Rubriken börjar med förkunskap – sedan kommer nyheten

Läsaren Roger ställde en fråga om hur man formulerar nyheter. Det kan väl inte heta ”En man blev skjuten i Söderhamn”; Söderhamn är ju inte en kroppsdel! En rimligare ordföljd är väl ”I Söderhamn blev en man skjuten ”? Nja, det korta svaret är att båda meningar är lika korrekta. De flesta som hör  eller läser nyheten förstår att det rör sig om en plats och inte en kroppsdel, oavsett ordföljd.

Om två ordföljder är lika korrekta, väljer journalister bara enligt slump och smak då? Nej, det handlar om vilken information de vill lyfta fram. I svenska och många andra språk placerar vi principmässigt förkunskapen först i meningen. Den nyhetskälla som skriver ”I Söderhamn blev en man skjuten” vill alltså att läsaren först ska känna till platsen; kommer nyheten i en lokaltidning kan det till och med vara underförstått.

Principen att sätta förkunskap först går att vända på: vi sätter den främmande informationen sist. I det här fallet är själva nyheten att någon blivit skjuten, och därför kommer det sist. Men det går att värdera händelser eller vinkla nyheten på olika sätt. Visst kan orten vara underförstådd om tidningen är Söderhamnsnytt, men man kan också resonera tvärtom: skjutningar är vardagsmat, men att någon skulle skjutas i fridfulla Söderhamn av alla ställen är verkligen uppseendeväckande. Då är det bättre med den första meningen: ”En man blev skjuten i Söderhamn”.

Det som står allra först i den här meningen är ”en man”, så mannen lär vara relevant förkunskap. När  en nyhetsartikel börjar på det sättet kan vi ana att den tar offrets vinkel: det som står först blir artikelns huvudtema (fast i så fall skulle tidningen nog också berätta mer än bara ett kön). En till möjlighet är att göra skjutningen till tema, men då blir det knepigare att formulera en grammatiskt fullständig mening. Om vi däremot inte kräver att meningen ska vara fullständig kan vi få till massa olika formuleringar och vinklar, och då är vi inne på rubrik- och löpsedelsspråk: ”Skjutning i Söderhamn – en skadad”. Här markeras gränsen mellan förkunskap och nyhet med ett tankstreck.

Olika sammanhang kräver att informationen formuleras olika, beroende på vad som är viktigt för läsarna och lyssnarna, men journalister kan göra olika bedömningar. I rubriker är tankstrecket en väldigt stark markör för att det som kommer före är förkunskap och tema, och att det som kommer efter är själva nyheten eller förvecklingen. Därför irriterar sig många på tankstreck i rubriker; den som värderar informationen annorlunda tycker att tankstrecket gör rubriken överdriven eller missvisande. Rådet är att vara sparsam med tankstrecken, fast å andra sidan: en galen rubrik är ju mer minnesvärd än en alldaglig!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Tankstrecket siar om en spännande framtid

Den 22 mars, på självaste grammatikdagen, fick jag det tråkiga beskedet att kultursidan lägger ner språkkrönikan på grund av bristande läsarintresse. Det betyder att jag i och med denna krönika tyvärr måste sätta punkt i Arbetarbladet, men först ska vi hinna med en utsvävning om ett helt annat skiljetecken.

Tankstreck ockuperar mina tankar just nu, vilket kan bero på att jag gör en studie om tecknet, och eftersom tiden är knapp vill jag bjuda på en första inblick. Tankstreck är ett långt streck – så här – som kan användas för att utöka en färdig mening med en vidareutveckling eller ett tillägg, till exempel en bisats. I princip ersätter tankstreck andra skiljetecken – parenteser i förra meningen, kolon i denna och semikolon i nästa.

I februari skrev jag att skrivreglerna för skiljetecken behöver uppdateras – för tankstreck är detta särskilt tydligt. Skrivreglerna anger att tankstreck markerar paus, vilket är märkligt eftersom det inte finns pauser i skriven text. Och om det finns pauser i texten måste väl i princip alla skiljetecken markera paus! Vad gör tankstreck unikt?

