Har du träffat min kära kompis Mello?

När jag påbörjar den här krönikan har Melodifestivalen precis avgjorts (fel låt vann, men jag är inte bitter), så jag vill skriva av mig lite. Det går säkert att säga mycket om Mello i en språkkrönika, men jag vill prata om just smeknamnet Mello. Vad kommer det från? Hur har det dykt upp?

Det uppenbara svaret är att det är en förkortning av Melodifestivalen, enligt samma princip som att jag får smeknamnet Alex, eller att en Jan blir Janne. Eller vänta här nu, Janne är ju inte en förkortning, så hur kan det följa samma princip? Nu när jag tänker på saken är det ganska märkligt med ett smeknamn som blir längre; hela poängen är ju att det ska bli kortare.

Nja, det är faktiskt inte riktigt det som är poängen, även om det är en uppenbar fördel med smekformer av jättelånga namn som Melodifestivalen. Grejen med smeknamn verkar vara att de är två stavelser långa, oavsett hur långt ursprungsnamnet var; det kan innebära förkortning, förlängning eller varken eller (som när Susanne blir Sussie).

Den uppmärksamma läsaren noterar att Mello och Alex inte heller följer exakt samma princip: Mello får ju en extra bokstav. Det här beror på att l-ljudet förlängs i uttalet. Prova att börja säga ”Melodifestivalen”, men avbryt dig efter ”Melo-”; det låter inte likadant som ”Mello”. Men i själva verket förlängs l-ljudet i Alex också, så rimligen borde det stavas Allex (eller Alleks, men nu tar vi ett steg i taget). Kort sagt följer Mello reglerna för ett klassiskt svenskt smeknamn, till och med bättre än vad vissa smeknamn (som mitt) gör!

Smeknamnet Mello dök först upp i offentligheten under 2006, och sedan växte det rejält under de följande åren, tills SVT själva plockade upp ordet. Att det blivit så populärt har säkerligen till del att göra med att det följer smeknamnsreglerna, så det låter som att vi pratar om en god vän.

Smeknamnsreglerna beskrevs av språkforskaren Tomas Riad för knappt tjugo år sedan, men precis som vi kan följa grammatiska regler utan att känna till dem har vi kunnat hitta på smeknamn utan att reglerna funnits på papper. Och även om Mello känns som en god vän så blir det aldrig riktigt en bästis, för det missar en smeknamnsregel: det slutar på o (vilket bara är okej om första vokalen är u eller o, som i Lollo). Hade Melodifestivalen varit en person hade vi förmodligen försökt kalla hen för Melle eller Mellen (Mellan och Mellis hade funkat, men betyder något annat). Detta visar att Mello trots allt bara är en folklig förkortning, och inte ett smeknamn, men i framtiden kanske programmet förnyas till allas vår bästis Mellen!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vi har så mycket att lära oss av Pokémon

I maj skrev jag att det sällan finns någon naturlig koppling mellan ett ord och det betecknade, undantaget namn på ljud. Samma vecka som den texten gick i tryck anordnades den första konferensen om ”pokémonastik” i Tokyo, och hur oseriöst det än låter kan mycket som presenterades där utmana idén om språkets godtycklighet.

Ordet pokémonastik är en sammansättning av Pokémon och onomastik, alltså namnforskning. Föredragen handlade därmed (främst) om forskning på Pokémonnamn, och varför lägger seriösa namnforskare tid på det? Jo: det finns strax över 800 olika Pokémon (än så länge), så materialet är relativt stort; namnen är översatta till många språk, så det går att göra mellanspråkliga jämförelser; och kanske mest spännande är att alla Pokémon har förbestämda värden, så det går att värdera och kategorisera namnen.

Förnamnsforskare har hittat på ett sätt att beräkna ett namns ”könsvärde” baserat på dess struktur. Till exempel har kvinnonamn i allmänhet fler stavelser än mansnamn, så ett namn med många stavelser får höjt feminint värde. Men detta är en ostabil värdering som skapats för att forskare ska kunna sätta in en komplex värld i prydliga tabeller.

