Hoppet om ett språk som kan lösa världens konflikter

Läsaren Inga, som tittat igenom mina samlade krönikor på språkkrönikan.se (tips!), tycker att jag har skrivit alldeles för lite, rentav ingenting alls, om esperanto. Jag är ju egentligen utbildad i svenska, men vill gärna gå mina läsare till mötes, så varsågoda. Har du egna förslag är du välkommen att skriva!

Ibland kan det kännas trist att vi lever i en mångspråkig värld. Om alla talade samma språk skulle vi ju förstå varandra bättre! Bibeln berättar om när babylonierna försökte bygga ett torn till himlen. Gud fader själv är imponerad och säger att ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.” En sedelärande historia om hur fantastiskt det är med samarbete och ömsesidig förståelse! Gud fortsätter: ”Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.”

Happ. Tack för den.

Ända sedan den här olyckliga episoden har folk längtat tillbaka till fornstora dagar, innan språket blev fullt av liksom och hen och äpplepaj, och alla hade samarbetsförmåga nog att bygga ett torn som skrapade skyn (detta har ju inte skett sedan Gud orsakade språkförbistringen). Många har försökt skapa ett gemensamt världsspråk, men bäst har det gått för Ludwig Zamenhof, som kallade sig själv Doktor Esperanto. Själva ordet esperanto betyder ungefär ’en som hoppas’, och för Zamenhof som sett hur oförståelse kunde leda till konflikt var detta verkligen hoppets språk.

Esperanto är inspirerat av europeiska språk, så att det ska vara bekant och lätt … för européer. Språkets stora styrka är nämligen också dess största svaghet; för ett internationellt och demokratiskt hjälpspråk är det ingen särskilt bra grogrund att vara lätt för vissa och svårt för andra. Men det är klart: detsamma kan sägas om engelska.

En annan egenhet hos språket är de feminina avledningarna. Det vill säga att för att markera att man pratar om kvinnor är det nödvändigt att göra ett ord lite krångligare, medan det manliga är grundform. Detta har en svensk motsvarighet i ord som prins, som förlängs till prinsessa, men är särskilt olyckligt i ett språk som skapats för att släta ut ojämlikheter. Esperantisterna diskuterar hur språket kan reformeras, men i dag är språket som vilket levande språk som helst, alltså inget som kan finputsas i en handvändning.

Kanske kommer esperanto att bli ett världsspråk en vacker dag, men än så länge är det politisk och ekonomisk makt som avgör språks status, och esperanto saknar tyvärr båda. Att språket har strukturella problem är synd, men ärligt talat: har vi klarat den oheliga röran som är engelska så vore nog esperanto inga problem.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Vår onödigaste ordklass kommer äntligen försvinna

En läsare reagerade på passusen ”jag kommer sparka döda hästar” i förra krönikan. Inte för våldet mot avlidna djur, utan för att hon saknade ett att. Lustigt att det var just den meningen hon reagerade på, eftersom hon själv i och med sitt påpekande sparkade på en av de dödaste hästarna i modern språkvård. Dagens språkkrönika är således en zombiehäst: mycket nöje!

Infinitivmärke är en ordklass som innehåller endast ett ord: att. Som namnet antyder markerar ordklassen när ett verb står i infinitivform. Det heter ”att sparka” men inte ”att sparkar”, för sparka är infinitiv och sparkar är inte det. På motsvarande sätt heter det ”jag älskar att sparka”, men absolut inte ”jag älskar sparka”, så infinitivformen måste alltid föregås av infinitivmärket.

Eller … det är ju inte riktigt så det funkar. Ni skulle titta väldigt konstigt på mig om jag till exempel sa ”jag behöver att sparka”; så säger man bara inte. Skillnaden mellan exempelmeningarna är det som kommer före att: älskar eller behöver. Användning av infinitivmärke beror alltså på föregående verb. Så: är kommer ett verb som kräver eller förbjuder att?