Enligt skrivreglerna markerar tankstreck att det som följer är anmärkningsvärt. Det stämmer ofta för tidningsrubriker: före tankstrecket kommer nyhetens tema, och efter kommer den oväntade förvecklingen, det som ger nyhetsvärde. Men så ser det väldigt sällan ut i vanlig brödtext – som den här krönikan. Det är rimligt, för tankstrecket gör ju inte texten oväntad; rubriker råkar bara vara uppbyggda så att det intressanta kommer sist.

Nej, i stället verkar tankstreck dela upp långa meningar så de blir lättare att läsa, särskilt om de redan innehåller flera andra skiljetecken. Det handlar inte om att dela upp en mening i mindre bitar, utan om att avskärma en mindre viktig del från meningen (eller skilja två delmeningar från varandra). Den mindre viktiga delen kan finnas i meningens början eller slut, eller inskjuten mitt i, men principen är alltid densamma: det som tankstrecket avgränsar kan plockas bort, och kvar blir ändå en grammatiskt komplett mening.

Det finns mer att säga om tankstreck, och så oändligt mycket om svenska och språk i allmänhet att jag inte vet hur jag ska sluta. Och därför tänker jag trots allt inte sätta punkt i och med den här krönikan, utan bara ett tankstreck. Det må markera en paus i läsningen, men jag hoppas att den framför allt markerar gränsen mellan en bisats i språkkrönikans liv, och något mycket viktigare – något riktigt oväntat!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

En läroboksrevolution som bara väntar på att inträffa

Grejen med ordföljd är den nya delen i Sara Lövestams språkboksserie, som började med Grejen med verb 2014 och dito substantiv 2017. Innan serien går in på Grejen med adverb vill författaren lägga en stadig grund i ordklassernas samspel, och avhandlar här satsdelar som subjekt och predikat. Kanske inte det klassiska favoritmomentet på svensklektionerna, men det tänker Sara Lövestam ändra på.

Innan vi börjar har jag två bekännelser att göra. Den första är att jag gillar grammatik. Ganska okontroversiellt för en språkvetare, men det kan vara bra att veta eftersom detta är en recension av en grammatikbok. Den andra bekännelsen är att jag, min grammatikkärlek till trots, har rätt dålig koll på mer avancerade grammatikaliteter, som hur CxG fungerar.

För egen del tycker jag därför att det är synd att Grejen med ordföljd mestadels håller sig till sfi-/gymnasienivå, när den med humor tillgängliggör svenskans satslära. Men för den som har skolan bakom sig är boken ändå en rolig repetition av något som sorgligt ofta var tungt och tråkigt; för den som studerar är den i stället en välsignat oortodox lärobok och kunskapsbas. Hos Sara Lövestam får satsdelarna det liv de alltid förtjänat, genom finurliga liknelser och exempel: ofta för att göra stoffet pedagogiskt begripligt, alltid för att göra det roligt.

Det målande språket till trots känns klivet från föregångarna Grejen med verb och Grejen med substantiv ibland stort. När det är syntax som ska förklaras kan texten, av nöden, bli tung av långa ord som vissa vill glömma och som andra går igång på (jag dömer ingen). Detta är en styrka hos boken, liksom hos dess föregångare: Lövestam fördummar inte, utan behandlar grammatiken med den respekt – och leklust – som hon uppenbarligen hyser och vill dela med sig av.

Boken tvingar till skratt på var och varannan sida, även om några av vitsuppläggen börjar kännas gjorda efter ett tag. Det gör inte så mycket, för jag har lättare att ta till mig innehållet utan konstant andnöd. Något som däremot grämer mig är den tråkiga insikten att Grejen med ordföljd sannolikt inte kommer användas i skolan, eftersom den inte är uppbyggd som en klassisk lärobok – fast den är mer pedagogisk än de flesta. En annan sak som gör mig ledsen är att Lövestam aldrig kommer att skriva Grejen med CxG, utan om jag vill lära mig sådana saker är jag så illa tvungen att traggla mig igenom mycket tyngre och torrare böcker.

