Rubriken börjar med förkunskap – sedan kommer nyheten

Läsaren Roger ställde en fråga om hur man formulerar nyheter. Det kan väl inte heta ”En man blev skjuten i Söderhamn”; Söderhamn är ju inte en kroppsdel! En rimligare ordföljd är väl ”I Söderhamn blev en man skjuten ”? Nja, det korta svaret är att båda meningar är lika korrekta. De flesta som hör  eller läser nyheten förstår att det rör sig om en plats och inte en kroppsdel, oavsett ordföljd.

Om två ordföljder är lika korrekta, väljer journalister bara enligt slump och smak då? Nej, det handlar om vilken information de vill lyfta fram. I svenska och många andra språk placerar vi principmässigt förkunskapen först i meningen. Den nyhetskälla som skriver ”I Söderhamn blev en man skjuten” vill alltså att läsaren först ska känna till platsen; kommer nyheten i en lokaltidning kan det till och med vara underförstått.

Principen att sätta förkunskap först går att vända på: vi sätter den främmande informationen sist. I det här fallet är själva nyheten att någon blivit skjuten, och därför kommer det sist. Men det går att värdera händelser eller vinkla nyheten på olika sätt. Visst kan orten vara underförstådd om tidningen är Söderhamnsnytt, men man kan också resonera tvärtom: skjutningar är vardagsmat, men att någon skulle skjutas i fridfulla Söderhamn av alla ställen är verkligen uppseendeväckande. Då är det bättre med den första meningen: ”En man blev skjuten i Söderhamn”.

Det som står allra först i den här meningen är ”en man”, så mannen lär vara relevant förkunskap. När  en nyhetsartikel börjar på det sättet kan vi ana att den tar offrets vinkel: det som står först blir artikelns huvudtema (fast i så fall skulle tidningen nog också berätta mer än bara ett kön). En till möjlighet är att göra skjutningen till tema, men då blir det knepigare att formulera en grammatiskt fullständig mening. Om vi däremot inte kräver att meningen ska vara fullständig kan vi få till massa olika formuleringar och vinklar, och då är vi inne på rubrik- och löpsedelsspråk: ”Skjutning i Söderhamn – en skadad”. Här markeras gränsen mellan förkunskap och nyhet med ett tankstreck.

Olika sammanhang kräver att informationen formuleras olika, beroende på vad som är viktigt för läsarna och lyssnarna, men journalister kan göra olika bedömningar. I rubriker är tankstrecket en väldigt stark markör för att det som kommer före är förkunskap och tema, och att det som kommer efter är själva nyheten eller förvecklingen. Därför irriterar sig många på tankstreck i rubriker; den som värderar informationen annorlunda tycker att tankstrecket gör rubriken överdriven eller missvisande. Rådet är att vara sparsam med tankstrecken, fast å andra sidan: en galen rubrik är ju mer minnesvärd än en alldaglig!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Tankstrecket siar om en spännande framtid

Den 22 mars, på självaste grammatikdagen, fick jag det tråkiga beskedet att kultursidan lägger ner språkkrönikan på grund av bristande läsarintresse. Det betyder att jag i och med denna krönika tyvärr måste sätta punkt i Arbetarbladet, men först ska vi hinna med en utsvävning om ett helt annat skiljetecken.

Tankstreck ockuperar mina tankar just nu, vilket kan bero på att jag gör en studie om tecknet, och eftersom tiden är knapp vill jag bjuda på en första inblick. Tankstreck är ett långt streck – så här – som kan användas för att utöka en färdig mening med en vidareutveckling eller ett tillägg, till exempel en bisats. I princip ersätter tankstreck andra skiljetecken – parenteser i förra meningen, kolon i denna och semikolon i nästa.

I februari skrev jag att skrivreglerna för skiljetecken behöver uppdateras – för tankstreck är detta särskilt tydligt. Skrivreglerna anger att tankstreck markerar paus, vilket är märkligt eftersom det inte finns pauser i skriven text. Och om det finns pauser i texten måste väl i princip alla skiljetecken markera paus! Vad gör tankstreck unikt?

