Hoppet om ett språk som kan lösa världens konflikter

Läsaren Inga, som tittat igenom mina samlade krönikor på språkkrönikan.se (tips!), tycker att jag har skrivit alldeles för lite, rentav ingenting alls, om esperanto. Jag är ju egentligen utbildad i svenska, men vill gärna gå mina läsare till mötes, så varsågoda. Har du egna förslag är du välkommen att skriva!

Ibland kan det kännas trist att vi lever i en mångspråkig värld. Om alla talade samma språk skulle vi ju förstå varandra bättre! Bibeln berättar om när babylonierna försökte bygga ett torn till himlen. Gud fader själv är imponerad och säger att ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.” En sedelärande historia om hur fantastiskt det är med samarbete och ömsesidig förståelse! Gud fortsätter: ”Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.”

Happ. Tack för den.

Ända sedan den här olyckliga episoden har folk längtat tillbaka till fornstora dagar, innan språket blev fullt av liksom och hen och äpplepaj, och alla hade samarbetsförmåga nog att bygga ett torn som skrapade skyn (detta har ju inte skett sedan Gud orsakade språkförbistringen). Många har försökt skapa ett gemensamt världsspråk, men bäst har det gått för Ludwig Zamenhof, som kallade sig själv Doktor Esperanto. Själva ordet esperanto betyder ungefär ’en som hoppas’, och för Zamenhof som sett hur oförståelse kunde leda till konflikt var detta verkligen hoppets språk.

Esperanto är inspirerat av europeiska språk, så att det ska vara bekant och lätt … för européer. Språkets stora styrka är nämligen också dess största svaghet; för ett internationellt och demokratiskt hjälpspråk är det ingen särskilt bra grogrund att vara lätt för vissa och svårt för andra. Men det är klart: detsamma kan sägas om engelska.

En annan egenhet hos språket är de feminina avledningarna. Det vill säga att för att markera att man pratar om kvinnor är det nödvändigt att göra ett ord lite krångligare, medan det manliga är grundform. Detta har en svensk motsvarighet i ord som prins, som förlängs till prinsessa, men är särskilt olyckligt i ett språk som skapats för att släta ut ojämlikheter. Esperantisterna diskuterar hur språket kan reformeras, men i dag är språket som vilket levande språk som helst, alltså inget som kan finputsas i en handvändning.

Kanske kommer esperanto att bli ett världsspråk en vacker dag, men än så länge är det politisk och ekonomisk makt som avgör språks status, och esperanto saknar tyvärr båda. Att språket har strukturella problem är synd, men ärligt talat: har vi klarat den oheliga röran som är engelska så vore nog esperanto inga problem.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Jakten på ditt riktiga namn

Varje dag påminns du om det. Namnet. Du får en etikett varje gång någon pratar med dig, när du loggar in på datorn eller hämtar posten. Men som många etiketter samhället satt på dig är den här feltryckt, och hur gör du för att hitta rätt? En pilotstudie vid Uppsala universitet har sökt svar.

Du heter kanske Ellinor. Eller Nastasja, Halima, sannolikt något helt annat. Men det är inte du; namnet berättar en historia som du inte är del av, som att folk pratar med en annan människa och förväntar sig att du ska svara. Så vad är ditt namn? Kanske ”Loppan”, som dina kompisar ibland kallar dig? Kanske ”Noel”, som han i din favorit-tv-serie? Kanske dina föräldrar vet; kanske måste du ställa den laddade frågan

– Vad skulle jag hetat om jag inte var tjej?

Och kanske tycker de inte alls att den är laddad, utan börjar minnas gamla förslag. Och där, mitt i haglet av personer som aldrig blev till, hör du

”Elis”.

Det är ju ditt namn. Tänk att du aldrig vetat om det förut.