I rättvisans namn ska sägas att Sara Lövestam häromåret faktiskt gav ut en mer klassisk lärobok i grammatik (klassisk till strukturen, inte till torrheten), men i stället för att använda samma mall med nytt innehåll tycker jag att det är dags att vi rustar upp undervisningen i grunden. Till den driftiga svensklärare som vill prova något nytt på grammatiklektionerna rekommenderar jag Grejen med ordföljd!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vår onödigaste ordklass kommer äntligen försvinna

En läsare reagerade på passusen ”jag kommer sparka döda hästar” i förra krönikan. Inte för våldet mot avlidna djur, utan för att hon saknade ett att. Lustigt att det var just den meningen hon reagerade på, eftersom hon själv i och med sitt påpekande sparkade på en av de dödaste hästarna i modern språkvård. Dagens språkkrönika är således en zombiehäst: mycket nöje!

Infinitivmärke är en ordklass som innehåller endast ett ord: att. Som namnet antyder markerar ordklassen när ett verb står i infinitivform. Det heter ”att sparka” men inte ”att sparkar”, för sparka är infinitiv och sparkar är inte det. På motsvarande sätt heter det ”jag älskar att sparka”, men absolut inte ”jag älskar sparka”, så infinitivformen måste alltid föregås av infinitivmärket.

Eller … det är ju inte riktigt så det funkar. Ni skulle titta väldigt konstigt på mig om jag till exempel sa ”jag behöver att sparka”; så säger man bara inte. Skillnaden mellan exempelmeningarna är det som kommer före att: älskar eller behöver. Användning av infinitivmärke beror alltså på föregående verb. Så: är kommer ett verb som kräver eller förbjuder att?

Som ni säkert förstått är det inte så svartvitt. Det finns en tredje grupp: den där det går lika bra både med och utan att. Till denna grupp hör verb som kommer, men också slutar, fortsätter och många fler. Konstigt att folk så sällan klagar på ”jag fortsätter sparka”.

Hjälpverb är verb som inte har så mycket egen betydelse, utan hjälper till att specificera betydelsen hos andra verb. Och hjälpverb förhindrar ofta infinitivmärket! I meningen ”jag ska sparka” hjälper ska till att markera framtid, och eftersom ska är ett hjälpverb blir det knasigt att säga ”jag ska att sparka”.

Och – kan ni tänka er – verbet kommer har samma funktion som ska, alltså ett framtidsmarkerande hjälpverb. Däremot godkänns både kommer att och kommer, men ska vi vara väldigt strikta med reglerna så är det rimligen kommer att som borde förbjudas – inte ensamt kommer.

Det stackars infinitivmärket är alltså ganska meningslöst. Varför ägna en ordklass åt att markera verb som redan markeras av sin böjningsform? Just på grund av den här onödigheten försvinner infinitivmärket sakta men säkert från språket, och allt färre verb kräver att det ska användas.

Betyder detta att ordet att försvinner? Nej, bara infinitivmärket: subjunktionen att som jag använde i förra meningen är inte på väg någonstans. En fördel med verb i grupp tre – som innebär valfrihet mellan att använda att och inte – är att texten slipper bli tjatig. Den ifrågasatta meningen var nämligen ”Nu låter det som att jag kommer sparka döda hästar”, och där finns det ju redan ett att. Skönt att slippa ett till!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Korsordet är fritt

Dagens Nyheter kom med en språkfundering som bollades till mig. I ett korsord hade de ledordet ”krydda med kardeprefix”. Svaret var mumma; typiskt korsordsfinurligt, tycker jag. DN:s läsare höll inte med, och kritiska röster hörde av sig. Det här var ju fel användning av ordet prefix!

Prefix är ett språkvetenskapligt begrepp för förstavelser som modifierar betydelsen hos en rot. Med prefix förvandlas invånare till urinvånare, rolig till orolig, ordna till samordna och så vidare. Prefix har funktioner, men knappast egna betydelser, och kan därför inte stå självständigt. De kan användas på många olika ord med ungefär samma effekt: sam är inte ett ord i sig, men i orden samordna, samverka och samtala markerar det att något sker ’tillsammans’.

