Varför spenderar vi fortfarande tid på frågor som dessa

Man kan inte spendera tid, utan bara pengar. Slår jag upp spendera ser jag att det kommer från ett latinskt ord som betyder skänka, så rimligen kan man bara spendera pengar genom att donera dem, inte köpa saker. Ord utvecklas alltså och får nya betydelser, och visst kan det kännas ovant när betydelserna är nya … men spendera tid har funnits i svenskan i åtminstone trehundra år.

Ett annat ord som förknippas med pengar är investera, och konstigt nog är det ganska få som klagar på uttrycket investera tid: att lägga tid på något man hoppas kommer löna sig. Och jag har aldrig hört någon klaga på slösa tid, men det är kanske inte så konstigt eftersom ordet slösa kommer från ett ord som betydde ’dagdriva’: låta tiden gå till ingen nytta. Det hade alltså inget med pengar att göra, och det är därför språkpoliser jämt protesterar mot uttrycket slösa pengar.

Va, gör de inte? Språkpoliser är så ologiska.

Det är inget konstigt att allmänspråket tar över ord från olika fält och ger dem nya betydelser. Tvärtom är det ett av de främsta sätten som språket utvecklas på, och också ett mycket uppskattat grepp inom poesin. Jag saxar lite Tomas Tranströmer:

… Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden.

Jag följde förvisso inte snacket så noga när Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur, men min fördom är att han inte kritiserades för taffligt ordval: ”stjärnbilder kan inte stampa!” Om ingen sade spendera tid till vardags hade Tranströmer hyllats för en sådan metafor, men när det används av folk i allmänhet är det tydligen fult och ska motarbetas. Som alltid osar språkpoliseriet av elitism.

Språkpoliser talar ofta om språkligt förfall, att svenskan tappar nyanser och blir fattigare när folk slutar göra skillnad på var och vart, eller själv och ensam. Men när folk lägger till nyanser, till exempel med spendera tid i stället för tillbringa, visa på i stället för visa eller döpa istället för namnge, då är det visst också förfall! Notera den gemensamma nämnaren ”folk”.

Med nya vanor behöver ord förnyas. Ett tydligt exempel är radera som i datasammanhang tagit ett kliv ifrån den gamla betydelsen ’skrapa bort’, men nyansskillnaderna är sällan så distinkta. Samtidigt har vissa tänkbara nyanseringar aldrig varit aktuella, som skillnaden mellan vi (’jag och du’) och vi (’jag och andra än du’), vilket jag hellre skulle se språkpolisen kämpa för. Nå, vi behöver förstås inte krysta in nyanser som inte kommer naturligt, men varför motarbeta de som gör det?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Ska vi pafronga några nya ord?

På senaste tiden har jag snubblat över påfallande många ilskna kommentarer i stil med ”det är bara båtar som går av stapeln”. Upphovspersonerna tycks se någon sorts språkförbistring i meningar som ”det var många åskådare på plats när tävlingen gick av stapeln”.

Det stämmer att uttrycket kommer från båtspråk. Fartyg byggs på en bädd av staplar på torra land, och när de är färdiga att sjösättas måste de förstås flyttas från stapelbädden, alltså gå av stapeln. Ursprunget är inte helt genomskinligt, eftersom de flesta inte associerar ordet stapel med fartyg. Kan det vara så att när man får veta vad något ”egentligen” betyder så tycker man att allt annat är fel?

Vi använder alltid bildspråk när vi talar; den som är emot gå av stapeln måste rimligtvis vara emot alla metaforer. Ändå är det mer sällan jag hör någon säga ”Det är bara jägare som kommer till skott!” efter uttrycket komma till skott. Och ingen klagar på ordvalet i ”Tage har en djup och mörk röst”, trots att Tages röst inte på något vis går att sjunka ned i eller kan absorbera ljus.

(Min vän som gillar Tage invänder att hon väldigt lätt försjunker i hans röst.)

När ord och uttryck används om något annat än vad de bokstavligen syftat på heter det att de används i överförd betydelse. Skulle vi ta bort överförda betydelser skulle språket inte bara bli platt och tråkigt; det skulle bli nära på omöjligt att kommunicera annat än det mest banala. Och om ord bara får användas i sin ursprungliga betydelse skulle språket bli oigenkännligt. Plötsligt skulle ordet person betyda ’mask’, ordet mask skulle betyda ’spratt’ och ordet spratt skulle betyda ’krafsning’, för det är vad orden betydde i det forna Grekland och Sverige.

Men vi ska kanske inte backa så långt? En tjugo–femtio år kanske räcker? Visst, men då är gå av stapeln fortfarande godkänt att använda om evenemang, eftersom det har använts med den betydelsen i nästan två hundra år.

Nej, vi måste omfamna överförda betydelser; det är en av våra största källor till språkutveckling! Om vi inte ger nya betydelser till gamla ord och uttryck är alternativet att låna in från andra språk, men lånord är också en sådan där grej som folk gnäller på. Då finns bara en lösning kvar: hitta på helt nya ord – från grunden. I stället för att kalla Tages röst ”mörk och djup” kan vi säga att den är pafrong. Det finns ju många oanvända bokstavskombinationer, så nykonstruktion skulle enkelt bli en jätteproduktiv ordkälla.

