En läroboksrevolution som bara väntar på att inträffa

Grejen med ordföljd är den nya delen i Sara Lövestams språkboksserie, som började med Grejen med verb 2014 och dito substantiv 2017. Innan serien går in på Grejen med adverb vill författaren lägga en stadig grund i ordklassernas samspel, och avhandlar här satsdelar som subjekt och predikat. Kanske inte det klassiska favoritmomentet på svensklektionerna, men det tänker Sara Lövestam ändra på.

Innan vi börjar har jag två bekännelser att göra. Den första är att jag gillar grammatik. Ganska okontroversiellt för en språkvetare, men det kan vara bra att veta eftersom detta är en recension av en grammatikbok. Den andra bekännelsen är att jag, min grammatikkärlek till trots, har rätt dålig koll på mer avancerade grammatikaliteter, som hur CxG fungerar.

För egen del tycker jag därför att det är synd att Grejen med ordföljd mestadels håller sig till sfi-/gymnasienivå, när den med humor tillgängliggör svenskans satslära. Men för den som har skolan bakom sig är boken ändå en rolig repetition av något som sorgligt ofta var tungt och tråkigt; för den som studerar är den i stället en välsignat oortodox lärobok och kunskapsbas. Hos Sara Lövestam får satsdelarna det liv de alltid förtjänat, genom finurliga liknelser och exempel: ofta för att göra stoffet pedagogiskt begripligt, alltid för att göra det roligt.

Det målande språket till trots känns klivet från föregångarna Grejen med verb och Grejen med substantiv ibland stort. När det är syntax som ska förklaras kan texten, av nöden, bli tung av långa ord som vissa vill glömma och som andra går igång på (jag dömer ingen). Detta är en styrka hos boken, liksom hos dess föregångare: Lövestam fördummar inte, utan behandlar grammatiken med den respekt – och leklust – som hon uppenbarligen hyser och vill dela med sig av.

Boken tvingar till skratt på var och varannan sida, även om några av vitsuppläggen börjar kännas gjorda efter ett tag. Det gör inte så mycket, för jag har lättare att ta till mig innehållet utan konstant andnöd. Något som däremot grämer mig är den tråkiga insikten att Grejen med ordföljd sannolikt inte kommer användas i skolan, eftersom den inte är uppbyggd som en klassisk lärobok – fast den är mer pedagogisk än de flesta. En annan sak som gör mig ledsen är att Lövestam aldrig kommer att skriva Grejen med CxG, utan om jag vill lära mig sådana saker är jag så illa tvungen att traggla mig igenom mycket tyngre och torrare böcker.

I rättvisans namn ska sägas att Sara Lövestam häromåret faktiskt gav ut en mer klassisk lärobok i grammatik (klassisk till strukturen, inte till torrheten), men i stället för att använda samma mall med nytt innehåll tycker jag att det är dags att vi rustar upp undervisningen i grunden. Till den driftiga svensklärare som vill prova något nytt på grammatiklektionerna rekommenderar jag Grejen med ordföljd!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Livsmedelsetiketter styr inte över ditt språkbruk

I sommar har representanter för USA:s livsmedelsmyndighet gått i EU:s fotspår och satt ner foten för okynnet att kalla vissa matiga vätskor för mjölk om de inte har utvunnits ur ett djur. En mandel har ju inga spenar! Ur affärsmässig och juridisk synpunkt är det en rimlig begäran, men den går på tvären mot språket.

Ordet mjölk är mycket gammalt, och har förmodligen i alla tider använts om di, eller ”juversekret” som EU-domstolen kallar det. Men det har även en månghundraårig historia av att användas om andra vita vätskor, som kautschukmjölk (alltså gummivätska) eller kokosmjölk (alltså kokos blandat med vatten). Varför förbjuda det nu? Det handlar förstås inte om en språkriktighetsaktion, utan att mejeriindustrin tappar marknad och vill skydda sina produkter.

