Rubriken börjar med förkunskap – sedan kommer nyheten

Läsaren Roger ställde en fråga om hur man formulerar nyheter. Det kan väl inte heta ”En man blev skjuten i Söderhamn”; Söderhamn är ju inte en kroppsdel! En rimligare ordföljd är väl ”I Söderhamn blev en man skjuten ”? Nja, det korta svaret är att båda meningar är lika korrekta. De flesta som hör  eller läser nyheten förstår att det rör sig om en plats och inte en kroppsdel, oavsett ordföljd.

Om två ordföljder är lika korrekta, väljer journalister bara enligt slump och smak då? Nej, det handlar om vilken information de vill lyfta fram. I svenska och många andra språk placerar vi principmässigt förkunskapen först i meningen. Den nyhetskälla som skriver ”I Söderhamn blev en man skjuten” vill alltså att läsaren först ska känna till platsen; kommer nyheten i en lokaltidning kan det till och med vara underförstått.

Principen att sätta förkunskap först går att vända på: vi sätter den främmande informationen sist. I det här fallet är själva nyheten att någon blivit skjuten, och därför kommer det sist. Men det går att värdera händelser eller vinkla nyheten på olika sätt. Visst kan orten vara underförstådd om tidningen är Söderhamnsnytt, men man kan också resonera tvärtom: skjutningar är vardagsmat, men att någon skulle skjutas i fridfulla Söderhamn av alla ställen är verkligen uppseendeväckande. Då är det bättre med den första meningen: ”En man blev skjuten i Söderhamn”.

Det som står allra först i den här meningen är ”en man”, så mannen lär vara relevant förkunskap. När  en nyhetsartikel börjar på det sättet kan vi ana att den tar offrets vinkel: det som står först blir artikelns huvudtema (fast i så fall skulle tidningen nog också berätta mer än bara ett kön). En till möjlighet är att göra skjutningen till tema, men då blir det knepigare att formulera en grammatiskt fullständig mening. Om vi däremot inte kräver att meningen ska vara fullständig kan vi få till massa olika formuleringar och vinklar, och då är vi inne på rubrik- och löpsedelsspråk: ”Skjutning i Söderhamn – en skadad”. Här markeras gränsen mellan förkunskap och nyhet med ett tankstreck.

Olika sammanhang kräver att informationen formuleras olika, beroende på vad som är viktigt för läsarna och lyssnarna, men journalister kan göra olika bedömningar. I rubriker är tankstrecket en väldigt stark markör för att det som kommer före är förkunskap och tema, och att det som kommer efter är själva nyheten eller förvecklingen. Därför irriterar sig många på tankstreck i rubriker; den som värderar informationen annorlunda tycker att tankstrecket gör rubriken överdriven eller missvisande. Rådet är att vara sparsam med tankstrecken, fast å andra sidan: en galen rubrik är ju mer minnesvärd än en alldaglig!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

En läroboksrevolution som bara väntar på att inträffa

Grejen med ordföljd är den nya delen i Sara Lövestams språkboksserie, som började med Grejen med verb 2014 och dito substantiv 2017. Innan serien går in på Grejen med adverb vill författaren lägga en stadig grund i ordklassernas samspel, och avhandlar här satsdelar som subjekt och predikat. Kanske inte det klassiska favoritmomentet på svensklektionerna, men det tänker Sara Lövestam ändra på.

Innan vi börjar har jag två bekännelser att göra. Den första är att jag gillar grammatik. Ganska okontroversiellt för en språkvetare, men det kan vara bra att veta eftersom detta är en recension av en grammatikbok. Den andra bekännelsen är att jag, min grammatikkärlek till trots, har rätt dålig koll på mer avancerade grammatikaliteter, som hur CxG fungerar.

För egen del tycker jag därför att det är synd att Grejen med ordföljd mestadels håller sig till sfi-/gymnasienivå, när den med humor tillgängliggör svenskans satslära. Men för den som har skolan bakom sig är boken ändå en rolig repetition av något som sorgligt ofta var tungt och tråkigt; för den som studerar är den i stället en välsignat oortodox lärobok och kunskapsbas. Hos Sara Lövestam får satsdelarna det liv de alltid förtjänat, genom finurliga liknelser och exempel: ofta för att göra stoffet pedagogiskt begripligt, alltid för att göra det roligt.