Enligt skrivreglerna markerar tankstreck att det som följer är anmärkningsvärt. Det stämmer ofta för tidningsrubriker: före tankstrecket kommer nyhetens tema, och efter kommer den oväntade förvecklingen, det som ger nyhetsvärde. Men så ser det väldigt sällan ut i vanlig brödtext – som den här krönikan. Det är rimligt, för tankstrecket gör ju inte texten oväntad; rubriker råkar bara vara uppbyggda så att det intressanta kommer sist.

Nej, i stället verkar tankstreck dela upp långa meningar så de blir lättare att läsa, särskilt om de redan innehåller flera andra skiljetecken. Det handlar inte om att dela upp en mening i mindre bitar, utan om att avskärma en mindre viktig del från meningen (eller skilja två delmeningar från varandra). Den mindre viktiga delen kan finnas i meningens början eller slut, eller inskjuten mitt i, men principen är alltid densamma: det som tankstrecket avgränsar kan plockas bort, och kvar blir ändå en grammatiskt komplett mening.

Det finns mer att säga om tankstreck, och så oändligt mycket om svenska och språk i allmänhet att jag inte vet hur jag ska sluta. Och därför tänker jag trots allt inte sätta punkt i och med den här krönikan, utan bara ett tankstreck. Det må markera en paus i läsningen, men jag hoppas att den framför allt markerar gränsen mellan en bisats i språkkrönikans liv, och något mycket viktigare – något riktigt oväntat!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Lita inte på skrivregler som sett likadana ut i alla tider

Skriver du på jobbet? Då kan du inte använda skiljetecken hur som helst, utan bör följa vissa rekommendationer. Svenska skrivregler är klassikern, med anrika regler som nedärvts under 200 år. Men har inte tecknen, och vår kunskap om dem, förändrats under den tiden? Jo, och därför är det tur att Siv Strömquist och Morfem förlag ger ut en ny upplaga av Skiljeteckensboken.

Skiljeteckensboken publicerades första gången 2013. Åren därpå märktes ett uppsving i vetenskapliga studier på skiljetecken, ett ämne som annars förbisetts i forskningen, och boken blev följaktligen snabbt omodern. Häromveckan kom så den andra upplagan, med nya avsnitt, uppdaterade råd och skärpta anvisningar. Siv Strömquists historiska utblickar ger nya perspektiv på tecknen, och gör boken till mer än bara en nischad Svenska skrivregler. Många utblickar bromsas dock in för cirka tvåhundra år sedan, när skiljetecknen ”stabiliseras”.

Ja, framför allt är det väl skrivreglerna som slutar förändras, inte tecknen själva. När handböcker upprepar samma skiljeteckensregler år efter år verkar det som att allt som går att säga om tecknen redan sagts – därav det svala forskningsintresset. Det kanske stämmer att även tecknen är konservativa, men att därför inte studera dem är som att sluta studera fysik bara för att naturlagarna minsann varit desamma i alla tider, och det medför att skrivreglerna sällan bygger på vetenskap.

Skrivregler rabblar gärna upp användningsområden för skiljetecknen, men tecknen används på väldigt många sätt, så av pedagogiska skäl nöjer sig de flesta handböcker med de vanligaste. Strömquist går ett steg längre och får med sådant som andra valt bort eller missat, och kompletterar sin lista med att beskriva tecknens betydelser, så läsaren själv ska kunna avgöra när de passar. Men att Strömquist ofta anger att reglerna naturligtvis är glasklara hjälper knappast den som är osäker efter åratal av ofullständiga regler.

Ett problem hos skrivhandböcker är att de alltid utgår från skiljetecknen: du har ett tecken, och det placeras in si eller så i texten. När vi skriver är processen den motsatta: du har en text, och där behövs det ena eller andra tecknet. Därför är det trevligt att Skiljeteckensboken har ett avsnitt som utgår från skrivperspektivet, men avsnittet är kort och reder bara ut enstaka tveksamheter, som valet mellan kolon och semikolon. Det är ett försiktigt steg i rätt riktning, och jag hoppas på ett stort kliv i nästa upplaga; det är en förnyelse som alla skrivregler behöver.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Jakten på ditt riktiga namn

Varje dag påminns du om det. Namnet. Du får en etikett varje gång någon pratar med dig, när du loggar in på datorn eller hämtar posten. Men som många etiketter samhället satt på dig är den här feltryckt, och hur gör du för att hitta rätt? En pilotstudie vid Uppsala universitet har sökt svar.