Undrar varför den inte redan är det?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Genier är ofta missförstådda

Läsaren Gunnar i Söderhamn hajar till på ”laget har gjort mycket mål den här säsongen”. Här tycker han att mycket används oriktigt i stället för många, och ber om mina ”expertkunskaper”. Vem är väl jag att neka sådant smicker?

Adjektivet många betyder ’ett stort antal av något som kan räknas styckvis’: många mål på säsongen, många skruvar lösa. Adjektivet mycket betyder däremot ’en stor mängd av något som inte kan räknas styckvis’: mycket vatten, mycket sand, mycket solsken. Det går inte att säga ”många sand”, däremot kan du köra med ”många sandkorn” om du är en sådan som gillar att räkna sand. Häromåret behandlade jag ärtor och ärter, som används på det här sättet: om du vill besserwissra heter det ”många ärtor” men ”mycket ärter”, och inte tvärtom.

Ändå finns somliga som säger ”laget gjorde mycket mål”. Vadå, är det en stor mängd mål i stället för ett stort antal?

Japp.

Vi gillar att tänja på språkets gränser för att hitta slagfärdiga formuleringar. Det är bra, för det bidrar till språkutveckling! Klassiker är ”han krossade mitt hjärta” eller ”det blev exponentiellt bättre”. En sorts bildspråkliga överdrifter (eller metaforiska hyperboler!) för att göra vår poäng tydlig. Och det är precis det som händer när vi säger ”laget gjorde mycket mål”: vi antyder att de gjorde så himla många mål att det inte längre är praktiskt att räkna, utan lättare att bara klumpa ihop ”mål” som vore det vatten. Vi kunde ha sagt ”de gjorde miljontals mål”, men det här är mycket roligare, för överdriften skapas inte av förstärkningsord, utan av själva grammatiken! Den som först hittade på det här var ett språkligt geni!

Den här metaforen använder vi lite då och då om sådant som förekommer i stort antal, utan att någon tycker det låter fel: mycket pengar, mycket poäng, mycket mygg … det är inte så konstigt att vi för över det på andra saker. Gunnar blir lite irriterad när mycket ersätter många (fast jag hoppas han ändrat sig nu), men hur arga blir vi på motsatsen, ”det är många solsken i dag”? Tja, inte särskilt, för vi ser det nog aldrig.

Många språkfrågor handlar om att någon tycker att en sak är fel – fast oftast visar det sig vara rätt. När något däremot är fel ”på riktigt” är det ingen som ens ställer frågan. Man ”vet” bara att det är fel, och stöter man på dessa fel leder de till förvirring oftare än irritation.

Så tumregeln lyder: det är bara fel om ingen skulle säga så! Eller ja, förutom de som inte riktigt lärt sig svenska än, men det är sällan någon skickar in arga språkfrågor för att deras treåring säger ”många solsken”.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Gudomligt inflytande

Låt mig ta en minut att tala om Bibeln, och allt gott den gjort för oss än i dag.

Ja, alltså, allt gott den gjort för vårt ordförråd! Bibeln är världens mest spridda bok, och med den kolossala kulturella påverkan den haft genom åren är det inte så konstigt att den bidragit också till språket. Man kan tycka vad man vill om Bibelns innehåll, men man kan inte blunda för dess inflytande – det är ju därför vi läser religion i skolan!

Till att börja med har vi de uppenbara bidragen som apokalyps, ängel, budord och påsk, men nu för tiden pratar vi oftare om surdeg. Bibeln förespråkar osyrat bröd, och surdeg symboliserade något som ledde till bråk. I dag har betydelsen förändrats: surdeg är helt plötsligt brödens frälsare, även om LCHF-anhängare tycker att alla bröd är demoniska.

Syndabock kommer från den gamla vanan att offra värdefulla saker, som boskap, för att Gud ska bli nöjd. I det här fallet handlar det om en sorts försoningspresent från en syndare som gärna vill hamna på rätt sida vågskålen. Presenten består av en (förmodligen oskyldig) bock, och betydelsen i dag är ju någon som får lida för en annans misstag. Apropå synd har vi staden Sodom, som var full av syndare. I dag har ordet sodomi sexuella betydelser, men de lärda tvista om originaltexten ska tolkas så.

Manna var en sorts omvänd syndaflod: när ökenvandrarnas mat var slut gjorde Gud så att manna regnade från himlen i sex dagar och sex nätter. Exakt vad denna manna egentligen var är oklart, men alla som någonsin ätit mannagrynsgröt kan nog intyga att det var helt rätt att döpa grynen efter den bibliska gudagåvan. Till och med mackapären är biblisk, fast namnet kommer från folket mackabéer av någon anledning. Och utropet ”jösses!” är bara svenska för ”Jesus”. Å andra sidan har babbel tyvärr inget att göra med Babel, som man skulle kunna tro.