Förnamnet är ofta en stor del av identiteten. Du blir ditt namn; en Ethel växer in i andra förväntningar än en Ahmed. Men för många transpersoner, alltså personer vars kön inte stämmer med det de tilldelades som barn, ställer namnet orimliga krav. Och att välja ett nytt är inte alltid lätt. Ska du ta ett som känns bekant? Eller ett olikt, för att komma ifrån den du aldrig var?

En enkätundersökning till transpersoner, utförd av mig och Carin Leibring Svedjedal, tyder på att det nya namnet mer sannolikt har något gemensamt med dödnamnet – det som väljs bort. Det kanske börjar på samma bokstav, är samma namn i maskulin form, eller bara har samma ursprung. Könskopplingen är förstås också viktig; många vill markera sitt kön med namnet, men lika många väljer hellre ett neutralt. Här finns klassiska alternativ som Kim och Robin, men också ovanliga som Pom eller Deme. Det kan vara befriande att få definiera sitt namn i stället för tvärtom.

Eller så kan du göra som Elis, som är icke-binär men valde ett killnamn för att kompensera att hen ofta uppfattas som kvinna. Namnet är inte perfekt, men Elis gillar att det inte låter lika typiskt manligt som till exempel Erik eller Karl. Det går alltså en skala mellan manligt och kvinnligt, både för namn och kön. Och det här är krångligt för traditionell språksociologi, som vill kategorisera som antingen det ena eller andra. Forskningsfältet är inte anpassat efter den komplexa verkligheten, och studier som denna är ett viktigt steg i att göra forskningen mer inkluderande – för alla.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Mina damer, herrar, och alla däremellan och utanför!

Det kom in en språkspaning om ordet hen. Nu låter det som att jag kommer sparka döda hästar, men häng kvar. Spaningen gällde en konstruktion i stil med ”Mina damer och herrar och hen”, vilket frågeställaren tyckte lät helt galet. Jag håller med.

Problemet är förstås att hen är ett pronomen, medan damer och herrar är substantiv. Att säga ”mina hen” är lika besynnerligt som att säga ”mina vi” eller för all del ”mina hon”. Visst, det är inte omöjligt att använda pronomen substantiviskt, ungefär som ”blev det en han eller en hon?”, men det funkar väldigt sällan.

Avsikten är fin: att inkludera även de som inte är just damer eller herrar. Ett mindre problematiskt alternativ till ”mina damer och herrar” är ”kära publik” eller liknande. Det är fullständigt könsneutralt och omfattar alla tilltalade. Är problemet därmed löst?

Nja, ofta kan det ju finnas en anledning att markera vilka som finns i gruppen, för annars glöms de bort. ”Kära publik” innebär ett fullständigt osynliggörande av publikens grupperingar. Jämställt, absolut, men knappast inkluderande.

Personer som varken är damer eller herrar kallas icke-binära. Det är visserligen inte heller ett substantiv, men vi har en lång historia av att använda adjektiv som om de vore substantiv: vuxen, äldre, bekant och så vidare. För den som vill vara inkluderande fungerar alltså formuleringen ”mina damer, herrar och icke-binära”.

Men icke-binär är i och för sig inte ett oproblematiskt begrepp: det utgår ju från den binära, alltså tvådelade, könsuppdelningen som norm. Å ena sidan tar ordet avstånd från normen, å andra sidan kan det uppfattas som underordnat densamma. Det är som om ordet för kvinna skulle vara icke-man (detta är förresten bakgrunden till ordet kärring, som är bildat av karl). Att icke-binär dessutom är så långt, och relativt okänt, gör det än mer förståeligt att det inte används så ofta (och till exempel ersätts med det mer välkända hen).

Men vad gör väl det att ordet är problematiskt? Om de flesta icke-binära tycker att det är den bästa benämningen så bör den användas. Det finns många faktorer att ta hänsyn till när språk standardiseras, till exempel hur etablerad och accepterad en form är, och hur bra den passar in i systemet. Men när det gäller hur individer eller grupperingar ska benämnas så är det faktiskt de berörda som har tolkningsföreträde.

