt talat, det är okej att säga ”igå hanla ja nåra kaker”. Och samtidigt är det helt okej att anamma ett läsuttal. Vi måste lära oss leva i jämlikhet; alla har sitt eget språk, och man är lika värd oavsett om man uttalar ord som de stavas, eller som vi alltid har gjort.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Bokstavligt missbruk

Talar man bokstavligt menar man det man säger. Inga omsvep, inga metaforer. Den som bokstavligt talat svimmar av glädje är inte bara väldigt glad, utan kollapsar av blockerad syretillförsel på grund av lyckoruset. Av någon anledning finns fler som påstår att de svimmar av glädje än sådana som faktiskt gör det.

”Bokstavligt talat” används främst för att markera att man använder ett uttryck med ordens vanliga betydelse, i stället för den bildliga betydelse de kan ha fått. När Andreas Westh talade om för sin familj att han blivit A-lagare tillade han förhoppningsvis ”bokstavligen”. Din läkare kan tala om för dig att ”du är bokstavligt talat sjuk i huvudet” och därmed lite oprofessionellt åsyfta en hjärnhinneinflammation.

Uttrycket används också förtydligande, om meningar som inte har en bildlig betydelse, för att markera att man faktiskt menar vad man säger. ”Hon är bokstavligen äldst i världen” fungerar bra när man talar om 115-åriga japanskan Misawo Okawa, men mindre bra när man talar om sin gaggiga mormor. ”Han drack bokstavligen tjugo liter te” har av ett enda ord fått undermeningen ”jag överdriver inte; det låter konstigt men han drack precis så mycket”.

Och här kommer missbruken in. Den som använder ”bokstavligen” för att förstärka bildliga uttryck är ute på hal is (bildligt talat). Damen som bokstavligen flög in i rummet torde ha vingar, och den telefon som bokstavligt talat suger kan förmodligen fungera som bordsdammsugare.

Allt som oftast framgår budskapet oavsett ordval (telefonen är ingen dammsugare, den har bara kort batteritid) så det här är förstås inget att hetsa upp sig över. Som vanligt är det dock alltid bra att välja sina ord med omsorg; om du blivit sängliggande i migrän borde du inte säga att du bokstavligen är döende. Även när folk förstår vad du menar kan ett felaktigt ”bokstavligen” få de mest språkliberala läsarna på andra tankar: ”Med det här reportaget drar tidningen bokstavligen ned byxorna på ministern …”

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Hålla isär var och vart

Läsaren Silje vill att jag ska förklara skillnaden mellan var och vart, eftersom hon alltid ser orden blandas ihop. Precis som med de och dem så är det talspråket som ställer till det, och i de flesta fall så förstår vi ju vad som menas oavsett. Ingen blir förvirrad av ”vart ligger centrum?” trots att meningen är ett haveri för en språkpolis.

För att hålla det kort: var anger befintlighet och vart anger riktning. Om någon frågar ”Var rinner Ljusnan?” så är ett bra svar ”Härjedalen och Hälsingland”. Om man i stället frågar ”Vart rinner Ljusnan?” så är det korrekta svaret ”Bottenhavet”, för det är dit den är på väg. Om du är i Stockholm och får frågan var du bor så är svaret ”Hälsingland”. Om någon däremot frågar vart du bor kan du säga ”norrut” och se lite självgod ut. Eller ännu hellre, säg ”ditåt” och peka.

Det är lätt att blanda ihop frågeorden, men svarsorden brukar vi hålla reda på. En minnesregel är därför att tänka på ordens likheter (de slutar på samma bokstav); där är svar på var, dit är svar på vart. Kom ihåg att vart är en förkortning för varåt – åt vilket håll.

Den envisa språkpolisen har säkert märkt att vart ofta används som synonym till blev. Bruket anses dialektalt och talspråkligt, men för den språkkonservativa har jag goda nyheter! Innan vi började med ordet bli så sa vi varda – i Bibelöversättningen från 1917 sa Gud ”varde ljus”, vilket ju handlar om att ljuset ska ”bli” till. Och visst blev det ljus, eller för att citera Bibeln: ”det vart ljus”, på ren hälsingska.

Att skilja på var och vart är en rätt otymplig detalj som språkpoliser gillar att haka upp sig på, men med tanke på hur ofta de blandas ihop är chansen stor att betydelserna glider ihop och orden blir likvärdiga, ungefär som båda/bägge. Att ett av orden inte redan tagit över, som i engelskans where kontra whither, beror på att Sverige är oense om vilket. Medan Mellansverige säger ”vart” lite för ofta så säger skåningarna oftast ”var”. Och längre norrut bryr man sig inte alls utan säger alltid ”vars”!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Vet du vad orden kommer från?

Min morbror berättade en rolig anekdot sist vi träffades. Här i krokarna fanns för många år sedan en gård som hette Fjants. Sonen på gården, Kalle, var lite av en pajas. Han blev föremål för många samtal i trakten, och omnämndes naturligtvis ”Fjants Kalle”. Uttrycket blev så vida använt att det till slut kunde handla om vem som helst, och därifrån har vi ordet fjantskalle!

Vi vet att fabeln om hur snön fick sin färg är påhittad, men ändå låter vi oss gärna luras av roliga historier om hur ett ord kom till. Tänker man efter så är det ju lite konstigt att ”Fjants Kalle” skulle fått sådan spridning, och min morbror erkände till slut att han hittat på hela historien. Håhå jaja.

Läran om ordens ursprung heter etymologi, och när folk hittat på ett ursprung är det en folketymologi. Ett klassiskt exempel är ordet lagom, som ofta sägs ha att göra med att ett stop mjöd skulle räcka ”laget om”, så att alla vid bordet fick lika mycket. Sanningen är att ordet från början betydde enligt lagen. Betydelsen försvagades när lag började innefatta gemenskap: alltså betydde ordet ”enligt gemenskapsnormer” och då är vi ganska nära dagens betydelse.

Vi gillar att hitta på etymologier för att ord ska verka lite mer förståeliga. Ett charkuteri låter väldigt exotiskt, men säger vi att det betyder ”skärkötteri” är det inte konstigt längre (det är egentligen från franskans ord för köttaffär). Folketymologier är också vanliga hos våra gamla lågtyska lånord, som ofta fått försvenskad stavning. Grötmyndig har inget med gröt eller myndighet att göra, utan är besläktat med tyskans grossmündig – ’storkäftad’.

Ett underhållande exempel är ordet käring som sägs vara ”den man håller kär”. Tyvärr är ursprunget inte så smickrande: kär- är en variant av karl, alltså en man. Ändelsen -ing används för att förminska eller ”förgulliga” huvudordet, så käring betyder ”en man, fast mindre”, det vill säga kvinna. Aj då.

Och fjantskalle då? Det kommer från det gamla dialektordet fant, som betyder just – fjant!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.