Tränjonen kan vara något av det svenskaste vi har

Det var några som blev lite fundersamma på förra krönikan om körsbärsmorfem, som heter cranberry morpheme på engelska. Grejen med körsbärsmorfem är att deras ursprung är oklart, precis som morfemet körs i bärets namn, men cranberry kommer väl från crane+berry, precis som på svenska trana+bär? Räknas det verkligen som ett körsbärsmorfem då?

För en svensk som vet att trana heter crane på engelska verkar ordets ursprung alldeles uppenbar, och visst stämmer det; det engelska ordet cranberry är besläktat med tranbär. Men! För en engelskspråkig är det här släktskapet inte alls självklart. En uppenbar skillnad är ju att det fattas ett e i bärets namn: det heter inte craneberry, vilket också innebär att orden uttalas olika. Jag vet inte vilka missuppfattningar som florerar, men för en engelsktalande är det kanske närmare till hands att tro att namnet är en förkortning av crannyberry, ’vråbär’ (alltså vrå som i en trång öppning). Eftersom vi svenskar har facit i vårt språk är det alltså mycket lättare att göra rätt koppling, så det här ordet begriper vi bättre än engelsktalarna!

Det kan vara lätt att tro att ordet från början var craneberry, och sedan har uttal och stavning förenklats, men faktum är att det alltid har hetat cranberry på engelska. Det här beror på att det engelska ordet är inlånat; tyska nybyggare i Amerika kände igen de röda bären hemifrån, och kallade dem förstås för kraanbere, alltså bär från tranans häckplatser (eller möjligen bär med tranformade stjälkar, det är lite oklart), trots att det inte rör sig om samma bär. Ordet spreds och anglifierades, och kopplingen till tranor försvann. Hade det varit engelsmän som hittat de röda bären så hade de nog hetat fenberries (’kärrbär’), precis som de gjorde i England på den tiden.

Allt detta är intressant kuriosa om engelskan, men det väcker en fråga om svenskan (och andra nordiska språk): Hur kommer det sig att vårt ord för trana börjar på t, medan samma ord börjar på k-ljud i andra germanska språk? Kraan på lågtyska, Kranich på högtyska, kraanvogel på nederländska, crane på engelska … Det är ju samma ord förutom att första bokstaven är helt fel på svenska. Fågeln har också gett namn åt kran, lyftanordningen, och där stämmer den svenska stavningen med de andra. Någonstans på vägen verkar ett k ha blivit ett t, och om sanningen ska fram är det ingen som riktigt vet hur det har gått till.

Tranans namn är alltså lite av en svensk egenhet, liksom -on-ändelsen i bärnamn (det är ju märkligt att vi säger hjortron i stället för hjortbär). Den som letar efter ett supersvenskt ord har alltså en stark kandidat i tranbärens dialektala namn tränjon; om svenskan inte haft sina egenheter för sig skulle de rimligen hetat kranbär.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Körsbär består av rester från en svunnen tid

Här har vi en fråga jag velat ta upp hur länge som helst: vad betyder körsbär? Vi vet att det är ett bär (eller en stenfrukt) med stor kärna och säregen smak, men vad kommer körs från?

Ordens största beståndsdelar kallas som bekant för morfem. Ett morfem har en egen betydelse eller funktion, så vi kan ofta räkna ut ett ords innebörd genom att slå ihop morfemens betydelser. Stammen i ordet körsbär är bär, så vi vet att det här handlar om någon sorts små frukter. Det som står före stammen, förledet, brukar ange sort eller egenskap, som i blå-bär och krus-bär. Men vi kan inte lista ut betydelsen i körsbär, eftersom förledet körs faktiskt inte existerar utanför den här sammansättningen. Dags att slå upp ordets historia.

Körsbär är inlånat från lågtyska kersebere och ytterst från grekiska kerasia, trädet som bären växte på. Ordet körsbär är alltså ’bär från en körs’, men i stället för att kalla trädet för en körs så förlängde vi ordet till körsbärsträd, ’träd som ger körsbär’. Det passar in i namnmönstret för andra bärgivande växter: vi säger ju blåbärsris och krusbärsbuske, inte blåris eller krusbuske.

