Välkommen till Språkkrönikan!

Ibland frågar folk vad mitt namn betyder. Jag menar inte mitt efternamn, även om det också händer, utan nu tänkte jag på mitt onlinenamn. Det vill säga ”Eliderad”, som jag bland annat använder på Twitter. För att förekomma frågorna är en presentation och förklaring på plats!

Eliderad (uttalas med betoning på näst sista stavelsen, som reducerad) är en participform av verbet elidera. Substantivet elidering, eller hellre elision, är en språkvetenskaplig term för utelämning av språkljud. Att säga ”nån” i stället för ”någon” är att elidera g- och o-ljuden. Det handlar alltså om ta bort onödigheter och överflödigt krångel, och göra språket lite lättare.

Vi eliderar hela tiden när vi talar, även om det sällan syns i skrift. Annat är det i franskan och engelskan, där varje apostrof betecknar en elision. Ordet elidera kommer från latin och betyder ’stöta ut’ (ordet är nära besläktat med kollidera). Nu när jag säger det högt så inser jag att eliderad alltså betyder ’utstött’; det borde jag kanske tänkt på innan jag började använda det för att identifiera mig själv.

I överförd betydelse kan elidera betyda ’utelämna’ i största allmänhet. En skulle kunna elidera den åtalades namn i en nyhetsartikel, eller elidera sina fyra sista siffror i ett foto av nya körkortet. Tyvärr stöter jag väldigt sällan på ordet i den här bemärkelsen, men det är bara att börja använda!

Det fanns dock ingen djup tanke bakom namnvalet; jag ville bara ha ett snyggt namn, och hittade elision på en lista över vackra ord. Eftersom det dessutom är ett språkvetenskapligt begrepp kunde jag inte låta bli att ta det. Att elidering handlar om förenkling och borttagning av onödigheter, att elision är väldigt likt elysion (’paradis’) eller att de första stavelserna i Eliderad ser ut som en sammanslagning av Elias och Alexander (två av mina förnamn) är sammanträffanden och efterhandskonstruktioner. Men lika häftiga för det!

Innan jag startade webbplatsen gick jag igenom många namnförslag med anknytning till Eliderad. Först funderade jag på Kyrie elision (av Kyrie eleison: ’Herre, förbarma dig’), vilket förvisso är den bästa ordvits jag någonsin producerat, men det känns för laddat för en krönikesamling som (mestadels) inte handlar om religion. Sedan gick jag till Eliderade fälten, en anspelning till elyseiska fälten – paradiset i grekisk mytologi – vilket också är häftigt, men kanske lite för högtravande. Under en period körde jag helt enkelt på Eliderat: om en person är eliderad så får väl ett webbprojekt vara eliderat! Men i klarspråkets namn har jag valt ett namn som gör tydligt vad det handlar om: Språkkrönikan.

Har du några språkfrågor eller andra önskemål om innehåll är du välkommen att kontakta mig!

Inför julklappsrimmen: Poesiskolan 2

Vi fortsätter med poesilektionen! Förra månaden pratade vi om rim, och i dag går vi in på rytm. Hör på detta julklappsnödrim för ett våffeljärn:

Juldagsmorgonens järngap är fyllt
I god tid tills kidsen vaknar och är sugna på något med sylt

Metaforen ”järngap” i all ära: som helhet var det inget vidare. Jämför med detta:

På juldagsmorgon fylls ett gap
Som gräddar smet åt bottenskrap

Det klingar lite bättre nu! Dessutom slipper vi det problematiska ordet kidsen; nu känns det mer representativt för typiskt svenska familjesituationer. Det som ger rimmet sin följsamhet är naturligtvis rytmen, som kommer av ordens betoningsmönster (och det hjälper att raderna är lika långa). En vanlig form är nämligen att varannan stavelse i en versrad är betonad, och varannan obetonad: på JULdagsMORgon FYLLS ett GAP.