Då och då blir skyddade varumärkesnamn så spridda att de tappar sin koppling till själva varumärket, och blir generella ord för liknande produkter. Detta öde har bland annat drabbat frigolit, termos och adrenalin, men det kanske är historier för en annan språkkrönika.

Mjölk är förstås redan språkligt allmängods, så argumentet är inte att varumärket ska skyddas, utan att ordet måste användas korrekt för att inte vilseleda (lätt hänt att tro att nötmjölk kommer från nötkreatur). I teorin skulle konsumenter kanske uppfatta sojamjölk som något annat än sojadryck: dryck är ju bara något man dricker, men mjölk kan man ha på flingor, i matlagning och som ett utmärkt komplement till ett land av honung. Vem väljer dryck när det står mjölk i receptet?

Förmodligen ganska många. Vi är ändå väldigt duktiga på att ersätta smör med margarin, i såväl recept som språk. Förresten har Sverige redan begränsningar på vad livsmedel får heta, och det har inte hindrat mjölksubstituten från att bli mer populära här. Oavsett vad det står på etiketterna är samhället ännu inte så totalitärt att det kan hindra oss från att till vardags kalla margarin för smör, eller rismjölk för mjölk. Hade hasselnötsindustrin känt sig hotad av hur bra macadamianötter säljer så hade vi garanterat sett krav på att de måste byta namn till macadamiafrön ”för att inte vilseleda”.

Finns det ingen praktisk skillnad mellan två ting – nötter och macadamianötter, smör och margarin, mjölk och havredryck – så kallar vi dem för samma sak. För mjölkindustrin finns förstås en väldigt kännbar praktisk skillnad, men det är knappast namnets fel.

Namn är symboler, och bestämmelserna kring varunamn är symboliska åtgärder. Symbolhandlingar är absolut viktiga, men de löser sällan problemet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Korsordet är fritt

Dagens Nyheter kom med en språkfundering som bollades till mig. I ett korsord hade de ledordet ”krydda med kardeprefix”. Svaret var mumma; typiskt korsordsfinurligt, tycker jag. DN:s läsare höll inte med, och kritiska röster hörde av sig. Det här var ju fel användning av ordet prefix!

Prefix är ett språkvetenskapligt begrepp för förstavelser som modifierar betydelsen hos en rot. Med prefix förvandlas invånare till urinvånare, rolig till orolig, ordna till samordna och så vidare. Prefix har funktioner, men knappast egna betydelser, och kan därför inte stå självständigt. De kan användas på många olika ord med ungefär samma effekt: sam är inte ett ord i sig, men i orden samordna, samverka och samtala markerar det att något sker ’tillsammans’.

Karde betyder däremot ingenting, och har heller ingen funktion som kan tillfogas olika rotord. Det är helt enkelt en del av det odelbara ordet kardemumma. Är gåtan därmed löst?

Nja, nu har vi bara tittat på ordboksbetydelsen av prefix. Om vi i stället tittar på hur ordet faktiskt används så syns en skillnad: många använder det om första ordet i en sammansättning, som stek i stekpanna, eller om ett ord som står före ett annat, som svenska i svenska flaggan.

Med ordboken som rättesnöre så är detta fel användning, men ordboken rättar sig ju efter användningen; om ett ord konsekvent används på ett annat sätt än det som står i ordboken så betyder det bara att ordboken behöver uppdateras. Här är det viktigt att skilja på fackspråk och allmänspråk: inom språkvetenskapen betyder prefix just det som står ovan och inget annat, men det har en annan betydelse allmänt. Helt normalt för fackord som kommer in i vardagen: titta bara på viral, som i läkartermer betyder ’har med virus att göra’ men allmänt betyder ’får stor spridning på internet’.

Prefix betyder alltså ungefär ’något som står före ett annat ord’ i allmänspråket. Det kan gälla både det som på språkvetenskapiska kallas förled, alltså första delen i en sammansättning, och det som kallas attribut, alltså ett specificerande framförställt ord (ofta ett adjektiv).

