Ett ord du använt hela ditt liv är kränkande; vad gör du nu?

Får man säga indian? I USA har ordet har länge uppfattats som en nedsättande benämning på den amerikanska ursprungsbefolkningen. Det var vad kolonisatörerna (felaktigt) kallade urinvånarna (som ju inte är indier), och ordet har fått en stark koppling till det historiska förtrycket. Svenskan lånade in ordet under en tid när det betraktades som neutralt (av de som använde det), så när det började kritiseras och väljas bort på engelska levde det kvar problemfritt här; vi var inte belastade av samma mörka historia.

Men under de senaste årtiondena har ordets laddning smittat av sig. Ser vi tillräckligt många amerikanska tv-program som behandlar ordet indian som negativt laddat börjar vi själva betrakta det så, oavsett dess historia i Sverige. Av den anledningen kom Språkrådet i november ut med en ny rekommendation som uppmanar till försiktighet.

Att neutrala ord kan få negativ laddning är de flesta bekanta med, och om tillräckligt många är missnöjda med en benämning på sig själva så försöker de byta ut den. På så sätt har ordet lappar blivit samer, dvärgar blivit kortväxta och fascister blivit alternativhöger. Det är exakt samma personer som alltid, men med ett nytt ord som inte har samma negativa publicitet. I alla fall inte än.

Folkgruppsnamn som samer och romer är i stort oproblematiska eftersom de är folkens namn på sig själva. Amerikas ursprungsbefolkning är däremot inte ett enda folk med ett enda namn, utan en mängd olika folkgrupper, som azteker, mohawker och cherokeser. Svaret på frågan om vad man ska säga i stället för indian är alltså ”det specifika folkets namn”.

Faaast aztek, mohawk och cherokes är inte heller de olika folkens egna namn på sig själva. Snårigt.

Det kan verka fånigt att vi lånat in en negativ laddning på ett ord som svenskar länge använt neutralt, men när vi har facit på ordets historia vore annat orimligt. Motsatsen gäller också: Det svenska namnet på en person från Polen är polack. I Amerika är samma ord starkt nedsättande (det neutrala namnet är Pole), men att vi skulle byta ord på ett folk i Europa, för att namnet är negativt i Amerika, är helt galet. Det polska ordet är ju också polak!

När folk får veta att ett ord de brukar använda är stötande så kan de reagera på ett av två sätt: antingen gör de sitt bästa för att sluta använda ordet, eller så fortsätter de att använda det. Det finns inga neutrala mellanlägen och det spelar ingen roll om man aldrig menat något illa förr; att medvetet använda ett ord som man vet förolämpar en annan grupp är mobbning.

Den här texten publicerades ursprungligen i Dalademokraten.

Hoppet om ett språk som kan lösa världens konflikter

Läsaren Inga, som tittat igenom mina samlade krönikor på språkkrönikan.se (tips!), tycker att jag har skrivit alldeles för lite, rentav ingenting alls, om esperanto. Jag är ju egentligen utbildad i svenska, men vill gärna gå mina läsare till mötes, så varsågoda. Har du egna förslag är du välkommen att skriva!

Ibland kan det kännas trist att vi lever i en mångspråkig värld. Om alla talade samma språk skulle vi ju förstå varandra bättre! Bibeln berättar om när babylonierna försökte bygga ett torn till himlen. Gud fader själv är imponerad och säger att ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.” En sedelärande historia om hur fantastiskt det är med samarbete och ömsesidig förståelse! Gud fortsätter: ”Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.”

Happ. Tack för den.

Ända sedan den här olyckliga episoden har folk längtat tillbaka till fornstora dagar, innan språket blev fullt av liksom och hen och äpplepaj, och alla hade samarbetsförmåga nog att bygga ett torn som skrapade skyn (detta har ju inte skett sedan Gud orsakade språkförbistringen). Många har försökt skapa ett gemensamt världsspråk, men bäst har det gått för Ludwig Zamenhof, som kallade sig själv Doktor Esperanto. Själva ordet esperanto betyder ungefär ’en som hoppas’, och för Zamenhof som sett hur oförståelse kunde leda till konflikt var detta verkligen hoppets språk.