Slutligen en uppdatering i min jakt på svenskans längsta morfem, alltså det längsta ordet som inte är en sammansättning eller avledning. Själv föreslog jag palsternacka, men bland läsarförslagen fanns gallimatias. Färre bokstäver, men en hel stavelse längre! Har någon ett förslag med fler bokstäver och minst fem stavelser? Annars har vi nog en vinnare!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Den här krönikan skriver jag helt efter egen erfarenhet

Praktikplatsen fick in en fråga om prefixen a- och o-, specifikt orden osocial och asocial. Frågan bollades vidare till mig, kanske för att den passar min sociala kompetens. Grundregeln är att a- betecknar avsaknad, medan o- betecknar motsats. I många fall är avsaknad och motsats samma sak, som i onormal och anormal, men hur kommer det sig att det är skillnad på osocial och asocial? Borde inte de betyda samma sak?

Innan jag svarar på frågan är det a och o att vi tittar närmare på a- och o- (förlåt).

Från början är prefixen släkt, men har utvecklats olika. Det äldsta kända o- som i oskön sitter på en runsten från 1000-talet, vilket är ganska bra eftersom vi inte har jättemånga runor att vända oss till. I grekiskan tog samma prefix en annan väg och blev till a- som i analfabet (n tillkommer för att det inte ska bli två vokaler på rad). Sedermera har vi fått in det grekiska prefixet genom lånord som afasi (oprat på ren svenska).

Prefixet a- kan även stavas ab- som i abnorm, eller abs- som i abstraktion. Efterledet traktion kommer från ett ord som betyder ungefär ’drag’, så en abstraktion är alltså något som ’drar sig bort’ från det konkreta. Det är förstås släkt med attraktion, som förresten inte har a- som prefix, utan ad- som betyder ’till’: attraktion är alltså att ’dra till sig’ något.

Förlåt, ni får avbryta om jag börjar spinna iväg.

Germanska o- känner vi igen i osjyst, oväder och dialektala oi (’inte i’). Fast … oväder är väl inte motsatsen till väder? Nej, det visar sig att o- inte bara markerar motsatsen, utan även sådant som är obehagligt (!). Oväder är ’hemskt väder’ och ett odjur är ett ’hemskt djur’. Hemsk har förresten också en kul historia: den som var hemsk förr var ’hemvan’ (jämför inhemsk) och hade inte sett så mycket av världen. Oerfaren blev dum, som blev otrevlig, som blev … hemsk!

Ursäkta, nu kom jag ifrån ämnet igen. Var var vi?

Jo, hur är det egentligen med osocial och asocial? Osocial kan användas om en som är blyg eller på annat vis osällskaplig. Asocial är däremot den som inte passar in i samhället, som bryter mot regler eller är direkt otrevlig. Om o- är ’motsats’, och a- är ’frånvaro’, vad är då förklaringen till betydelseskillnaden?

Svaret ligger i ordet social, som kan betyda olika saker: å ena sidan handlar det om att kunna samverka och umgås med människor – att vara sällskaplig – och å andra sidan om att ingå i samhället och gemenskapen – att vara samhällelig.

I Latinamerika används ibland @ som en blandning av feminina a och maskulina o om en person med okänt kön (latina + latino = latin@), lite som hen i Sverige. Den som är både osocial och asocial kanske är @social?

Eller kanske @Eliderad. Följ på Twitter för mer språkligheter!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Vårt språk har magiska krafter

Språket är ett kommunikationsverktyg. Vi använder det för att utbyta information och lära oss nya saker, oavsett om det är smågrejer som hur vi firade nyår, stora saker som klimatförändringen eller pyttesmå grejer som hur strängar vibrerar för att hålla jättestora grejer som rumtiden i rörelse.

Men språket kan göra andra saker också. Alltså, verkligen göra saker. Det kallas performativa yttranden (performativ betyder ungefär ’som utför något’), där en språklig formulering i sig kan förändra verkligheten. Fast det är en läroboksbeskrivning som får dessa yttranden att låta som trollformler; riktigt så verklighetsförändrande är de ju inte. Eller?