Som ni säkert förstått är det inte så svartvitt. Det finns en tredje grupp: den där det går lika bra både med och utan att. Till denna grupp hör verb som kommer, men också slutar, fortsätter och många fler. Konstigt att folk så sällan klagar på ”jag fortsätter sparka”.

Hjälpverb är verb som inte har så mycket egen betydelse, utan hjälper till att specificera betydelsen hos andra verb. Och hjälpverb förhindrar ofta infinitivmärket! I meningen ”jag ska sparka” hjälper ska till att markera framtid, och eftersom ska är ett hjälpverb blir det knasigt att säga ”jag ska att sparka”.

Och – kan ni tänka er – verbet kommer har samma funktion som ska, alltså ett framtidsmarkerande hjälpverb. Däremot godkänns både kommer att och kommer, men ska vi vara väldigt strikta med reglerna så är det rimligen kommer att som borde förbjudas – inte ensamt kommer.

Det stackars infinitivmärket är alltså ganska meningslöst. Varför ägna en ordklass åt att markera verb som redan markeras av sin böjningsform? Just på grund av den här onödigheten försvinner infinitivmärket sakta men säkert från språket, och allt färre verb kräver att det ska användas.

Betyder detta att ordet att försvinner? Nej, bara infinitivmärket: subjunktionen att som jag använde i förra meningen är inte på väg någonstans. En fördel med verb i grupp tre – som innebär valfrihet mellan att använda att och inte – är att texten slipper bli tjatig. Den ifrågasatta meningen var nämligen ”Nu låter det som att jag kommer sparka döda hästar”, och där finns det ju redan ett att. Skönt att slippa ett till!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

En promenad bort från boklådorna

I mellandagarna åkte jag för att hälsa på pappa med familj i Nynäshamn. På perrongen när jag klivit av pendeln gick en äldre herre fram till mig och frågade varför jag stirrar ned i telefonen i stället för att uppleva världen omkring mig (ni som har varit i Nynäshamn förstår exakt varför). Jag gick med honom en bit och deltog i ett samtal med en underton av ”dagens ungdom”. Så frågade han vad jag håller på med. Språkvetenskap, sa jag, och då blev han minsann intresserad.

”Vet du”, frågade han, ”vad bokhandel heter i plural form?”

Jag svarade att det naturligtvis heter bokhandlar. Nöjd med att ha överlistat en yngling till självutnämnd språkvetare sa han att nej, faktiskt inte. ”Okej, nu kommer du säga att det heter boklådor”, sa jag.

Han inledde en tirad om att böcker förr i världen bara såldes i lådor, och därför heter det boklådor än i dag. Jag sa att på den tiden var singularformen boklåda. Han lyssnade inte.

Frågan bokhandlar–boklådor var främmande för mig tills jag mötte den på Språkrådets frågelåda för några år sedan. Språkrådet rekommenderar att bokhandel ska böjas bokhandlar hellre än boklådor. Jag fattade inte varför de ens nämnde ett så avvikande ord, men det måste ju betyda att det används. Ingen ställer språkfrågor när det bara finns ett sätt att säga en sak på, men när olika personer säger på olika sätt vaknar osäkerheten och högre instans blandas in för att väga alternativen.

Boklådor kommer från tyska Buchladen, som mycket riktigt betyder ’bokbutik’, men även på tyska är Buchhandel det föredragna alternativet. Det finns förstås argument mot bokhandlar. Ett är att handel syftar på industrin, inte på en enskild butik. Det må så vara, men problemet är ju att vi faktiskt säger bokhandel i singular, och byter ut ordet när vi böjer det. Om handel är fel ord borde vi helt enkelt säga boklåda även i singular, men det gör vi inte, och därför är boklådor så mycket mindre begripligt. Och vad är det för fel på bokbutiker och bokaffärer?