Det målande språket till trots känns klivet från föregångarna Grejen med verb och Grejen med substantiv ibland stort. När det är syntax som ska förklaras kan texten, av nöden, bli tung av långa ord som vissa vill glömma och som andra går igång på (jag dömer ingen). Detta är en styrka hos boken, liksom hos dess föregångare: Lövestam fördummar inte, utan behandlar grammatiken med den respekt – och leklust – som hon uppenbarligen hyser och vill dela med sig av.

Boken tvingar till skratt på var och varannan sida, även om några av vitsuppläggen börjar kännas gjorda efter ett tag. Det gör inte så mycket, för jag har lättare att ta till mig innehållet utan konstant andnöd. Något som däremot grämer mig är den tråkiga insikten att Grejen med ordföljd sannolikt inte kommer användas i skolan, eftersom den inte är uppbyggd som en klassisk lärobok – fast den är mer pedagogisk än de flesta. En annan sak som gör mig ledsen är att Lövestam aldrig kommer att skriva Grejen med CxG, utan om jag vill lära mig sådana saker är jag så illa tvungen att traggla mig igenom mycket tyngre och torrare böcker.

I rättvisans namn ska sägas att Sara Lövestam häromåret faktiskt gav ut en mer klassisk lärobok i grammatik (klassisk till strukturen, inte till torrheten), men i stället för att använda samma mall med nytt innehåll tycker jag att det är dags att vi rustar upp undervisningen i grunden. Till den driftiga svensklärare som vill prova något nytt på grammatiklektionerna rekommenderar jag Grejen med ordföljd!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Det lärarna missade på grammatiken

Jag köper gärna populärvetenskapliga språkböcker. Tyvärr har jag ofta fullt upp med den mindre populära sorten, vilket förstås också kan vara givande, men det betyder att den lättsamma läsningen blir kvar på bokhyllan alldeles för länge. Andra gånger släpper romanförfattaren Sara Lövestam en ny språkbok och jag släpper allt för att ta del av det goda ordet.

Grejen med substantiv och pronomen är en uppföljare till Grejen med verb från häromåret, och ni förstår nog vilken ordklass det gäller den här gången. Lövestam behandlar allehanda aspekter hos substantiven, från de uppenbara som singular och plural, till de för svenskan avlägsna som illativ och ablativ. Allt på ett lättfattligt och komiskt sätt som kan få även en språkkrönikör att avundas (fast mest beundra).

För det är rolig läsning, så även den som inte gillar grammatik kan läsa boken och få sig ett skratt. Grammatikens stereotypiskt torra exempel och abstraktioner ersätts i stället med sagan om riddar Kasus, sonetten om pronomen eller en hetsig sms-diskussion mellan två sjöhästar. Det ska dock medges att när författaren fördjupar sig i pronomen kommer hennes nit och iver ibland i vägen för hennes humor, och läsningen blir aningen svårare (något jag känner igen från mina egna språkkrönikor, så jag förstår precis).

Men författaren tappar inte greppet om läsaren, även om dansen ibland blir så häftig att man blir yr, och när jag hittar takten står en sak tydligt: Lövestam varvar inte språkvetenskap och lust med varandra, utan slår ihop dem till en och samma sak.

Och det är förstås hela poängen med boken: språk är roligt och lustfyllt, och har du någonsin fått ett annat intryck så måste dina lärare ha missat något. Lövestams fascination för grammatiken är så framträdande att den ytligt intresserade recensenten skulle missta den för ”glimten i ögat”. För den som är lika språkfrälst som författaren själv är det däremot självklart att hennes ögon inte glimtar av ironi, utan tindrar av oförfalskad kärlek och passion till ämnet, och jag kan inte låta bli att läsa ut boken i ett nafs.

(Jag har förvisso en deadline att hålla, men hade boken inte inspirerat så hade du just nu läst en spalt om seriekomma i stället. Se detta som ett gott betyg.)

