Hoppet om ett språk som kan lösa världens konflikter

Läsaren Inga, som tittat igenom mina samlade krönikor på språkkrönikan.se (tips!), tycker att jag har skrivit alldeles för lite, rentav ingenting alls, om esperanto. Jag är ju egentligen utbildad i svenska, men vill gärna gå mina läsare till mötes, så varsågoda. Har du egna förslag är du välkommen att skriva!

Ibland kan det kännas trist att vi lever i en mångspråkig värld. Om alla talade samma språk skulle vi ju förstå varandra bättre! Bibeln berättar om när babylonierna försökte bygga ett torn till himlen. Gud fader själv är imponerad och säger att ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.” En sedelärande historia om hur fantastiskt det är med samarbete och ömsesidig förståelse! Gud fortsätter: ”Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.”

Happ. Tack för den.

Ända sedan den här olyckliga episoden har folk längtat tillbaka till fornstora dagar, innan språket blev fullt av liksom och hen och äpplepaj, och alla hade samarbetsförmåga nog att bygga ett torn som skrapade skyn (detta har ju inte skett sedan Gud orsakade språkförbistringen). Många har försökt skapa ett gemensamt världsspråk, men bäst har det gått för Ludwig Zamenhof, som kallade sig själv Doktor Esperanto. Själva ordet esperanto betyder ungefär ’en som hoppas’, och för Zamenhof som sett hur oförståelse kunde leda till konflikt var detta verkligen hoppets språk.

Esperanto är inspirerat av europeiska språk, så att det ska vara bekant och lätt … för européer. Språkets stora styrka är nämligen också dess största svaghet; för ett internationellt och demokratiskt hjälpspråk är det ingen särskilt bra grogrund att vara lätt för vissa och svårt för andra. Men det är klart: detsamma kan sägas om engelska.

En annan egenhet hos språket är de feminina avledningarna. Det vill säga att för att markera att man pratar om kvinnor är det nödvändigt att göra ett ord lite krångligare, medan det manliga är grundform. Detta har en svensk motsvarighet i ord som prins, som förlängs till prinsessa, men är särskilt olyckligt i ett språk som skapats för att släta ut ojämlikheter. Esperantisterna diskuterar hur språket kan reformeras, men i dag är språket som vilket levande språk som helst, alltså inget som kan finputsas i en handvändning.

Kanske kommer esperanto att bli ett världsspråk en vacker dag, men än så länge är det politisk och ekonomisk makt som avgör språks status, och esperanto saknar tyvärr båda. Att språket har strukturella problem är synd, men ärligt talat: har vi klarat den oheliga röran som är engelska så vore nog esperanto inga problem.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Det har blivit dags att skriva om världskartan igen

Sommarens stora förändringar i svenskan kom från andra länder. Inte i form av lånord, utan som exonymer. Exonym betyder ’namn utifrån’, som Gothenburg för Göteborg eller Ungern för Magyarország. I dag ska jag dock prata om Burma, Swaziland och Makedonien. Eller Myanmar, Eswatini och Nordmakedonien som de heter numer.

Både Burma och Myanmar är slappa stavningar av det inhemska namnet မြန်မာ. Den utländska stavningen Burma har hängt kvar sedan kolonialtiden, ända tills militärregimen 1989 bad omvärlden att förnya sig. Tyvärr hade omvärlden inte så stor respekt för usurperande diktaturer på den tiden, så i demokratins namn höll man kvar vid Burma. Sedan dess har landet blivit mer demokratiskt, och det har känts fånigt att hålla kvar den koloniala stavningen. Därför beslutade Mediespråksgruppen – som tar fram språkliga riktlinjer för alla stora medier i Sverige – att också använda Myanmar framöver.

Swaziland har länge lidit av samma förbannelse som Sverige: att ständigt förväxlas med Schweiz. Till landets 50-årsjubileum i år beslutade därför kungen att det internationella namnet skulle bli samma som det lokala Eswatini. Tyvärr har Swazilands kung inte mandat att bestämma över svenska språket, så än så länge säger vi Swaziland, men ge det tid så kanske det går samma väg som med Myanmar.