Det typiska exemplet på performativa yttranden är ”jag förklarar er nu för äkta makar”. I och med det uttalandet har vigselförrättaren också faktiskt ”gjort” så att ett par blir gifta. Ska vi bli filosofiska så har ju ingenting egentligen hänt, men plötsligt får paret en annan syn på sig själva och ett annat bemötande från omvärlden. Utan dessa magiska ord skulle de kanske inte vara gifta i lagens ögon – eller sina egna.

Ett liknande exempel är ”jag lovar”, men yttranden behöver inte uttrycka sin egen funktion för att vara performativa. Faktum är att i vissa fall så försvinner funktionen om den uttalas. Att säga ”jag förolämpar dig!” uppfattas förmodligen inte som en förolämpning, men ”din fördömda luspudel!” har större chans att göra det. Det senare är alltså ett performativt yttrande, för det förändrar omvärlden genom att göra någon arg eller ledsen.

(Varsågoda att ersätta ”din fördöma luspudel” med valfri gräslighet för att stycket ovan ska få mer effekt.)

Alla yttranden behöver inte ha en uppenbar påverkan på omvärlden, utan kan vara så subtila att man själv inte tänker på dem. Ordet sjuksköterska får i allmänhet mottagaren att föreställa sig en kvinna, oavsett vem avsändaren faktiskt syftade på. Men uttrycket manlig sjuksköterska säger, förutom att sjuksköterskan är man, att manliga sjuksköterskor hör till ovanligheterna: annars hade det inte behövt specificeras. Även en femåring som aldrig hört uttrycket förr får samma bild, vare sig den stämmer eller inte.

Och på så vis är hela vårt språk performativt, för betydelsen och användningen av ord är ju inte fast och förutbestämd, utan något som språkgemenskapen kommer överens om. Varje språkligt yttrande är ett inlägg i debatten om hur språket ska vara, och sakta men säkert tillkommer nya ord och betydelser. Tillsammans skapar vi morgondagens språk.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vad väljer du att ifrågasätta?

I slutet av varje år publicerar Språktidningen och Språkrådet nyordslistan, ett knippe ord som varit framträdande under året som gått. Orden behöver inte vara sprillans nya i svenskan, utan det viktiga är att de fått spridning och upptäckts av fler. Nyordslistan är en rolig årskrönika som tydligt visar hur språket reflekterar samhället: vi pratar om nya saker på nya sätt, och såväl språket som samhället befinner sig i ständig utveckling.

Därmed inte sagt att nyordslistan återger hela samhället; orden i listan är främst hämtade från nyhets- och opinionsjournalistiken, och ska spegla allmänspråket. En häftig upptäckt inom fysiken kanske får ett nytt ord, men det kommer bara in på nyordslistan om folk i allmänhet, och därmed tidningarna, använder det i vardagliga sammanhang. Trots att gravitationsvågor fått mycket uppmärksamhet så kvalificerar ordet inte när det bara omnämns i samband med Nobelpriset.

Det allmännaste språket finns förstås inte i tidningar, utan i det vardagliga talet. Men det är den stora utmaningen för språkbruksforskning: det är helt enkelt svårt att undersöka material som inte är förevigat i text.

Viktigt att komma ihåg är att nyordslistan inte visar årets nya ord till Svenska Akademiens ordlista; Svenska Akademien har ju inget med Språkrådet eller Språktidningen att göra. Vissa av orden lever visserligen kvar i språket och kan ta plats även i SAOL, men många är bara flugor som försvinner efter ett tag: i dag är det få som minns fastlans eller uggling från 2011.

