Tränjonen kan vara något av det svenskaste vi har

Det var några som blev lite fundersamma på förra krönikan om körsbärsmorfem, som heter cranberry morpheme på engelska. Grejen med körsbärsmorfem är att deras ursprung är oklart, precis som morfemet körs i bärets namn, men cranberry kommer väl från crane+berry, precis som på svenska trana+bär? Räknas det verkligen som ett körsbärsmorfem då?

För en svensk som vet att trana heter crane på engelska verkar ordets ursprung alldeles uppenbar, och visst stämmer det; det engelska ordet cranberry är besläktat med tranbär. Men! För en engelskspråkig är det här släktskapet inte alls självklart. En uppenbar skillnad är ju att det fattas ett e i bärets namn: det heter inte craneberry, vilket också innebär att orden uttalas olika. Jag vet inte vilka missuppfattningar som florerar, men för en engelsktalande är det kanske närmare till hands att tro att namnet är en förkortning av crannyberry, ’vråbär’ (alltså vrå som i en trång öppning). Eftersom vi svenskar har facit i vårt språk är det alltså mycket lättare att göra rätt koppling, så det här ordet begriper vi bättre än engelsktalarna!

Det kan vara lätt att tro att ordet från början var craneberry, och sedan har uttal och stavning förenklats, men faktum är att det alltid har hetat cranberry på engelska. Det här beror på att det engelska ordet är inlånat; tyska nybyggare i Amerika kände igen de röda bären hemifrån, och kallade dem förstås för kraanbere, alltså bär från tranans häckplatser (eller möjligen bär med tranformade stjälkar, det är lite oklart), trots att det inte rör sig om samma bär. Ordet spreds och anglifierades, och kopplingen till tranor försvann. Hade det varit engelsmän som hittat de röda bären så hade de nog hetat fenberries (’kärrbär’), precis som de gjorde i England på den tiden.

Allt detta är intressant kuriosa om engelskan, men det väcker en fråga om svenskan (och andra nordiska språk): Hur kommer det sig att vårt ord för trana börjar på t, medan samma ord börjar på k-ljud i andra germanska språk? Kraan på lågtyska, Kranich på högtyska, kraanvogel på nederländska, crane på engelska … Det är ju samma ord förutom att första bokstaven är helt fel på svenska. Fågeln har också gett namn åt kran, lyftanordningen, och där stämmer den svenska stavningen med de andra. Någonstans på vägen verkar ett k ha blivit ett t, och om sanningen ska fram är det ingen som riktigt vet hur det har gått till.

Tranans namn är alltså lite av en svensk egenhet, liksom -on-ändelsen i bärnamn (det är ju märkligt att vi säger hjortron i stället för hjortbär). Den som letar efter ett supersvenskt ord har alltså en stark kandidat i tranbärens dialektala namn tränjon; om svenskan inte haft sina egenheter för sig skulle de rimligen hetat kranbär.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Körsbär består av rester från en svunnen tid

Här har vi en fråga jag velat ta upp hur länge som helst: vad betyder körsbär? Vi vet att det är ett bär (eller en stenfrukt) med stor kärna och säregen smak, men vad kommer körs från?

Ordens största beståndsdelar kallas som bekant för morfem. Ett morfem har en egen betydelse eller funktion, så vi kan ofta räkna ut ett ords innebörd genom att slå ihop morfemens betydelser. Stammen i ordet körsbär är bär, så vi vet att det här handlar om någon sorts små frukter. Det som står före stammen, förledet, brukar ange sort eller egenskap, som i blå-bär och krus-bär. Men vi kan inte lista ut betydelsen i körsbär, eftersom förledet körs faktiskt inte existerar utanför den här sammansättningen. Dags att slå upp ordets historia.

Körsbär är inlånat från lågtyska kersebere och ytterst från grekiska kerasia, trädet som bären växte på. Ordet körsbär är alltså ’bär från en körs’, men i stället för att kalla trädet för en körs så förlängde vi ordet till körsbärsträd, ’träd som ger körsbär’. Det passar in i namnmönstret för andra bärgivande växter: vi säger ju blåbärsris och krusbärsbuske, inte blåris eller krusbuske.