Du heter kanske Ellinor. Eller Nastasja, Halima, sannolikt något helt annat. Men det är inte du; namnet berättar en historia som du inte är del av, som att folk pratar med en annan människa och förväntar sig att du ska svara. Så vad är ditt namn? Kanske ”Loppan”, som dina kompisar ibland kallar dig? Kanske ”Noel”, som han i din favorit-tv-serie? Kanske dina föräldrar vet; kanske måste du ställa den laddade frågan

– Vad skulle jag hetat om jag inte var tjej?

Och kanske tycker de inte alls att den är laddad, utan börjar minnas gamla förslag. Och där, mitt i haglet av personer som aldrig blev till, hör du

”Elis”.

Det är ju ditt namn. Tänk att du aldrig vetat om det förut.

Förnamnet är ofta en stor del av identiteten. Du blir ditt namn; en Ethel växer in i andra förväntningar än en Ahmed. Men för många transpersoner, alltså personer vars kön inte stämmer med det de tilldelades som barn, ställer namnet orimliga krav. Och att välja ett nytt är inte alltid lätt. Ska du ta ett som känns bekant? Eller ett olikt, för att komma ifrån den du aldrig var?

En enkätundersökning till transpersoner, utförd av mig och Carin Leibring Svedjedal, tyder på att det nya namnet mer sannolikt har något gemensamt med dödnamnet – det som väljs bort. Det kanske börjar på samma bokstav, är samma namn i maskulin form, eller bara har samma ursprung. Könskopplingen är förstås också viktig; många vill markera sitt kön med namnet, men lika många väljer hellre ett neutralt. Här finns klassiska alternativ som Kim och Robin, men också ovanliga som Pom eller Deme. Det kan vara befriande att få definiera sitt namn i stället för tvärtom.

Eller så kan du göra som Elis, som är icke-binär men valde ett killnamn för att kompensera att hen ofta uppfattas som kvinna. Namnet är inte perfekt, men Elis gillar att det inte låter lika typiskt manligt som till exempel Erik eller Karl. Det går alltså en skala mellan manligt och kvinnligt, både för namn och kön. Och det här är krångligt för traditionell språksociologi, som vill kategorisera som antingen det ena eller andra. Forskningsfältet är inte anpassat efter den komplexa verkligheten, och studier som denna är ett viktigt steg i att göra forskningen mer inkluderande – för alla.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vi har så mycket att lära oss av Pokémon

I maj skrev jag att det sällan finns någon naturlig koppling mellan ett ord och det betecknade, undantaget namn på ljud. Samma vecka som den texten gick i tryck anordnades den första konferensen om ”pokémonastik” i Tokyo, och hur oseriöst det än låter kan mycket som presenterades där utmana idén om språkets godtycklighet.

Ordet pokémonastik är en sammansättning av Pokémon och onomastik, alltså namnforskning. Föredragen handlade därmed (främst) om forskning på Pokémonnamn, och varför lägger seriösa namnforskare tid på det? Jo: det finns strax över 800 olika Pokémon (än så länge), så materialet är relativt stort; namnen är översatta till många språk, så det går att göra mellanspråkliga jämförelser; och kanske mest spännande är att alla Pokémon har förbestämda värden, så det går att värdera och kategorisera namnen.

Förnamnsforskare har hittat på ett sätt att beräkna ett namns ”könsvärde” baserat på dess struktur. Till exempel har kvinnonamn i allmänhet fler stavelser än mansnamn, så ett namn med många stavelser får höjt feminint värde. Men detta är en ostabil värdering som skapats för att forskare ska kunna sätta in en komplex värld i prydliga tabeller.