I boken spekulerar författaren om en framtida Grejen med ordföljd – en nåd att stilla bedja om – men när jag läser hennes fenomenala dialoger är det min inre teaterälskare som ropar högst: Sara Lövestam borde skriva en pjäs. Den behöver inte handla om språk; bara skriv den!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Billigare än att tågluffa

Mellan sjunkande PISA-resultat och rapporter om nedskärningar i språkundervisning släpps Lingo: En språkresa genom Europa i svensk översättning. Det är kanske ett bevis på att vi inte behöver studera främmande språk: allt översätts ändå. Och det som inte översätts klarar Google Translate, som ju är rätt hyfsat nu för tiden.

Jag kan bara rekommendera Gaston Dorrens språkresa, om inte annat så för att den är ett billigare alternativ till att tågluffa genom kontinenten. För alla språkintresserade som hellre sörplar lättläst allmänbildning än tuggar högskolelitteratur passar boken utmärkt, och Dorren kostar på sig att skoja till sina redogörelser med pedagogiska (om än ganska långsökta) jämförelser och bilder. Högskolan i all ära, men den populäraste personen på festen är inte den som kan allt om svenska partikelverb, utan den som kan lite om alla Europas språkgrupper och deras historia.

Du behöver naturligtvis inte vara språkexpert för att ta dig igenom boken, men vissa förkunskaper kan vara bra för att hänga med i svängarna. Den som läst språk på gymnasiet borde ha koll på vad kasus är, men även svårare ord som vokativ kan gå oförklarade en bra bit in i boken, innan författaren väljer att fördjupa sig i dem. Samtidigt verkar Dorren rädd för att gå ut på djupare vatten; det är frustrerande hur han tid och åter avbryter sina redogörelser med ”men det är bara intressant för experter”.

Lingo släpptes på engelska 2014, och för den som läst originalet och nu vill få det svenska perspektivet har jag dåliga nyheter: Översättningen är inte lokaliserad, det vill säga anpassad för den svenska läsekretsen. De främmande språken betraktas fortfarande ur ett engelskt perspektiv, och den största förändringen i innehållet är att det annars matnyttiga kapitlet om svenskan helt plockats bort. Varje kapitel avslutas med ett stycke om några lånord från det aktuella språket, ett inslag som kunde ha varit riktigt intressant om det faktiskt handlat om svenskans inlån, inte engelskans.

Trots brister i guidningen är det en underhållande och lärorik resa som Dorren drar med oss på. Boken kan inte ersätta skolundervisning inom främmande språk och kulturer, men kanske kan den få upp våra ögon för hur viktigt det faktiskt är att den kunskapen ges i skolan, i stället för att skäras bort. Det vore ju tråkigt om lokalisering i framtiden bara innebär att begrepp som kasus måste förklaras för svenska läsare, bara för att de inte får lära sig dem under skoltiden.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Rätt och fel i språket

Hej och välkomna till den nya språkkrönikan! Språkkrönikor är lättsamma texter om ett språkvetenskapligt ämne, till exempel ordhistoria, samtalslära, klarspråk, grammatik … Men eftersom det är första gången i dag så tänkte jag börja med det vanligaste: språkriktighet. Det kan innebära att väga två språkliga alternativ mot varandra och säga vad som är rätt och fel, eller åtminstone rekommenderat och avrått. Eller kanske bara vanligt och ovanligt.

För det brukar ju vara svårt att tala om ”rätt och fel” i språket; det finns olika sätt att säga saker, och så länge vi gör oss förstådda är allt väl. Tanken att språk kan vara ”fel” bildar vi tidigt, kanske redan när vi får höra att ”Nej, morbror heter inte ’Lalf’; han heter Ralf!” och ”Bra, men det stavas station, inte stasjon”. Och det är klart, barnen måste ju lära sig att kommunicera riktigt, så det är inte konstigt att även de mest kärleksfulla och välmenande kommentarerna låter ”Nja, nu blev det lite fel, va?”

Det där lilla ordet fel följer med i skolan, där felen fått högre status och tydligt utpekas i uppgifterna. Missförstå mig rätt: det är jättebra att vi lämnat den gamla skolans minuspoäng – ”straffpoäng”. I stället räknas fel som nollpoängare med illröda bockar, och det är ju mycket skönare för barnen.