Karde betyder däremot ingenting, och har heller ingen funktion som kan tillfogas olika rotord. Det är helt enkelt en del av det odelbara ordet kardemumma. Är gåtan därmed löst?

Nja, nu har vi bara tittat på ordboksbetydelsen av prefix. Om vi i stället tittar på hur ordet faktiskt används så syns en skillnad: många använder det om första ordet i en sammansättning, som stek i stekpanna, eller om ett ord som står före ett annat, som svenska i svenska flaggan.

Med ordboken som rättesnöre så är detta fel användning, men ordboken rättar sig ju efter användningen; om ett ord konsekvent används på ett annat sätt än det som står i ordboken så betyder det bara att ordboken behöver uppdateras. Här är det viktigt att skilja på fackspråk och allmänspråk: inom språkvetenskapen betyder prefix just det som står ovan och inget annat, men det har en annan betydelse allmänt. Helt normalt för fackord som kommer in i vardagen: titta bara på viral, som i läkartermer betyder ’har med virus att göra’ men allmänt betyder ’får stor spridning på internet’.

Prefix betyder alltså ungefär ’något som står före ett annat ord’ i allmänspråket. Det kan gälla både det som på språkvetenskapiska kallas förled, alltså första delen i en sammansättning, och det som kallas attribut, alltså ett specificerande framförställt ord (ofta ett adjektiv).

Men, noterar den uppmärksamma läsaren, karde är ju varken ett förled eller attribut. Är det ändå ett prefix i vid mening? Förmodligen. Mumma är ju ett eget ord (helt orelaterat till kardemumma), och då blir karde ”något som står före ett annat ord”. Oavsett rätt och fel så handlar det ändå om ett korsord; de ska ju tänja språkets gränser för att utmana läsarna. Jag tycker nästan att ledordet var lite för lätt!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Semikolon – ett mångsidigt skiljetecken

Språkvården har länge beskrivit semikolon som ”starkare än komma men svagare än punkt”, ett tveksamt råd i tystläsningens tidsålder. Rådet är ofta att semikolon får användas när man ”tycker” att det passar, men språkkänslan är olika för alla, inte minst i dag när allt fler svensktalande har ett annat förstaspråk.

Så hur används semikolon? Nya upplagan av Svenska skrivregler jämför tecknet med bindeord som för och ; det kan alltså användas mellan två satser för att markera att det som kommer efter är en orsak till eller följd av det som kommer före. Semikolon kan även stå mellan led i uppräkningar om kommatecken blir otydligt, men det inleder inte uppräkningen; det gör vanligt kolon. Semikolon kan dessutom ersätta utan (som i förra meningen), men eller och mellan satser.

Förr var rådet att semikolon endast fick användas mellan huvudsatser, men nu talar Svenska skrivregler bara om ”satser”. Så länge den ena satsen inte är en nödvändig del i den andra, kan semikolon alltså även ersätta ord som medan och eftersom med flera; det är särskilt lämpligt för att undvika upprepning av bindeord (som jag precis gjorde). Men ur klarspråkssynpunkt bör semikolon användas sparsamt, just för att det inte alltid är tydligt vilken av alla betydelser som avses. Är du tveksam: använd bindeordet!

Den här texten publicerades ursprungligen i bulletinen Klarspråk.

Ett missförstått favoritskiljetecken

Vissa menar att det är lika bra att sluta upp med det onödiga tecknet, andra tycker att det är höjden av stil – åtminstone så länge det används rätt. Men enligt Språkrådet är felanvänt semikolon ”antagligen det enskilt vanligaste regelbrottet i dagens texter”. Samtidigt räcker deras rekommendationer uppenbarligen inte till för att det ska bli rätt. Varför är det så?