Esperanto är inspirerat av europeiska språk, så att det ska vara bekant och lätt … för européer. Språkets stora styrka är nämligen också dess största svaghet; för ett internationellt och demokratiskt hjälpspråk är det ingen särskilt bra grogrund att vara lätt för vissa och svårt för andra. Men det är klart: detsamma kan sägas om engelska.

En annan egenhet hos språket är de feminina avledningarna. Det vill säga att för att markera att man pratar om kvinnor är det nödvändigt att göra ett ord lite krångligare, medan det manliga är grundform. Detta har en svensk motsvarighet i ord som prins, som förlängs till prinsessa, men är särskilt olyckligt i ett språk som skapats för att släta ut ojämlikheter. Esperantisterna diskuterar hur språket kan reformeras, men i dag är språket som vilket levande språk som helst, alltså inget som kan finputsas i en handvändning.

Kanske kommer esperanto att bli ett världsspråk en vacker dag, men än så länge är det politisk och ekonomisk makt som avgör språks status, och esperanto saknar tyvärr båda. Att språket har strukturella problem är synd, men ärligt talat: har vi klarat den oheliga röran som är engelska så vore nog esperanto inga problem.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Jakten på ditt riktiga namn

Varje dag påminns du om det. Namnet. Du får en etikett varje gång någon pratar med dig, när du loggar in på datorn eller hämtar posten. Men som många etiketter samhället satt på dig är den här feltryckt, och hur gör du för att hitta rätt? En pilotstudie vid Uppsala universitet har sökt svar.

Du heter kanske Ellinor. Eller Nastasja, Halima, sannolikt något helt annat. Men det är inte du; namnet berättar en historia som du inte är del av, som att folk pratar med en annan människa och förväntar sig att du ska svara. Så vad är ditt namn? Kanske ”Loppan”, som dina kompisar ibland kallar dig? Kanske ”Noel”, som han i din favorit-tv-serie? Kanske dina föräldrar vet; kanske måste du ställa den laddade frågan

– Vad skulle jag hetat om jag inte var tjej?

Och kanske tycker de inte alls att den är laddad, utan börjar minnas gamla förslag. Och där, mitt i haglet av personer som aldrig blev till, hör du

”Elis”.

Det är ju ditt namn. Tänk att du aldrig vetat om det förut.

Förnamnet är ofta en stor del av identiteten. Du blir ditt namn; en Ethel växer in i andra förväntningar än en Ahmed. Men för många transpersoner, alltså personer vars kön inte stämmer med det de tilldelades som barn, ställer namnet orimliga krav. Och att välja ett nytt är inte alltid lätt. Ska du ta ett som känns bekant? Eller ett olikt, för att komma ifrån den du aldrig var?

En enkätundersökning till transpersoner, utförd av mig och Carin Leibring Svedjedal, tyder på att det nya namnet mer sannolikt har något gemensamt med dödnamnet – det som väljs bort. Det kanske börjar på samma bokstav, är samma namn i maskulin form, eller bara har samma ursprung. Könskopplingen är förstås också viktig; många vill markera sitt kön med namnet, men lika många väljer hellre ett neutralt. Här finns klassiska alternativ som Kim och Robin, men också ovanliga som Pom eller Deme. Det kan vara befriande att få definiera sitt namn i stället för tvärtom.

Eller så kan du göra som Elis, som är icke-binär men valde ett killnamn för att kompensera att hen ofta uppfattas som kvinna. Namnet är inte perfekt, men Elis gillar att det inte låter lika typiskt manligt som till exempel Erik eller Karl. Det går alltså en skala mellan manligt och kvinnligt, både för namn och kön. Och det här är krångligt för traditionell språksociologi, som vill kategorisera som antingen det ena eller andra. Forskningsfältet är inte anpassat efter den komplexa verkligheten, och studier som denna är ett viktigt steg i att göra forskningen mer inkluderande – för alla.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Språk föds och dör: vilken roll spelar tiden däremellan?