Det är inte konstigt att folk vill dela upp språket i rätt och fel: som barn får vi ofta bilden av att det är så det funkar. Språkpoliser tar gärna till majoritetsargument, men bokhandlar är mycket vanligare än boklådor. Vad har man för självuppfattning om man är övertygad att alla säger fel utom en själv?

Det vanligaste argumentet mot bokhandlar är att det i bestämd form blir bokhandlarna – men det är ju också den bestämda formen för bokhandlare, alltså en person som säljer böcker. När herren på perrongen nämnde detta påpekade jag att exakt samma sak händer med fiskar och fiskare, som blir fiskarna i bestämd form. Att olika ord har samma form har ju aldrig varit ett problem i svenskan. Här tyckte han det var dags att ta avsked.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Det lärarna missade på grammatiken

Jag köper gärna populärvetenskapliga språkböcker. Tyvärr har jag ofta fullt upp med den mindre populära sorten, vilket förstås också kan vara givande, men det betyder att den lättsamma läsningen blir kvar på bokhyllan alldeles för länge. Andra gånger släpper romanförfattaren Sara Lövestam en ny språkbok och jag släpper allt för att ta del av det goda ordet.

Grejen med substantiv och pronomen är en uppföljare till Grejen med verb från häromåret, och ni förstår nog vilken ordklass det gäller den här gången. Lövestam behandlar allehanda aspekter hos substantiven, från de uppenbara som singular och plural, till de för svenskan avlägsna som illativ och ablativ. Allt på ett lättfattligt och komiskt sätt som kan få även en språkkrönikör att avundas (fast mest beundra).

För det är rolig läsning, så även den som inte gillar grammatik kan läsa boken och få sig ett skratt. Grammatikens stereotypiskt torra exempel och abstraktioner ersätts i stället med sagan om riddar Kasus, sonetten om pronomen eller en hetsig sms-diskussion mellan två sjöhästar. Det ska dock medges att när författaren fördjupar sig i pronomen kommer hennes nit och iver ibland i vägen för hennes humor, och läsningen blir aningen svårare (något jag känner igen från mina egna språkkrönikor, så jag förstår precis).

Men författaren tappar inte greppet om läsaren, även om dansen ibland blir så häftig att man blir yr, och när jag hittar takten står en sak tydligt: Lövestam varvar inte språkvetenskap och lust med varandra, utan slår ihop dem till en och samma sak.

Och det är förstås hela poängen med boken: språk är roligt och lustfyllt, och har du någonsin fått ett annat intryck så måste dina lärare ha missat något. Lövestams fascination för grammatiken är så framträdande att den ytligt intresserade recensenten skulle missta den för ”glimten i ögat”. För den som är lika språkfrälst som författaren själv är det däremot självklart att hennes ögon inte glimtar av ironi, utan tindrar av oförfalskad kärlek och passion till ämnet, och jag kan inte låta bli att läsa ut boken i ett nafs.

(Jag har förvisso en deadline att hålla, men hade boken inte inspirerat så hade du just nu läst en spalt om seriekomma i stället. Se detta som ett gott betyg.)

I boken spekulerar författaren om en framtida Grejen med ordföljd – en nåd att stilla bedja om – men när jag läser hennes fenomenala dialoger är det min inre teaterälskare som ropar högst: Sara Lövestam borde skriva en pjäs. Den behöver inte handla om språk; bara skriv den!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vi måste rädda de rädda barnen!

En av våra vanligare språkfrågor är den om de rädda barnen, eller framför allt vad det heter när det bara finns ett av dem. Två rädda barn, ett … rätt barn?

Ibland dyker det upp luckor i språket: något saknar helt enkelt en benämning, fast det rimligtvis borde finnas en. Det kan handla om ett könsneutralt alternativ till honom och henne, eller en pluralform till både. Den ena luckan har vi klarat av att täppa till med hen, men vi är så illa tvungna att säga ”både han, hon och hen var där” fast det känns fel när det syftar på tre.