Vilka är då årets nyord? Politiken och tekniken har fått göra plats för diskurskritiska ord som viralgranska och klickfarm. Ordet blorange finns med, men det har till min stora förvåning ingenting med det världspolitiska läget att göra, utan beskriver en trendig hårfärg. Mitt favoritnyord är killgissa: det att med en mans självförtroende påstå något som man egentligen bara gissar sig till. Ungefär det jag gör varje månad i språkkrönikan.

Med ord som dessa, och även alternativa fakta, postfaktisk och fejkade nyheter, belyser nyordslistan hur viktigt det är med källkritik i en tid där vem som helst kan göra sig hörd, oavsett om det är en morbror på Facebook, en forskare i morgon-tv, en svetsare i regeringen, en blorange i Vita huset eller en halvgud med en språkkrönika. Det är alltid bra att ha några enkla frågor i bakhuvudet när man möter ny information: Vem är avsändaren? Hur har avsändaren valt att framställa informationen och varför? Vem tjänar på det?

Vad väljer du att inte ifrågasätta?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Liten poesiskola

I skrivande stund (7 oktober) är det spontanpoesins dag. När den här texten publiceras har dagen sedan länge passerat, men det känns ändå som ett bra tillfälle att – spontant – prata om ett språkligt element i klassisk poesi, nämligen rim.

Rim är egentligen ett samlingsbegrepp för ljudlikheter. Det förknippas oftast med ljudlikhet i slutet av ord och rader (eller verser, som de heter på poetiska), men kan också finnas i början eller mitten:

Är det värt att vara ärlig
när smärtan inte härdar?

Se där, lite spontan poesi från mig. Fullt med inrim på är, och som bonus en allusion till ordspråket ”det som inte dödar härdar”. Ordspråket i sig är ett bra exempel på inrim: dödar och härdar har inget typiskt slutrim, men båda har två stavelser, lång vokal i första stavelsen, samma betoning och samma slut. De här små ljudlikheterna tillsammans gör ordspråket minnesvärt, och är mycket bättre än nödrim som ”morgonstund har guld i mund”.

Men låt oss gå till slutrimmen. Vad är det som gör att dödar inte rimmar på härdar fast båda har samma slutstavelse? Måste det vara de två sista stavelserna? Nej, tillbringare rimmar inte på kypare, fast båda har samma två slutstavelser. Hemligheten är att de måste rimma från och med den betonade stavelsen, -ingare. Det är ofta lite krångligt med trestaviga rim, men vad sägs om tillbringare–springare?

Nej, det fungerar faktiskt inte heller. Orden springare och tillbringare har nämligen olika melodi (det kan illustreras med accenttecken: sprìngárè och tìllbríngarè). Svenska kallas ofta för ett ”sjungande språk” för att vi gör den här melodiskillnaden. Ordmelodi är svårt att lära sig för den som inte har det i sitt hemspråk, men lyckligtvis leder fel melodi sällan till missförstånd – fast jämför uttalet i ”en tillbringare” och ”en till bringare”! Vi har åtminstone inte mandarinens olika melodier.

Trestaviga rim, även kallade löpande rim, är som sagt lite krångliga att jobba med. Vi borde hålla oss till det normala. Män ska ju vara män, och kvinnor ska vara kvinnor!

Ja, alltså, det heter faktiskt manliga rim om det är sista stavelsen som är betonad, som i pretentiösgös. I kvinnliga rim är näst sista stavelsen betonad: stjärnorlanternor. Men man ska behöva vara väldigt gammaldags för att skriva slutrimmade dikter över huvud taget; professionella poeter slutade nämligen rimma för länge sedan (utom i låttexter, men är låtskrivare poeter?). Det betyder tyvärr också att den som försöker krossa könsmaktsordningen genom att bara använda tre- och till och med fyrstaviga rim är hopplöst ute. Och på fel spår.