I dag är tillgången till språk större än någonsin, och det räcker med att ladda ner en app för att börja lära sig ett nytt. Samtidigt dör språk som aldrig förr; när nationell och global kommunikation blir viktigare kommer minoritetsspråk i kläm, och man räknar med att det försvinner ett språk varannan vecka. I början av september brandhärjades Brasiliens nationalmuseum, och de enda nedteckningarna och inspelningarna av flera utdöda språk – de sista spåren av hela kulturer – gick förlorade för alltid.

I denna tid släpper amerikanska Thorny Games bordsrollspelet Dialect, ”ett spel om språk och hur det dör”. Tre till fem spelare kommer tillsammans skapa berättelsen om en isolerad grupp och deras sakta framväxande språkvarietet, från början och in i slutet. Spelarna får diskutera språkets framväxt, hur kulturella fenomen ger upphov till nya ord, och sedan agera ut scener där deras rollfigurer förhåller sig till de nya orden. En vokabulär tar form, och ordens betydelser och värdeladdningar ändras med tiden.

Spelarna inte bara följer språkets utveckling, utan är själva med och styr i en organisk process. Ert nya ord kanske är en missuppfattning av ett slarvigt uttal, eller ett svenskt ord med ny betydelse? Vissa uttryck används en gång och glöms sedan bort, vilket förstås också är en oundviklig del av språkutvecklingen: ord försvinner. Dialect öppnar ögonen för hur språk växer fram och förändras, och är samtidigt enkelt nog att aldrig bli överväldigande.

Spelet ger en enkel grund för isoleringen: ni är en första expedition på Mars, ett tjuvgille på 1800-talet, en grupp samhällsavfällingar … men resten är upp till er. Varför är ni där? Hur överlever ni? Vad utmärker vardagen? Svaren får spelarna avgöra i grupp eller individuellt, vilket gör varje spelomgång unik. Historien börjar hoppfullt, men allt som tiden går blir samtalen mer präglade av vetskapen att er kultur är hotad. Och hur mycket rollfigurerna än kämpar emot vet spelarna redan hur det kommer sluta: som det alltid gör.

Skillnaden är att språket, kulturen och historien inte försvinner, utan överlever i spelarnas minnen. Detsamma kan inte sägas om det språk som dog förra veckan. Eller det som kommer dö nästa.

Dialect är ett ofta känslofyllt spel som öppnar ögonen för etymologi, dialekter och språkdöd, och för den som har spelintresserade vänner (språkintresse är inget krav, men kanske ett resultat) och en ledig kväll kan jag bara rekommendera det. Spelet kan beställas från thornygames.com.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Varför spenderar vi fortfarande tid på frågor som dessa

Man kan inte spendera tid, utan bara pengar. Slår jag upp spendera ser jag att det kommer från ett latinskt ord som betyder skänka, så rimligen kan man bara spendera pengar genom att donera dem, inte köpa saker. Ord utvecklas alltså och får nya betydelser, och visst kan det kännas ovant när betydelserna är nya … men spendera tid har funnits i svenskan i åtminstone trehundra år.

Ett annat ord som förknippas med pengar är investera, och konstigt nog är det ganska få som klagar på uttrycket investera tid: att lägga tid på något man hoppas kommer löna sig. Och jag har aldrig hört någon klaga på slösa tid, men det är kanske inte så konstigt eftersom ordet slösa kommer från ett ord som betydde ’dagdriva’: låta tiden gå till ingen nytta. Det hade alltså inget med pengar att göra, och det är därför språkpoliser jämt protesterar mot uttrycket slösa pengar.