Frågan om hur semikolon ska används återkommer med jämna mellanrum. Inget annat skiljetecken röner så stor osäkerhet, och även hos språkpolisen gör sig frustrationen påmind: ”Hur svårt kan det vara att bara följa reglerna?” Inte alldeles lätt, ska det visa sig. Jag har studerat hur bruket av semikolon ser ut, och i Svenska skrivregler, som ges ut av Språkrådet, står det att tecknet i sin huvudfunktion ska användas

  1. mellan två huvudsatser
  2. för att markera ett nära samband mellan satserna
  3. när man tycker att komma är för svagt och punkt för starkt

Eller i sin specialfunktion

  1. för att skilja grupper åt i uppräkningar

Min upplevelse är att när folk får höra dessa råd så svarar de med ett ”jahaaaa” och återgår sedan till att använda semikolon precis lika fel som innan. I stället för att skylla på språkbrukarna vill jag dock rikta blicken mot Språkrådets rekommendation.

Det första kriteriet är ganska tydligt, i alla fall för den som har koll på vad en huvudsats är, men på punkt två kan man bli lite fundersam. Vad för samband? Alla meningar i en text hör väl ihop på något sätt, så var går gränsen för när semikolon är motiverat?

På tredje punkten havererar rekommendationen. Hur svagt är egentligen ett komma? Hur stark är en punkt? Och vadå ”tycker”, alla tycker väl olika? Språkkänslan bygger på våra erfarenheter av språket – men semikolon används fel oftare än det används rätt, så hur kan känslan för semikolon vara något att lita på?

Rekommendationerna om skiljetecknens styrka stammar från en tid när den skrivna texten bara var en representation för talet, och interpunktionen alltså markerade pauser. Men skriftspråket har utvecklats sedan den tiden: i dag är det mer än bara ett retoriskt hjälpmedel, och skiljetecknen har framför allt grammatiska funktioner som inte har med styrka att göra.

Språkrådets första anvisning är grammatisk: semikolon ska bara användas mellan huvudsatser. Men i avsnittet om kommatecken avråder Språkrådet från komma mellan huvudsatser – så varför jämför de semikolon med kommatecken? Om vi måste jämföra kan vi väl hålla oss till något som faktiskt kan sammanbinda huvudsatser.

Vad sägs om konjunktioner?

Konjunktioner binder ihop två huvudsatser (eller andra grammatiska enheter med sinsemellan lika värde) precis som semikolon. Men dessa bindeord knyter inte bara ihop enheterna; de visar också hur enheterna betydelsemässigt förhåller sig till varandra. Kan semikolon ha en liknande funktion?

Jag valde att titta på hur semikolon användes i en korpus av tidnings- och bloggtexter från året innan, 2013. Hur väl stämde användningen överens med Språkrådets anvisningar, respektive med konjunktionernas funktioner?

Det enda Språkrådet med säkerhet kan säga om semikolon är att de inte ska förväxlas med kolon. Mycket riktigt hände just det – i 42 % av fallen i nyhetstexter och hela 76 % i bloggtext. Men utifrån de semikolon som faktiskt följer rekommendationerna går det ändå att hitta mönster för tecknets funktion och användning – utan Svenska skrivreglers koppling till retorisk styrka eller subjektivt tycke.

I undersökningen kom jag fram till detta: semikolon kan ersätta de samordnande konjunktionerna förty och , men också ochsamtmenfast eller utan, mellan huvudsatser. Exakt när det fungerar att använda semikolon beror på vilken konjunktion som avses, men också på meningens innehåll. Till exempel används semikolon nästan aldrig om något huvudord återkommer i båda satser (få skriver ”Jag tycker bra om honom; jag tycker han är snäll”, men det verkar gå bra med ”Jag tycker bra om Jocke; han är snäll”). Den enda konjunktion som semikolon inte ersätter i vanliga fall är eller. I sin specialfunktion står det dock mellan led i uppräkningar där komma skulle missuppfattas, och där blir dess betydelse och funktion ju densamma som antingen och eller eller, som skrivs ut före det sista ledet.