Hos Pokémon finns redan prydlig statistik tillgänglig, som ett viss monsters styrka och snabbhet, vikt och storlek, utvecklingsstadium med mera. Tänk vad lämpligt om också människor föddes med sina etiketter synliga, så samhället inte skulle behöva envisas med att kategorisera alla!

Forskarna har alltså letat mönster mellan Pokémonnamnen och dessa värden. En studie visar att Pokémon som är starkare, tyngre och mer utvecklade har längre namn och fler hårda ljud, som b d g v z, både i engelskan och japanskan. Om vi bara tittar på de engelska namnen (som används även i Sverige) har små Pokémon ofta höga vokaler i namnet, medan stora Pokémon ofta har låga. Däremot finns inga tydliga egenskaper som kan förknippas med kön(sfördelning), till skillnad från hos människor.

Betyder detta att vi alltid ger långa namn till stora varelser och föremål? Nej, men pokémonastiken kan fortfarande lära oss något om verklighetens namngivning. Forskarna bakom studien menar att vi med namnen markerar egenskaper som är relevanta för att klara sig, eller överleva: i Pokémon-spelen är målet att besegra motståndare och komplettera sin samling, och för det behövs starka och utvecklade monster. I verkliga livet är målet (tydligen) att yngla av sig, och då är kön en viktigare faktor än styrka. Undrar hur denna slutsats skulle kunna utvecklas av jämförelser med varumärkesnamn eller ortnamn!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Riksspråksuttalet som inte finns

Med ett riksdagsval runt hörnet är det inte konstigt att även Språksverige snackar mycket politik just nu. På Språkforum i april föreläste professor Olle Josephson om just detta, och samma månad släppte han boken Språkpolitik. Hans prognos är att frågan om svenskkrav och språktester för medborgarskap kommer brinna heta i valrörelsen, medan till exempel frågan om elevers kunskaper i främmande språk nog inte kommer få mycket utrymme.

Själv har jag funderat på hur språkpolitiken sett ut historiskt, och roat mig med en undersökning av Nämnden för svensk språkvård från mitten av 1940-talet. Den nystartade nämnden, som senare skulle komma att bli en del av Sveriges officiella språkmyndighet, prioriterade frågan om riksuttalet – de ville att alla skulle ha det bästa svenska uttalet.

Dagens språkvetare fnyser åt idén att vissa språkarter skulle vara bättre än andra, men på den här tiden fanns en övertygelse om att ”oren” svenska var skadlig. Alltså, man trodde bokstavligt talat att dialekter kunde skada halsen.

Tanken var säkert fin från början: om alla talade likadant skulle kommunikationen underlättas och alla skulle kunna hävda sig i samhället (dessutom skulle barnen slippa halsproblem!). Problemet var att ingen visste säkert vad som var det rikssvenskaste uttalet: man tänkte sig att det var vad bildade människor använde, men bildning var ingen garanti för att man alltid talade rent.

I vetenskapens namn frågade språknämnden därför landets svensklärare om vilka av elevernas dialektala drag som behövde motarbetas, och vilka som kunde tålas. De ville ju inte utrota dialekterna, så saker som Skånes skorrande r och Dalarnas accent var helt okej. Lustigt att bara de stereotypa dragen var okej medan alla detaljer som bygger upp dialekten skulle väck.

Svaren sammanställdes, komplett med tips på hur lärare kunde gå tillväga för att lära barnen tala rent. Tyvärr definierades aldrig det rena talet: nämnden hittade många saker som var orena, men att lära elever att inte använda vissa uttal är en annan sak än att följa mönstret för hur det ska vara. Problemet med att lära ut rikssvenskan är att den aldrig har existerat. Så än i dag har olika människor olika uttal, och dialektdragen hänger ännu kvar; mot vanan kämpar även lärarna förgäves.

Sedermera släppte man tanken på att rensa bort allt som skiljer sig från den obefintliga standardsvenskan, och accepterade i stället variationen. Skönt att ingen längre kräver att alla ska tala likadant för att platsa i samhället!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Ett missförstått favoritskiljetecken

Vissa menar att det är lika bra att sluta upp med det onödiga tecknet, andra tycker att det är höjden av stil – åtminstone så länge det används rätt. Men enligt Språkrådet är felanvänt semikolon ”antagligen det enskilt vanligaste regelbrottet i dagens texter”. Samtidigt räcker deras rekommendationer uppenbarligen inte till för att det ska bli rätt. Varför är det så?

