Språkpolisens ständiga strävan mot en bättre värld

Under valrörelsen har, i vanlig ordning, ogräddade pajer kastats åt alla håll, men en paj som synts lite extra i språkkretsar är den mot Liberalernas kampanjaffisch med en bild på partiledaren och texten ”Mot extremism”. Betyder det ”vi är mot extremism” eller ”vi går mot extremism”? De flesta begriper nog att det inte är det sistnämnda, men det är visst svårt att inte göra sig lustig över ordvalet. Jag tycker också att det är roligt, fast kanske av mycket nördigare anledningar än många av Liberalernas kritiker.

Språkriktighet är viktigt av flera anledningar: har vi inget rättesnöre som det offentliga språket följer så kan det spreta åt alla håll och till slut bli helt obegripligt, men den allra viktigaste anledningen är (tyvärr) att undgå språkpolisers agg och hån. L-affischen är dock inte fel, utan tvetydig, och det krävs en dos illvilja för att misstolka den – fast dubbelheten blir förstås inte osynlig bara för att man har god vilja.

Antonymer är motsatsord, som ljus till mörk eller ut till in. Så har vi autoantonymer, eller kontronymer: ord som kan betyda sin egen motsats. Ett klassiskt exempel i svenskan är grina, som betyder ’gråta’ i norr, men ’flina’ i söder. Meningen ”jag grinade under hela filmen” avslöjar inte om det rör sig om en komedi eller tårdrypare, fast då kan uttalarens dialekt vara en ledtråd. I allmänhet ger ju sammanhanget de ledtrådar vi behöver.

Ordet mot på valaffischen är en kontronym, men till skillnad från grina är mot inte dialektbundet, så valaffischen kan potentiellt roa från Kiruna till Trelleborg. Det är kanske den stora charmen med den: människor av alla politiska färger kan uppskatta Liberalernas affisch, oavsett den egna inställningen till partiet (och för den delen till extremism).

En annan klassisk kontronym är utgå, och den är mycket lättare att missförstå. Om ”ersättning utgår”, kommer jag då att få mina pengar eller inte? Ordet kan ju betyda både ’utbetala’ och ’utebli’! På grund av denna direkt förvillande oklarhet finns ordet med på Regeringskansliets svarta lista med ord som bör undvikas i författningsspråk, och den är bra att följa även annars.

På skrivutbildningen i Gävle för gudvethurmånga år sedan var en av våra första uppgifter att ta med en mening vi tyckte om. Jag tog med meningen ”jag har aldrig mått så bra”, som ett intressant exempel på svenskans mångtydighet: Den kan tolkas antingen riktigt lyckligt som ”jag har aldrig mått så här bra!” eller som ”jag har aldrig mått särskilt bra”.

När jag skriver den här texten är det fortfarande ett tag kvar till valet, men jag vet redan nu att meningen alldeles utmärkt kommer beskriva min reaktion på resultatet. Välj själva hur den ska tolkas!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Riksspråksuttalet som inte finns

Med ett riksdagsval runt hörnet är det inte konstigt att även Språksverige snackar mycket politik just nu. På Språkforum i april föreläste professor Olle Josephson om just detta, och samma månad släppte han boken Språkpolitik. Hans prognos är att frågan om svenskkrav och språktester för medborgarskap kommer brinna heta i valrörelsen, medan till exempel frågan om elevers kunskaper i främmande språk nog inte kommer få mycket utrymme.

Själv har jag funderat på hur språkpolitiken sett ut historiskt, och roat mig med en undersökning av Nämnden för svensk språkvård från mitten av 1940-talet. Den nystartade nämnden, som senare skulle komma att bli en del av Sveriges officiella språkmyndighet, prioriterade frågan om riksuttalet – de ville att alla skulle ha det bästa svenska uttalet.

Dagens språkvetare fnyser åt idén att vissa språkarter skulle vara bättre än andra, men på den här tiden fanns en övertygelse om att ”oren” svenska var skadlig. Alltså, man trodde bokstavligt talat att dialekter kunde skada halsen.