I italienskan betonas de flesta ord på näst sista stavelsen, och i franskan på den sista. Därför har de språken ganska lätt att få till en bra rytm; man behöver bara variera ordlängden. På svenska kan det vara svårare. Förr i världen låg betoningen nästan alltid på första stavelsen, men nu har vi ju blivit ett så kallat sjungande språk. Som jag sa förra gången så innebär vårt sjungande att tonen kan variera mellan ord, men det innebär också att betoningen kan ligga på lite olika stavelser. I modern diktning är det inte så noga med rytm eller rim, men i klassiska dikttraditioner (som julklappsrim) kan det vara fint att följa stabila mönster.

Inom diktkonsten talar man om versfötter, som är de minsta rytmenheterna i en dikt. De vanligaste versfötterna är jamb, som består en obetonad och en betonad stavelse i den ordningen, och troké, som gör tvärtom. Mitt andra rim ovan består alltså av fyra jamber per rad, ett versmått som kallas jambisk tetrameter (tetra betyder ’fyra’ och meter betyder ’mått’). Det första rimmet har inte lika stabil rytm – det behöver man som sagt inte ha, men det är bra om raderna överensstämmer något, särskilt när rimmet bara är två rader långt.

Det finns längre versfötter också, med olika kombinationer av betonade och obetonade stavelser. Vi skulle kunna ta till dem för att beskriva det första rimmet, men det är lite överkurs just nu. Däremot kan det vara bra att känna till att det går bra att avsluta rader med en avbruten versfot om man behöver en extra stavelse:

På juldagsmorgon fylles gapet
Som gräddar smet åt bottenskrapet

Nu när rimmet fått en extra stavelse i varje rad blir det jambisk pentameter, men eftersom sista versfoten är avbruten så får man lägga till att den har cesur, vilket är poetiska för ’paus’.

Jag hoppas ni kommer få nytta av poesiskolan för att skriva julklappsrim som verkligen glänser kring granen!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Liten poesiskola

I skrivande stund (7 oktober) är det spontanpoesins dag. När den här texten publiceras har dagen sedan länge passerat, men det känns ändå som ett bra tillfälle att – spontant – prata om ett språkligt element i klassisk poesi, nämligen rim.

Rim är egentligen ett samlingsbegrepp för ljudlikheter. Det förknippas oftast med ljudlikhet i slutet av ord och rader (eller verser, som de heter på poetiska), men kan också finnas i början eller mitten:

Är det värt att vara ärlig
när smärtan inte härdar?

Se där, lite spontan poesi från mig. Fullt med inrim på är, och som bonus en allusion till ordspråket ”det som inte dödar härdar”. Ordspråket i sig är ett bra exempel på inrim: dödar och härdar har inget typiskt slutrim, men båda har två stavelser, lång vokal i första stavelsen, samma betoning och samma slut. De här små ljudlikheterna tillsammans gör ordspråket minnesvärt, och är mycket bättre än nödrim som ”morgonstund har guld i mund”.

Men låt oss gå till slutrimmen. Vad är det som gör att dödar inte rimmar på härdar fast båda har samma slutstavelse? Måste det vara de två sista stavelserna? Nej, tillbringare rimmar inte på kypare, fast båda har samma två slutstavelser. Hemligheten är att de måste rimma från och med den betonade stavelsen, -ingare. Det är ofta lite krångligt med trestaviga rim, men vad sägs om tillbringare–springare?

Nej, det fungerar faktiskt inte heller. Orden springare och tillbringare har nämligen olika melodi (det kan illustreras med accenttecken: sprìngárè och tìllbríngarè). Svenska kallas ofta för ett ”sjungande språk” för att vi gör den här melodiskillnaden. Ordmelodi är svårt att lära sig för den som inte har det i sitt hemspråk, men lyckligtvis leder fel melodi sällan till missförstånd – fast jämför uttalet i ”en tillbringare” och ”en till bringare”! Vi har åtminstone inte mandarinens olika melodier.

Trestaviga rim, även kallade löpande rim, är som sagt lite krångliga att jobba med. Vi borde hålla oss till det normala. Män ska ju vara män, och kvinnor ska vara kvinnor!