Morfem som bara används i ett ord och inte längre har en egen betydelse kallas restmorfem: rester från en äldre tid, som inte kan användas för att bilda nya ord. På engelska kallas de för cranberry morphemes, eftersom just cran- är ett paradexempel. På svenska heter bäret tranbär, så för oss är betydelsen inte så konstig: det är ett bär som växer där tranor häckar. Det engelska begreppet är alltså ganska meningslöst för svenskan, men vi har ju en perfekt bärmotsvarighet; låt oss införa begreppet körsbärsmorfem! Körsbär är mycket roligare än rester.

(Det vore inte första gången vi använder matord för språkvetenskapliga begrepp: det finns även pannkaksmeningar, men dem kan jag prata mer om en annan gång.)

Andra klassiska körsbärsmorfem, morfem som överlevt sin egen historia, hittar vi i skorsten, ’stöttesten’ och lördag, ’tvättdag’. Skorstenen stöttar alltså huset, och lördag var dagen man skulle tvätta sig. Tur att den betydelsen försvann, annars hade hygienen nog fortfarande legat på medeltidsnivåer. Söndag kommer förresten från ett gammalt ord för sol (det är fortfarande soligt i engelska Sunday och tyska Sonntag), och det är ju passande att solen får sin egen veckodag eftersom det är ungefär så ofta den visar sig i Sverige. Den perfekta motsvarigheten till söndag torde vara snödag!

Körsbärsmorfemen är historiskt intressant kuriosa, men i det samtida språket är de egentligen ganska tråkiga, eftersom det inte går att vara produktiv med dem. Med det sagt hoppas jag att mina kreativa läsare känner sig utmanade och börjar använda körsbärsmorfemen i nya ord!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Förmiddagen är den tid på dygnet när någon har försovit sig

En sen frukost när min nya rumskamrat börjat komma till rätta hemma hälsade jag ”god förmiddag”. Hon blev förvirrad, ”isn’t it ’god morgon’ in Swedish?” Jag insåg att förmiddagar kanske inte är ett koncept på kontinenten, och förklarade att det motsvarade ”good forenoon”. Hon hånade mig för att jag använde så ålderdomlig engelska.

Jag sa att det faktiskt är helt vardagligt att prata om förmiddagar på svenska, även om man släppt det i engelskan och hennes modersmål nederländskan. Förmiddagen är förstås det som kommer efter morgon men innan middag.

(Varför heter det förresten att vi äter ”middag” på kvällen? Jo, för länge sedan åt vi dagens största måltid mitt på dagen – middag. När vi började jobba utanför hemmet gick middagen inte ner i matlådan, så vi sköt upp den tills vi kom hem igen, men behöll dess namn.)

Språkvetare får ofta frågor om vad ord betyder, men för att definiera ämnesspecifika ord hänvisar vi hellre till de som jobbar med orden. För tider på dygnet måste det väl vara typ meteorologerna eller urmakarna eller nåt?

Inte det? Nähä, okej, det korta språkvetarsvaret är att orden betyder det som avsändaren och mottagaren tycker att de betyder … vilket förstås blir problem när personer har olika uppfattningar.

Vi alla har ett betydelsefält kopplat till varje ord, och i mitten av fältet finns en prototypbild. Det vill säga att om jag säger ”fisk” så får du en viss bild i ditt huvud, och den bilden är förmodligen ganska lik den bild jag har i huvudet. Kanske något som påminner om en mört, en av Sveriges vanligaste fiskar. Helt klart är att ingen av oss omedelbart får upp en bild av en hammarhaj, fast det också är en fisk. Och vid en delfin har de flesta av oss korsat fältets gräns.

Prototyperna och fälten är nödvändiga för att vi ska kunna kommunicera. Även om min prototypfisk snarare liknar en abborre så är vi förmodligen överens om att de ligger i samma fält, och då förstår vi varandra. Vi kanske inte är helt överens om gränserna, men det blir bara problem när vi faktiskt rör oss i ytterkanterna (som barn tyckte vi kanske att delfiner var fiskar).

För tid på dygnet är det mycket vanligare att röra sig i gränsområden, eftersom vi förlitar oss på klockslag. Om jag ska boka tid och säger att det passar på morgonen så blir jag besviken om det står 11.00 på tidkortet. Därför är språkfrågor om tider på dygnet väldigt vanliga, och det bästa svaret jag kan ge är att morgon och förmiddag delvis överlappar varandra.