Tanken var säkert fin från början: om alla talade likadant skulle kommunikationen underlättas och alla skulle kunna hävda sig i samhället (dessutom skulle barnen slippa halsproblem!). Problemet var att ingen visste säkert vad som var det rikssvenskaste uttalet: man tänkte sig att det var vad bildade människor använde, men bildning var ingen garanti för att man alltid talade rent.

I vetenskapens namn frågade språknämnden därför landets svensklärare om vilka av elevernas dialektala drag som behövde motarbetas, och vilka som kunde tålas. De ville ju inte utrota dialekterna, så saker som Skånes skorrande r och Dalarnas accent var helt okej. Lustigt att bara de stereotypa dragen var okej medan alla detaljer som bygger upp dialekten skulle väck.

Svaren sammanställdes, komplett med tips på hur lärare kunde gå tillväga för att lära barnen tala rent. Tyvärr definierades aldrig det rena talet: nämnden hittade många saker som var orena, men att lära elever att inte använda vissa uttal är en annan sak än att följa mönstret för hur det ska vara. Problemet med att lära ut rikssvenskan är att den aldrig har existerat. Så än i dag har olika människor olika uttal, och dialektdragen hänger ännu kvar; mot vanan kämpar även lärarna förgäves.

Sedermera släppte man tanken på att rensa bort allt som skiljer sig från den obefintliga standardsvenskan, och accepterade i stället variationen. Skönt att ingen längre kräver att alla ska tala likadant för att platsa i samhället!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Sjukt skönt med justerad stavning

Sveriges radios webbplats finns en lista med olika sätt som sj-ljudet kan stavas på (ni vet, det första ljudet i stjärna, skjorta, chans och skitstövel) – 65 olika stavningar. Det kan jämföras med till exempel a-ljudet som kan stavas på cirka 1 sätt: a. Listan räknar förvisso med dialektala och slarviga uttal, men poängen kvarstår: det är ohemult många sätt att stava ett ljud på. Vore det inte enklare om vi var mer konsekventa?

Det korta svaret på frågan är: jo, visst vore det. Men hur?

Sj-ljudet (”sj” är förstås bara en av många stavningar) finns bara i svenskan – plus en dialekt kring Köln, tillägger Wikipedia. Det gör fonemet (alltså språkljudet) till ett av världens ovanligaste, beroende på hur man räknar. Eftersom svenskan är ett av världens 100 största språk så har sj-ljudet många användare jämfört med unika fonem i småspråk som bara har några hundra talare. Vi kan dessutom hitta på uttalbara ljud som inte används i något språk (fast räknas de?).

Därför är sj-ljudet inte bara svårt att stava, utan också svårt att uttala för de som lär sig svenska som främmande språk. Det finns många vanliga ljud som liknar sj-ljudet, så det är lätt att glida in på något mer bekant: motsvarigheter till engelskans sh-ljud, tyskans ch-ljud och svenskans h-ljud, till exempel.

Så varför har ljudet så många olika stavningar? Förr i tiden uttalades de flesta gamla sj-ord precis som de stavades. Men det var helt enkelt lite för ansträngande att kraxa ur sig ”Skjutsa sjuksköterskorna till gärdesgården i Spraxkya innan lunch så ingen stjäl champagnen” stavningsenligt (jag slår för övrigt vad om att den meningen aldrig formulerats förr). Därför förenklades de krångliga konsonantkombinationerna med tiden till sj-ljudet (eller andra ljud beroende på dialekt).

Men visst vore det lämpligt att förenkla stavningen? Vi skulle kunna stava det sjutsa och sjampagne (sjussa och sjampanj?) konsekvent. Eller, och häng kvar nu, vad sägs om att använda X? Den gör ändå ingen större nytta just nu (jag kan byta till Aleksander), och ute i världen betecknar bokstaven X ofta ett fonem som liknar sj-ljudet (nämligen motsvarigheter till engelska sh, tyska ch och svenska h), så det skulle vara ganska logiskt!

Xussa xukxöterskorna till gäxgårn i Spraxa innan lunx så ingen xäl xampagnen! Lite ovant, men det är en tidsfråga.