Morfem som bara används i ett ord och inte längre har en egen betydelse kallas restmorfem: rester från en äldre tid, som inte kan användas för att bilda nya ord. På engelska kallas de för cranberry morphemes, eftersom just cran- är ett paradexempel. På svenska heter bäret tranbär, så för oss är betydelsen inte så konstig: det är ett bär som växer där tranor häckar. Det engelska begreppet är alltså ganska meningslöst för svenskan, men vi har ju en perfekt bärmotsvarighet; låt oss införa begreppet körsbärsmorfem! Körsbär är mycket roligare än rester.

(Det vore inte första gången vi använder matord för språkvetenskapliga begrepp: det finns även pannkaksmeningar, men dem kan jag prata mer om en annan gång.)

Andra klassiska körsbärsmorfem, morfem som överlevt sin egen historia, hittar vi i skorsten, ’stöttesten’ och lördag, ’tvättdag’. Skorstenen stöttar alltså huset, och lördag var dagen man skulle tvätta sig. Tur att den betydelsen försvann, annars hade hygienen nog fortfarande legat på medeltidsnivåer. Söndag kommer förresten från ett gammalt ord för sol (det är fortfarande soligt i engelska Sunday och tyska Sonntag), och det är ju passande att solen får sin egen veckodag eftersom det är ungefär så ofta den visar sig i Sverige. Den perfekta motsvarigheten till söndag torde vara snödag!

Körsbärsmorfemen är historiskt intressant kuriosa, men i det samtida språket är de egentligen ganska tråkiga, eftersom det inte går att vara produktiv med dem. Med det sagt hoppas jag att mina kreativa läsare känner sig utmanade och börjar använda körsbärsmorfemen i nya ord!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

De bästa partytricken är de som alla kan relatera till

För ett tag sedan var jag på kräftskiva, en urtida svensk tradition från 1960-talet. För de som inte äter kräfta serverades traditionsenligt kronärtskocka, eftersom det är ungefär lika asjobbigt att ta sig igenom, med massa hårda fjäll och ett innanmäte som man lurar sig tro var mödan värd. Men nu är detta inte en matblogg utan en språkkrönika, så jag vill titta närmre på ordet kronärtskocka. Vad betyder det egentligen? Krona och ärt är inte så konstiga: med lite fantasi ser grönsaken ut som en krona, särskilt när den blommar, och den kanske är släkt med ärter på något vis. Låter rimligt. Ett vanligt missförstånd är att ordet kronärtskocka är en sammansättning av kron+ärts+kocka. Det ligger nära till hands eftersom det bakom varje kronärtskocka står en kocka (eller kock) som vill se sina gäster lida. Men detta är alltså fel; bokstaven s är inte en sammansättningsbokstav, och i avstavningar blir det kron-ärt-skocka. Aha, där har vi det! Växten är ju som en skock av fjäll! Appappapp, sakta i backarna! Att ordet avstavas så betyder inte att det är konstruerat så. Båda tolkningar är så kallade folketymologier, alltså populära missuppfattningar av ordens ursprung. I själva verket består ordet av kron+ärtskocka. Och nu tänker ni ”men hallå, ärtskocka måste ju vara en sammansättning”, men nej. Ordet är egentligen en feltolkning av grönsakens italienska namn articiocco. Kronärtskockan är inte över huvud taget besläktad med ärtväxter, och knappt ens heller med jordärtskockan, som har samma namnursprung men inte många andra likheter. Så långt om kronärtskockan. Vad har kräftan för historia? Ni känner till att kräfta heter cancer på latin, och har använts just som namn på sjukdomen även i Sverige. Ursprunget lär vara att grekiska läkare för länge sedan tyckte att vissa cancertumörer såg ut som krabbor, och kallade dem och sjukdomen för karkinos – ’krabba’. Konceptet övertogs av latinet och senare svenskan, fast numer använder vi hellre det latinska namnet. Men nu ska vi inte prata sjukdomar på middagen; låt oss återgå till själva djuret. Till skillnad från latin och grekiska har vi inte samma namn på kräftor och krabbor, men orden är nära släkt, och kommer från ett ord som i dag har blivit till krypa och kravla! Allt detta är roliga fakta att glänsa med på kräftskivan, men när den här texten publiceras så är kräftsäsongen tyvärr förbi sedan länge (klipp ut sidan och spara till nästa höst!), så här kommer ett mer tidlöst ord: Snaps är rätt ungt och går tillbaka på verbet snappa, som är släkt med snabb. Precis som fåglar snappar efter hälsovådliga brödsmulor så snappar människor i sig hälsovådlig snaps. Och till skillnad från kräfta och kronärtskocka går det snabbt!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Varför spenderar vi fortfarande tid på frågor som dessa