Men, noterar den uppmärksamma läsaren, karde är ju varken ett förled eller attribut. Är det ändå ett prefix i vid mening? Förmodligen. Mumma är ju ett eget ord (helt orelaterat till kardemumma), och då blir karde ”något som står före ett annat ord”. Oavsett rätt och fel så handlar det ändå om ett korsord; de ska ju tänja språkets gränser för att utmana läsarna. Jag tycker nästan att ledordet var lite för lätt!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Inför julklappsrimmen: Poesiskolan 2

Vi fortsätter med poesilektionen! Förra månaden pratade vi om rim, och i dag går vi in på rytm. Hör på detta julklappsnödrim för ett våffeljärn:

Juldagsmorgonens järngap är fyllt
I god tid tills kidsen vaknar och är sugna på något med sylt

Metaforen ”järngap” i all ära: som helhet var det inget vidare. Jämför med detta:

På juldagsmorgon fylls ett gap
Som gräddar smet åt bottenskrap

Det klingar lite bättre nu! Dessutom slipper vi det problematiska ordet kidsen; nu känns det mer representativt för typiskt svenska familjesituationer. Det som ger rimmet sin följsamhet är naturligtvis rytmen, som kommer av ordens betoningsmönster (och det hjälper att raderna är lika långa). En vanlig form är nämligen att varannan stavelse i en versrad är betonad, och varannan obetonad: på JULdagsMORgon FYLLS ett GAP.

I italienskan betonas de flesta ord på näst sista stavelsen, och i franskan på den sista. Därför har de språken ganska lätt att få till en bra rytm; man behöver bara variera ordlängden. På svenska kan det vara svårare. Förr i världen låg betoningen nästan alltid på första stavelsen, men nu har vi ju blivit ett så kallat sjungande språk. Som jag sa förra gången så innebär vårt sjungande att tonen kan variera mellan ord, men det innebär också att betoningen kan ligga på lite olika stavelser. I modern diktning är det inte så noga med rytm eller rim, men i klassiska dikttraditioner (som julklappsrim) kan det vara fint att följa stabila mönster.

Inom diktkonsten talar man om versfötter, som är de minsta rytmenheterna i en dikt. De vanligaste versfötterna är jamb, som består en obetonad och en betonad stavelse i den ordningen, och troké, som gör tvärtom. Mitt andra rim ovan består alltså av fyra jamber per rad, ett versmått som kallas jambisk tetrameter (tetra betyder ’fyra’ och meter betyder ’mått’). Det första rimmet har inte lika stabil rytm – det behöver man som sagt inte ha, men det är bra om raderna överensstämmer något, särskilt när rimmet bara är två rader långt.

Det finns längre versfötter också, med olika kombinationer av betonade och obetonade stavelser. Vi skulle kunna ta till dem för att beskriva det första rimmet, men det är lite överkurs just nu. Däremot kan det vara bra att känna till att det går bra att avsluta rader med en avbruten versfot om man behöver en extra stavelse:

På juldagsmorgon fylles gapet
Som gräddar smet åt bottenskrapet

Nu när rimmet fått en extra stavelse i varje rad blir det jambisk pentameter, men eftersom sista versfoten är avbruten så får man lägga till att den har cesur, vilket är poetiska för ’paus’.

Jag hoppas ni kommer få nytta av poesiskolan för att skriva julklappsrim som verkligen glänser kring granen!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Drakarnas beskrivning

Den här gången hade jag tänkt skriva om Svenskans beskrivning, en konferens om svenska språket som hålls var tredje termin på ny ort. Senaste konferensen hölls i Uppsala i oktober, men i januari släpps ju senaste delen i Monster Hunter (en serie asgrymma tv-spel, reds. anm.), så låt oss prata om min senaste språkfascination i stället: drakar!