Varför har vi lånat in så mycket från just Bibeln? Harry Potter har ju också haft stort inflytande, men vi hämtar ganska lite därifrån? Jo, till skillnad från Harry Potter skrevs Bibeln på flera olika språk, och eftersom olika kulturer behöver olika ord förenades en uppsjö svåröversättliga ord i Bibeln. I stället för att försöka översätta de ord som inte fanns på svenska behöll man dem och hoppades att de skulle förstås ändå. Det är också det bästa sättet att införa nya ord i språket: använd dem och sprid dem, så tillräckligt många kan förstå och använda dem själv!

Och unna dig själv lite mannagrynsgröt.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Bokstavligt missbruk

Talar man bokstavligt menar man det man säger. Inga omsvep, inga metaforer. Den som bokstavligt talat svimmar av glädje är inte bara väldigt glad, utan kollapsar av blockerad syretillförsel på grund av lyckoruset. Av någon anledning finns fler som påstår att de svimmar av glädje än sådana som faktiskt gör det.

”Bokstavligt talat” används främst för att markera att man använder ett uttryck med ordens vanliga betydelse, i stället för den bildliga betydelse de kan ha fått. När Andreas Westh talade om för sin familj att han blivit A-lagare tillade han förhoppningsvis ”bokstavligen”. Din läkare kan tala om för dig att ”du är bokstavligt talat sjuk i huvudet” och därmed lite oprofessionellt åsyfta en hjärnhinneinflammation.

Uttrycket används också förtydligande, om meningar som inte har en bildlig betydelse, för att markera att man faktiskt menar vad man säger. ”Hon är bokstavligen äldst i världen” fungerar bra när man talar om 115-åriga japanskan Misawo Okawa, men mindre bra när man talar om sin gaggiga mormor. ”Han drack bokstavligen tjugo liter te” har av ett enda ord fått undermeningen ”jag överdriver inte; det låter konstigt men han drack precis så mycket”.

Och här kommer missbruken in. Den som använder ”bokstavligen” för att förstärka bildliga uttryck är ute på hal is (bildligt talat). Damen som bokstavligen flög in i rummet torde ha vingar, och den telefon som bokstavligt talat suger kan förmodligen fungera som bordsdammsugare.

Allt som oftast framgår budskapet oavsett ordval (telefonen är ingen dammsugare, den har bara kort batteritid) så det här är förstås inget att hetsa upp sig över. Som vanligt är det dock alltid bra att välja sina ord med omsorg; om du blivit sängliggande i migrän borde du inte säga att du bokstavligen är döende. Även när folk förstår vad du menar kan ett felaktigt ”bokstavligen” få de mest språkliberala läsarna på andra tankar: ”Med det här reportaget drar tidningen bokstavligen ned byxorna på ministern …”

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Lär dig spåra våra metaforer

Metafor är ett ord som snabbt för tankarna till dikter och högtravande språk. Det är en metafor när man byter ut ett begrepp mot ett helt annat för att påvisa en likhet mellan dem. ”Tungt går solen ned” kan visserligen tolkas bokstavligt som att det skymmer, men om nästa vers lyder ”över livets horisont” … ja, då kan man räkna med att vi har att göra med en metafor för döden. Det kan förstås handla om döden även utan de sista orden, men då är det svårare att vara säker. Poesi gillar att vara otydlig.

Vi använder metaforen inte bara i poesi, utan väldigt ofta i vardagligt tal. Kallar jag en bekant för åsna så vet du att hen inte har hovar och långa öron, utan är lite dum. Det är en metafor att kalla sin hemort för håla, att säga att man blir sårad av någons ord eller säga att man ska dränka sina bekymmer när man ska dricka alkohol.

Men metaforen är vanligare än så, och vi tänker nästan aldrig på det; vi använder ständigt konceptuella metaforer. Det innebär att vi tar ord från ett fält och sätter in i ett annat, till exempel från växtlighet till företagsamhet. Vi kan nämligen säga att organisationen grönskar, utan att någon fotosyntes medverkat. På samma sätt kan vi beskriva kvantitet med riktningsord: priserna går upp. Hur vi än formulerar oss så rör sig priserna inte fysiskt uppåt.

Den konceptuella metaforen kan ses som en sorts tankemässig metafor, snarare än en språklig. Vi gör inte dessa kopplingar för att språket ska bli vackrare, som i en dikt. I stället är det ett sätt att förenkla tankegången kring abstrakta ämnen som tid, argumentation eller rentav metaforer. Inte undra på att metaforen är vårt äldsta skrivgrepp!

Och när vi använder neutrala ord i nya sammanhang blir de tids nog värdeladdade. Metaforen gör så att ordet upp kopplas till storhet, tillväxt och positivitet. Upp är helt enkelt lite bättre än ned. Och tung är sämre än lätt, eftersom att man inte vill att det ska vara tungt att leva.

Med det i åtanke blir det ännu jobbigare att läsa ”tungt går solen ned”.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.