Man kan inte spendera tid, utan bara pengar. Slår jag upp spendera ser jag att det kommer från ett latinskt ord som betyder skänka, så rimligen kan man bara spendera pengar genom att donera dem, inte köpa saker. Ord utvecklas alltså och får nya betydelser, och visst kan det kännas ovant när betydelserna är nya … men spendera tid har funnits i svenskan i åtminstone trehundra år.

Ett annat ord som förknippas med pengar är investera, och konstigt nog är det ganska få som klagar på uttrycket investera tid: att lägga tid på något man hoppas kommer löna sig. Och jag har aldrig hört någon klaga på slösa tid, men det är kanske inte så konstigt eftersom ordet slösa kommer från ett ord som betydde ’dagdriva’: låta tiden gå till ingen nytta. Det hade alltså inget med pengar att göra, och det är därför språkpoliser jämt protesterar mot uttrycket slösa pengar.

Va, gör de inte? Språkpoliser är så ologiska.

Det är inget konstigt att allmänspråket tar över ord från olika fält och ger dem nya betydelser. Tvärtom är det ett av de främsta sätten som språket utvecklas på, och också ett mycket uppskattat grepp inom poesin. Jag saxar lite Tomas Tranströmer:

… Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden.

Jag följde förvisso inte snacket så noga när Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur, men min fördom är att han inte kritiserades för taffligt ordval: ”stjärnbilder kan inte stampa!” Om ingen sade spendera tid till vardags hade Tranströmer hyllats för en sådan metafor, men när det används av folk i allmänhet är det tydligen fult och ska motarbetas. Som alltid osar språkpoliseriet av elitism.

Språkpoliser talar ofta om språkligt förfall, att svenskan tappar nyanser och blir fattigare när folk slutar göra skillnad på var och vart, eller själv och ensam. Men när folk lägger till nyanser, till exempel med spendera tid i stället för tillbringa, visa på i stället för visa eller döpa istället för namnge, då är det visst också förfall! Notera den gemensamma nämnaren ”folk”.

Med nya vanor behöver ord förnyas. Ett tydligt exempel är radera som i datasammanhang tagit ett kliv ifrån den gamla betydelsen ’skrapa bort’, men nyansskillnaderna är sällan så distinkta. Samtidigt har vissa tänkbara nyanseringar aldrig varit aktuella, som skillnaden mellan vi (’jag och du’) och vi (’jag och andra än du’), vilket jag hellre skulle se språkpolisen kämpa för. Nå, vi behöver förstås inte krysta in nyanser som inte kommer naturligt, men varför motarbeta de som gör det?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Mina damer, herrar, och alla däremellan och utanför!

Det kom in en språkspaning om ordet hen. Nu låter det som att jag kommer sparka döda hästar, men häng kvar. Spaningen gällde en konstruktion i stil med ”Mina damer och herrar och hen”, vilket frågeställaren tyckte lät helt galet. Jag håller med.

Problemet är förstås att hen är ett pronomen, medan damer och herrar är substantiv. Att säga ”mina hen” är lika besynnerligt som att säga ”mina vi” eller för all del ”mina hon”. Visst, det är inte omöjligt att använda pronomen substantiviskt, ungefär som ”blev det en han eller en hon?”, men det funkar väldigt sällan.