Hos Pokémon finns redan prydlig statistik tillgänglig, som ett viss monsters styrka och snabbhet, vikt och storlek, utvecklingsstadium med mera. Tänk vad lämpligt om också människor föddes med sina etiketter synliga, så samhället inte skulle behöva envisas med att kategorisera alla!

Forskarna har alltså letat mönster mellan Pokémonnamnen och dessa värden. En studie visar att Pokémon som är starkare, tyngre och mer utvecklade har längre namn och fler hårda ljud, som b d g v z, både i engelskan och japanskan. Om vi bara tittar på de engelska namnen (som används även i Sverige) har små Pokémon ofta höga vokaler i namnet, medan stora Pokémon ofta har låga. Däremot finns inga tydliga egenskaper som kan förknippas med kön(sfördelning), till skillnad från hos människor.

Betyder detta att vi alltid ger långa namn till stora varelser och föremål? Nej, men pokémonastiken kan fortfarande lära oss något om verklighetens namngivning. Forskarna bakom studien menar att vi med namnen markerar egenskaper som är relevanta för att klara sig, eller överleva: i Pokémon-spelen är målet att besegra motståndare och komplettera sin samling, och för det behövs starka och utvecklade monster. I verkliga livet är målet (tydligen) att yngla av sig, och då är kön en viktigare faktor än styrka. Undrar hur denna slutsats skulle kunna utvecklas av jämförelser med varumärkesnamn eller ortnamn!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Riksspråksuttalet som inte finns

Med ett riksdagsval runt hörnet är det inte konstigt att även Språksverige snackar mycket politik just nu. På Språkforum i april föreläste professor Olle Josephson om just detta, och samma månad släppte han boken Språkpolitik. Hans prognos är att frågan om svenskkrav och språktester för medborgarskap kommer brinna heta i valrörelsen, medan till exempel frågan om elevers kunskaper i främmande språk nog inte kommer få mycket utrymme.

Själv har jag funderat på hur språkpolitiken sett ut historiskt, och roat mig med en undersökning av Nämnden för svensk språkvård från mitten av 1940-talet. Den nystartade nämnden, som senare skulle komma att bli en del av Sveriges officiella språkmyndighet, prioriterade frågan om riksuttalet – de ville att alla skulle ha det bästa svenska uttalet.

Dagens språkvetare fnyser åt idén att vissa språkarter skulle vara bättre än andra, men på den här tiden fanns en övertygelse om att ”oren” svenska var skadlig. Alltså, man trodde bokstavligt talat att dialekter kunde skada halsen.

Tanken var säkert fin från början: om alla talade likadant skulle kommunikationen underlättas och alla skulle kunna hävda sig i samhället (dessutom skulle barnen slippa halsproblem!). Problemet var att ingen visste säkert vad som var det rikssvenskaste uttalet: man tänkte sig att det var vad bildade människor använde, men bildning var ingen garanti för att man alltid talade rent.

I vetenskapens namn frågade språknämnden därför landets svensklärare om vilka av elevernas dialektala drag som behövde motarbetas, och vilka som kunde tålas. De ville ju inte utrota dialekterna, så saker som Skånes skorrande r och Dalarnas accent var helt okej. Lustigt att bara de stereotypa dragen var okej medan alla detaljer som bygger upp dialekten skulle väck.

Svaren sammanställdes, komplett med tips på hur lärare kunde gå tillväga för att lära barnen tala rent. Tyvärr definierades aldrig det rena talet: nämnden hittade många saker som var orena, men att lära elever att inte använda vissa uttal är en annan sak än att följa mönstret för hur det ska vara. Problemet med att lära ut rikssvenskan är att den aldrig har existerat. Så än i dag har olika människor olika uttal, och dialektdragen hänger ännu kvar; mot vanan kämpar även lärarna förgäves.

Sedermera släppte man tanken på att rensa bort allt som skiljer sig från den obefintliga standardsvenskan, och accepterade i stället variationen. Skönt att ingen längre kräver att alla ska tala likadant för att platsa i samhället!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Kan vi höra ljudet av ljus?