Fast när är det i så fall motiverat att säga ”god förmiddag” i stället för ”god morgon”? Jag gav min rumskamrat visdomsordet att ”god förmiddag” gör sig allra bäst som passiv-aggressivt svar till den som hälsar ”god morgon” efter att ha försovit sig.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Hoppet om ett språk som kan lösa världens konflikter

Läsaren Inga, som tittat igenom mina samlade krönikor på språkkrönikan.se (tips!), tycker att jag har skrivit alldeles för lite, rentav ingenting alls, om esperanto. Jag är ju egentligen utbildad i svenska, men vill gärna gå mina läsare till mötes, så varsågoda. Har du egna förslag är du välkommen att skriva!

Ibland kan det kännas trist att vi lever i en mångspråkig värld. Om alla talade samma språk skulle vi ju förstå varandra bättre! Bibeln berättar om när babylonierna försökte bygga ett torn till himlen. Gud fader själv är imponerad och säger att ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.” En sedelärande historia om hur fantastiskt det är med samarbete och ömsesidig förståelse! Gud fortsätter: ”Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.”

Happ. Tack för den.

Ända sedan den här olyckliga episoden har folk längtat tillbaka till fornstora dagar, innan språket blev fullt av liksom och hen och äpplepaj, och alla hade samarbetsförmåga nog att bygga ett torn som skrapade skyn (detta har ju inte skett sedan Gud orsakade språkförbistringen). Många har försökt skapa ett gemensamt världsspråk, men bäst har det gått för Ludwig Zamenhof, som kallade sig själv Doktor Esperanto. Själva ordet esperanto betyder ungefär ’en som hoppas’, och för Zamenhof som sett hur oförståelse kunde leda till konflikt var detta verkligen hoppets språk.

Esperanto är inspirerat av europeiska språk, så att det ska vara bekant och lätt … för européer. Språkets stora styrka är nämligen också dess största svaghet; för ett internationellt och demokratiskt hjälpspråk är det ingen särskilt bra grogrund att vara lätt för vissa och svårt för andra. Men det är klart: detsamma kan sägas om engelska.

En annan egenhet hos språket är de feminina avledningarna. Det vill säga att för att markera att man pratar om kvinnor är det nödvändigt att göra ett ord lite krångligare, medan det manliga är grundform. Detta har en svensk motsvarighet i ord som prins, som förlängs till prinsessa, men är särskilt olyckligt i ett språk som skapats för att släta ut ojämlikheter. Esperantisterna diskuterar hur språket kan reformeras, men i dag är språket som vilket levande språk som helst, alltså inget som kan finputsas i en handvändning.

Kanske kommer esperanto att bli ett världsspråk en vacker dag, men än så länge är det politisk och ekonomisk makt som avgör språks status, och esperanto saknar tyvärr båda. Att språket har strukturella problem är synd, men ärligt talat: har vi klarat den oheliga röran som är engelska så vore nog esperanto inga problem.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

De bästa partytricken är de som alla kan relatera till

För ett tag sedan var jag på kräftskiva, en urtida svensk tradition från 1960-talet. För de som inte äter kräfta serverades traditionsenligt kronärtskocka, eftersom det är ungefär lika asjobbigt att ta sig igenom, med massa hårda fjäll och ett innanmäte som man lurar sig tro var mödan värd. Men nu är detta inte en matblogg utan en språkkrönika, så jag vill titta närmre på ordet kronärtskocka. Vad betyder det egentligen? Krona och ärt är inte så konstiga: med lite fantasi ser grönsaken ut som en krona, särskilt när den blommar, och den kanske är släkt med ärter på något vis. Låter rimligt. Ett vanligt missförstånd är att ordet kronärtskocka är en sammansättning av kron+ärts+kocka. Det ligger nära till hands eftersom det bakom varje kronärtskocka står en kocka (eller kock) som vill se sina gäster lida. Men detta är alltså fel; bokstaven s är inte en sammansättningsbokstav, och i avstavningar blir det kron-ärt-skocka. Aha, där har vi det! Växten är ju som en skock av fjäll! Appappapp, sakta i backarna! Att ordet avstavas så betyder inte att det är konstruerat så. Båda tolkningar är så kallade folketymologier, alltså populära missuppfattningar av ordens ursprung. I själva verket består ordet av kron+ärtskocka. Och nu tänker ni ”men hallå, ärtskocka måste ju vara en sammansättning”, men nej. Ordet är egentligen en feltolkning av grönsakens italienska namn articiocco. Kronärtskockan är inte över huvud taget besläktad med ärtväxter, och knappt ens heller med jordärtskockan, som har samma namnursprung men inte många andra likheter. Så långt om kronärtskockan. Vad har kräftan för historia? Ni känner till att kräfta heter cancer på latin, och har använts just som namn på sjukdomen även i Sverige. Ursprunget lär vara att grekiska läkare för länge sedan tyckte att vissa cancertumörer såg ut som krabbor, och kallade dem och sjukdomen för karkinos – ’krabba’. Konceptet övertogs av latinet och senare svenskan, fast numer använder vi hellre det latinska namnet. Men nu ska vi inte prata sjukdomar på middagen; låt oss återgå till själva djuret. Till skillnad från latin och grekiska har vi inte samma namn på kräftor och krabbor, men orden är nära släkt, och kommer från ett ord som i dag har blivit till krypa och kravla! Allt detta är roliga fakta att glänsa med på kräftskivan, men när den här texten publiceras så är kräftsäsongen tyvärr förbi sedan länge (klipp ut sidan och spara till nästa höst!), så här kommer ett mer tidlöst ord: Snaps är rätt ungt och går tillbaka på verbet snappa, som är släkt med snabb. Precis som fåglar snappar efter hälsovådliga brödsmulor så snappar människor i sig hälsovådlig snaps. Och till skillnad från kräfta och kronärtskocka går det snabbt!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Språk föds och dör: vilken roll spelar tiden däremellan?