Ja, alltså, det heter faktiskt manliga rim om det är sista stavelsen som är betonad, som i pretentiösgös. I kvinnliga rim är näst sista stavelsen betonad: stjärnorlanternor. Men man ska behöva vara väldigt gammaldags för att skriva slutrimmade dikter över huvud taget; professionella poeter slutade nämligen rimma för länge sedan (utom i låttexter, men är låtskrivare poeter?). Det betyder tyvärr också att den som försöker krossa könsmaktsordningen genom att bara använda tre- och till och med fyrstaviga rim är hopplöst ute. Och på fel spår.

Vad var då poängen med krönikan? Jo, det finns ju traditionsbundna domäner där rimkunskaper är oumbärliga: det börjar bli dags att fundera på julklappsrimmen!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Så, så så så så så så så.

I dag ska vi prata om ett av mina favoritord. Favoritord kan se väldigt olika ut för olika personer: man kan tycka om ett ord för att det har en fin betydelse, som kärlek eller vänner. Man kan tycka om ett ord för att det låter fint i sig, som cittra eller salladsskål. Eller så kan man vara som jag och tycka om ett ord för att det är intressant rent grammatiskt.

Ordet i fråga är . Det kan ha många betydelser: titta bara på rubriken, som betyder ”så där, plantera vattenkärl på det sättet så att vattenkärl planterar på samma sätt”. Men vi ska inte fokusera på betydelser, utan några grammatiska funktioner.

kan placeras mellan satser för att markera att den första orsakar den andra: ”De spelade för stark musik, så jag gick hem”. På två bokstäver markerar vi alltså en sak som annars hade krävt flera ord: ”De spelade för stark musik, och av den anledningen gick jag hem”. är ett bindeord; det binder alltså ihop satser och visar hur de hör ihop! Vi har inte jättemånga bindeord i svenskan, men om vi tittar närmare på dem så är det lätt att uppskatta deras funktioner.

kan också användas precis som jag gjorde i förra meningen. Detta är lite av ett svart får i svenskan, för många har lärt sig att det är onödigt och borde strykas; det finns ju ingen betydelseskillnad på ”när jag kom så började festen” och ”när jag kom började festen”. I själva verket är det ett praktiskt ord som markerar när det viktiga i en mening kommer. Det här exemplet hade inte sett likadant ut utan : ”Precis innan jag kom till Kimmy som skulle flytta så skulle Alvin visa ett trick med flyttlådorna.” Här markerar att den tråkiga bakgrundsinformationen är över och att det är dags att spänna öronen igen. Om det inte funnits ett där så skulle meningen fått tre verb i rad och blivit lite krångligare i stället. Men det är klart, passar bäst om det följer på väldigt många ord, inte bara några få.

Visst kan det vara bra att stryka överflödiga ord, särskilt om man har teckengränser att hålla sig inom, men det betyder inte att överflöd i sig är dåligt. Tvärtom bygger vår språkliga kommunikation på överflöd, och det hjälper oss att förstå varandra även om vi inte riktigt hör allt. Om språket inte sa ett dugg mer än nödvändigt skulle det genast bli mycket svårare att förstå varandra i till exempel en högljudd folksamling eller över en brusig telefonlinje. Då borde inte ett ord som vara det första som stryker på foten, eftersom det faktiskt får oss att lyssna extra noga.

Så: rädda !

Den här texten publicerades ursprungligen i Dalademokraten.

Vilket är vårt vackraste ord?

Svenska Dagbladet har i sommar hållit kampanjen #svenskansvackrasteord i sociala medier. Läsare har nominerat vackra ord, och en jury av författare och språkvetare väljer ut de bästa som sedan går till offentlig omröstning (ni kan rösta på SvD:s hemsida i september!). Men vad är ett vackert ord?

(Det här är en sådan där sak som jag lovat att prata om ”en annan gång”. Om ni minns några av mina gamla löften i krönikan får ni gärna påminna mig så jag faktiskt kommer infria dem.)