Så det är inte alls konstigt att vi i vuxen ålder skriver till språkexperterna och undrar hur det egentligen ligger till med mera och mer, eller och efter kommatecken. Säga vad man vill om pedagogiken; det är ju jätteviktigt att alla lär sig språket ordentligt, för att kunna göra sig förstådda!

Därför blir vi besvikna när språkkrönikor som den du läser nu inte är så svartvita, för mer och mera är precis lika rätt. Eller ännu värre: när de säger att det vi lärt oss faktiskt är det som är fel – för det går faktiskt utmärkt att använda och efter kommatecken. Vi har lärt oss att det finns ett rätt svar på fråga 5, men som så mycket annat vi lär oss i skolan så gäller det inte i verkliga livet.

Med det inte sagt att allt är rätt. Om jag vill önska alla en god fortsättning på det nya året så kan jag ju inte säga ”Sov gott och köp blomkål först.” Det kommer bara förvirra! Och det är klart, när allt kommer omkring kan vi vara överens om att det är fel att stava station som stasjon – så varsågoda att fortsätta blänga på norrmännen och deras fullständigt nedgångna språkbruk.

Hoppsan, nu blev det ingen typisk språkriktighetsfråga ändå; snarare en fråga om språkriktighet. Nåja, vi får ta det nästa gång. Skicka gärna in dina språkfrågor till dess! Och om du verkligen vill så ska jag försöka att ge ett svartvitt svar. Lovar.

Sov gott och köp blomkål först!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Dåliga texter kan inte rättas

På internet går det inflation i språkpoliser: godhjärtade själar som vill öka språkkunnigheten … genom att lyfta andras språkfel på internet. Det kan vara allt ifrån att grämas åt en felstavning i ett debattinlägg till att skriva en spydig kommentar till Tove, 16, som bjuder in till ”examens firande” i ett statusmeddelande. Sluta särskriva, skitunge!

(Efter den kommentaren var Toves mamma tyvärr inte längre välkommen på kalaset. Otack är världens lön.)

Språkvetare är gärna väldigt tillåtande (eller åtminstone förlåtande) med den här sortens språkbruk, men det betyder inte att vi inte också kan vara språkpoliser; tvärtom är vi väldigt bra på det. När jag inte skriver roliga tidningstexter lever också jag för att tala om för andra vad de har gjort för språkfel (ibland får jag betalt för det, fast ibland gör jag det bara av mitt hjärtas godhet). Korrekturläsning är en ädel, om än lite otacksam, uppgift som kräver att man utnyttjar alla sina kunskaper om vad som är rätt och fel i språket, till exempel när det borde stå sin och när det borde stå hens, hans eller hennes. Småsaker kanske, men Gud finns i detaljerna. Bra korrekturläsning kan ta en text som är svulstig, svårbegriplig och full av språkfel – och göra den till en text som är svulstig, svårbegriplig och fri från språkfel.

För korrekturläsningens svaghet är att den inte får göra stora ingrepp i texter, inte ens de som är oläsliga. Det skulle ta för mycket tid, men också korsa gränserna för vad som är etiskt acceptabelt: att skriva om någon annans text från grunden är inte okej (spelar ingen roll att den blir mycket bättre när den slutat kritisera mitt parti). Bara skribenten kan påverka textens läsbarhet, men tyvärr lär skolorna sällan ut hur man skriver bra texter. Det är mycket lättare att lära ut och in språkregler om det som är ”rätt och fel”. Språkvetaren Steven Pinker skrev nyligen i The Guardian om när det här dras till sin spets: hans redaktör hade rättat språkligheter som inte alls var fel i sitt sammanhang, så att texten faktiskt blev sämre.

Alltså ser vi inte bara dåliga texter, men också dåliga rättningar som bara åtgärdar de simpla problemen men missar det viktiga. Och riktiga korrekturläsare får inte ens ändra det som gör en text bra.