Sist vi försökte få till en ljudenlig stavningsreform gick det tyvärr sådär. Problemet är att vi gärna vill kunna se ordens släktskap på deras stavning. Det är inte superkonstigt att stal är en form av stjäl, men väldigt mysko att det är en form av xäl. Och hur ska vi orka läsa äldre litteratur? Revolutioner är bara krångel; bäst att stanna på den breda, konservativa vägen.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Ord från barndomen som inte hänger med

För ett tag sedan var jag ute för att handla hemmaprylar, närmare bestämt till min whiteboardtavla, som jag fått sudda med trasa. När jag pratade med butiksbiträdet slog det mig att jag inte var helt säker på vad föremålet man använder för att sudda på whiteboardtavla heter. I stället för att chansa körde jag på en jämförelse:

– Hej! Jag behöver en sån där … som ett radergummi, fast för whiteboardtavlor.
– Du menar ett sudd?
– Öh. Ja. Just det.

Det är inte det att jag inte känner till ordet ”sudd”, men när jag stod där i butiken och skulle formulera mig så slogs jag av insikten att ”sudd” är ett ord som jag inte använt regelbundet sedan jag var tretton år och bodde i en hydda i hälsingeskogen. Spola framåt till en livstid senare när jag finner mig själv i en butik i storstan och börjar tillämpa lite självcensur. Skulle den här uppsaliensaren förstå de ord jag lärde mig i en helt annan värld?

Nu visade det ju sig att det heter ”sudd” även i Uppsala, så pilutta mig.

Dialekter kännetecknas vanligtvis av uttalet, men även ordförrådet kan avslöja ens härkomst. De flesta orden en typisk hälsing använder är förstås gemensamma med standardsvenskan, men ord som lagrann, myssla eller rangel är obegripliga utanför de orter där de förekommer. Eftersom vi sällan tänker på detta brukar det krävas att vi emigrerar innan vi lär oss att delar av vårt ordförråd faktiskt är dialektala.

(Även grammatiken kan vara dialektal. I Hälsingland upprepar vi gärna subjektet efter satsen: ”hon ska gå och träna, hon”, ”jag kommer imorgon, jag”. Och när mamma bodde i Stockholm undrade folk vilket språk hon talade när hon sa att hon ”klöpp håret”.)

Så har vi barndomens ord, som vi mest använde när vi lekte, men sakteliga tappat bruk för. Eftersom vi sällan behöver dem i vuxen ålder kan det dröja många år i exil innan vi drar fram dem – och märker att absolut ingen förstår. Leken som jag kallar för tagen har andra fått lära sig heter jagare, pjätt, datten, kull, han eller sur, för att bara nämna några. Eftersom vuxna sällan pratar om barnlekar, och eftersom barn sällan gör tv eller tidningar, får orden väldigt lite spridning, och standardiseras inte landet över på samma sätt som resten av svenskan.

Med detta i åtanke tvekade när jag skulle be om ett ”sudd”, ett ord jag inte använt sedan skolan, inte minst eftersom jag bara skriver på dator numer. Jag tog det säkra före det osäkra, eftersom jag ju inte ville att butiksbiträdet skulle tro att jag var alldeles tappad bakom en hälsingevagn.

Nu trodde hon väl det ändå. De hade inte ens sudden i butiken.

Hos Institutet för språk och folkminnen kan du berätta om just dina traditioner och ord, så att de arkiveras för eftervärlden.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Hur ser rikssvenskan ut?

Bemanningsföretaget Lernia lanserade nyligen en kampanj för att visa hur varierat det svenska uttalet faktiskt är. Ett meddelande läses upp av ett hopkok röster med olika dialekt och brytning; det hela låter som en person som byter dialekt mellan varje ord. Lernia kallar det hela för ”den nya rikssvenskan”, ett ganska stort anspråk med tanke på att det inte finns en levande människa som pratar på det sättet.