Många luckor borde gå lätt att fylla, för det finns ofta många motsvarigheter att ta efter. Som en superlativform till och färre, eller en neutrumform för rädd och lat. Den första luckan är i princip fylld av det gamla ordet färst, men den andra ställer till besvär. Vi kan ju inte säga rätt, för det låter som motsatsen till fel. Och latt? Det låter ju bara konstigt.

Logiken säger att det inte ska vara några problem: Vi har många ord som låter eller ser likadana ut som andra, och det ställer sällan till missförstånd. Och ord som inte finns, som latt, måste vi ju kunna införa utan problem, för de kan inte missförstås. Logiskt!

Tyvärr är logik sällan den största faktorn i språkutvecklingen, utan vi är väldigt känslosamma av oss. Så länge ”ett rätt barn” känns fel för de flesta så kommer det också att vara det; det finns ingen högre makt som bestämmer hur språket ska vara. Om Språkrådet hade varit lite mer diktatoriska, och värderade logik över allt annat, så hade uppmaningen nog blivit att det ska heta ”ett rätt barn” och därmed basta. Och om det varit lag på det så hade vi kanske tagit till oss den formuleringen på allvar?

Eller så hade vi bara gjort precis som vi gör i dag: skrivit ”en rädd flicka” eller ”ett skrämt barn” för att undvika både språkproblemet och språkpolisen. Det är tur att språket ger oss många uttrycksmöjligheter, så att vi kan säga allt vi någonsin behöver, på mer eller mindre krångliga sätt.

Men för all del: säg och skriv gärna ”ett rätt barn” och ”ett latt barn”. Ju fler som gör det, desto mer accepterat blir det, och desto tidigare fyller vi dessa språkliga luckor. Det är svårt att vara pionjär – du kan bli missförstådd och hånad – men om några år kanske vi hyllar dig som hjälten som förnyade språket. Lite som vi gör med Bror Rexed för du-reformen.

Den är förresten ett annat spännande språkämne att titta närmare på – om ni inte har några egna språkfrågor, vill säga. Skicka in dem, så hörs vi!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Den laktosintoleranta gästlistan

I torsdags gjorde jag något så originellt som att gå på grillpremiär med släkten. När jag fick inbjudan nämnde värden att det skulle bli intressant att fixa lite annorlunda mat, eftersom ”halva gästlistan är väl laktosintoleranta”. Kort paus. Sedan reviderade hon: ”eller halva gästlistan är laktosintolerant”. Och så drog diskussionen igång.

Hon kände att den första meningen var ogrammatisk, eftersom gästlistan är singular, så då borde adjektivet också vara det. Själv tyckte jag att det får det att låta som att själva listan skulle vara laktosintolerant, men innebörden är ju att det är personerna på listan som är det – alltså plural.

Det roliga med att hamna i samtal med en annan språkintresserad är att det plötsligt finns någon som faktiskt bryr sig om mina åsikter om typ semantisk kongruens – och dessutom är beredd att argumentera om saken. Sedan kan vi sitta i en timme och debattera ordvalet intoleranta mot intolerant med orimligt passionerat engagemang (språkvetare är väldigt lättroade).

Det roliga med en språkspalt, å andra sidan, är att jag inte behöver svänga mig med dryga ord som ”semantisk kongruens” för att bevisa min nördighet; det räcker med att säga att jag slösade en timme på att prata ordval.

Kongruens är hur ord byter form för att anpassa sig till ett huvudord, som adjektiv till sitt substantiv: gropen är trång men hålet är trångt och groparna är trånga. Semantik handlar om betydelse, så ”semantisk kongruens” innebär en anpassning efter huvudordets innebörd, i stället för dess grammatiska form. Halva gästlistan syftar inte på en konkret lista, utan är en metonym för hälften av gästerna, och då böjs adjektivet med det i åtanke.