Frågan om hur semikolon ska används återkommer med jämna mellanrum. Inget annat skiljetecken röner så stor osäkerhet, och även hos språkpolisen gör sig frustrationen påmind: ”Hur svårt kan det vara att bara följa reglerna?” Inte alldeles lätt, ska det visa sig. Jag har studerat hur bruket av semikolon ser ut, och i Svenska skrivregler, som ges ut av Språkrådet, står det att tecknet i sin huvudfunktion ska användas

  1. mellan två huvudsatser
  2. för att markera ett nära samband mellan satserna
  3. när man tycker att komma är för svagt och punkt för starkt

Eller i sin specialfunktion

  1. för att skilja grupper åt i uppräkningar

Min upplevelse är att när folk får höra dessa råd så svarar de med ett ”jahaaaa” och återgår sedan till att använda semikolon precis lika fel som innan. I stället för att skylla på språkbrukarna vill jag dock rikta blicken mot Språkrådets rekommendation.

Det första kriteriet är ganska tydligt, i alla fall för den som har koll på vad en huvudsats är, men på punkt två kan man bli lite fundersam. Vad för samband? Alla meningar i en text hör väl ihop på något sätt, så var går gränsen för när semikolon är motiverat?

På tredje punkten havererar rekommendationen. Hur svagt är egentligen ett komma? Hur stark är en punkt? Och vadå ”tycker”, alla tycker väl olika? Språkkänslan bygger på våra erfarenheter av språket – men semikolon används fel oftare än det används rätt, så hur kan känslan för semikolon vara något att lita på?

Rekommendationerna om skiljetecknens styrka stammar från en tid när den skrivna texten bara var en representation för talet, och interpunktionen alltså markerade pauser. Men skriftspråket har utvecklats sedan den tiden: i dag är det mer än bara ett retoriskt hjälpmedel, och skiljetecknen har framför allt grammatiska funktioner som inte har med styrka att göra.

Språkrådets första anvisning är grammatisk: semikolon ska bara användas mellan huvudsatser. Men i avsnittet om kommatecken avråder Språkrådet från komma mellan huvudsatser – så varför jämför de semikolon med kommatecken? Om vi måste jämföra kan vi väl hålla oss till något som faktiskt kan sammanbinda huvudsatser.

Vad sägs om konjunktioner?

Konjunktioner binder ihop två huvudsatser (eller andra grammatiska enheter med sinsemellan lika värde) precis som semikolon. Men dessa bindeord knyter inte bara ihop enheterna; de visar också hur enheterna betydelsemässigt förhåller sig till varandra. Kan semikolon ha en liknande funktion?

Jag valde att titta på hur semikolon användes i en korpus av tidnings- och bloggtexter från året innan, 2013. Hur väl stämde användningen överens med Språkrådets anvisningar, respektive med konjunktionernas funktioner?

Det enda Språkrådet med säkerhet kan säga om semikolon är att de inte ska förväxlas med kolon. Mycket riktigt hände just det – i 42 % av fallen i nyhetstexter och hela 76 % i bloggtext. Men utifrån de semikolon som faktiskt följer rekommendationerna går det ändå att hitta mönster för tecknets funktion och användning – utan Svenska skrivreglers koppling till retorisk styrka eller subjektivt tycke.

I undersökningen kom jag fram till detta: semikolon kan ersätta de samordnande konjunktionerna förty och , men också ochsamtmenfast eller utan, mellan huvudsatser. Exakt när det fungerar att använda semikolon beror på vilken konjunktion som avses, men också på meningens innehåll. Till exempel används semikolon nästan aldrig om något huvudord återkommer i båda satser (få skriver ”Jag tycker bra om honom; jag tycker han är snäll”, men det verkar gå bra med ”Jag tycker bra om Jocke; han är snäll”). Den enda konjunktion som semikolon inte ersätter i vanliga fall är eller. I sin specialfunktion står det dock mellan led i uppräkningar där komma skulle missuppfattas, och där blir dess betydelse och funktion ju densamma som antingen och eller eller, som skrivs ut före det sista ledet.