Fast vad är ”rikssvenska” egentligen? Och hur många är det som pratar det? De flesta har väl någon form av regionala drag i sitt språk – alla är vi ju uppvuxna någonstans. Man kan tänka sig att rikssvenska är det som talas mest i nationell tv och radio, och det kanske ligger något i det. Men jämför vi individuella tv- och radioröster så märker vi snabbt tydliga skillnader mellan deras personliga dialektdrag. Det är nästan som att ingen riktigt pratar rikssvenska; snarare som att rikssvenskan är ett imaginärt mellanting mellan alla svenskars språk.

Precis som Lernias ”nya” rikssvenska, alltså. Skillnaden är att i Lernias variant har man blandat dialekters unika drag, medan den ”riktiga” rikssvenskan mest är en blandning av gemensamma drag (med preferens för uppländska och sörmländska mål).

Rikssvenskan, eller standardsvenskan som den hellre kallas, är en dialekt utan regional anknytning. Alla har en uppfattning om hur standardsvenskan låter, men ingen talar den fullt ut. Och det går inte heller att göra en objektiv lista över standardsvenska drag och undersöka vem eller vilka som ligger närmast. Förutom de smärre logistiska otympligheterna så har olika personer nämligen olika uppfattning om standardsvenskans exakta specifikationer. Vissa säger att ”denna” är mer standardsvenskt än ”den här”, och andra säger tvärtom; vem skulle skriva listan?

En sak som i stor utsträckning påverkar vår uppfattning om standarden är skriftspråket. Det språk vi möter i professionella texter följer vissa skrivregler och är mer enhetligt än talet. Därför försöker somliga prata som man skriver, något som länge ansetts obildat, men när många gör det så får det status. Och det är just vad standardsvenskan är: status. Det är därför alla eftersträvar den, och det är därför vi är skeptiska mot folk med påtaglig dialekt eller brytning.

Och därför har Lernia sin kampanj. Ju mindre standardenligt man talar, desto större risk löper man att väljas bort av potentiella arbetsgivare, oavsett sina kompetenser. Det är inte fråga om begriplighet, utan personer som talar fullt förståelig svenska kan väljas bort för att de uttalar till exempel a, u och r lite annorlunda. Vi kan lära oss mycket om våra språkliga föreställningar av Lernias budskap: kompetensen sitter inte i uttalet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Undermedvetna språkregler ställer till det ibland

De flesta av mina läsare är förmodligen bekanta med långa och korta vokaler. Till exempel skiljer vokalens längd uttalet i förra och föra. Vi lär oss att det ska vara dubbel konsonant efter kort vokal, så att skillnaden syns i skrift, men det är inte riktigt hela sanningen; det finns ju inga dubbla konsonanter i ord som hon, kalops eller salamander, trots att alla vokaler är korta. Är det något annat som spelar in?

Begrunda stavningarna kallops och kallopps. Uttala dem högt. Låter de likadant som kalops? Förmodligen inte. Om du skulle spela in uttalet av varianterna och sedan försöka stycka upp inspelningarna precis där du byter bokstav skulle du märka att i kallopps är l- och p-ljuden mycket längre än i kalops. Nu har vi nämligen att göra med långa konsonanter.

I svenskan är det inte bara vokalernas längd som är viktig, utan även konsonanternas. Det är inte självklart att det ska vara dubbel konsonant bara för att vokalen är kort, utan det beror på om själva konsonanten är lång eller inte. Abborre och abonnemang brukar framhållas som några av svenskans mest förvillande och felstavade ord, för att båda börjar på kort a men har olika konsonantbeteckningar. Men det hela är helt logiskt! Lyssna bara på hur långt b-ljudet är i respektive ord: i abonnemang rullar det förbi nästan direkt, men i abborre blir det som en paus innan o-ljudet kommer, nästan abb-orre.

(Om du däremot pratar mål kan stavningen bli lite svårare, för då kommer pausen förmodligen före b-ljudet. Det är inte så konstigt att man hoppar över ett b i stavningen när ordet nästan låter som a-borr-e.)