Nu använder jag drakar som en övergripande term för många olika kräldjursartade fantasidjur. Somliga menar att drake (engelska dragon) specifikt syftar på varelser med sex extremiteter: ett par framben, ett par bakben och ett par vingar. Vi skulle kunna kalla dessa för äkta drakar, precis som man säger äkta sälar för att separera dem från de ”falska” öronsälarna.

Den som sett Game of Thrones minns att drakarna där inte passar in i beskrivningen av äkta drakar, eftersom de bara har fyra extremiteter. Denna variant med vingar på frambenen kallas på engelska för wyvern och förekommer även i heraldiken.

Wikipedias artikel om wyvern leder till svenska lindorm. Men lindormen är ju en helt annan best; den saknar wyverns vingar och bakben, och har bara två framben i stället. Och svenska lindorm leder till engelska lindworm, inte tillbaka till wyvern. Nåja.

Olika fantasyuniversum har olika namn och definition på de olika draktyperna, och ord som dragon, drake, wyvern, wyrm med flera används huller om buller på engelska. Här ligger svenskan i underläge, eftersom vi bara klumpar ihop allt detta under orden drake och orm. Precis som engelska squid och octopus blir tioarmad respektive åttaarmad bläckfisk.

För att generalisera kan vi säga att wyrm används om en drake utan extremiteter, alltså en stor orm (orden wyrm och orm är mycket riktigt nära släkt). Drake (med engelskt uttal: ”drejk”) används om landlevande varelser som går på fyra ben men saknar vingar.

I Monster Hunter klassas de allra flesta monster som någon sorts wyvern. Det funkar ofta, men det finns vinglösa avvikare som brute wyverns, som går på bakbenen liksom tyrannosaurus. I fållan för fyrbenta vinglösa varelser finns även leviathans, som tar sitt namn av Bibelns Leviatan, havsvidundret. Namnet avviker från typiska draknamn, men har ju biblisk hävd om vi vill prata om långa, simmande drakar med fyra ben men utan vingar.

Slutligen kan vi i Monster Hunter hitta elder dragons – urdrakar. Dessa otroligt gamla och otroligt mäktiga drakar beskrivs som levande naturkatastrofer, och drar förödelse var de går.

Hur som helst, i spelet dödar man dem och gör skor av deras skinn. Jag ser fram emot det!

Den här texten publicerades ursprungligen i Dalademokraten.

Denna krönika är reklam för läsning

Den senaste tiden har forskningen vid Lunds universitet producerat lacknafta att hälla på skoldebatten, i form av studier om ungas ordförståelse respektive skrivförmåga. Siffrorna upprör, och visst är det viktigt att ha bra ordförråd och skrivfärdighet, inte minst av demokratiska skäl. Frågan är vad man menar med ”bra”.

Ordstudien jämförde resultat på högskoleprovets orddel. Fler unga vet vad patriarkat betyder nu än förr, och allt färre vet vad kulvert betyder. Ur demokratisk synpunkt är det inga problem (somliga verkar orimligt upprörda över att unga inte vistas i kulvertar längre). Däremot sjunker medelpoängen för unga, men är stabil hos äldre. Betyder inte det att unga får sämre ordförråd? Nej, det betyder att de nationella proven konstrueras av äldre personer, som bevisligen har ett annat ordförråd.

Textstudien granskade ett gäng förstaårsstudenttexter som bedömts problematiska. De goda nyheterna är att 80 % av dessa blev godkända. De dåliga nyheterna är att 20 % inte blev det – och några skriver inte ens på korrekt svenska. Nu ska vi komma ihåg att det här gäller de problematiska texterna, som i sin tur utgjorde mindre än en tiondel av den totala mängden. Knappa 2 % är inte så farligt, och det här är ju till stor del nybörjarstudenter: nog kan de lära sig av sina misstag?

Högskolan är en gammaldags institution; om dagens ungdom får det svårare är det för att de måste anpassa sig till en föråldrad högskola. Och det är tyvärr svårt för högskolan att ständigt förnya sig och vara poppis bland kidsen, till exempel genom att uppdatera gammal kurslitteratur om och om igen.