Avsikten är fin: att inkludera även de som inte är just damer eller herrar. Ett mindre problematiskt alternativ till ”mina damer och herrar” är ”kära publik” eller liknande. Det är fullständigt könsneutralt och omfattar alla tilltalade. Är problemet därmed löst?

Nja, ofta kan det ju finnas en anledning att markera vilka som finns i gruppen, för annars glöms de bort. ”Kära publik” innebär ett fullständigt osynliggörande av publikens grupperingar. Jämställt, absolut, men knappast inkluderande.

Personer som varken är damer eller herrar kallas icke-binära. Det är visserligen inte heller ett substantiv, men vi har en lång historia av att använda adjektiv som om de vore substantiv: vuxen, äldre, bekant och så vidare. För den som vill vara inkluderande fungerar alltså formuleringen ”mina damer, herrar och icke-binära”.

Men icke-binär är i och för sig inte ett oproblematiskt begrepp: det utgår ju från den binära, alltså tvådelade, könsuppdelningen som norm. Å ena sidan tar ordet avstånd från normen, å andra sidan kan det uppfattas som underordnat densamma. Det är som om ordet för kvinna skulle vara icke-man (detta är förresten bakgrunden till ordet kärring, som är bildat av karl). Att icke-binär dessutom är så långt, och relativt okänt, gör det än mer förståeligt att det inte används så ofta (och till exempel ersätts med det mer välkända hen).

Men vad gör väl det att ordet är problematiskt? Om de flesta icke-binära tycker att det är den bästa benämningen så bör den användas. Det finns många faktorer att ta hänsyn till när språk standardiseras, till exempel hur etablerad och accepterad en form är, och hur bra den passar in i systemet. Men när det gäller hur individer eller grupperingar ska benämnas så är det faktiskt de berörda som har tolkningsföreträde.

Slutligen en uppdatering i min jakt på svenskans längsta morfem, alltså det längsta ordet som inte är en sammansättning eller avledning. Själv föreslog jag palsternacka, men bland läsarförslagen fanns gallimatias. Färre bokstäver, men en hel stavelse längre! Har någon ett förslag med fler bokstäver och minst fem stavelser? Annars har vi nog en vinnare!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Den här krönikan skriver jag helt efter egen erfarenhet

Praktikplatsen fick in en fråga om prefixen a- och o-, specifikt orden osocial och asocial. Frågan bollades vidare till mig, kanske för att den passar min sociala kompetens. Grundregeln är att a- betecknar avsaknad, medan o- betecknar motsats. I många fall är avsaknad och motsats samma sak, som i onormal och anormal, men hur kommer det sig att det är skillnad på osocial och asocial? Borde inte de betyda samma sak?

Innan jag svarar på frågan är det a och o att vi tittar närmare på a- och o- (förlåt).

Från början är prefixen släkt, men har utvecklats olika. Det äldsta kända o- som i oskön sitter på en runsten från 1000-talet, vilket är ganska bra eftersom vi inte har jättemånga runor att vända oss till. I grekiskan tog samma prefix en annan väg och blev till a- som i analfabet (n tillkommer för att det inte ska bli två vokaler på rad). Sedermera har vi fått in det grekiska prefixet genom lånord som afasi (oprat på ren svenska).

Prefixet a- kan även stavas ab- som i abnorm, eller abs- som i abstraktion. Efterledet traktion kommer från ett ord som betyder ungefär ’drag’, så en abstraktion är alltså något som ’drar sig bort’ från det konkreta. Det är förstås släkt med attraktion, som förresten inte har a- som prefix, utan ad- som betyder ’till’: attraktion är alltså att ’dra till sig’ något.

Förlåt, ni får avbryta om jag börjar spinna iväg.

Germanska o- känner vi igen i osjyst, oväder och dialektala oi (’inte i’). Fast … oväder är väl inte motsatsen till väder? Nej, det visar sig att o- inte bara markerar motsatsen, utan även sådant som är obehagligt (!). Oväder är ’hemskt väder’ och ett odjur är ett ’hemskt djur’. Hemsk har förresten också en kul historia: den som var hemsk förr var ’hemvan’ (jämför inhemsk) och hade inte sett så mycket av världen. Oerfaren blev dum, som blev otrevlig, som blev … hemsk!