Ett vanligt svar på frågan i rubriken är ”vänskap”, vilket förstås är helt ovidkommande. Det är kanske fint med vänner, men själva ordet är väl inte mycket att hänga i granen. Ordet fanskap låter nästan likadant; är det lika vackert?

Sällsynta ord som skillra dyker också upp bland svaren. Kanske får det stilpoäng för sin ovanlighet, men ni får ursäkta om jag inte förstår vad som är så vackert med en blandning av skinka och dallra. Det är väl en smaksak.

Bättre svar på frågan är citadell eller amaryllis: ord som har en skön ljudklang, oavsett betydelse. För att göra tydligt att betydelsen är oviktig brukar jag ge exempel på ord som låter bra men har negativ innebörd. Till exempel vill jag hävda att det är riktigt fint med incest och suicid! (Ta inte den meningen ur sitt sammanhang.)

Ni kanske märker att dessa är ganska osvenska lånord. Precis som med sällsynta ord gillar vi ovanliga ljudkombinationer, men det går förstås att hitta mer svenska ord med vacker klang, som vilja, sällan eller sång. Vilket är det vackraste ordet som inte är lånat? Skicka förslag!

Ännu roligare är de metaforiska orden: klyftiga hopsättningar eller betydelseförskjutningar. Ett exempel är karmosin (’röd’), som kommer från det färgämne som produceras av kermeslusen. Jämför ordet med ”kermesröd”, som inte alls är så läckert. En annan favorit är antediluviansk. Det betyder ’gammal’, och består av ante (’före’) och diluv (’syndaflod’). Vill vi säga att något är riktigt gammalt kan vi alltså dra till med att det kom ”före syndafloden”!

Till sist har vi de grammatiska skönheterna. Här brukar det bli språknörderi på hög nivå, med ord som sällan klingar särskilt bra och oftast inte betyder någonting alls. Språkprofessorn Olle Josephson (som förresten sitter i SvD:s jury) har sagt att hans vackraste ord är ju. Han räknar upp många anledningar, bland annat att det kan ge meningar helt ny innebörd och funktion. Personligen är jag förtjust i , men nu är det ont om utrymme, så det får vi prata mer om … en annan gång.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Genier är ofta missförstådda

Läsaren Gunnar i Söderhamn hajar till på ”laget har gjort mycket mål den här säsongen”. Här tycker han att mycket används oriktigt i stället för många, och ber om mina ”expertkunskaper”. Vem är väl jag att neka sådant smicker?

Adjektivet många betyder ’ett stort antal av något som kan räknas styckvis’: många mål på säsongen, många skruvar lösa. Adjektivet mycket betyder däremot ’en stor mängd av något som inte kan räknas styckvis’: mycket vatten, mycket sand, mycket solsken. Det går inte att säga ”många sand”, däremot kan du köra med ”många sandkorn” om du är en sådan som gillar att räkna sand. Häromåret behandlade jag ärtor och ärter, som används på det här sättet: om du vill besserwissra heter det ”många ärtor” men ”mycket ärter”, och inte tvärtom.

Ändå finns somliga som säger ”laget gjorde mycket mål”. Vadå, är det en stor mängd mål i stället för ett stort antal?

Japp.

Vi gillar att tänja på språkets gränser för att hitta slagfärdiga formuleringar. Det är bra, för det bidrar till språkutveckling! Klassiker är ”han krossade mitt hjärta” eller ”det blev exponentiellt bättre”. En sorts bildspråkliga överdrifter (eller metaforiska hyperboler!) för att göra vår poäng tydlig. Och det är precis det som händer när vi säger ”laget gjorde mycket mål”: vi antyder att de gjorde så himla många mål att det inte längre är praktiskt att räkna, utan lättare att bara klumpa ihop ”mål” som vore det vatten. Vi kunde ha sagt ”de gjorde miljontals mål”, men det här är mycket roligare, för överdriften skapas inte av förstärkningsord, utan av själva grammatiken! Den som först hittade på det här var ett språkligt geni!