Som ni säkert vet är ord godtyckligt skapade. Det finns ingen logisk koppling mellan uttalet eller stavningen av ordet ljus, och den elektromagnetiska strålning som ordet faktiskt syftar på. Det hade lika gärna kunnat heta frop, gägersmo eller varför inte light – det handlar bara om vad vi gemensamt inom språkområdet kommit överens om. Det faktum att olika språkområden kommer fram till helt olika namn tyder desto mer på att det inte finns någon allmängiltig koppling mellan ting och språk.

Men gäller det alla ord? Nja, till exempel är ordet kaffe nästan internationellt, fast det betyder inte att det finns någon naturlig koppling mellan ordet och den svarta, koffeinhaltiga drycken. I det här fallet handlar det snarare om att namnet på kaffet importerades i samband med drycken, och har hängt kvar.

Men glöm lånorden; det finns faktiskt ord som har en naturlig koppling till det de betecknar! Ord som, när de uttalas, låter likadant som det fenomen de talar om, och därmed i stort sett likadant i alla språk. Med ett jubel kraschar onomatopoetikonen in!

Onomatopoetikon är grekiska och betyder ungefär ’namngörande’, men på svenska kallar vi dem hellre för ljudhärmande ord: som jubel och krasch, som jag använde i förra stycket. Namn på just ljud är nästan alltid ljudhärmande, allt från prassel och ringa till pip och kuttra. Djurläten är särskilt tacksamma: både jama och mjau imiterar kattens läte, och vissa djur, som korp och kråka, har till och med ljudhärmande namn! Det är som Pokémon-tv-serien där alla monster säger sina namn. Visst vore det praktiskt att bara kalla katter för jaming och hundar för … vovve!

Tyvärr finns saker som inte har något ljud. Vad är det onomatopoetiska ordet för ljus?

Det händer inte ofta, men ibland har vi faktiskt en lösning. Ord som handlar om ljusintryck börjar påfallande ofta på gl- (glimt, glöda). Detta kallas fonestem. Det finns många undantag (glad, glin), men intressant är att fonestem ofta förekommer i flera språk. Andra exempel är att ord som börjar på fj– ofta är förolämpningar (fjant, fjäskare) eller att näsrelaterade ord innehåller n (sinus, snuvig). Även om jag hittar på nya ord, ”det glyrar ute, men jag är för fjoxande”, så fattar ni ungefär vad jag menar tack vare fonestemen.

Sannolikt förknippar vi bara gl- med ljus för att vi ofta hör det användas så, men kanske finns det något underliggande, något ursprungligt, som faktiskt kopplar de här ljuden till det betecknade?

Kanske ljuset har ett läte.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Välkommen till Språkkrönikan!

Ibland frågar folk vad mitt namn betyder. Jag menar inte mitt efternamn, även om det också händer, utan nu tänkte jag på mitt onlinenamn. Det vill säga ”Eliderad”, som jag bland annat använder på Twitter. För att förekomma frågorna är en presentation och förklaring på plats!

Eliderad (uttalas med betoning på näst sista stavelsen, som reducerad) är en participform av verbet elidera. Substantivet elidering, eller hellre elision, är en språkvetenskaplig term för utelämning av språkljud. Att säga ”nån” i stället för ”någon” är att elidera g- och o-ljuden. Det handlar alltså om ta bort onödigheter och överflödigt krångel, och göra språket lite lättare.

Vi eliderar hela tiden när vi talar, även om det sällan syns i skrift. Annat är det i franskan och engelskan, där varje apostrof betecknar en elision. Ordet elidera kommer från latin och betyder ’stöta ut’ (ordet är nära besläktat med kollidera). Nu när jag säger det högt så inser jag att eliderad alltså betyder ’utstött’; det borde jag kanske tänkt på innan jag började använda det för att identifiera mig själv.

I överförd betydelse kan elidera betyda ’utelämna’ i största allmänhet. En skulle kunna elidera den åtalades namn i en nyhetsartikel, eller elidera sina fyra sista siffror i ett foto av nya körkortet. Tyvärr stöter jag väldigt sällan på ordet i den här bemärkelsen, men det är bara att börja använda!