Språklagen säger att myndigheter måste kommunicera enkelt och begripligt – inte med högskoleprovsord – just för att alla i samhället ska förstå. Men det är ju ändå nödvändigt att behärska några svåra ord för att kunna uttrycka sig exakt, särskilt vetenskapligt, och att skriva begripliga texter kräver också en alldeles speciell träning. Men borde inte högskolan hjälpa till att tillhandahålla den?

Lärarnas uppgift är inte att undervisa i hur man använder alla ord som finns, utan att vägleda elevers utbildning och med svårmod underkänna de som inte lever upp till kraven. Räcker inte det kanske Skolverket måste höja kriterierna för godkänt betyg? Oavsett är det enda vi kan begära av eleverna att läsa. Läs, läs, läs, för det är så du möter nya ord och ser hur bra texter är skrivna.

Nästa steg är förstås att ifrågasätta läsnormen, men jag har inga bra argument som talar emot läsning. Har ni?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Språkrådets nyårskarameller

För språknördar kommer den största julklappen i mellandagarna. Den 27 december släppte Språkrådet och Språktidningen sin nyordslista för 2016, med 43 ord som börjat ta plats i media under det gångna året. Nyordslistan är inte en lista på tillskott till SAOL, utan en återblick på årets mediespråk och hur det speglar samtiden – som en språklig nyårskaramell!

I nyordslistan 2016 speglas, som ofta, teknologin. Här ser vi ord som filterbubbla, som innebär att man på nätet lever i sin egen lilla bubbla som filtrerar informationen utifrån, så att man bara får se det man vill se, men inte nödvändigtvis det man behöver. Och naturligtvis har mobilhöjdpunkter etablerat sig i form av pokenad, alltså ”Pokémon-promenad” och uberisering, alltså att fler tjänster, som taxiskjuts, blir tillgängliga via mobilappar.

Mitt personliga favoritnyord är äggkonto: ett anonymt konto på sociala medier (där kutym är att inte vara anonym) – ofta ett som gör tvivelaktiga uttalanden. Ordet kommer från att visningsbilden på Twitter ser ut som ett ägg innan man ändrar den till sin egen. Jag är svag för de målande orden!

Det är förstås inte konstigt att just teknologin tar plats bland de nya orden. Nya tekniker lanseras ständigt, och behöver benämnas på olika sätt. Men ingenjörer och vanliga dödliga använder ofta olika ord, och det är nästan bara den senare gruppens språk som får genomslag i media och därmed nyordslistan – fast ibland kan allmänspråket förstås hämta sina uttryck från fackspråket. Så är fallet med samlarsyndrom, som kliver in på nyordslistan som ersättare till hoarding, alltså ett sjukligt samlarbeteende med svårigheter att göra sig av med saker.

Vanligare än att låna från fackspråket är dock att låna från engelskan, gärna i försvenskad form, eller att göra sammansättningar. Nyordet annonsblockerare är ett exempel på bådadera; en ny sammansättning, med uppenbart ursprung i engelskans ad blocker. Ordet syftar på datorprogram som hindrar reklam från att visas på internet. Ett annat lån är skamma, verbform av skam, från engelskans shame eller shaming. Ordet betyder i princip ”skambelägga”, men är behagligt kortare, och inte lika lätt att blanda ihop med skuldbelägga som har en annan koppling.

Apropå just skam så lyser de norska lånorden med sin frånvaro. Vi kommer kanske inte få så stort behov av ordet russebuss, men visst förekommer ord som drittsekk (’skithög’) och serr (’seriöst’) lite oftare? Fattas bara att de tar plats i mediespråket, så får vi nog se dem på nyordslistan 2017!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Frukter och nötter betyder olika för olika jobb

En vän frågade för ett tag sedan vad min favoritfrukt är. Jag svarade veligt med äpple, päron, persika och banan (jag är dålig på att bestämma mig, okej?). Då sa hon ”Men banan är ju inte en frukt; det är en ört.” Här kände jag mig tvungen att poängtera att i så fall är persika en stenfrukt, och äpple och päron är något helt annat. Den ätbara delen av bananen är förresten ett bär.