Va, gör de inte? Språkpoliser är så ologiska.

Det är inget konstigt att allmänspråket tar över ord från olika fält och ger dem nya betydelser. Tvärtom är det ett av de främsta sätten som språket utvecklas på, och också ett mycket uppskattat grepp inom poesin. Jag saxar lite Tomas Tranströmer:

… Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden.

Jag följde förvisso inte snacket så noga när Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur, men min fördom är att han inte kritiserades för taffligt ordval: ”stjärnbilder kan inte stampa!” Om ingen sade spendera tid till vardags hade Tranströmer hyllats för en sådan metafor, men när det används av folk i allmänhet är det tydligen fult och ska motarbetas. Som alltid osar språkpoliseriet av elitism.

Språkpoliser talar ofta om språkligt förfall, att svenskan tappar nyanser och blir fattigare när folk slutar göra skillnad på var och vart, eller själv och ensam. Men när folk lägger till nyanser, till exempel med spendera tid i stället för tillbringa, visa på i stället för visa eller döpa istället för namnge, då är det visst också förfall! Notera den gemensamma nämnaren ”folk”.

Med nya vanor behöver ord förnyas. Ett tydligt exempel är radera som i datasammanhang tagit ett kliv ifrån den gamla betydelsen ’skrapa bort’, men nyansskillnaderna är sällan så distinkta. Samtidigt har vissa tänkbara nyanseringar aldrig varit aktuella, som skillnaden mellan vi (’jag och du’) och vi (’jag och andra än du’), vilket jag hellre skulle se språkpolisen kämpa för. Nå, vi behöver förstås inte krysta in nyanser som inte kommer naturligt, men varför motarbeta de som gör det?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Det har blivit dags att skriva om världskartan igen

Sommarens stora förändringar i svenskan kom från andra länder. Inte i form av lånord, utan som exonymer. Exonym betyder ’namn utifrån’, som Gothenburg för Göteborg eller Ungern för Magyarország. I dag ska jag dock prata om Burma, Swaziland och Makedonien. Eller Myanmar, Eswatini och Nordmakedonien som de heter numer.

Både Burma och Myanmar är slappa stavningar av det inhemska namnet မြန်မာ. Den utländska stavningen Burma har hängt kvar sedan kolonialtiden, ända tills militärregimen 1989 bad omvärlden att förnya sig. Tyvärr hade omvärlden inte så stor respekt för usurperande diktaturer på den tiden, så i demokratins namn höll man kvar vid Burma. Sedan dess har landet blivit mer demokratiskt, och det har känts fånigt att hålla kvar den koloniala stavningen. Därför beslutade Mediespråksgruppen – som tar fram språkliga riktlinjer för alla stora medier i Sverige – att också använda Myanmar framöver.

Swaziland har länge lidit av samma förbannelse som Sverige: att ständigt förväxlas med Schweiz. Till landets 50-årsjubileum i år beslutade därför kungen att det internationella namnet skulle bli samma som det lokala Eswatini. Tyvärr har Swazilands kung inte mandat att bestämma över svenska språket, så än så länge säger vi Swaziland, men ge det tid så kanske det går samma väg som med Myanmar.

Myanmar och Eswatini var inga inhemska ändringar, men Nordmakedonien är i högsta grad en nordmakedonsk angelägenhet. Och grekisk. Makedonien är nämligen en region i norra Grekland, som tycker att staten Makedonien inkräktar på deras historia. Efter lång oenighet har länderna äntligen kommit överens om att staten ska byta namn till Nordmakedonien. Nu kanske vi slipper höra ”Former Yugoslav Republic of Macedonia” varje gång landet får poäng i Eurovision Song Contest!

Ett annat namn som låter krångligt i Eurovision är Czech Republic, som på hemspråket kallas Česko och på svenska Tjeckien. Här är det alltså engelskan som krånglar, och fler än en gång har tjeckerna själva föreslagit att det helt enkelt kan heta Czechia på engelska, men det verkar tyvärr inte ha fastnat. I Sverige har vi samma historia med Vitryssland, som vi inte vill kalla Belarus.