Det fanns dock ingen djup tanke bakom namnvalet; jag ville bara ha ett snyggt namn, och hittade elision på en lista över vackra ord. Eftersom det dessutom är ett språkvetenskapligt begrepp kunde jag inte låta bli att ta det. Att elidering handlar om förenkling och borttagning av onödigheter, att elision är väldigt likt elysion (’paradis’) eller att de första stavelserna i Eliderad ser ut som en sammanslagning av Elias och Alexander (två av mina förnamn) är sammanträffanden och efterhandskonstruktioner. Men lika häftiga för det!

Innan jag startade webbplatsen gick jag igenom många namnförslag med anknytning till Eliderad. Först funderade jag på Kyrie elision (av Kyrie eleison: ’Herre, förbarma dig’), vilket förvisso är den bästa ordvits jag någonsin producerat, men det känns för laddat för en krönikesamling som (mestadels) inte handlar om religion. Sedan gick jag till Eliderade fälten, en anspelning till elyseiska fälten – paradiset i grekisk mytologi – vilket också är häftigt, men kanske lite för högtravande. Under en period körde jag helt enkelt på Eliderat: om en person är eliderad så får väl ett webbprojekt vara eliderat! Men i klarspråkets namn har jag valt ett namn som gör tydligt vad det handlar om: Språkkrönikan.

Har du några språkfrågor eller andra önskemål om innehåll är du välkommen att kontakta mig!

Inför julklappsrimmen: Poesiskolan 2

Vi fortsätter med poesilektionen! Förra månaden pratade vi om rim, och i dag går vi in på rytm. Hör på detta julklappsnödrim för ett våffeljärn:

Juldagsmorgonens järngap är fyllt
I god tid tills kidsen vaknar och är sugna på något med sylt

Metaforen ”järngap” i all ära: som helhet var det inget vidare. Jämför med detta:

På juldagsmorgon fylls ett gap
Som gräddar smet åt bottenskrap

Det klingar lite bättre nu! Dessutom slipper vi det problematiska ordet kidsen; nu känns det mer representativt för typiskt svenska familjesituationer. Det som ger rimmet sin följsamhet är naturligtvis rytmen, som kommer av ordens betoningsmönster (och det hjälper att raderna är lika långa). En vanlig form är nämligen att varannan stavelse i en versrad är betonad, och varannan obetonad: på JULdagsMORgon FYLLS ett GAP.

I italienskan betonas de flesta ord på näst sista stavelsen, och i franskan på den sista. Därför har de språken ganska lätt att få till en bra rytm; man behöver bara variera ordlängden. På svenska kan det vara svårare. Förr i världen låg betoningen nästan alltid på första stavelsen, men nu har vi ju blivit ett så kallat sjungande språk. Som jag sa förra gången så innebär vårt sjungande att tonen kan variera mellan ord, men det innebär också att betoningen kan ligga på lite olika stavelser. I modern diktning är det inte så noga med rytm eller rim, men i klassiska dikttraditioner (som julklappsrim) kan det vara fint att följa stabila mönster.

Inom diktkonsten talar man om versfötter, som är de minsta rytmenheterna i en dikt. De vanligaste versfötterna är jamb, som består en obetonad och en betonad stavelse i den ordningen, och troké, som gör tvärtom. Mitt andra rim ovan består alltså av fyra jamber per rad, ett versmått som kallas jambisk tetrameter (tetra betyder ’fyra’ och meter betyder ’mått’). Det första rimmet har inte lika stabil rytm – det behöver man som sagt inte ha, men det är bra om raderna överensstämmer något, särskilt när rimmet bara är två rader långt.