Den här metaforen använder vi lite då och då om sådant som förekommer i stort antal, utan att någon tycker det låter fel: mycket pengar, mycket poäng, mycket mygg … det är inte så konstigt att vi för över det på andra saker. Gunnar blir lite irriterad när mycket ersätter många (fast jag hoppas han ändrat sig nu), men hur arga blir vi på motsatsen, ”det är många solsken i dag”? Tja, inte särskilt, för vi ser det nog aldrig.

Många språkfrågor handlar om att någon tycker att en sak är fel – fast oftast visar det sig vara rätt. När något däremot är fel ”på riktigt” är det ingen som ens ställer frågan. Man ”vet” bara att det är fel, och stöter man på dessa fel leder de till förvirring oftare än irritation.

Så tumregeln lyder: det är bara fel om ingen skulle säga så! Eller ja, förutom de som inte riktigt lärt sig svenska än, men det är sällan någon skickar in arga språkfrågor för att deras treåring säger ”många solsken”.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Språk förändras; verb är tidlösa

Det är lätt att bli förälskad i verb; de är ju så mycket mer än en vanlig ordklass! Ett verb kan säga mer än tusen ord (nåja): vad som händer, när det händer, om det görs av eller mot något … Och på andra språk kan verben bland annat berätta vem som gör något, hur många som gör något, hur ofta något händer … På svenska är deras tidsangivande funktion, tempus, kanske viktigast.

Grundformen för svenska verb är infinitiv. Infinite betyder som bekant oändlig, eller tidlös, på engelska, och infinita verb saknar alltså tid. ”Jag äta” säger inte om ätandet sker nu, förr eller senare. Även ordet presens för tankarna till engelska: the present betyder inte bara presenten, utan också det nutida, och presensformen marker att verb sker just nu. ”Ni läser”.

Något som är perfekt ser vi som utmärkt eller jättebra. Vi kan också se det som fullkomligt, eller varför inte fullbordat, som är dess traditionella betydelse. Perfekta verb är fullbordade, alltså en handling som avslutats. ”Hon har flyttat”.

Det för oss till motsatsen imperfekt, oavslutade handlingar. Svenskan har ingen böjningsform för oavslutade handlingar, alltså finns inte grammatiskt imperfekt på svenska! Mina äldre läsare (typ arton plus) tycker kanske att imperfekt betyder dåtid, men dåtida handlingar behöver inte vara oavslutade: ”jag gick i skolan” är inte motsatsen till ”jag har gått i skolan”. Dåtid heter därför preteritum, latin för det förflutna. För den som saknar imperfekt rekommenderar jag arabiska! På svenska måste vi ta omvägen och säga ”men det är inte klart än”.

När vi ändå pratar om ord på -um har vi futurum, det framtida. Futurumformer finns inte heller på svenska, men det är lättare att uttrycka än imperfekt. Vi slår bara ihop något hjälpverb med infinitiv: ”de ska städa” eller ”de kommer städa”.

För att runda av har vi tempuset pluskvamperfekt. Som ni hör på namnet är det något som är så himla avslutat att det var avslutat redan i dåtiden: ”hon hade gått”. Liksom perfekt bildas det alltså med hjälpverb och supinum.

Vänta, supinum? Jo, det är vår andra tidlösa form. Den används med hjälpverbet ha i presens eller preteritum, och enbart för avslutade handlingar: ”jag har flugit”, ”jag hade flugit”. Egentligen är supinumformen lite överflödig; vi kunde lika gärna sagt ”jag hade flyga” och sluppit hålla reda på en form till, men språk utvecklas sällan för maximal lämplighet.

Vill du också kultivera din kärlek för verb? Då rekommenderar jag Sara Lövestams bok Grejen med verb, som gör grammatiken så rolig som den skulle varit i skolan.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Språkets mudasik

Häromveckan var jag på ordmässa i Järvsö och fick tillfälle att prata språkligheter. Av någon anledning presenterades jag i programmet som ”ett slags ordpolis” … hoppas det var väl menat.