Semikolonets motståndare tycker att semikolon är ”otydligt”, ”överflödigt” och ”pretentiöst”. Samtidigt röstade Språktidningens läsare fram semikolon som sitt favoritskiljetecken hösten 2013. Oavsett vad vi tycker kan vi inte förbjuda semikolon; det skulle bland annat innebära att alla landets tangentbord måste brännas på bål. Och vad tjänar vi i slutändan på att minska vår redan begränsade skiljeteckenuppsättning?

Visst kan man kalla semikolon överflödigt; det går ju lika bra att använda konjunktionen som semikolonet ersätter. Det skulle dessutom minska tvetydigheten i meningar som ”Maria har svårt att gå; hon ramlade i trappan i går.” (Har hon svårt att gå för att hon ramlade i trappan, eller ramlade hon i trappan för att hon har svårt att gå?) Men att ett språkligt element fyller samma funktion som ett annat betyder inte att vi borde förbjuda det. I så fall vore ju frågetecken helt onödiga, eftersom frågor även markeras med ordföljd. Och de flesta skribenter som eftersträvar tydlighet skulle nog välja att utelämna eller omformulera en oklar mening. Annat gäller i skönlitteratur, där flertydighet kan vara önskvärd!

Som ett någorlunda ovanligt skiljetecken har semikolon också fått rykte om sig att vara pretentiöst. Att semikolon står för ett formellt, skriftligt språkande och på sin höjd används för att visa hur duktig man är som hanterar detta ofta felanvända skiljetecken. Men semikolons funktion är inte formell och skriftspråkspräglad, utan reflekterar något vi ofta gör i talet, nämligen att utelämna konjunktioner. Att det finns en skriftspråklig markering för utelämnad konjunktion är inte konstigare än att apostrofer markerar utelämnade fonem, som i ”tro’t om du vill”.

Förra året släppte Språkrådet en ny upplaga av Svenska skrivregler, där de öppnar för att semikolon inte bara behöver användas mellan huvudsatser. Det borde innebära att tecknet även kan ersätta subjunktioner som medaneftersom och för att, kanske till och med adverb som dessutom – men exakt hur det används i de här sammanhangen behöver studeras närmre. Och även om rekommendationen om semikolon har fräschats upp så är de gamla oklarheterna tyvärr kvar och förvirrar; så länge de finns i skrivreglerna kommer det nog dröja innan felanvändningen upphör.

Den här texten är en bearbetning av en text som ursprungligen publicerades i Gefla Högtryck.


Enklare rekommendationer för semikolon

  1. Semikolon kan oftast ersätta konjunktionerna för, ty eller mellan satser
  • Jag tycker bra om Scandic; det är ett spännande bolag.
  • I debatten har Holm ingen framgång; det blir inget löfte om en förhandlingsplan.
  1. Semikolon kan i vissa fall ersätta konjunktionerna och, samt, men, fastutan, eller subjunktionerna för atteftersommedan mellan satser
  • Flygvapnet bombade presidentpalatset; tusentals människor fängslades och dödades.
  • Det är inte detta som är fascism; sådant kan komma från annat …
  1. Semikolon kan ersätta komma i uppräkningar där komma kan missuppfattas, eller det uppräknade redan innehåller komma
  • De kunde antingen sitta och vänta i fem timmar på att bli hämtade; gå till stationen, försöka få tag i en biljett och ta tåget eller ställa sig vid landsvägen och hoppas på lift.
  • Teamet består av agent Grant Ward, specialutbildad i stridsteknik och spionage; agent Melinda May, pilot och kampsortsexpert; agent Leo Fitz, extraordinär ingenjör; agent Jemma Simmons, geniförklarad biokemist, samt nybörjaren Skye som är en lovande hacker.