Det finns längre versfötter också, med olika kombinationer av betonade och obetonade stavelser. Vi skulle kunna ta till dem för att beskriva det första rimmet, men det är lite överkurs just nu. Däremot kan det vara bra att känna till att det går bra att avsluta rader med en avbruten versfot om man behöver en extra stavelse:

På juldagsmorgon fylles gapet
Som gräddar smet åt bottenskrapet

Nu när rimmet fått en extra stavelse i varje rad blir det jambisk pentameter, men eftersom sista versfoten är avbruten så får man lägga till att den har cesur, vilket är poetiska för ’paus’.

Jag hoppas ni kommer få nytta av poesiskolan för att skriva julklappsrim som verkligen glänser kring granen!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Liten poesiskola

I skrivande stund (7 oktober) är det spontanpoesins dag. När den här texten publiceras har dagen sedan länge passerat, men det känns ändå som ett bra tillfälle att – spontant – prata om ett språkligt element i klassisk poesi, nämligen rim.

Rim är egentligen ett samlingsbegrepp för ljudlikheter. Det förknippas oftast med ljudlikhet i slutet av ord och rader (eller verser, som de heter på poetiska), men kan också finnas i början eller mitten:

Är det värt att vara ärlig
när smärtan inte härdar?

Se där, lite spontan poesi från mig. Fullt med inrim på är, och som bonus en allusion till ordspråket ”det som inte dödar härdar”. Ordspråket i sig är ett bra exempel på inrim: dödar och härdar har inget typiskt slutrim, men båda har två stavelser, lång vokal i första stavelsen, samma betoning och samma slut. De här små ljudlikheterna tillsammans gör ordspråket minnesvärt, och är mycket bättre än nödrim som ”morgonstund har guld i mund”.

Men låt oss gå till slutrimmen. Vad är det som gör att dödar inte rimmar på härdar fast båda har samma slutstavelse? Måste det vara de två sista stavelserna? Nej, tillbringare rimmar inte på kypare, fast båda har samma två slutstavelser. Hemligheten är att de måste rimma från och med den betonade stavelsen, -ingare. Det är ofta lite krångligt med trestaviga rim, men vad sägs om tillbringare–springare?

Nej, det fungerar faktiskt inte heller. Orden springare och tillbringare har nämligen olika melodi (det kan illustreras med accenttecken: sprìngárè och tìllbríngarè). Svenska kallas ofta för ett ”sjungande språk” för att vi gör den här melodiskillnaden. Ordmelodi är svårt att lära sig för den som inte har det i sitt hemspråk, men lyckligtvis leder fel melodi sällan till missförstånd – fast jämför uttalet i ”en tillbringare” och ”en till bringare”! Vi har åtminstone inte mandarinens olika melodier.

Trestaviga rim, även kallade löpande rim, är som sagt lite krångliga att jobba med. Vi borde hålla oss till det normala. Män ska ju vara män, och kvinnor ska vara kvinnor!

Ja, alltså, det heter faktiskt manliga rim om det är sista stavelsen som är betonad, som i pretentiösgös. I kvinnliga rim är näst sista stavelsen betonad: stjärnorlanternor. Men man ska behöva vara väldigt gammaldags för att skriva slutrimmade dikter över huvud taget; professionella poeter slutade nämligen rimma för länge sedan (utom i låttexter, men är låtskrivare poeter?). Det betyder tyvärr också att den som försöker krossa könsmaktsordningen genom att bara använda tre- och till och med fyrstaviga rim är hopplöst ute. Och på fel spår.

Vad var då poängen med krönikan? Jo, det finns ju traditionsbundna domäner där rimkunskaper är oumbärliga: det börjar bli dags att fundera på julklappsrimmen!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Sjukt skönt med justerad stavning

Sveriges radios webbplats finns en lista med olika sätt som sj-ljudet kan stavas på (ni vet, det första ljudet i stjärna, skjorta, chans och skitstövel) – 65 olika stavningar. Det kan jämföras med till exempel a-ljudet som kan stavas på cirka 1 sätt: a. Listan räknar förvisso med dialektala och slarviga uttal, men poängen kvarstår: det är ohemult många sätt att stava ett ljud på. Vore det inte enklare om vi var mer konsekventa?

Det korta svaret på frågan är: jo, visst vore det. Men hur?