Det här är ju bara mina argument för varför jag föredrar den ena formen, men jag får faktiskt stöd från Språkriktighetsboken. Där står det att om substantivets form och betydelse inte stämmer överens så brukar vi oftare böja adjektiv och pronomen efter betydelsen. Då får vi meningar som ”Alliansen är pinsamma” (pinsam) eller ”affärsbiträdet var hög på jobbet” (högt).

Den där sista får ni tolka själva. Eller ”själv”?

Men det är förstås inte så noga; Språkriktighetsboken säger bara att det här är vanligare, inte att det är mer rätt. Och oavsett hur en sådan här mening är formulerad lär den inte missförstås: vi fattar ju att det är personerna som finns på gästlistan som är laktosintoleranta, inte att själva den fysiska papperslistan skulle må dåligt om den fick mjölk i sig … Fast nu när jag tänker på saken så stämmer ju det också.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Befalla viktigare än att bevisa

Vi fortsätter på verbspåret. Utan verb funnes det inga meningar.

”Funnes”? Förutom tempus, som vi pratade om förra gången, kan verb ha olika modus, som modifierar verbets betydelse. I modern svenska är vi inte så haj på modus, och har nästan bara två stycken: indikativ och imperativ. Indikativ använder vi för att påstå, indikera, något. Det är så vanligt att det kan ses som grundform, och bara i den här meningen har jag använt fem indikativ: är, kan, ses, har, använt.

Imperativ är uppmaningar. Namnet kommer från imperare som betyder ’härska’ (tänk på imperium!). Det är formen vi använder när vi säger ”kom och ät!” eller ”tänk på imperium!” Imperativ kombineras gärna med utropstecken, så motsatsen borde vara en fråga: interrogativ. Men vi har inte interrogativt modus på svenska, utan använder frågetecken lite hux flux med indikativformer.

Så kommer vi till konjunktiv. Det är en modusform på utdöende, som nästan bara syns i gammal dialekt, högtravande text, eller verbet vore, som är konjunktivform av vara. Konjunktiv uttrycker tänkta situationer som inte är på riktigt, alltså något som skulle vara. Därför säger vi ofta helt enkelt så: ”Utan verb skulle det inte finnas meningar.”

Att böjningsformer dör ut kan vi ha åsikter om. Färre former blir mindre krångel, men å andra sidan förlorar språket uttrycksfullhet. Eller okej, vi kan fortfarande uttrycka konjunktiv med hjälp av skulle, fast det är lite mer omständligt. Men former dör ju ut för att vi slutat använda dem, och kvar blir det vi faktiskt behöver. Det betyder förmodligen att vi behöver kunna befalla mer än att kunna prata om sådant som inte hänt på riktigt.

I förra meningen sa jag ”betyder förmodligen”, en fras som på vissa språk skulle kunna formuleras med bara ett ord. Det finns språk som har hela kategorier för evidentialitet, alltså att verbet böjs efter hur starka bevis talaren har för att det är sant. Har de upplevt det själva (”jag såg att”), hört det av någon annan (”tydligen”), bara listat ut det (”förmodligen”) eller något annat?

Som ni ser är detta möjligt att uttrycka på svenska, men i språk som cherokesiska eller pomo är evidens lika ingrott som tempus är för oss. Precis som vi inte kan påstå något utan att markera när det utspelas så kan dessa språk, och flera andra, inte undgå att bädda in hur de fick tillgång till informationen. Det är inte det att man är förstulen om man undgår det; det är att man är ogrammatisk.

Det skulle vara – förlåt: vore – spännande att läsa cherokesiska universitetsuppsatser!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Språk förändras; verb är tidlösa

Det är lätt att bli förälskad i verb; de är ju så mycket mer än en vanlig ordklass! Ett verb kan säga mer än tusen ord (nåja): vad som händer, när det händer, om det görs av eller mot något … Och på andra språk kan verben bland annat berätta vem som gör något, hur många som gör något, hur ofta något händer … På svenska är deras tidsangivande funktion, tempus, kanske viktigast.