Däremot får, och bör, korrekturläsare kontrollera fakta och källhänvisning. En noggrann korrekturläsning skulle kanske avslöja att sista meningen i tredje stycket ovan är stulen från Steven Pinkers artikel. Och att förhindra missförstånd och plagiat är en synnerligen ädel uppgift.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Språk förändras; verb är tidlösa

Det är lätt att bli förälskad i verb; de är ju så mycket mer än en vanlig ordklass! Ett verb kan säga mer än tusen ord (nåja): vad som händer, när det händer, om det görs av eller mot något … Och på andra språk kan verben bland annat berätta vem som gör något, hur många som gör något, hur ofta något händer … På svenska är deras tidsangivande funktion, tempus, kanske viktigast.

Grundformen för svenska verb är infinitiv. Infinite betyder som bekant oändlig, eller tidlös, på engelska, och infinita verb saknar alltså tid. ”Jag äta” säger inte om ätandet sker nu, förr eller senare. Även ordet presens för tankarna till engelska: the present betyder inte bara presenten, utan också det nutida, och presensformen marker att verb sker just nu. ”Ni läser”.

Något som är perfekt ser vi som utmärkt eller jättebra. Vi kan också se det som fullkomligt, eller varför inte fullbordat, som är dess traditionella betydelse. Perfekta verb är fullbordade, alltså en handling som avslutats. ”Hon har flyttat”.

Det för oss till motsatsen imperfekt, oavslutade handlingar. Svenskan har ingen böjningsform för oavslutade handlingar, alltså finns inte grammatiskt imperfekt på svenska! Mina äldre läsare (typ arton plus) tycker kanske att imperfekt betyder dåtid, men dåtida handlingar behöver inte vara oavslutade: ”jag gick i skolan” är inte motsatsen till ”jag har gått i skolan”. Dåtid heter därför preteritum, latin för det förflutna. För den som saknar imperfekt rekommenderar jag arabiska! På svenska måste vi ta omvägen och säga ”men det är inte klart än”.

När vi ändå pratar om ord på -um har vi futurum, det framtida. Futurumformer finns inte heller på svenska, men det är lättare att uttrycka än imperfekt. Vi slår bara ihop något hjälpverb med infinitiv: ”de ska städa” eller ”de kommer städa”.

För att runda av har vi tempuset pluskvamperfekt. Som ni hör på namnet är det något som är så himla avslutat att det var avslutat redan i dåtiden: ”hon hade gått”. Liksom perfekt bildas det alltså med hjälpverb och supinum.

Vänta, supinum? Jo, det är vår andra tidlösa form. Den används med hjälpverbet ha i presens eller preteritum, och enbart för avslutade handlingar: ”jag har flugit”, ”jag hade flugit”. Egentligen är supinumformen lite överflödig; vi kunde lika gärna sagt ”jag hade flyga” och sluppit hålla reda på en form till, men språk utvecklas sällan för maximal lämplighet.

Vill du också kultivera din kärlek för verb? Då rekommenderar jag Sara Lövestams bok Grejen med verb, som gör grammatiken så rolig som den skulle varit i skolan.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Förolämpning eller förändring

Region Värmland har nyligen gett ut en liten handbok i kommunikation. Den är i första hand riktad till kommun- och landstingsanställda i Värmlands län, men är något som de flesta bör ta del av (den finns gratis på nätet). Handboken heter Schyst! och vill förstås göra kommunikationen lite schystare, för sanningen är att många kan ta illa upp av ord som vi använder utan att tänka efter.

Schyst! noterar att vi alla håller på med kommunikation i yrket (och på fritiden), även om vi inte tänker på det. Vi pratar med kunder och kollegor, skriver mejl och rapporter … därför är det bra att vara medvetna om vilka ord vi väljer. Region Värmland uppmanar till att fundera över språkbruket och sluta kasta ur sig formuleringar som förbiser eller rentav nedvärderar vissa människor. Det känns helt enkelt lite sådär att pausa en konferens i Handikappsförbunden med ”nu tar vi en bensträckare”.