Myanmar och Eswatini var inga inhemska ändringar, men Nordmakedonien är i högsta grad en nordmakedonsk angelägenhet. Och grekisk. Makedonien är nämligen en region i norra Grekland, som tycker att staten Makedonien inkräktar på deras historia. Efter lång oenighet har länderna äntligen kommit överens om att staten ska byta namn till Nordmakedonien. Nu kanske vi slipper höra ”Former Yugoslav Republic of Macedonia” varje gång landet får poäng i Eurovision Song Contest!

Ett annat namn som låter krångligt i Eurovision är Czech Republic, som på hemspråket kallas Česko och på svenska Tjeckien. Här är det alltså engelskan som krånglar, och fler än en gång har tjeckerna själva föreslagit att det helt enkelt kan heta Czechia på engelska, men det verkar tyvärr inte ha fastnat. I Sverige har vi samma historia med Vitryssland, som vi inte vill kalla Belarus.

Det är förresten värt att nämna att orden Belarus och Ryssland har språkliga kopplingar till svenska Roslagen, sannolikt för att folken har sitt ursprung i den regionen.

Precis som att uttala personnamn rätt är det ofta mer respektfullt att använda inhemska namn på länder: samernas region bör kallas Sápmi och inte Lappland. Men att byta ut Ungern mot det inhemska Magyarország i svensk text skulle nog bara förvirra; när ett namn har historisk hävd är det helt enkelt inte så aktuellt att ändra på – om det inte samtidigt förknippas med förtryck.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Billigare än att tågluffa

Mellan sjunkande PISA-resultat och rapporter om nedskärningar i språkundervisning släpps Lingo: En språkresa genom Europa i svensk översättning. Det är kanske ett bevis på att vi inte behöver studera främmande språk: allt översätts ändå. Och det som inte översätts klarar Google Translate, som ju är rätt hyfsat nu för tiden.

Jag kan bara rekommendera Gaston Dorrens språkresa, om inte annat så för att den är ett billigare alternativ till att tågluffa genom kontinenten. För alla språkintresserade som hellre sörplar lättläst allmänbildning än tuggar högskolelitteratur passar boken utmärkt, och Dorren kostar på sig att skoja till sina redogörelser med pedagogiska (om än ganska långsökta) jämförelser och bilder. Högskolan i all ära, men den populäraste personen på festen är inte den som kan allt om svenska partikelverb, utan den som kan lite om alla Europas språkgrupper och deras historia.

Du behöver naturligtvis inte vara språkexpert för att ta dig igenom boken, men vissa förkunskaper kan vara bra för att hänga med i svängarna. Den som läst språk på gymnasiet borde ha koll på vad kasus är, men även svårare ord som vokativ kan gå oförklarade en bra bit in i boken, innan författaren väljer att fördjupa sig i dem. Samtidigt verkar Dorren rädd för att gå ut på djupare vatten; det är frustrerande hur han tid och åter avbryter sina redogörelser med ”men det är bara intressant för experter”.

Lingo släpptes på engelska 2014, och för den som läst originalet och nu vill få det svenska perspektivet har jag dåliga nyheter: Översättningen är inte lokaliserad, det vill säga anpassad för den svenska läsekretsen. De främmande språken betraktas fortfarande ur ett engelskt perspektiv, och den största förändringen i innehållet är att det annars matnyttiga kapitlet om svenskan helt plockats bort. Varje kapitel avslutas med ett stycke om några lånord från det aktuella språket, ett inslag som kunde ha varit riktigt intressant om det faktiskt handlat om svenskans inlån, inte engelskans.

Trots brister i guidningen är det en underhållande och lärorik resa som Dorren drar med oss på. Boken kan inte ersätta skolundervisning inom främmande språk och kulturer, men kanske kan den få upp våra ögon för hur viktigt det faktiskt är att den kunskapen ges i skolan, i stället för att skäras bort. Det vore ju tråkigt om lokalisering i framtiden bara innebär att begrepp som kasus måste förklaras för svenska läsare, bara för att de inte får lära sig dem under skoltiden.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Mellan Åland och Filippinerna

Sist jag var på affären och handlade några kilo bananer (det var extrapris) träffade jag min gamla musiklärare. Han står förmodligen jämt där vid frukthyllorna, för i skolan ville han alltid att vi skulle sjunga ”vi käkar äpplen, vi käkar päron, vi käkar gula och mogna och vridna åt höööger – bananer!”