Sj-ljudet (”sj” är förstås bara en av många stavningar) finns bara i svenskan – plus en dialekt kring Köln, tillägger Wikipedia. Det gör fonemet (alltså språkljudet) till ett av världens ovanligaste, beroende på hur man räknar. Eftersom svenskan är ett av världens 100 största språk så har sj-ljudet många användare jämfört med unika fonem i småspråk som bara har några hundra talare. Vi kan dessutom hitta på uttalbara ljud som inte används i något språk (fast räknas de?).

Därför är sj-ljudet inte bara svårt att stava, utan också svårt att uttala för de som lär sig svenska som främmande språk. Det finns många vanliga ljud som liknar sj-ljudet, så det är lätt att glida in på något mer bekant: motsvarigheter till engelskans sh-ljud, tyskans ch-ljud och svenskans h-ljud, till exempel.

Så varför har ljudet så många olika stavningar? Förr i tiden uttalades de flesta gamla sj-ord precis som de stavades. Men det var helt enkelt lite för ansträngande att kraxa ur sig ”Skjutsa sjuksköterskorna till gärdesgården i Spraxkya innan lunch så ingen stjäl champagnen” stavningsenligt (jag slår för övrigt vad om att den meningen aldrig formulerats förr). Därför förenklades de krångliga konsonantkombinationerna med tiden till sj-ljudet (eller andra ljud beroende på dialekt).

Men visst vore det lämpligt att förenkla stavningen? Vi skulle kunna stava det sjutsa och sjampagne (sjussa och sjampanj?) konsekvent. Eller, och häng kvar nu, vad sägs om att använda X? Den gör ändå ingen större nytta just nu (jag kan byta till Aleksander), och ute i världen betecknar bokstaven X ofta ett fonem som liknar sj-ljudet (nämligen motsvarigheter till engelska sh, tyska ch och svenska h), så det skulle vara ganska logiskt!

Xussa xukxöterskorna till gäxgårn i Spraxa innan lunx så ingen xäl xampagnen! Lite ovant, men det är en tidsfråga.

Sist vi försökte få till en ljudenlig stavningsreform gick det tyvärr sådär. Problemet är att vi gärna vill kunna se ordens släktskap på deras stavning. Det är inte superkonstigt att stal är en form av stjäl, men väldigt mysko att det är en form av xäl. Och hur ska vi orka läsa äldre litteratur? Revolutioner är bara krångel; bäst att stanna på den breda, konservativa vägen.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Undermedvetna språkregler ställer till det ibland

De flesta av mina läsare är förmodligen bekanta med långa och korta vokaler. Till exempel skiljer vokalens längd uttalet i förra och föra. Vi lär oss att det ska vara dubbel konsonant efter kort vokal, så att skillnaden syns i skrift, men det är inte riktigt hela sanningen; det finns ju inga dubbla konsonanter i ord som hon, kalops eller salamander, trots att alla vokaler är korta. Är det något annat som spelar in?

Begrunda stavningarna kallops och kallopps. Uttala dem högt. Låter de likadant som kalops? Förmodligen inte. Om du skulle spela in uttalet av varianterna och sedan försöka stycka upp inspelningarna precis där du byter bokstav skulle du märka att i kallopps är l- och p-ljuden mycket längre än i kalops. Nu har vi nämligen att göra med långa konsonanter.

I svenskan är det inte bara vokalernas längd som är viktig, utan även konsonanternas. Det är inte självklart att det ska vara dubbel konsonant bara för att vokalen är kort, utan det beror på om själva konsonanten är lång eller inte. Abborre och abonnemang brukar framhållas som några av svenskans mest förvillande och felstavade ord, för att båda börjar på kort a men har olika konsonantbeteckningar. Men det hela är helt logiskt! Lyssna bara på hur långt b-ljudet är i respektive ord: i abonnemang rullar det förbi nästan direkt, men i abborre blir det som en paus innan o-ljudet kommer, nästan abb-orre.

(Om du däremot pratar mål kan stavningen bli lite svårare, för då kommer pausen förmodligen före b-ljudet. Det är inte så konstigt att man hoppar över ett b i stavningen när ordet nästan låter som a-borr-e.)