Det viktiga är alltså inte bara vad som sägs, utan också var det sägs och till och med om det sägs eller inte. Orden stark och gullig är i och för sig ganska neutrala, men börjar man kombinera dem med kön eller andra grupperingar kan det indirekt ge dåliga bilder. Säger man ”de har en kvinnlig chef” antyder man att det är konstigt med kvinnor som chefer, och att man sällan säger ”en manlig chef” antyder att män ska vara chefer. Man kan pröva att byta ut personen man talar om: skulle man formulera sig på motsvarande sätt då? Annars är det bäst att säga något annat.

På samma sätt ska man undvika ord som dagisfröken och legogubbe eftersom dessa förekommer i båda kön. Och det är svårt att säga att en behå är hudfärgad när det finns väldigt många olika hudfärger. Hur man säger något är också viktigt: får ens språk olika attityder gentemot olika kön eller etniciteter?

”Men”, säger någon, ”språket har alltid varit så här, ska man inte ens få säga vad man vill längre?” Jo, egentligen får man ju det. Men det kan vara bra att tänka på att det finns människor som tar illa upp av vissa ordval och formuleringar. Vi är inte nödvändigtvis mer ”lättkränkta” i dag, vi har bara blivit bättre på att säga ifrån när vi kränks (och att en rullstolsburen inte har något emot ordet bensträckare betyder inte att en annan inte har det). När vi är medvetna om hur språket kan utesluta eller nedvärdera gör vi rätt i att försöka låta bli.

Men absolut: om man faktiskt är ute efter att förolämpa andra så behöver man inte tänka på dessa saker. Fast då får man räkna med samma bemötande tillbaka.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

När det verkar vara fel

Somliga ord stöter man sällan på, trots att de på något sätt hör till allmänbildningen. I dag tänkte jag prata om ett ord som dyker upp i facklitteratur, tidskrifter, akademisk text och vissa yrkestexter, och som alltid tycks förvirra vissa läsare. Det är extra lustigt att ordets funktion är att förtydliga ett sammanhang just för att undvika förvirring. Ett nödvändigt ord att kunna, ibland på liv och död.

Ordet i fråga är sic, ett latinskt begrepp som direktöversatt betyder ’så’, egentligen ’så var det skrivet’ (sic erat scriptum, men det är lite långt att skriva ut hela frasen). Man brukar helt enkelt klämma in ordet efter en text som ser felaktig ut, för att snabbt tala om att ”så här ska det faktiskt vara!” Ordet betyder alltså att texten är bra som den är, men ibland är det nödvändigt att peka ut stavfelen så man inte får irriterade kommentarer.

För sic används oftast om stavfel. Om jag berättar att Anders Borg säger att han vill ”höja inkomstskaten med 2 %” så kan det vara lämpligt att klämma in ett sic efteråt så ni inte tror att det är jag som stavat skatten fel, utan förstår att det är min källa. Förutom den bokstavliga betydelsen av sic är den praktiska betydelsen ungefär: ”såg ni det där felet? Det är inte jag som slarvat, utan personen som skrev texten från början.”

Men sic används inte bara när det står fel. Det kanske stod att ”Anders Borg vill höja inkomstskatten med 112 %” och om det faktiskt är etthundratolv procent han menar så är det nog lämpligt att det står sic efteråt, för annars kommer de allra flesta tro att det är fel.

Det kan vara livsviktigt att förtydliga orimliga sifferuppgifter: om en läkare skriver ut 300 gram morfin är det nog bra att lägga till ett sic så att apoteket inte tror att läkaren gjort ett dödligt slarvfel. Med ett sic blir betydelsen i stället ”om ni inte lyder siffran exakt så är det ni som begår ett dödligt slarvfel!”

I sin egen text ska man förstås skriva rätt från början, så sic används oftast vid citat. Man ska nämligen vara så exakt som möjligt när man citerar, annars skulle man förvanska den citerades ord, och det är väldigt fult att göra! Fast när det gäller muntliga citat får man dispens, speciellt om man skriver i tidning. Muntlig svenska är nämligen nästan aldrig lika ”grammatiskt korrekt” som skriftlig, så skriver man av Anders Borgs repliker exakt som han säger dem kan han låta korkad i tidningen.

Men det kan vi prata mer om en annan gång.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.