Växtrelaterade ord har en annorlunda betydelse för botaniker än för oss vanliga dödliga. Det är rimligt; vi alla har särskilda ord för våra yrken eller hobbyer. Det kan vara direkta lån, som offside i sport. Det kan vara unika termer som inte liknar något annat, till exempel teknetat, en kemisk term som jag inte är behörig att förklara närmare. Och visst: det kan vara vardagliga ord med en annorlunda betydelse, som botanikens frukt eller nöt.

För den som lärt sig en fackspråklig betydelse av ett vanligt ord gäller det att lägga band på besserwisseriet i vardagen. Visst, banan är ett bär, men om du väntar dig en tomat när du ber om ”frukt” så riskerar du att få den i ansiktet om du klagar (speciellt eftersom bär faktiskt är en sort av äkta frukt). Även en botaniker kan njuta av en fruktsallad utan att reta sig på att större delen av innehållet inte är äkta frukter.

Å andra sidan är det botaniska fältet inte det enda som pratar om växter. Om någon börjar glänsa om äkta frukter kan du ta till den gastronomiska terminologin, för där är frukter, bär, grönsaker och nötter precis samma grej som vi dödliga lärt oss. Nötter är förresten ett ännu större minfält: på grund av allergier kan det handla om liv och död, men av alla växter som har ”nöt” i namnet är hasselnöten den enda som botaniskt sett är en äkta nöt.

Jobbigt att vara både nötallergiker och besserwisser.

Ord betyder alltså olika saker för en botaniker, en gastronom och en språkvårdare. Om någon frågar mig vilket ord som passar bäst i en mening så säger jag ”det som flest förstår”. Oftast betyder det att ett päron ska kallas frukt. Om texten däremot är riktad till biologer kanske det passar bättre med skenfrukt eller äppelfrukt, eller något annat ord som jag inte kan. Det finns alltså en gräns där ordval och formulering slutar vara ett ärende för språkvården, och bättre besvaras av en expert inom fältet i fråga.

Fackspråk är knepigt för den som inte är invigd i fältet, men regionala skillnader och införandet av nya ord kan faktiskt leda till att två personer inom samma fält inte alltid förstår varandra. Då är det bra att Terminologicentrum finns; de samlar kunskapen från olika fält för att etablera och standardisera fackspråket, och kan hjälpa oss vanliga dödliga förstå det. De finns på tnc.se!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Ska vi pafronga några nya ord?

På senaste tiden har jag snubblat över påfallande många ilskna kommentarer i stil med ”det är bara båtar som går av stapeln”. Upphovspersonerna tycks se någon sorts språkförbistring i meningar som ”det var många åskådare på plats när tävlingen gick av stapeln”.

Det stämmer att uttrycket kommer från båtspråk. Fartyg byggs på en bädd av staplar på torra land, och när de är färdiga att sjösättas måste de förstås flyttas från stapelbädden, alltså gå av stapeln. Ursprunget är inte helt genomskinligt, eftersom de flesta inte associerar ordet stapel med fartyg. Kan det vara så att när man får veta vad något ”egentligen” betyder så tycker man att allt annat är fel?

Vi använder alltid bildspråk när vi talar; den som är emot gå av stapeln måste rimligtvis vara emot alla metaforer. Ändå är det mer sällan jag hör någon säga ”Det är bara jägare som kommer till skott!” efter uttrycket komma till skott. Och ingen klagar på ordvalet i ”Tage har en djup och mörk röst”, trots att Tages röst inte på något vis går att sjunka ned i eller kan absorbera ljus.

(Min vän som gillar Tage invänder att hon väldigt lätt försjunker i hans röst.)