I dag är tillgången till språk större än någonsin, och det räcker med att ladda ner en app för att börja lära sig ett nytt. Samtidigt dör språk som aldrig förr; när nationell och global kommunikation blir viktigare kommer minoritetsspråk i kläm, och man räknar med att det försvinner ett språk varannan vecka. I början av september brandhärjades Brasiliens nationalmuseum, och de enda nedteckningarna och inspelningarna av flera utdöda språk – de sista spåren av hela kulturer – gick förlorade för alltid.

I denna tid släpper amerikanska Thorny Games bordsrollspelet Dialect, ”ett spel om språk och hur det dör”. Tre till fem spelare kommer tillsammans skapa berättelsen om en isolerad grupp och deras sakta framväxande språkvarietet, från början och in i slutet. Spelarna får diskutera språkets framväxt, hur kulturella fenomen ger upphov till nya ord, och sedan agera ut scener där deras rollfigurer förhåller sig till de nya orden. En vokabulär tar form, och ordens betydelser och värdeladdningar ändras med tiden.

Spelarna inte bara följer språkets utveckling, utan är själva med och styr i en organisk process. Ert nya ord kanske är en missuppfattning av ett slarvigt uttal, eller ett svenskt ord med ny betydelse? Vissa uttryck används en gång och glöms sedan bort, vilket förstås också är en oundviklig del av språkutvecklingen: ord försvinner. Dialect öppnar ögonen för hur språk växer fram och förändras, och är samtidigt enkelt nog att aldrig bli överväldigande.

Spelet ger en enkel grund för isoleringen: ni är en första expedition på Mars, ett tjuvgille på 1800-talet, en grupp samhällsavfällingar … men resten är upp till er. Varför är ni där? Hur överlever ni? Vad utmärker vardagen? Svaren får spelarna avgöra i grupp eller individuellt, vilket gör varje spelomgång unik. Historien börjar hoppfullt, men allt som tiden går blir samtalen mer präglade av vetskapen att er kultur är hotad. Och hur mycket rollfigurerna än kämpar emot vet spelarna redan hur det kommer sluta: som det alltid gör.

Skillnaden är att språket, kulturen och historien inte försvinner, utan överlever i spelarnas minnen. Detsamma kan inte sägas om det språk som dog förra veckan. Eller det som kommer dö nästa.

Dialect är ett ofta känslofyllt spel som öppnar ögonen för etymologi, dialekter och språkdöd, och för den som har spelintresserade vänner (språkintresse är inget krav, men kanske ett resultat) och en ledig kväll kan jag bara rekommendera det. Spelet kan beställas från thornygames.com.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Det har blivit dags att skriva om världskartan igen

Sommarens stora förändringar i svenskan kom från andra länder. Inte i form av lånord, utan som exonymer. Exonym betyder ’namn utifrån’, som Gothenburg för Göteborg eller Ungern för Magyarország. I dag ska jag dock prata om Burma, Swaziland och Makedonien. Eller Myanmar, Eswatini och Nordmakedonien som de heter numer.