Semikolonets motståndare tycker att semikolon är ”otydligt”, ”överflödigt” och ”pretentiöst”. Samtidigt röstade Språktidningens läsare fram semikolon som sitt favoritskiljetecken hösten 2013. Oavsett vad vi tycker kan vi inte förbjuda semikolon; det skulle bland annat innebära att alla landets tangentbord måste brännas på bål. Och vad tjänar vi i slutändan på att minska vår redan begränsade skiljeteckenuppsättning?

Visst kan man kalla semikolon överflödigt; det går ju lika bra att använda konjunktionen som semikolonet ersätter. Det skulle dessutom minska tvetydigheten i meningar som ”Maria har svårt att gå; hon ramlade i trappan i går.” (Har hon svårt att gå för att hon ramlade i trappan, eller ramlade hon i trappan för att hon har svårt att gå?) Men att ett språkligt element fyller samma funktion som ett annat betyder inte att vi borde förbjuda det. I så fall vore ju frågetecken helt onödiga, eftersom frågor även markeras med ordföljd. Och de flesta skribenter som eftersträvar tydlighet skulle nog välja att utelämna eller omformulera en oklar mening. Annat gäller i skönlitteratur, där flertydighet kan vara önskvärd!

Som ett någorlunda ovanligt skiljetecken har semikolon också fått rykte om sig att vara pretentiöst. Att semikolon står för ett formellt, skriftligt språkande och på sin höjd används för att visa hur duktig man är som hanterar detta ofta felanvända skiljetecken. Men semikolons funktion är inte formell och skriftspråkspräglad, utan reflekterar något vi ofta gör i talet, nämligen att utelämna konjunktioner. Att det finns en skriftspråklig markering för utelämnad konjunktion är inte konstigare än att apostrofer markerar utelämnade fonem, som i ”tro’t om du vill”.

Förra året släppte Språkrådet en ny upplaga av Svenska skrivregler, där de öppnar för att semikolon inte bara behöver användas mellan huvudsatser. Det borde innebära att tecknet även kan ersätta subjunktioner som medaneftersom och för att, kanske till och med adverb som dessutom – men exakt hur det används i de här sammanhangen behöver studeras närmre. Och även om rekommendationen om semikolon har fräschats upp så är de gamla oklarheterna tyvärr kvar och förvirrar; så länge de finns i skrivreglerna kommer det nog dröja innan felanvändningen upphör.

Den här texten är en bearbetning av en text som ursprungligen publicerades i Gefla Högtryck.


Enklare rekommendationer för semikolon

  1. Semikolon kan oftast ersätta konjunktionerna för, ty eller mellan satser
  • Jag tycker bra om Scandic; det är ett spännande bolag.
  • I debatten har Holm ingen framgång; det blir inget löfte om en förhandlingsplan.
  1. Semikolon kan i vissa fall ersätta konjunktionerna och, samt, men, fastutan, eller subjunktionerna för atteftersommedan mellan satser
  • Flygvapnet bombade presidentpalatset; tusentals människor fängslades och dödades.
  • Det är inte detta som är fascism; sådant kan komma från annat …
  1. Semikolon kan ersätta komma i uppräkningar där komma kan missuppfattas, eller det uppräknade redan innehåller komma
  • De kunde antingen sitta och vänta i fem timmar på att bli hämtade; gå till stationen, försöka få tag i en biljett och ta tåget eller ställa sig vid landsvägen och hoppas på lift.
  • Teamet består av agent Grant Ward, specialutbildad i stridsteknik och spionage; agent Melinda May, pilot och kampsortsexpert; agent Leo Fitz, extraordinär ingenjör; agent Jemma Simmons, geniförklarad biokemist, samt nybörjaren Skye som är en lovande hacker.

Språkens morfologiska ställningstaganden

Sedan jag började jobba som översättare har jag ofta önskat att svenskan inte sammansatte ord så mycket, eller möjligen att det sammansatte mer. Det är svårt att översätta ”rock band tribute song lyric writer” så att det ser vettigt ut. Rockbandstributssångtextsskrivare? Hafsiga svenska översättningar blir lätt fulla av överlånga sammansättningar – eller onaturliga uppstyckningar.