Vad var då poängen med krönikan? Jo, det finns ju traditionsbundna domäner där rimkunskaper är oumbärliga: det börjar bli dags att fundera på julklappsrimmen!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Språket färgas av tanken

Färg är ett populärt ämne inom lingvistiken, närmare bestämt hur ord för färger påverkar vår upplevelse av färgerna. Uppfattningen att språket begränsar och riktar tanken är mest känd i form av Sapir–Whorf-hypotesen som blev populär på 1950-talet. Enligt hypotesen skulle det vara svårt eller omöjligt för en svensk att se ryskans blå nyanser sini och goluboj som skilda saker (annat än i direkta jämförelser). Båda är ju blå! På samma sätt skulle en walesare ha svårt att skilja på svenskans blå och grå. Båda är ju glas!

Sapir–Whorf-hypotesen dras ofta upp som ett exempel på en helt galen idé. Naturligtvis finns alla färger och nyanser oavsett vad vi kallar dem: färgen lila fanns även på den tiden vi betraktade lila som en nyans av brunt (den lila blomman kallas än i dag för brunkulla); däremot kanske vi inte hade något behov av att skilja färgerna åt, och i så fall är det ju tanken som begränsat språket, inte tvärtom. När vi behövde prata om lila så skaffade vi sonika ett ord för det (eller flera, men violett och gredelin tappar i popularitet).

Samtidigt finns förstås fler färgord än själva basfärgerna: behövs det så kan vi ju prata om turkos, azur, safir, cyan, akvamarin och många andra nyanser som vanligtvis kategoriseras under ”blå”, och då är ryskans två blå inte så konstiga. Jag har sett en skämtsam färgkarta cirkulera i sociala medier, där en spalt betecknar kvinnors ord för färgerna – ett nytt ord för var och varannan nyans. Andra spalten betecknar mäns ord – allt hopklumpat under basfärgerna. Det betyder förstås inte att kvinnor är någon sorts fjärilar från Venus, utan att de lär bry sig mer om mode. Det betyder också att den som skapade bilden är något sexistisk.

Jag nämner fjärilar just för att de faktiskt kan se fler färger än vi människor kan, precis som vi människor ser fler färger än hundar. Vissa fjärilsarter kan se många miljarder fler färger än vi. Undrar just hur deras språk skulle se ut?

Så varför hänger Sapir–Whorf-hypotesen kvar? Tja, den är inte helt fel; bara lite missförstådd. Visst kan språket påverka hur vi tänker. Saker vi har ord för blir mer märkbara – man breddar lätt sin sinnevärld genom att lära sig nya språk – men det betyder inte att vi är kognitivt oförmögna att uppleva saker vi inte har ord för.

Apropå sexism: i sociala sammanhang försöker vi lista ut könet på alla i omgivningen, så att vi vet vilket pronomen vi ska använda om dem. Beror det på att språket tvingar oss välja, eller formades språket snarare för att vi alltid tyckt att kön är så viktigt?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

En best är inte ett monster

Jag översätter en historia där ett barn möter ett monster. De två skyr varandra i början, men blir till slut vänner. Hela tiden, oavsett deras relation, använder barnet samma ord om monstret: the beast.

Den vanliga svenska översättningen är odjur. Annars finns det direktöversatta best, eller helt enkelt monster. Kanske inte ord man använder om en vän, men vi får tänka oss att orden inte bara betyder att varelsen är skrämmande utan också respektingivande.

Till en början körde jag på med odjur, som kändes lämpligast för en svensk publik. Men jag märkte snart några besynnerliga egenheter i översättningen: barnets attityd kändes mer föraktfull, till och med i meningar där ordet inte förekom över huvud taget! Jag provade att byta ut odjur mot best, och attityden förändrades i ett nafs. Plötsligt verkade barnet mer tillgivet, och dessutom blev texten tydligare och lättare att förstå. Hur gick det till?

Förr i tiden hade svenska språket tre grammatiska genus: maskulinum, femininum och neutrum. De genusmedvetna 1700-talssvenskarna tyckte det här var lite onödigt, och slog sakta men säkert ihop maskulinum och femininum till utrum. I praktiken innebär det att vi inte kallar himlen för han eller solen för hon längre, utan använder det nya ordet den. Samtidigt lever neutrum-ordet det vidare, och används nu som alltid om saker som inte tillskrivs något kön, som bord, vatten eller hemmabiosystem.