Denna krönika är reklam för läsning

Den senaste tiden har forskningen vid Lunds universitet producerat lacknafta att hälla på skoldebatten, i form av studier om ungas ordförståelse respektive skrivförmåga. Siffrorna upprör, och visst är det viktigt att ha bra ordförråd och skrivfärdighet, inte minst av demokratiska skäl. Frågan är vad man menar med ”bra”.

Ordstudien jämförde resultat på högskoleprovets orddel. Fler unga vet vad patriarkat betyder nu än förr, och allt färre vet vad kulvert betyder. Ur demokratisk synpunkt är det inga problem (somliga verkar orimligt upprörda över att unga inte vistas i kulvertar längre). Däremot sjunker medelpoängen för unga, men är stabil hos äldre. Betyder inte det att unga får sämre ordförråd? Nej, det betyder att de nationella proven konstrueras av äldre personer, som bevisligen har ett annat ordförråd.

Textstudien granskade ett gäng förstaårsstudenttexter som bedömts problematiska. De goda nyheterna är att 80 % av dessa blev godkända. De dåliga nyheterna är att 20 % inte blev det – och några skriver inte ens på korrekt svenska. Nu ska vi komma ihåg att det här gäller de problematiska texterna, som i sin tur utgjorde mindre än en tiondel av den totala mängden. Knappa 2 % är inte så farligt, och det här är ju till stor del nybörjarstudenter: nog kan de lära sig av sina misstag?

Högskolan är en gammaldags institution; om dagens ungdom får det svårare är det för att de måste anpassa sig till en föråldrad högskola. Och det är tyvärr svårt för högskolan att ständigt förnya sig och vara poppis bland kidsen, till exempel genom att uppdatera gammal kurslitteratur om och om igen.

Språklagen säger att myndigheter måste kommunicera enkelt och begripligt – inte med högskoleprovsord – just för att alla i samhället ska förstå. Men det är ju ändå nödvändigt att behärska några svåra ord för att kunna uttrycka sig exakt, särskilt vetenskapligt, och att skriva begripliga texter kräver också en alldeles speciell träning. Men borde inte högskolan hjälpa till att tillhandahålla den?

Lärarnas uppgift är inte att undervisa i hur man använder alla ord som finns, utan att vägleda elevers utbildning och med svårmod underkänna de som inte lever upp till kraven. Räcker inte det kanske Skolverket måste höja kriterierna för godkänt betyg? Oavsett är det enda vi kan begära av eleverna att läsa. Läs, läs, läs, för det är så du möter nya ord och ser hur bra texter är skrivna.

Nästa steg är förstås att ifrågasätta läsnormen, men jag har inga bra argument som talar emot läsning. Har ni?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Sanningen om språkpoliser, och vad vi egentligen tycker om dem

Härommånaden kom nyheten att språkpoliser, enligt en studie, är mindre trevliga än personer som väljer att inte spy galla över sina medmänniskors språkliga misstag. Det kanske inte kommer som en överraskning, men det är väl skönt att få det bekräftat av vetenskapen.

Studien gick ut på att testpersoner fick läsa svar till en påhittad bostadsannons, somliga med språkfel och somliga utan. Sedan fick de svara på frågor om hur de uppfattade avsändaren och om de kunde tänka sig att hyra ut rummet. Mycket riktigt: de som läste språkfelsfyllda texter uppfattade ofta avsändaren som mindre intelligent och mindre pålitlig, och var förstås inte så sugna på att dela lägenhet.

Det här är inga nyheter, utan tidigare studier har gett samma resultat: stavfel är osexigt. Forskarna fortsatte med att leta skillnader i hur olika grupper uppfattade språkfelen. Reagerade gymnasiegrabbar annorlunda än professorstanter? Svaret blev nej: det fanns inga samband. Men forskarna gav inte upp, utan gav sina testdeltagare ett ark till, den här gången med klassiska personlighetsfrågor.

De fick napp. Testpersonernas omsorgsfullhet, öppenhet för nya upplevelser samt sympati för medmänniskor hade tydliga samband med och deras uppfattning av olika språkfel. De flesta testpersoner lade märke till språkfelen, men det skulle krävas en rätt obehaglig typ för att låta några snedsteg på tangentbordet krascha hela kontraktet innan det ens skrivits under.