Det är förresten värt att nämna att orden Belarus och Ryssland har språkliga kopplingar till svenska Roslagen, sannolikt för att folken har sitt ursprung i den regionen.

Precis som att uttala personnamn rätt är det ofta mer respektfullt att använda inhemska namn på länder: samernas region bör kallas Sápmi och inte Lappland. Men att byta ut Ungern mot det inhemska Magyarország i svensk text skulle nog bara förvirra; när ett namn har historisk hävd är det helt enkelt inte så aktuellt att ändra på – om det inte samtidigt förknippas med förtryck.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Riksspråksuttalet som inte finns

Med ett riksdagsval runt hörnet är det inte konstigt att även Språksverige snackar mycket politik just nu. På Språkforum i april föreläste professor Olle Josephson om just detta, och samma månad släppte han boken Språkpolitik. Hans prognos är att frågan om svenskkrav och språktester för medborgarskap kommer brinna heta i valrörelsen, medan till exempel frågan om elevers kunskaper i främmande språk nog inte kommer få mycket utrymme.

Själv har jag funderat på hur språkpolitiken sett ut historiskt, och roat mig med en undersökning av Nämnden för svensk språkvård från mitten av 1940-talet. Den nystartade nämnden, som senare skulle komma att bli en del av Sveriges officiella språkmyndighet, prioriterade frågan om riksuttalet – de ville att alla skulle ha det bästa svenska uttalet.

Dagens språkvetare fnyser åt idén att vissa språkarter skulle vara bättre än andra, men på den här tiden fanns en övertygelse om att ”oren” svenska var skadlig. Alltså, man trodde bokstavligt talat att dialekter kunde skada halsen.

Tanken var säkert fin från början: om alla talade likadant skulle kommunikationen underlättas och alla skulle kunna hävda sig i samhället (dessutom skulle barnen slippa halsproblem!). Problemet var att ingen visste säkert vad som var det rikssvenskaste uttalet: man tänkte sig att det var vad bildade människor använde, men bildning var ingen garanti för att man alltid talade rent.

I vetenskapens namn frågade språknämnden därför landets svensklärare om vilka av elevernas dialektala drag som behövde motarbetas, och vilka som kunde tålas. De ville ju inte utrota dialekterna, så saker som Skånes skorrande r och Dalarnas accent var helt okej. Lustigt att bara de stereotypa dragen var okej medan alla detaljer som bygger upp dialekten skulle väck.

Svaren sammanställdes, komplett med tips på hur lärare kunde gå tillväga för att lära barnen tala rent. Tyvärr definierades aldrig det rena talet: nämnden hittade många saker som var orena, men att lära elever att inte använda vissa uttal är en annan sak än att följa mönstret för hur det ska vara. Problemet med att lära ut rikssvenskan är att den aldrig har existerat. Så än i dag har olika människor olika uttal, och dialektdragen hänger ännu kvar; mot vanan kämpar även lärarna förgäves.

Sedermera släppte man tanken på att rensa bort allt som skiljer sig från den obefintliga standardsvenskan, och accepterade i stället variationen. Skönt att ingen längre kräver att alla ska tala likadant för att platsa i samhället!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Mina damer, herrar, och alla däremellan och utanför!

Det kom in en språkspaning om ordet hen. Nu låter det som att jag kommer sparka döda hästar, men häng kvar. Spaningen gällde en konstruktion i stil med ”Mina damer och herrar och hen”, vilket frågeställaren tyckte lät helt galet. Jag håller med.

Problemet är förstås att hen är ett pronomen, medan damer och herrar är substantiv. Att säga ”mina hen” är lika besynnerligt som att säga ”mina vi” eller för all del ”mina hon”. Visst, det är inte omöjligt att använda pronomen substantiviskt, ungefär som ”blev det en han eller en hon?”, men det funkar väldigt sällan.