Grundformen för svenska verb är infinitiv. Infinite betyder som bekant oändlig, eller tidlös, på engelska, och infinita verb saknar alltså tid. ”Jag äta” säger inte om ätandet sker nu, förr eller senare. Även ordet presens för tankarna till engelska: the present betyder inte bara presenten, utan också det nutida, och presensformen marker att verb sker just nu. ”Ni läser”.

Något som är perfekt ser vi som utmärkt eller jättebra. Vi kan också se det som fullkomligt, eller varför inte fullbordat, som är dess traditionella betydelse. Perfekta verb är fullbordade, alltså en handling som avslutats. ”Hon har flyttat”.

Det för oss till motsatsen imperfekt, oavslutade handlingar. Svenskan har ingen böjningsform för oavslutade handlingar, alltså finns inte grammatiskt imperfekt på svenska! Mina äldre läsare (typ arton plus) tycker kanske att imperfekt betyder dåtid, men dåtida handlingar behöver inte vara oavslutade: ”jag gick i skolan” är inte motsatsen till ”jag har gått i skolan”. Dåtid heter därför preteritum, latin för det förflutna. För den som saknar imperfekt rekommenderar jag arabiska! På svenska måste vi ta omvägen och säga ”men det är inte klart än”.

När vi ändå pratar om ord på -um har vi futurum, det framtida. Futurumformer finns inte heller på svenska, men det är lättare att uttrycka än imperfekt. Vi slår bara ihop något hjälpverb med infinitiv: ”de ska städa” eller ”de kommer städa”.

För att runda av har vi tempuset pluskvamperfekt. Som ni hör på namnet är det något som är så himla avslutat att det var avslutat redan i dåtiden: ”hon hade gått”. Liksom perfekt bildas det alltså med hjälpverb och supinum.

Vänta, supinum? Jo, det är vår andra tidlösa form. Den används med hjälpverbet ha i presens eller preteritum, och enbart för avslutade handlingar: ”jag har flugit”, ”jag hade flugit”. Egentligen är supinumformen lite överflödig; vi kunde lika gärna sagt ”jag hade flyga” och sluppit hålla reda på en form till, men språk utvecklas sällan för maximal lämplighet.

Vill du också kultivera din kärlek för verb? Då rekommenderar jag Sara Lövestams bok Grejen med verb, som gör grammatiken så rolig som den skulle varit i skolan.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Det finns inga hallon i Norge

Bärsäsongen lider mot sitt slut, och nu när det kallnar är många hälsingefrysar fulla med ett ansenligt vinterförråd av hallon, hjortron, tistron och kröson.

Tistron? Kröson? Men va ä dä?

Bär är en sådan sak som varit människan kär i alla tider, och som ni vet har kärt barn många namn. Innan tryckkonsten spreds så fanns tidningen inte ens på nätet, och utan språklig kontakt med resten av landet utvecklades dialekterna i fred. Därför var dialekterna väldigt mer olika varandra än de är i dag – speciellt ordförråden. Medan man i Hälsingland plockade stenbär så svängde man sig med klason i Uppland, och åkerbär kallas fortfarande för vikon i Österbotten.

Svenska språket har i huvudsak två sorters ord för bär: de ord som slutar på ‑bär, och de ord som slutar på ‑on. Det senare är en gammal pluraländelse (tänk ögon och öron), som levt kvar eftersom bär så ofta omtalas just i plural. Bärnamn på ‑on är gamla och finns bara i Sverige. Inte ens norskan använder ‑on: lingon heter tyttebær och hallon heter bringebær – medan blåbär heter blåbær. Men varför korsa statsgränsen? Innan alla började rätta sig efter Upplandsspråket så hade landskapen sina egna ord för flera bärsorter, och tänk då på alla bär som aldrig funnits i Uppland: det finns ju inga uppländska ord för dem!