Saker som kallas för det saknar kön, men också känsloliv, intelligens och medvetande. De är helt enkelt döda ting. Det betyder inte att allt som kallas för den är levande (även om vi kanske ansåg det en gång i tiden), men däremot att allt som är levande nästan alltid kallas för den. Att kalla en levande varelse för det är inte bara grammatiskt fel; det är ofta en grov förolämpning.

Därför valde jag att kalla varelsen för besten, för då kommer även meningar som inte använder ordet att låta bra: ”Den såg på mig” låter trevligare än ”Det såg på mig”, speciellt när barnet insett att besten inte var ett monster ändå. Monster och odjur är tyvärr för obehagliga för att svensk grammatik ska låtsas att de har medvetande.

Visst har den här regeln undantag: vi säger det om lejon och får, och också om ordet djur, kanske för att markera att det är skillnad på djur och människor. Men när det kommer till människor använder vi alltid den, eller ännu hellre han, hon och hen.

Förutom när det gäller barn, som vi faktiskt säger det om. Helt i linje med grammatiken; barn är ju monster på riktigt.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

En kan tycka att man ska vara tydlig

Det har säkert inte undgått er att senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista släpptes i veckan. Och ja, hen är ett av de tillagda orden, men det har alla andra redan talat om för er. Varför pratar ingen om åsiktskorridor? Det fanns med på Nyordslistan 2014, och har redan hunnit komma med i SAOL!

Ett annat ord från Nyordslistan är det generella pronomenet en, som alternativform till man (”en ska aldrig säga aldrig”). Det har inte lagts till i senaste SAOL … eftersom det funnits med sedan allra första upplagan 1874! Ordet har använts dialektalt sedan lång tid tillbaka, men SAOL tillägger ständigt att det är vanligare med man (”man ska aldrig säga aldrig”). En har också fått uppsving som ett icke-könsmarkerande alternativ, men eftersom ordet försöker ersätta ett befintligt ord i stället för att fylla en språklig lucka (som hen gjort) så kämpar det i uppförsbacke. Och motvind.

Pronomenet man är förstås släkt med substantivet man, som från början inte syftade på karlar utan på vilken människa som helst. I vissa gamla ord är ursprunget tydligt: mannaminne betyder ’så länge mänskligheten kan minnas’, och har inget att göra med karlars förmåga att glömma bort saker. Det syftar inte heller på lyckliga minnen av barndomens mannagrynsgröt.

Men ord och betydelser förändras, och även om pronomenet man var tänkt att fungera könsneutralt så är det svårt att hålla den tanken när substantivet blivit maskulint. Å andra sidan har vi människa, som i dag är det könsneutrala ordet – men från början var det feminint! Det händer än i dag att hon användas när det handlar om människor i allmänhet: ”människan är vad hon själv gör sig till”.

Så borde vi använda en i stället för man? Nja, sanningen att säga så borde vi låta bli båda två! Dessa generella pronomen är i många fall helt onödiga, och bidrar bara till att osynliggöra den omtalade. ”En tycker det får räcka” kan lätt formuleras som ”jag tycker det får räcka”. ”Man kan också mejla oss” blir tydligare som ”du kan också mejla oss”. Och om en mening gäller alla, inklusive avsändaren, fungerar det bra med vi – som i början av det här stycket.

”Man grep fel person” öppnar för missförstånd, till skillnad från ”de grep fel person” eller varför inte ”polisen grep fel person”. Och om det är polisen som meddelar det här? Då borde de ju säga ”vi grep fel person” och inte låtsas skylla på någon annan! Jämställdhet i all ära, men frågan om generella pronomen har inte bara med genus att göra; den handlar om tydlighet och ärlighet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.