Fotografen Bie Erenurm kom fram till mig och tog upp ordet pratsnöre. Hon förklarade på fotografers vis (med ett vykort) att pratsnöre är ett svenskt ord för hesadset. För Bie är det mer rimligt att anordningen är ett ”snöre att prata i” än något man ”sätter på huvudet” (jag tror dock att Bie inte menade headset, utan handsfree, eftersom en sådan är mer snörformad).

Vi vill gärna använda så svenska ord som möjligt. Dels är det onödigt att använda lånord för sådant vi kan uttrycka på vårt modersmål, dels är lånorden inte sällan svåra att böja. Ändå tycks vi inte kunna låta bli att tala utländska, påfallande ofta inom teknik. För att ett nytt ord ska få genomslag krävs spridning, och gärna att det är praktiskt och funktionellt (ordet hen gör sig påmint).

Författaren Alexzander von Post funderade på sitt eget nyord: mudasik. Det ska ersätta reinkarnation, som är ett tråkigt ord för något lustfyllt, tycker han (mudasik är en blandning av dans och musik). Här kommer rimligheten på fall, för ordet mudasik har i och för sig inget med pånyttfödelse att göra, och när det gäller ett så väletablerat ord som reinkarnation blir det svårt att vinna.

Men rimlighetskriteriet behöver inte vara ett krav; vi säger ju kafferep trots en påtaglig brist på rep, eller prinskorv även till den korv som är 100 % Carl Philip-fri. Dock finns ofta en mer eller mindre glömd historia som rättfärdigar namnet; i dag har de bara drabbats av lite betydelseförskjutning.

Jag sa förresten till Alexzander att jag inte håller med om att reinkarnation är tråkigt. Det betyder ordagrant att åter bli kött: reinkarnation innebär alltså att själen på nytt får en kropp. Mycket målande!

Den här texten är en bearbetning av en text som ursprungligen publicerades i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Lär dig spåra våra metaforer

Metafor är ett ord som snabbt för tankarna till dikter och högtravande språk. Det är en metafor när man byter ut ett begrepp mot ett helt annat för att påvisa en likhet mellan dem. ”Tungt går solen ned” kan visserligen tolkas bokstavligt som att det skymmer, men om nästa vers lyder ”över livets horisont” … ja, då kan man räkna med att vi har att göra med en metafor för döden. Det kan förstås handla om döden även utan de sista orden, men då är det svårare att vara säker. Poesi gillar att vara otydlig.

Vi använder metaforen inte bara i poesi, utan väldigt ofta i vardagligt tal. Kallar jag en bekant för åsna så vet du att hen inte har hovar och långa öron, utan är lite dum. Det är en metafor att kalla sin hemort för håla, att säga att man blir sårad av någons ord eller säga att man ska dränka sina bekymmer när man ska dricka alkohol.

Men metaforen är vanligare än så, och vi tänker nästan aldrig på det; vi använder ständigt konceptuella metaforer. Det innebär att vi tar ord från ett fält och sätter in i ett annat, till exempel från växtlighet till företagsamhet. Vi kan nämligen säga att organisationen grönskar, utan att någon fotosyntes medverkat. På samma sätt kan vi beskriva kvantitet med riktningsord: priserna går upp. Hur vi än formulerar oss så rör sig priserna inte fysiskt uppåt.

Den konceptuella metaforen kan ses som en sorts tankemässig metafor, snarare än en språklig. Vi gör inte dessa kopplingar för att språket ska bli vackrare, som i en dikt. I stället är det ett sätt att förenkla tankegången kring abstrakta ämnen som tid, argumentation eller rentav metaforer. Inte undra på att metaforen är vårt äldsta skrivgrepp!

Och när vi använder neutrala ord i nya sammanhang blir de tids nog värdeladdade. Metaforen gör så att ordet upp kopplas till storhet, tillväxt och positivitet. Upp är helt enkelt lite bättre än ned. Och tung är sämre än lätt, eftersom att man inte vill att det ska vara tungt att leva.

Med det i åtanke blir det ännu jobbigare att läsa ”tungt går solen ned”.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.