Vad lär vi oss av den här historien? Jo, att det kan vara hög tid för lite självrannsakan. Om du vet med dig att du är språkpolis – även om du är det för att du bryr dig om språket och bara vill hjälpa till – så är risken stor att folk också uppfattar dig som en otrevlig skitstövel. Det gäller inte bara när du kommer med oönskade rättningar, utan kan vara ett genomgående drag i din personlighet. Naturligtvis gäller det inte alla, men resultaten ger klara besked: språkpoliser är mer sannolikt osympatiska, obetänksamma och – framför allt – det personlighetsdrag som allra tydligast hörde ihop med språkpoliseri: introverta.

Vänta här nu. Introverta? Ge mig ett ögonblick …

Hahaha, jag ber om ursäkt, kära läsare. Den här studien är helt klart propaganda, betald av extroverta, för att förtala oss inåtvända medborgare. Nej, studien ska naturligtvis tolkas som att vi introverta är mycket noggranna och gedigna i vår läsning. Visst lägger vi märke till stavfelen, men det betyder inte att vi klankar ned på avsändaren – och gör vi det så är det bara för att vi bryr oss om språket och vill hjälpa till. Den här studien visar att introverta är klyftiga människor som är mottagliga för intryck och har stor detaljkänsla. Japp. Här behövs ingen som helst självrannsakan.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Språkpoliseri och social missanpassning

Härommånaden publicerades en språksociologisk studie som tyder på att personer som retar sig på språkfel ofta är mindre sympatiska eller mindre öppensinnade än andra. Kanske inte så förvånande, men många tyckte i alla fall det var skönt att få vetenskapligt bevis för att språkpoliser är skitstövlar.

I den amerikanska studien fick en blandad skara människor läsa påhittade mejlsvar till en påhittad bostadsannons på nätet: några med stavfel, några utan. Testpersonerna tyckte överlag att de som hade gjort fel verkade mindre intelligenta och mindre pålitliga, och var mindre villiga att hyra ut rummet till dem. Den andra delen av studien var ett personlighetstest, och här blev det spännande: de negativa bedömningarna hade tydliga kopplingar till vissa personlighetsdrag.

Forskarna har naturligtvis inte räknat på testpersonernas ”skitstövel”-nivå, men som läsare kan vi konstatera att de som störde sig mest på språkfelen också visade mindre önskvärda egenskaper i personlighetstestet. Sammantaget är de mindre överseende med sina medmänniskor, mindre öppna för nya upplevelser och mindre utåtvända och sociala.

(Eftersom jag själv är inåtvänd tänkte jag först ta illa upp, men sedan kom jag på att jag tjänar pengar på att rätta språkfel.)

Det finns många anledningar till språkpolisers beteende. De vill bara hjälpa folk, de vill gynna språkets utveckling, de vill känna sig lite duktiga … och somliga struntar i all anständighet och erkänner stolt att de hellre blir hatade än låter stavfel gå okritiserade. Även om det är svårt att ändra sina åsikter om språkfel så kan man åtminstone hålla dem för sig själv, för det sociala umgängets skull.

Men! De sociala reglerna gäller åt andra hållet också. Språkfel säger inte så mycket om skribentens intelligens eller pålitlighet (du har säkert goda och kloka vänner som inte är så noga med stavningen på nätet). Men om vi väger mellan två kandidater som verkar lika bra, så väljer vi hellre den som har ett välvårdat språk.

Alltså förstår vi att vi måste vårda vårt eget språk också, för att inte själva verka sämre än någon annan – till exempel när vi skriver ansökningar. En felskrivning är som att ha på mössan vid matbordet: den gör egentligen ingen skada, men det är ofint att inte ta bort den, för vi har (godtyckliga) regler som säger så. Den som låter den vara kvar behöver inte vara ointelligent och opålitlig, men saknar kanske lite social medvetenhet. Och det kan vara en nog så stor varningsklocka om det är någon du ska dela lägenhet med.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.