Om svenskan varit mer analytiskt, som engelskan, så hade problemet knappast uppstått. Analytiska språk lägger hellre till nya ord än att förändra befintliga: där svenskan säger ”maskinen” säger engelskan ”the machine” med två ord i stället för ett.

Om svenskan däremot hade stått längre åt syntetiskt på den glidande skalan så hade det säkert gått utmärkt att skriva ”rockbandstributssångtextsskrivare”, för då skulle långa ord vara mer normala. Svenska är redan ett syntetiskt språk, så det är inte fel att skriva så, men vi undviker det helst eftersom det blir så drygt att läsa.

Det ska klargöras att ”syntetiska språk” inte betyder konstgjorda språk, utan språk där användaren kan skapa (syntetisera) allt längre ord. Om vi går långt ut på högerkanten av den morfologiska skalan (analytisk–syntetisk) stöter på vi på de polysyntetiska språken, och i dem kan ett ord utgöra en hel mening, med verb, subjekt, objekt och hela paketet.

I högerfalangen finns eskimåspråk som grönländska, vars morfologiska ståndpunkt fött ryktet att det har väldigt många ord för snö. Men eftersom språket kan syntetisera hur långa ”meningsord” som helst är det inte konstigt om några av dem innehåller grundordet snö. På svenska kan vi ju säga pudersnö, vårsnö, trafikstopparsnö … Frågan är väl om grönländskan har unika grundord, eller morfem, för snö. Och ja: framför allt ett för fallande snö och ett för snö som ligger på marken – men svenskan kan ju briljera med skare, slask, modd, , hagel

På den vänsterextrema änden av skalan finns isolerande språk, där varje grammatisk detalj markeras med ett eget ord. I stället för att säga ”katternas jamande” skulle det alltså kunna bli ungefär ”katt, den, flera, äger, jama, handling”: sex ord i stället för två. Det är inte många språk som är så kraftigt isolerande, men det kinesiska språket mandarin ligger långt åt vänsterkanten på den morfologiska skalan.

De riktiga högerextremisterna kallas oligosyntetiska och existerar endast som konstgjorda språk. I dem är ordförrådet så pass begränsat att man måste sätta ihop väldigt många olika ord för allt man säger. Som att säga ”produkt av tillplattad trädvätska som täckts med färgvätska i form av symboler som förmedlar meddelanden om nyligen inträffade händelser” som ett ord i stället för ”tidning”. Skönt att högerextremisterna bara är påhittade.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Ord från barndomen som inte hänger med

För ett tag sedan var jag ute för att handla hemmaprylar, närmare bestämt till min whiteboardtavla, som jag fått sudda med trasa. När jag pratade med butiksbiträdet slog det mig att jag inte var helt säker på vad föremålet man använder för att sudda på whiteboardtavla heter. I stället för att chansa körde jag på en jämförelse:

– Hej! Jag behöver en sån där … som ett radergummi, fast för whiteboardtavlor.
– Du menar ett sudd?
– Öh. Ja. Just det.

Det är inte det att jag inte känner till ordet ”sudd”, men när jag stod där i butiken och skulle formulera mig så slogs jag av insikten att ”sudd” är ett ord som jag inte använt regelbundet sedan jag var tretton år och bodde i en hydda i hälsingeskogen. Spola framåt till en livstid senare när jag finner mig själv i en butik i storstan och börjar tillämpa lite självcensur. Skulle den här uppsaliensaren förstå de ord jag lärde mig i en helt annan värld?

Nu visade det ju sig att det heter ”sudd” även i Uppsala, så pilutta mig.

Dialekter kännetecknas vanligtvis av uttalet, men även ordförrådet kan avslöja ens härkomst. De flesta orden en typisk hälsing använder är förstås gemensamma med standardsvenskan, men ord som lagrann, myssla eller rangel är obegripliga utanför de orter där de förekommer. Eftersom vi sällan tänker på detta brukar det krävas att vi emigrerar innan vi lär oss att delar av vårt ordförråd faktiskt är dialektala.