När ord och uttryck används om något annat än vad de bokstavligen syftat på heter det att de används i överförd betydelse. Skulle vi ta bort överförda betydelser skulle språket inte bara bli platt och tråkigt; det skulle bli nära på omöjligt att kommunicera annat än det mest banala. Och om ord bara får användas i sin ursprungliga betydelse skulle språket bli oigenkännligt. Plötsligt skulle ordet person betyda ’mask’, ordet mask skulle betyda ’spratt’ och ordet spratt skulle betyda ’krafsning’, för det är vad orden betydde i det forna Grekland och Sverige.

Men vi ska kanske inte backa så långt? En tjugo–femtio år kanske räcker? Visst, men då är gå av stapeln fortfarande godkänt att använda om evenemang, eftersom det har använts med den betydelsen i nästan två hundra år.

Nej, vi måste omfamna överförda betydelser; det är en av våra största källor till språkutveckling! Om vi inte ger nya betydelser till gamla ord och uttryck är alternativet att låna in från andra språk, men lånord är också en sådan där grej som folk gnäller på. Då finns bara en lösning kvar: hitta på helt nya ord – från grunden. I stället för att kalla Tages röst ”mörk och djup” kan vi säga att den är pafrong. Det finns ju många oanvända bokstavskombinationer, så nykonstruktion skulle enkelt bli en jätteproduktiv ordkälla.

Undrar varför den inte redan är det?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Att låna sig rik

Apropå språks ordrikedom tänkte jag ta upp de alltid aktuella lånorden. Ibland är de obegripliga engelska uttryck som borde ersättas av lämpliga svenska, för att bevara språket svenskt. Ibland ska de avskaffas utan ersättare – för om vi inte har behövt det här ordet tidigare, varför skulle vi då behöva det nu?

Attityderna grundar sig kanske i tanken att språket ska vara ”rent”, det vill säga att det ska vara precis som när en själv var ung. Men som vi vet så förändras språk, och vi slutar inte använda ett ord förrän det inte längre behövs eller har fått en ersättare. Vi övergav till exempel lånordet computer och började säga dator. Men å andra sidan så blev det helt ute att kalla någon för miffo när de kunde vara ett engelskt freak.

Vi lånar ord för att de kan uttrycka saker som det gamla ordförrådet inte kan. Lånord är alltså inte något som skadar språket, tvärtom bidrar de till dess rikedom. Problem uppstår när man tar ett lånord som inte följer svenska stavningsregler och försöker omforma det enligt svenskt mönster. Heter det flera stalkers eller flera stalkare? Man kan helt enkelt böja efter engelskt mönster – en stalker, flera stalkers – men hur blir det i bestämd form? De där stalkersarna?

Lånord kan i och för sig inte äta upp språket; för att ett språk ska bli uppätet måste det ske stora förändringar i grammatiken, alltså hur vi formulerar meningar och böjer ord. Men när vi lånar in ord som inte går att böja enligt svenskt mönster, då är det ju där vi hamnar! Vi behöver inte oroa oss för svenskans fortlevnad (mer om det en annan gång), men vi får gemensamt hålla lånorden under kontroll, till exempel genom att stava dem på svenskt sätt eller översätta dem. Så har vi gjort med mejla respektive brevvän, som numer passar utmärkt med den svenska grammatiken.

Vi lånar inte bara ord från andra språk, utan också andra fält; okända fackord kan slå igenom i allmänspråket om vi behöver använda dem. Ett exempel är viral, en medicinsk term om virusspridning som numer också beskriver något som sprider sig över internet ”som virus”. Läsaren Göran skriver att han på jobbet använder foliation, en geologisk term som är okänd i allmänspråket. Men kanske blir det som med viral, att ordet börjar användas så fort vi behöver prata om något som ligger i platta lager och kan delas mellan lagren.

(Jag kanske har missförstått ordet, men det gör inget, för om det förs in kommer det vara i förenklad betydelse – precis som viral.)

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.