Både Burma och Myanmar är slappa stavningar av det inhemska namnet မြန်မာ. Den utländska stavningen Burma har hängt kvar sedan kolonialtiden, ända tills militärregimen 1989 bad omvärlden att förnya sig. Tyvärr hade omvärlden inte så stor respekt för usurperande diktaturer på den tiden, så i demokratins namn höll man kvar vid Burma. Sedan dess har landet blivit mer demokratiskt, och det har känts fånigt att hålla kvar den koloniala stavningen. Därför beslutade Mediespråksgruppen – som tar fram språkliga riktlinjer för alla stora medier i Sverige – att också använda Myanmar framöver.

Swaziland har länge lidit av samma förbannelse som Sverige: att ständigt förväxlas med Schweiz. Till landets 50-årsjubileum i år beslutade därför kungen att det internationella namnet skulle bli samma som det lokala Eswatini. Tyvärr har Swazilands kung inte mandat att bestämma över svenska språket, så än så länge säger vi Swaziland, men ge det tid så kanske det går samma väg som med Myanmar.

Myanmar och Eswatini var inga inhemska ändringar, men Nordmakedonien är i högsta grad en nordmakedonsk angelägenhet. Och grekisk. Makedonien är nämligen en region i norra Grekland, som tycker att staten Makedonien inkräktar på deras historia. Efter lång oenighet har länderna äntligen kommit överens om att staten ska byta namn till Nordmakedonien. Nu kanske vi slipper höra ”Former Yugoslav Republic of Macedonia” varje gång landet får poäng i Eurovision Song Contest!

Ett annat namn som låter krångligt i Eurovision är Czech Republic, som på hemspråket kallas Česko och på svenska Tjeckien. Här är det alltså engelskan som krånglar, och fler än en gång har tjeckerna själva föreslagit att det helt enkelt kan heta Czechia på engelska, men det verkar tyvärr inte ha fastnat. I Sverige har vi samma historia med Vitryssland, som vi inte vill kalla Belarus.

Det är förresten värt att nämna att orden Belarus och Ryssland har språkliga kopplingar till svenska Roslagen, sannolikt för att folken har sitt ursprung i den regionen.

Precis som att uttala personnamn rätt är det ofta mer respektfullt att använda inhemska namn på länder: samernas region bör kallas Sápmi och inte Lappland. Men att byta ut Ungern mot det inhemska Magyarország i svensk text skulle nog bara förvirra; när ett namn har historisk hävd är det helt enkelt inte så aktuellt att ändra på – om det inte samtidigt förknippas med förtryck.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Kan vi höra ljudet av ljus?

Som ni säkert vet är ord godtyckligt skapade. Det finns ingen logisk koppling mellan uttalet eller stavningen av ordet ljus, och den elektromagnetiska strålning som ordet faktiskt syftar på. Det hade lika gärna kunnat heta frop, gägersmo eller varför inte light – det handlar bara om vad vi gemensamt inom språkområdet kommit överens om. Det faktum att olika språkområden kommer fram till helt olika namn tyder desto mer på att det inte finns någon allmängiltig koppling mellan ting och språk.

Men gäller det alla ord? Nja, till exempel är ordet kaffe nästan internationellt, fast det betyder inte att det finns någon naturlig koppling mellan ordet och den svarta, koffeinhaltiga drycken. I det här fallet handlar det snarare om att namnet på kaffet importerades i samband med drycken, och har hängt kvar.

Men glöm lånorden; det finns faktiskt ord som har en naturlig koppling till det de betecknar! Ord som, när de uttalas, låter likadant som det fenomen de talar om, och därmed i stort sett likadant i alla språk. Med ett jubel kraschar onomatopoetikonen in!

Onomatopoetikon är grekiska och betyder ungefär ’namngörande’, men på svenska kallar vi dem hellre för ljudhärmande ord: som jubel och krasch, som jag använde i förra stycket. Namn på just ljud är nästan alltid ljudhärmande, allt från prassel och ringa till pip och kuttra. Djurläten är särskilt tacksamma: både jama och mjau imiterar kattens läte, och vissa djur, som korp och kråka, har till och med ljudhärmande namn! Det är som Pokémon-tv-serien där alla monster säger sina namn. Visst vore det praktiskt att bara kalla katter för jaming och hundar för … vovve!

Tyvärr finns saker som inte har något ljud. Vad är det onomatopoetiska ordet för ljus?