Ursäkta, nu kom jag ifrån ämnet igen. Var var vi?

Jo, hur är det egentligen med osocial och asocial? Osocial kan användas om en som är blyg eller på annat vis osällskaplig. Asocial är däremot den som inte passar in i samhället, som bryter mot regler eller är direkt otrevlig. Om o- är ’motsats’, och a- är ’frånvaro’, vad är då förklaringen till betydelseskillnaden?

Svaret ligger i ordet social, som kan betyda olika saker: å ena sidan handlar det om att kunna samverka och umgås med människor – att vara sällskaplig – och å andra sidan om att ingå i samhället och gemenskapen – att vara samhällelig.

I Latinamerika används ibland @ som en blandning av feminina a och maskulina o om en person med okänt kön (latina + latino = latin@), lite som hen i Sverige. Den som är både osocial och asocial kanske är @social?

Eller kanske @Eliderad. Följ på Twitter för mer språkligheter!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Välkomna till landet lämplig

Läsaren Eva har mejlat och bett mig skriva om ordet lagom. När kom det in i svenskan, och varför finns det bara här? Svensk ordboks definition av lagom är ”som har lämplig omfattning”, så lämplig är en bra synonym. Ordet och dess betydelse förknippas starkt med svenska värderingar, vilket förstås är passande för ett ord som bara finns här.

Synd att det inte är sant; lagom är inte alls unikt för svenskan. Vi behöver bara blicka mot norskan för att hitta ordet där också, och vad är det för fel på engelskans adequate, sufficient, appropriate, just right? Felet kanske är att de olika orden inte passar i alla betydelser av lagom, utan man måste växla lite beroende på om man vill säga ”lagom trött”, ”lagom stor”, ”lagom mycket” och så vidare. Synonymen lämplig har exakt samma ”problem”, men det är det ingen som nämner. Och det är sällan någon tar upp att ord som orka eller hinna är mycket omständligare att översätta.

Att hitta en perfekt motsvarighet, som kan användas på exakt samma sätt, i andra språk är mycket begärt. Det är nämligen väldigt få ord i vokabulären som faktiskt har perfekta motsvarigheter, oavsett språk. Ta något så enkelt som kaka, som på engelska översätts till cake. Men cake betyder även tårta, och kaka kan dessutom betyda biscuit – som också kan betyda kex, som … ni fattar.

Men varför nöja sig med norska och engelska? Ordet lagom har riktigt bra motsvarigheter på finska, ryska, tamil, albanska, bulgariska, estniska, thai, japanska, slovenska … Särskilt svenskt är det då inte. Hur kommer det sig då att vi betraktar Sverige som ”landet lagom”?

Det kommer sannolikt från den svenska modellen, en kompromiss som inte skulle vara för mycket av varken kapitalism eller socialism. Lagom, helt enkelt. Ideologin har rotats in i kulturen, och vi har fått för oss att ordet skulle vara unikt, precis som Danmark är det enda landet i världen med ett ord för bakfull. (Eller vänta.)

När kom ordet in i svenskan då? Tja, lagom är gammalt. Det fanns åtminstone redan i fornsvenskan, som en böjning av det uråldriga ordet lag, och betydde ungefär ’enligt lagen’. Fast det handlar inte bara om juridisk lag utan om sociala normer, så ’enligt normen’ är mer exakt. Den som inte var lagom på den tiden var alltså onormal! Att lagom skulle ha uppfunnits under vikingatida mjödbjudningar är tyvärr påhittat.

Vill du läsa mer utförligt om lagom så rekommenderar jag med värme Mikael Parkvalls Lagom finns bara i Sverige: och andra myter om språk, en av de bästa språkböcker jag vet!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

En promenad bort från boklådorna

I mellandagarna åkte jag för att hälsa på pappa med familj i Nynäshamn. På perrongen när jag klivit av pendeln gick en äldre herre fram till mig och frågade varför jag stirrar ned i telefonen i stället för att uppleva världen omkring mig (ni som har varit i Nynäshamn förstår exakt varför). Jag gick med honom en bit och deltog i ett samtal med en underton av ”dagens ungdom”. Så frågade han vad jag håller på med. Språkvetenskap, sa jag, och då blev han minsann intresserad.