De svenska uttalsreglerna säger att en betonad stavelse ska ha en lång vokal och en kort konsonant eller tvärtom. Precis som de flesta språkregler är det här sällan något vi lär oss i skolan, utan snappar upp det undermedvetet när vi lär oss språket. Men det kan bli lite förvirrande när vi stöter på lånord, eller obetonade stavelser som ändå är lite mer framhävda än de andra (abonnemang är ett exempel på bådadera).

Det är förstås inte bara stavningen som kan bli fel när vi missbrukar uttalsreglerna, utan själva uttalet också. Bob Dylan har varit på tapeten på sistone, men hur uttalas hans namn? Det ska inte vara med långt y, men är det kort y så säger svenska uttalsregler att det ska uttalas dyllan, med långt l. Men som vi vet är Dylan inte den som följer svenska regler.

Rättesnöret för uttal av namn brukar vara namnbärarens (eller namngivarens) eget uttal, fast det blir svårt när namnet kommer från ett språk som har andra uttalsregler, kanske till och med andra ljud, än vi är bekanta med. På engelska uttalas ju inte heller y och a som på svenska, utan Dylan uttalas dilen! Med kort i, förstås.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Vilket är vårt vackraste ord?

Svenska Dagbladet har i sommar hållit kampanjen #svenskansvackrasteord i sociala medier. Läsare har nominerat vackra ord, och en jury av författare och språkvetare väljer ut de bästa som sedan går till offentlig omröstning (ni kan rösta på SvD:s hemsida i september!). Men vad är ett vackert ord?

(Det här är en sådan där sak som jag lovat att prata om ”en annan gång”. Om ni minns några av mina gamla löften i krönikan får ni gärna påminna mig så jag faktiskt kommer infria dem.)

Ett vanligt svar på frågan i rubriken är ”vänskap”, vilket förstås är helt ovidkommande. Det är kanske fint med vänner, men själva ordet är väl inte mycket att hänga i granen. Ordet fanskap låter nästan likadant; är det lika vackert?

Sällsynta ord som skillra dyker också upp bland svaren. Kanske får det stilpoäng för sin ovanlighet, men ni får ursäkta om jag inte förstår vad som är så vackert med en blandning av skinka och dallra. Det är väl en smaksak.

Bättre svar på frågan är citadell eller amaryllis: ord som har en skön ljudklang, oavsett betydelse. För att göra tydligt att betydelsen är oviktig brukar jag ge exempel på ord som låter bra men har negativ innebörd. Till exempel vill jag hävda att det är riktigt fint med incest och suicid! (Ta inte den meningen ur sitt sammanhang.)

Ni kanske märker att dessa är ganska osvenska lånord. Precis som med sällsynta ord gillar vi ovanliga ljudkombinationer, men det går förstås att hitta mer svenska ord med vacker klang, som vilja, sällan eller sång. Vilket är det vackraste ordet som inte är lånat? Skicka förslag!

Ännu roligare är de metaforiska orden: klyftiga hopsättningar eller betydelseförskjutningar. Ett exempel är karmosin (’röd’), som kommer från det färgämne som produceras av kermeslusen. Jämför ordet med ”kermesröd”, som inte alls är så läckert. En annan favorit är antediluviansk. Det betyder ’gammal’, och består av ante (’före’) och diluv (’syndaflod’). Vill vi säga att något är riktigt gammalt kan vi alltså dra till med att det kom ”före syndafloden”!

Till sist har vi de grammatiska skönheterna. Här brukar det bli språknörderi på hög nivå, med ord som sällan klingar särskilt bra och oftast inte betyder någonting alls. Språkprofessorn Olle Josephson (som förresten sitter i SvD:s jury) har sagt att hans vackraste ord är ju. Han räknar upp många anledningar, bland annat att det kan ge meningar helt ny innebörd och funktion. Personligen är jag förtjust i , men nu är det ont om utrymme, så det får vi prata mer om … en annan gång.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.