Avsikten är fin: att inkludera även de som inte är just damer eller herrar. Ett mindre problematiskt alternativ till ”mina damer och herrar” är ”kära publik” eller liknande. Det är fullständigt könsneutralt och omfattar alla tilltalade. Är problemet därmed löst?

Nja, ofta kan det ju finnas en anledning att markera vilka som finns i gruppen, för annars glöms de bort. ”Kära publik” innebär ett fullständigt osynliggörande av publikens grupperingar. Jämställt, absolut, men knappast inkluderande.

Personer som varken är damer eller herrar kallas icke-binära. Det är visserligen inte heller ett substantiv, men vi har en lång historia av att använda adjektiv som om de vore substantiv: vuxen, äldre, bekant och så vidare. För den som vill vara inkluderande fungerar alltså formuleringen ”mina damer, herrar och icke-binära”.

Men icke-binär är i och för sig inte ett oproblematiskt begrepp: det utgår ju från den binära, alltså tvådelade, könsuppdelningen som norm. Å ena sidan tar ordet avstånd från normen, å andra sidan kan det uppfattas som underordnat densamma. Det är som om ordet för kvinna skulle vara icke-man (detta är förresten bakgrunden till ordet kärring, som är bildat av karl). Att icke-binär dessutom är så långt, och relativt okänt, gör det än mer förståeligt att det inte används så ofta (och till exempel ersätts med det mer välkända hen).

Men vad gör väl det att ordet är problematiskt? Om de flesta icke-binära tycker att det är den bästa benämningen så bör den användas. Det finns många faktorer att ta hänsyn till när språk standardiseras, till exempel hur etablerad och accepterad en form är, och hur bra den passar in i systemet. Men när det gäller hur individer eller grupperingar ska benämnas så är det faktiskt de berörda som har tolkningsföreträde.

Slutligen en uppdatering i min jakt på svenskans längsta morfem, alltså det längsta ordet som inte är en sammansättning eller avledning. Själv föreslog jag palsternacka, men bland läsarförslagen fanns gallimatias. Färre bokstäver, men en hel stavelse längre! Har någon ett förslag med fler bokstäver och minst fem stavelser? Annars har vi nog en vinnare!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Vårt språk har magiska krafter

Språket är ett kommunikationsverktyg. Vi använder det för att utbyta information och lära oss nya saker, oavsett om det är smågrejer som hur vi firade nyår, stora saker som klimatförändringen eller pyttesmå grejer som hur strängar vibrerar för att hålla jättestora grejer som rumtiden i rörelse.

Men språket kan göra andra saker också. Alltså, verkligen göra saker. Det kallas performativa yttranden (performativ betyder ungefär ’som utför något’), där en språklig formulering i sig kan förändra verkligheten. Fast det är en läroboksbeskrivning som får dessa yttranden att låta som trollformler; riktigt så verklighetsförändrande är de ju inte. Eller?

Det typiska exemplet på performativa yttranden är ”jag förklarar er nu för äkta makar”. I och med det uttalandet har vigselförrättaren också faktiskt ”gjort” så att ett par blir gifta. Ska vi bli filosofiska så har ju ingenting egentligen hänt, men plötsligt får paret en annan syn på sig själva och ett annat bemötande från omvärlden. Utan dessa magiska ord skulle de kanske inte vara gifta i lagens ögon – eller sina egna.

Ett liknande exempel är ”jag lovar”, men yttranden behöver inte uttrycka sin egen funktion för att vara performativa. Faktum är att i vissa fall så försvinner funktionen om den uttalas. Att säga ”jag förolämpar dig!” uppfattas förmodligen inte som en förolämpning, men ”din fördömda luspudel!” har större chans att göra det. Det senare är alltså ett performativt yttrande, för det förändrar omvärlden genom att göra någon arg eller ledsen.