De svenska uttalsreglerna säger att en betonad stavelse ska ha en lång vokal och en kort konsonant eller tvärtom. Precis som de flesta språkregler är det här sällan något vi lär oss i skolan, utan snappar upp det undermedvetet när vi lär oss språket. Men det kan bli lite förvirrande när vi stöter på lånord, eller obetonade stavelser som ändå är lite mer framhävda än de andra (abonnemang är ett exempel på bådadera).

Det är förstås inte bara stavningen som kan bli fel när vi missbrukar uttalsreglerna, utan själva uttalet också. Bob Dylan har varit på tapeten på sistone, men hur uttalas hans namn? Det ska inte vara med långt y, men är det kort y så säger svenska uttalsregler att det ska uttalas dyllan, med långt l. Men som vi vet är Dylan inte den som följer svenska regler.

Rättesnöret för uttal av namn brukar vara namnbärarens (eller namngivarens) eget uttal, fast det blir svårt när namnet kommer från ett språk som har andra uttalsregler, kanske till och med andra ljud, än vi är bekanta med. På engelska uttalas ju inte heller y och a som på svenska, utan Dylan uttalas dilen! Med kort i, förstås.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Var och vart rör sig talspråket?

I dag ska vi titta på en klassisk språkfråga från Birgitta, som hör yngre radiopratare säga ”Vart bor du?” och undrar om man inte får lära sig skillnaden mellan var och vart längre. Jag vet inte vad som händer på svensklektionerna, men jag kan heller inte klandra lärarna som inte lär ut språkliga nyansskillnader. Det är ju ingen som lär oss skillnaden mellan slå och boxa, uppifrån och ovanifrån eller ett oräkneligt antal andra ord som liknar varandra, utan vi förväntas snappa upp det på egen hand när vi tar till oss vårt modersmål.

Det innebär också att vi snabbt kommer att glömma lektionen om det vi lär oss inte finns i verkligheten. Språkregler är ju inte föreskrifter, utan bara beskrivningar av hur språket ser ut, och om beskrivningen är fel så blir den meningslös (detta påminner speciellt om hittepåregler som ”man får inte börja en mening med och”).

Jaha, så var och vart betyder alltså samma sak? Nja, det är snarare fråga om dialekt. Här i krokarna säger vi oftast vart i stället för var, men längre söderut är det var som är överrepresenterat (och längre norrut väljer man en tredje väg och säger vars). Och som med alla dialektdrag kan ingen tvinga någon att skilja var från vart, eller för den delen vart från blev (vilket är en helt annan historia).

Men vad är skillnaden då? Jo, var frågar efter en position (”Var bor du?” – ”I centrum”). Vart, som är en förkortning av varåt, frågar efter en riktning (”Vart åker du?” – ”till centrum” eller kanske ”norrut”). Alltså skulle ”Vart bor du?” besvaras med ”Söderut”, och ”Var åker du?” med ”På vägen”, men om du svarar på det viset kommer du oundvikligen att uppfattas som dryg. Och ärligt talat, om du vill vara dryg kan du lika gärna besvara ”Var bor du?” med ”I ett hus” och ”Vart åker du?” med ”Till en stad”.

Är det inte viktigt att skilja på var och vart då? Tydligen inte i talspråket. Om det hade varit viktigt så hade vi ju skilt dem lika problemfritt som ovanifrån och uppifrån, men det verkar som att vi kollektivt känt att det här är en ganska onödig skillnad, precis som vi tidigare kände att det var onödigt att skilja på ”vi gick” och ”vi gingo”. Sammanhanget gör ju tydligt om frågeställaren är mest nyfiken på position eller riktning. Svaret på frågan i rubriken borde alltså vara ”i vårt gemensamma bruk, och ständigt framåt!”

Å andra sidan är offentligt skriftspråk fortfarande konservativt, så där är det än så länge bäst att hålla isär var och vart. Mest för att ingen läsare ska irritera sig.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Skrivtecken men inte skiljetecken

Hoppas alla hade en trevlig semikolonets dag! Apropå det: En bekant på teaterföreningen berättade att hon reagerat på en tidigare text. Den handlade om, vad heter det nu då? Cirkumflex. Eller nej, men det där tecknet som är en punkt och ett komma? Ja, semikolon. Hon hade i alla fall använt det fel i hela sitt liv och tänkte att det är lättast att fortsätta så. ”Cirkumflex”, vad är det? sa hon med ett skratt.