(Även grammatiken kan vara dialektal. I Hälsingland upprepar vi gärna subjektet efter satsen: ”hon ska gå och träna, hon”, ”jag kommer imorgon, jag”. Och när mamma bodde i Stockholm undrade folk vilket språk hon talade när hon sa att hon ”klöpp håret”.)

Så har vi barndomens ord, som vi mest använde när vi lekte, men sakteliga tappat bruk för. Eftersom vi sällan behöver dem i vuxen ålder kan det dröja många år i exil innan vi drar fram dem – och märker att absolut ingen förstår. Leken som jag kallar för tagen har andra fått lära sig heter jagare, pjätt, datten, kull, han eller sur, för att bara nämna några. Eftersom vuxna sällan pratar om barnlekar, och eftersom barn sällan gör tv eller tidningar, får orden väldigt lite spridning, och standardiseras inte landet över på samma sätt som resten av svenskan.

Med detta i åtanke tvekade när jag skulle be om ett ”sudd”, ett ord jag inte använt sedan skolan, inte minst eftersom jag bara skriver på dator numer. Jag tog det säkra före det osäkra, eftersom jag ju inte ville att butiksbiträdet skulle tro att jag var alldeles tappad bakom en hälsingevagn.

Nu trodde hon väl det ändå. De hade inte ens sudden i butiken.

Hos Institutet för språk och folkminnen kan du berätta om just dina traditioner och ord, så att de arkiveras för eftervärlden.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Det lärarna missade på grammatiken

Jag köper gärna populärvetenskapliga språkböcker. Tyvärr har jag ofta fullt upp med den mindre populära sorten, vilket förstås också kan vara givande, men det betyder att den lättsamma läsningen blir kvar på bokhyllan alldeles för länge. Andra gånger släpper romanförfattaren Sara Lövestam en ny språkbok och jag släpper allt för att ta del av det goda ordet.

Grejen med substantiv och pronomen är en uppföljare till Grejen med verb från häromåret, och ni förstår nog vilken ordklass det gäller den här gången. Lövestam behandlar allehanda aspekter hos substantiven, från de uppenbara som singular och plural, till de för svenskan avlägsna som illativ och ablativ. Allt på ett lättfattligt och komiskt sätt som kan få även en språkkrönikör att avundas (fast mest beundra).

För det är rolig läsning, så även den som inte gillar grammatik kan läsa boken och få sig ett skratt. Grammatikens stereotypiskt torra exempel och abstraktioner ersätts i stället med sagan om riddar Kasus, sonetten om pronomen eller en hetsig sms-diskussion mellan två sjöhästar. Det ska dock medges att när författaren fördjupar sig i pronomen kommer hennes nit och iver ibland i vägen för hennes humor, och läsningen blir aningen svårare (något jag känner igen från mina egna språkkrönikor, så jag förstår precis).

Men författaren tappar inte greppet om läsaren, även om dansen ibland blir så häftig att man blir yr, och när jag hittar takten står en sak tydligt: Lövestam varvar inte språkvetenskap och lust med varandra, utan slår ihop dem till en och samma sak.

Och det är förstås hela poängen med boken: språk är roligt och lustfyllt, och har du någonsin fått ett annat intryck så måste dina lärare ha missat något. Lövestams fascination för grammatiken är så framträdande att den ytligt intresserade recensenten skulle missta den för ”glimten i ögat”. För den som är lika språkfrälst som författaren själv är det däremot självklart att hennes ögon inte glimtar av ironi, utan tindrar av oförfalskad kärlek och passion till ämnet, och jag kan inte låta bli att läsa ut boken i ett nafs.

(Jag har förvisso en deadline att hålla, men hade boken inte inspirerat så hade du just nu läst en spalt om seriekomma i stället. Se detta som ett gott betyg.)

I boken spekulerar författaren om en framtida Grejen med ordföljd – en nåd att stilla bedja om – men när jag läser hennes fenomenala dialoger är det min inre teaterälskare som ropar högst: Sara Lövestam borde skriva en pjäs. Den behöver inte handla om språk; bara skriv den!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.