Alltså har vi tistron, i dag bättre kända som svarta vinbär. Tack vare Emil i Lönneberga håller vi också småländska kröson vid liv: Smålands barbarer säger inte lingonsylt utan krösamos. Det finns fler bär på ‑on, och de flesta är väldigt regionalt avgränsade, eller nästan bortglömda. De gamla bärorden är en svensk språkskatt som kan vara värd att hålla reda på: varför köpa tranbär när de kan heta tränjon? Vissa försöker göra skillnader mellan orden, som att tistron är vildvuxna medan svarta vinbär är odlade. Fast frågar ni mig så är tistron ett så pass vackert ord att jag gärna helt stryker svartvinbär ur ordförrådet. Men det är klart, variation är alltid bra; vi kanske ska införa bringebär som synonym till hallon? Eller börja använda den gamla singularformen halla?

Det är inte bara bär som slutar på ‑on; här finns också ord som päron och plommon. Jag tycker vi kan gå hela vägen och döpa om frukten till det skönklingande äpplon, eller aplon. Fast för att rätta till avvikaren jordgubbon behövs mer förarbete. Och hur är det med citron?

Förresten, apropå ”kärt barn har många namn”. Ordet barn betyder från början någon ’som blir buren’, alltså en liten pilt som man bär med sig; ett barn är någon man bär!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Jag behöver inte vara med

Häromdagen fick jag en fråga om varför man ibland utelämnar jag i sms-språk. Alltså, varför man korthugget skriver: ”Ska åka på tivoli med barnen.” Kikar vi närmare på olika konstruktioner märker vi att jag bara utelämnas när det står först i meningen; det måste stå kvar i ”Det tycker jag låter roligt.” Fast i den meningen kan man i stället utelämna det, så det verkar som att vi gillar att stryka meningens första ord – i både sms och talspråk.

I skolan lär vi oss att en sats åtminstone måste ha ett predikat (verb) och ett subjekt. Men det gäller inte överallt; i många språk räcker det med predikat. Svenskans så kallade subjektstvång innebär att vi ibland skapar meningar som vid eftertanke är riktigt konstiga. Vad är det egentligen som snöar i satsen ”det snöar”, och vad är soligt i satsen ”det är soligt”? Svenskan är ogrammatisk utan subjekt, alltså måste vi ibland klämma in ett det – som inte syftar på någonting alls.

Vi kanske börjat fatta hur underligt det kan bli, och därför tummar vi på subjektstvånget när subjektet är innehållslöst (det) – och när det syftar på talaren själv (jag). Vi tycks räkna med att man utgår från sig själv i personliga texter och informellt tal, och om det är uppenbart vem som är avsändare (för att det finns en underskrift, eller för att vi står öga mot öga) går det bra att skippa jag. Samtidigt är det ingen som tror att det är ”jag” som snöar, därför fungerar också ”Har snöat två decimeter här” utan problem.

Så länge sammanhanget förtydligar kan vi egentligen stryka de flesta subjekt. Vi hoppar gärna över subjekt i uppmaningar (”Städa upp!”) eller subjekt som nyligen använts, till exempel i ”Hon gick hem och lade sig i sängen”, där det egentligen fattas ett till hon före lade. Så har vi gjort hur länge som helst utan att någon brytt sig.

Och apropå vad vi gjort hur länge som helst: för väldigt länge sedan hade svenskan faktiskt inget subjektstvång! På den tiden hade vi flera olika verbböjningar, så pass att verbet kunde antyda vem subjektet var. ”Gick på bio i går” var inte bara sms-språk för sjuhundra år sedan, och var man flera som gått på medeltidsbio så räckte det med att säga ”Gingo på bio i går”; gingo är ju pluralformen!

Svenskar som lär sig språk utan subjektstvång (som spanska eller finska) brukar blanda ihop verbformerna eller ta med överflödiga subjekt, för vi är så vana vid att göra så. Och ibland gör vi samma fel när vi ska försöka låta gammalmodiga: att säga ”jag gingo på teater” har aldrig varit korrekt svenska!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.