Tja, lika bra att ta det på en gång.

Cirkumflex är ett litet specialtecken ovanpå en bokstav, som markerar att det är något speciellt med den. Vi känner främst igen cirkumflex från lånord som crêpe och pâté. De orden kommer från franska, vilket gör dem till ganska dåliga exempel, för cirkumflex påverkar inte bokstäver på franska. Den visar bara att orden förr i tiden stavades crespe och pasté (samma som krispig och pastej). S:et vandrade upp ovanpå bokstaven när det slutade uttalas.

I andra språk kan cirkumflex ha en mer radikal påverkan. I portugisiska markerar det att en vokal ska betonas, och dessutom ha stigande tonhöjd. Med de reglerna skulle det hälsingska uttalet av Stockholm kunna stavas med cirkumflex: Stôckholm. Stockholmarna själva uttalar första vokalen med fallande tonhöjd, vilket enligt portugisiska regler stavas Stóckholm. Detta händer med de flesta tvåstaviga ord med betoning på första stavelsen: min lillebror heter Jôhan, men alla andra Johan i landet kallar jag för Jóhan.

Cirkumflex används ibland i svensk text, för att visa att en vokal har dialektalt uttal. Vanligtvis innebär det stavningar som kôrka och fêsk, för att få den riktigt gôrgoa götebôrska stämningen när vi läser. Man kan göra så här i andra dialekter, men det ser jag inte lika ofta. Har läsarna några fler exempel?

Vänder vi på cirkumflex får vi hake, en lite mer sällsynt symbol som vi främst känner igen från slaviska språk med latinskt alfabet. Där markerar haken vanligtvis att tungan flyttas bakåt: c uttalas ts, medan č uttalas tsh. Det tjeckiska ordet för symbolen är háček, vilket alltså uttalas haa‑tshek.

De här symbolerna som påverkar en bokstav kallas diakritiska tecken. Det verkar krångligt att hålla reda på alla, så det är tur att vi i Sverige slipper det! Fast … svenskan har ju också diakritiska tecken, framför allt ´, ¨ och ˚. Vilken tur att vi helt enkelt gjorde Å, Ä och Ö till separata bokstäver; då behöver vi bara hålla reda på É, och den är bara för att kunna skilja på idé och ide. Enkelt!

Nåja. Tjeckiskans och flera andra språks alfabet har också separata bokstäver för varianterna med diakritiska tecken, så det är inte så krångligt för dem heller.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Det finns inga hallon i Norge

Bärsäsongen lider mot sitt slut, och nu när det kallnar är många hälsingefrysar fulla med ett ansenligt vinterförråd av hallon, hjortron, tistron och kröson.

Tistron? Kröson? Men va ä dä?

Bär är en sådan sak som varit människan kär i alla tider, och som ni vet har kärt barn många namn. Innan tryckkonsten spreds så fanns tidningen inte ens på nätet, och utan språklig kontakt med resten av landet utvecklades dialekterna i fred. Därför var dialekterna väldigt mer olika varandra än de är i dag – speciellt ordförråden. Medan man i Hälsingland plockade stenbär så svängde man sig med klason i Uppland, och åkerbär kallas fortfarande för vikon i Österbotten.

Svenska språket har i huvudsak två sorters ord för bär: de ord som slutar på ‑bär, och de ord som slutar på ‑on. Det senare är en gammal pluraländelse (tänk ögon och öron), som levt kvar eftersom bär så ofta omtalas just i plural. Bärnamn på ‑on är gamla och finns bara i Sverige. Inte ens norskan använder ‑on: lingon heter tyttebær och hallon heter bringebær – medan blåbär heter blåbær. Men varför korsa statsgränsen? Innan alla började rätta sig efter Upplandsspråket så hade landskapen sina egna ord för flera bärsorter, och tänk då på alla bär som aldrig funnits i Uppland: det finns ju inga uppländska ord för dem!