”Vet du”, frågade han, ”vad bokhandel heter i plural form?”

Jag svarade att det naturligtvis heter bokhandlar. Nöjd med att ha överlistat en yngling till självutnämnd språkvetare sa han att nej, faktiskt inte. ”Okej, nu kommer du säga att det heter boklådor”, sa jag.

Han inledde en tirad om att böcker förr i världen bara såldes i lådor, och därför heter det boklådor än i dag. Jag sa att på den tiden var singularformen boklåda. Han lyssnade inte.

Frågan bokhandlar–boklådor var främmande för mig tills jag mötte den på Språkrådets frågelåda för några år sedan. Språkrådet rekommenderar att bokhandel ska böjas bokhandlar hellre än boklådor. Jag fattade inte varför de ens nämnde ett så avvikande ord, men det måste ju betyda att det används. Ingen ställer språkfrågor när det bara finns ett sätt att säga en sak på, men när olika personer säger på olika sätt vaknar osäkerheten och högre instans blandas in för att väga alternativen.

Boklådor kommer från tyska Buchladen, som mycket riktigt betyder ’bokbutik’, men även på tyska är Buchhandel det föredragna alternativet. Det finns förstås argument mot bokhandlar. Ett är att handel syftar på industrin, inte på en enskild butik. Det må så vara, men problemet är ju att vi faktiskt säger bokhandel i singular, och byter ut ordet när vi böjer det. Om handel är fel ord borde vi helt enkelt säga boklåda även i singular, men det gör vi inte, och därför är boklådor så mycket mindre begripligt. Och vad är det för fel på bokbutiker och bokaffärer?

Det är inte konstigt att folk vill dela upp språket i rätt och fel: som barn får vi ofta bilden av att det är så det funkar. Språkpoliser tar gärna till majoritetsargument, men bokhandlar är mycket vanligare än boklådor. Vad har man för självuppfattning om man är övertygad att alla säger fel utom en själv?

Det vanligaste argumentet mot bokhandlar är att det i bestämd form blir bokhandlarna – men det är ju också den bestämda formen för bokhandlare, alltså en person som säljer böcker. När herren på perrongen nämnde detta påpekade jag att exakt samma sak händer med fiskar och fiskare, som blir fiskarna i bestämd form. Att olika ord har samma form har ju aldrig varit ett problem i svenskan. Här tyckte han det var dags att ta avsked.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Drakarnas beskrivning

Den här gången hade jag tänkt skriva om Svenskans beskrivning, en konferens om svenska språket som hålls var tredje termin på ny ort. Senaste konferensen hölls i Uppsala i oktober, men i januari släpps ju senaste delen i Monster Hunter (en serie asgrymma tv-spel, reds. anm.), så låt oss prata om min senaste språkfascination i stället: drakar!

Nu använder jag drakar som en övergripande term för många olika kräldjursartade fantasidjur. Somliga menar att drake (engelska dragon) specifikt syftar på varelser med sex extremiteter: ett par framben, ett par bakben och ett par vingar. Vi skulle kunna kalla dessa för äkta drakar, precis som man säger äkta sälar för att separera dem från de ”falska” öronsälarna.

Den som sett Game of Thrones minns att drakarna där inte passar in i beskrivningen av äkta drakar, eftersom de bara har fyra extremiteter. Denna variant med vingar på frambenen kallas på engelska för wyvern och förekommer även i heraldiken.

Wikipedias artikel om wyvern leder till svenska lindorm. Men lindormen är ju en helt annan best; den saknar wyverns vingar och bakben, och har bara två framben i stället. Och svenska lindorm leder till engelska lindworm, inte tillbaka till wyvern. Nåja.