Men den här gången ville han inte prata bananer, utan hade en språklig fundering (fler sådana, tack!). Han sa att när man pratade om Filippinerna på hans tid så sa man alltid ”på Filippinerna”, och det är så han själv brukar säga. Men nu för tiden hör han oftast att till exempel nyhetsuppläsare på radio och tv säger att det händer saker ”i Filippinerna”, så då måste det ju vara det som är rätt?

Hans attityd – att majoriteten har rätt och han själv kan ha fel – är väldigt hälsosam. Som språkvårdare får man ofta upprörda frågor av typen ”alla säger så här, men det kan väl inte vara rätt?!” Frågeställarna brukar bli mäkta besvikna när man svarar att ”jo, det är faktiskt rätt”; de tycker att den riktiga svenskan misshandlas och förstörs.

Men ”riktig svenska” är en myt: alla tycker att deras eget språk, som de lärde sig som unga, är det bästa – trots att alla, även jämngamla, har olika språk.

Men! Att en ny sak är rätt betyder inte att en gammal är fel. Så är det i frågan om i eller Filippinerna: båda alternativ är lika riktiga. Språkriktighetsboken (som låter som viktigpettrarnas bibel, men i själva verket bara är ett väldigt omständligt sätt att säga ”ingen har fel”) har ett helt kapitel om just den här språkfrågan. Vanligtvis när man pratar om en ö (eller halvö eller holme eller ögrupp) så säger man att man är den. Men när man pratar om ett land eller ett annat administrativt område säger man att man är i det.

Så har vi platser som Filippinerna, som är både en ögrupp och ett land. Då får man helt enkelt bestämma sig för vilket man syftar på: Pratar man om en vulkan så är det geografiskt bundet, och då kan fungera bättre. Men handlar det om ett presidentval så har det med administrationen att göra, och då kan man välja i. Och pratar man om något på havet, mellan öarna, väljer man nästan alltid i Filippinerna.

Men eftersom det sällan blir missförstånd är i och i princip utbytbara. Det fungerar förstås alltid att följa majoriteten … fast olika platser behandlas på olika sätt: vi säger nästan aldrig på Japan eller i Åland. Dessutom finns specialfall som Irland: ön och nationen har inte samma gränser, och därför blir det extra noga vilket ord man väljer!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Hålla isär var och vart

Läsaren Silje vill att jag ska förklara skillnaden mellan var och vart, eftersom hon alltid ser orden blandas ihop. Precis som med de och dem så är det talspråket som ställer till det, och i de flesta fall så förstår vi ju vad som menas oavsett. Ingen blir förvirrad av ”vart ligger centrum?” trots att meningen är ett haveri för en språkpolis.

För att hålla det kort: var anger befintlighet och vart anger riktning. Om någon frågar ”Var rinner Ljusnan?” så är ett bra svar ”Härjedalen och Hälsingland”. Om man i stället frågar ”Vart rinner Ljusnan?” så är det korrekta svaret ”Bottenhavet”, för det är dit den är på väg. Om du är i Stockholm och får frågan var du bor så är svaret ”Hälsingland”. Om någon däremot frågar vart du bor kan du säga ”norrut” och se lite självgod ut. Eller ännu hellre, säg ”ditåt” och peka.

Det är lätt att blanda ihop frågeorden, men svarsorden brukar vi hålla reda på. En minnesregel är därför att tänka på ordens likheter (de slutar på samma bokstav); där är svar på var, dit är svar på vart. Kom ihåg att vart är en förkortning för varåt – åt vilket håll.

Den envisa språkpolisen har säkert märkt att vart ofta används som synonym till blev. Bruket anses dialektalt och talspråkligt, men för den språkkonservativa har jag goda nyheter! Innan vi började med ordet bli så sa vi varda – i Bibelöversättningen från 1917 sa Gud ”varde ljus”, vilket ju handlar om att ljuset ska ”bli” till. Och visst blev det ljus, eller för att citera Bibeln: ”det vart ljus”, på ren hälsingska.

Att skilja på var och vart är en rätt otymplig detalj som språkpoliser gillar att haka upp sig på, men med tanke på hur ofta de blandas ihop är chansen stor att betydelserna glider ihop och orden blir likvärdiga, ungefär som båda/bägge. Att ett av orden inte redan tagit över, som i engelskans where kontra whither, beror på att Sverige är oense om vilket. Medan Mellansverige säger ”vart” lite för ofta så säger skåningarna oftast ”var”. Och längre norrut bryr man sig inte alls utan säger alltid ”vars”!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.