(Varsågoda att ersätta ”din fördöma luspudel” med valfri gräslighet för att stycket ovan ska få mer effekt.)

Alla yttranden behöver inte ha en uppenbar påverkan på omvärlden, utan kan vara så subtila att man själv inte tänker på dem. Ordet sjuksköterska får i allmänhet mottagaren att föreställa sig en kvinna, oavsett vem avsändaren faktiskt syftade på. Men uttrycket manlig sjuksköterska säger, förutom att sjuksköterskan är man, att manliga sjuksköterskor hör till ovanligheterna: annars hade det inte behövt specificeras. Även en femåring som aldrig hört uttrycket förr får samma bild, vare sig den stämmer eller inte.

Och på så vis är hela vårt språk performativt, för betydelsen och användningen av ord är ju inte fast och förutbestämd, utan något som språkgemenskapen kommer överens om. Varje språkligt yttrande är ett inlägg i debatten om hur språket ska vara, och sakta men säkert tillkommer nya ord och betydelser. Tillsammans skapar vi morgondagens språk.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Hur ser rikssvenskan ut?

Bemanningsföretaget Lernia lanserade nyligen en kampanj för att visa hur varierat det svenska uttalet faktiskt är. Ett meddelande läses upp av ett hopkok röster med olika dialekt och brytning; det hela låter som en person som byter dialekt mellan varje ord. Lernia kallar det hela för ”den nya rikssvenskan”, ett ganska stort anspråk med tanke på att det inte finns en levande människa som pratar på det sättet.

Fast vad är ”rikssvenska” egentligen? Och hur många är det som pratar det? De flesta har väl någon form av regionala drag i sitt språk – alla är vi ju uppvuxna någonstans. Man kan tänka sig att rikssvenska är det som talas mest i nationell tv och radio, och det kanske ligger något i det. Men jämför vi individuella tv- och radioröster så märker vi snabbt tydliga skillnader mellan deras personliga dialektdrag. Det är nästan som att ingen riktigt pratar rikssvenska; snarare som att rikssvenskan är ett imaginärt mellanting mellan alla svenskars språk.

Precis som Lernias ”nya” rikssvenska, alltså. Skillnaden är att i Lernias variant har man blandat dialekters unika drag, medan den ”riktiga” rikssvenskan mest är en blandning av gemensamma drag (med preferens för uppländska och sörmländska mål).

Rikssvenskan, eller standardsvenskan som den hellre kallas, är en dialekt utan regional anknytning. Alla har en uppfattning om hur standardsvenskan låter, men ingen talar den fullt ut. Och det går inte heller att göra en objektiv lista över standardsvenska drag och undersöka vem eller vilka som ligger närmast. Förutom de smärre logistiska otympligheterna så har olika personer nämligen olika uppfattning om standardsvenskans exakta specifikationer. Vissa säger att ”denna” är mer standardsvenskt än ”den här”, och andra säger tvärtom; vem skulle skriva listan?

En sak som i stor utsträckning påverkar vår uppfattning om standarden är skriftspråket. Det språk vi möter i professionella texter följer vissa skrivregler och är mer enhetligt än talet. Därför försöker somliga prata som man skriver, något som länge ansetts obildat, men när många gör det så får det status. Och det är just vad standardsvenskan är: status. Det är därför alla eftersträvar den, och det är därför vi är skeptiska mot folk med påtaglig dialekt eller brytning.

Och därför har Lernia sin kampanj. Ju mindre standardenligt man talar, desto större risk löper man att väljas bort av potentiella arbetsgivare, oavsett sina kompetenser. Det är inte fråga om begriplighet, utan personer som talar fullt förståelig svenska kan väljas bort för att de uttalar till exempel a, u och r lite annorlunda. Vi kan lära oss mycket om våra språkliga föreställningar av Lernias budskap: kompetensen sitter inte i uttalet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.