Olika fantasyuniversum har olika namn och definition på de olika draktyperna, och ord som dragon, drake, wyvern, wyrm med flera används huller om buller på engelska. Här ligger svenskan i underläge, eftersom vi bara klumpar ihop allt detta under orden drake och orm. Precis som engelska squid och octopus blir tioarmad respektive åttaarmad bläckfisk.

För att generalisera kan vi säga att wyrm används om en drake utan extremiteter, alltså en stor orm (orden wyrm och orm är mycket riktigt nära släkt). Drake (med engelskt uttal: ”drejk”) används om landlevande varelser som går på fyra ben men saknar vingar.

I Monster Hunter klassas de allra flesta monster som någon sorts wyvern. Det funkar ofta, men det finns vinglösa avvikare som brute wyverns, som går på bakbenen liksom tyrannosaurus. I fållan för fyrbenta vinglösa varelser finns även leviathans, som tar sitt namn av Bibelns Leviatan, havsvidundret. Namnet avviker från typiska draknamn, men har ju biblisk hävd om vi vill prata om långa, simmande drakar med fyra ben men utan vingar.

Slutligen kan vi i Monster Hunter hitta elder dragons – urdrakar. Dessa otroligt gamla och otroligt mäktiga drakar beskrivs som levande naturkatastrofer, och drar förödelse var de går.

Hur som helst, i spelet dödar man dem och gör skor av deras skinn. Jag ser fram emot det!

Den här texten publicerades ursprungligen i Dalademokraten.

Språkets logik utesluter ingen

Ganska ofta tar jag upp språkriktighetsfrågor här i språkkrönikan. Fullt rimligt, eftersom vi gillar att dela upp världen i rätt och fel eller vi och dem, men tyvärr är jag som språkvetare orimligt diplomatisk och svarar nästan alltid att ”båda är rätt”, vilket har fått några läsare att be om lite mer språkpoliseri. De vet naturligtvis själva vad som är rätt (nämligen det de själva använder), men språkkrönikan borde sprida kunskapen, och inte uppmuntra oordning med kontraproduktiv diplomati.

Tyvärr är det inte så enkelt, för det egna bruket räcker inte som facit. Att du skriver äppelmos betyder inte automatiskt att äpplemos är olärt, och argumenten för litet grand behöver inte tala emot stavningen lite grann. I det första fallet rör det sig om en regional variant, och i det andra om stavningsutveckling. Vi vill väl inte förbjuda dialekter och modern stavning?

”Båda är rätt”-svaret bemöts ofta av besviken irritation. Eller motfrågan ”jaja, men vilket är rätt på riktigt”? Det räcker inte att höra att det egna alternativet är rätt, utan man vill ha bekräftelse på att det andra är fel. Tyvärr är språket sällan så ensidigt, och språkvårdare kan inte hitta på en logik bara för att nöja en grupp. Att ge en sida mer rätt är att samtidigt kränka en annans språkvärld. Svenskan är ett sällan uttalat samarbete mellan elva miljoner användare; det blir inte alltid perfekt.

Visst kan vi dra majoritetsargumentet: äppelmos är fem gånger vanligare än äpplemos när jag söker i en textsamling, så då måste det senare vara fel. Mja, men då är ju även litet grand fel, för lite grann är hela 43 gånger vanligare.

Fast med litet grand kan vi dra det historiska argumentet. Förr i tiden var litet grand det enda rätta, och allt därefter är språkförbistring. Fast hur vet vi när språkförbistringen började? Den kan väl lika gärna ha börjat när det hette lutilla grindanan? På den tiden betydde det något annat, så vi har minsann en betydelseförbistring också!

Naturligtvis existerar språkfel, men de flesta brukar stoppas redan i stavningskontrollen och sällan behöva nagelfaras i språkkrönikor. Och visst är det lämpligt att få ett alternativ att hålla sig till, inte minst för den som lär sig språket, men det är viktigt att veta att andra människor inte har fel bara för att de lärt sig en annan sak. Språkvården försöker inte vara dryg, oordnad eller hemlighetsfull när den säger att allt går bra, utan i detta snår av motsägelsefulla argument är det bara svårt att nå någon annan slutsats.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.