Alltså har vi tistron, i dag bättre kända som svarta vinbär. Tack vare Emil i Lönneberga håller vi också småländska kröson vid liv: Smålands barbarer säger inte lingonsylt utan krösamos. Det finns fler bär på ‑on, och de flesta är väldigt regionalt avgränsade, eller nästan bortglömda. De gamla bärorden är en svensk språkskatt som kan vara värd att hålla reda på: varför köpa tranbär när de kan heta tränjon? Vissa försöker göra skillnader mellan orden, som att tistron är vildvuxna medan svarta vinbär är odlade. Fast frågar ni mig så är tistron ett så pass vackert ord att jag gärna helt stryker svartvinbär ur ordförrådet. Men det är klart, variation är alltid bra; vi kanske ska införa bringebär som synonym till hallon? Eller börja använda den gamla singularformen halla?

Det är inte bara bär som slutar på ‑on; här finns också ord som päron och plommon. Jag tycker vi kan gå hela vägen och döpa om frukten till det skönklingande äpplon, eller aplon. Fast för att rätta till avvikaren jordgubbon behövs mer förarbete. Och hur är det med citron?

Förresten, apropå ”kärt barn har många namn”. Ordet barn betyder från början någon ’som blir buren’, alltså en liten pilt som man bär med sig; ett barn är någon man bär!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Det finns inga fattiga språk

Ibland hör man, som argument för engelskans inflytande, att engelska ju är ett mycket rikare språk än svenska, med många fler ord och därmed uttryckssätt. Den fattiga svenskan har alltså mycket att vinna på att låta sig beblandas med, eller kanske ersättas av engelskan. Språkvetare brukar ha en väldigt öppen hållning till språkförändring – det som sker, det sker – men i frågan om engelskan ska tillåtas ta över svenskan har vi faktiskt en språklag som säger ”nej!”, och därför är det lika bra att säga emot.

Argumentet kan vara så här: Svenska Akademiens ordlista är en gemytlig tegelsten på 125 000 ord, och det kan jämföras med The Oxford Dictionary of English, en lite större tegelsten med 355 000 ord. Alltså har engelskan fler ord, det var väl inte så svårt?

Nja, nu har vi ju inte tittat på Svenska Akademiens ordbok – tillräckligt med tegel för att lägga ett tak – med närmare en halv miljon ord. Å andra sidan bidrar Oxford med en egen ordbok på trekvarts miljon ord, som kan få utgöra några väggar i vårt ordhus. Men då ska tilläggas att SAOB inte beräknas vara klar förrän 2017 – hittills har den bara kommit till U. Storheterna går ständigt om varandra, men det säger egentligen ingenting om språkens ordrikedom; i slutändan säger det bara att det är ett lönsamt arbete att sammanställa engelska ordböcker. Kanske inte så konstigt för ett språk som talas över hela världen.

Språken har ju fler ord än vad som finns i ordböckerna, som bara tar med de vanligaste. Många yrken eller dialekter har egna ord som inte används någon annanstans, men de är väl lika mycket ord för det? Ord som bresa, flokig och lagrann finns ingenstans bland SAOB:s femhundratusen ord; samtidigt finns det helt säkert dialektala ord som Oxford inte listar i sina publikationer.

Visst har engelskan vissa uttrycksmöjligheter som svenskan inte har. De skiljer på säker och säker (safe och sure), men däremot inte på tänka, tro och tycka: på engelska heter alla think! Engelskan har flera ord för köpa men inte ett enda för orka. Man kan inte påstå att något språk är rikare än det andra; de har bara olika uttrycksmöjligheter. Det beror kanske på att vi behövt prata om olika saker: för engelsmän är det visst inte lika viktigt som för svenskar att hinna fika. Försök översätta den till engelska!

Men jag röstar ändå för att svenska vinner, för vi kan när som helst skapa helt nya ord som alla ändå förstår: svenskan har nämligen ordsammansättningsförmågeövertaget.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.