Det händer inte ofta, men ibland har vi faktiskt en lösning. Ord som handlar om ljusintryck börjar påfallande ofta på gl- (glimt, glöda). Detta kallas fonestem. Det finns många undantag (glad, glin), men intressant är att fonestem ofta förekommer i flera språk. Andra exempel är att ord som börjar på fj– ofta är förolämpningar (fjant, fjäskare) eller att näsrelaterade ord innehåller n (sinus, snuvig). Även om jag hittar på nya ord, ”det glyrar ute, men jag är för fjoxande”, så fattar ni ungefär vad jag menar tack vare fonestemen.

Sannolikt förknippar vi bara gl- med ljus för att vi ofta hör det användas så, men kanske finns det något underliggande, något ursprungligt, som faktiskt kopplar de här ljuden till det betecknade?

Kanske ljuset har ett läte.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Den här krönikan skriver jag helt efter egen erfarenhet

Praktikplatsen fick in en fråga om prefixen a- och o-, specifikt orden osocial och asocial. Frågan bollades vidare till mig, kanske för att den passar min sociala kompetens. Grundregeln är att a- betecknar avsaknad, medan o- betecknar motsats. I många fall är avsaknad och motsats samma sak, som i onormal och anormal, men hur kommer det sig att det är skillnad på osocial och asocial? Borde inte de betyda samma sak?

Innan jag svarar på frågan är det a och o att vi tittar närmare på a- och o- (förlåt).

Från början är prefixen släkt, men har utvecklats olika. Det äldsta kända o- som i oskön sitter på en runsten från 1000-talet, vilket är ganska bra eftersom vi inte har jättemånga runor att vända oss till. I grekiskan tog samma prefix en annan väg och blev till a- som i analfabet (n tillkommer för att det inte ska bli två vokaler på rad). Sedermera har vi fått in det grekiska prefixet genom lånord som afasi (oprat på ren svenska).

Prefixet a- kan även stavas ab- som i abnorm, eller abs- som i abstraktion. Efterledet traktion kommer från ett ord som betyder ungefär ’drag’, så en abstraktion är alltså något som ’drar sig bort’ från det konkreta. Det är förstås släkt med attraktion, som förresten inte har a- som prefix, utan ad- som betyder ’till’: attraktion är alltså att ’dra till sig’ något.

Förlåt, ni får avbryta om jag börjar spinna iväg.

Germanska o- känner vi igen i osjyst, oväder och dialektala oi (’inte i’). Fast … oväder är väl inte motsatsen till väder? Nej, det visar sig att o- inte bara markerar motsatsen, utan även sådant som är obehagligt (!). Oväder är ’hemskt väder’ och ett odjur är ett ’hemskt djur’. Hemsk har förresten också en kul historia: den som var hemsk förr var ’hemvan’ (jämför inhemsk) och hade inte sett så mycket av världen. Oerfaren blev dum, som blev otrevlig, som blev … hemsk!

Ursäkta, nu kom jag ifrån ämnet igen. Var var vi?

Jo, hur är det egentligen med osocial och asocial? Osocial kan användas om en som är blyg eller på annat vis osällskaplig. Asocial är däremot den som inte passar in i samhället, som bryter mot regler eller är direkt otrevlig. Om o- är ’motsats’, och a- är ’frånvaro’, vad är då förklaringen till betydelseskillnaden?

Svaret ligger i ordet social, som kan betyda olika saker: å ena sidan handlar det om att kunna samverka och umgås med människor – att vara sällskaplig – och å andra sidan om att ingå i samhället och gemenskapen – att vara samhällelig.

I Latinamerika används ibland @ som en blandning av feminina a och maskulina o om en person med okänt kön (latina + latino = latin@), lite som hen i Sverige. Den som är både osocial och asocial kanske är @social?

Eller kanske @Eliderad. Följ på Twitter för mer språkligheter!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Välkomna till landet lämplig

Läsaren Eva har mejlat och bett mig skriva om ordet lagom. När kom det in i svenskan, och varför finns det bara här? Svensk ordboks definition av lagom är ”som har lämplig omfattning”, så lämplig är en bra synonym. Ordet och dess betydelse förknippas starkt med svenska värderingar, vilket förstås är passande för ett ord som bara finns här.

Synd att det inte är sant; lagom är inte alls unikt för svenskan. Vi behöver bara blicka mot norskan för att hitta ordet där också, och vad är det för fel på engelskans adequate, sufficient, appropriate, just right? Felet kanske är att de olika orden inte passar i alla betydelser av lagom, utan man måste växla lite beroende på om man vill säga ”lagom trött”, ”lagom stor”, ”lagom mycket” och så vidare. Synonymen lämplig har exakt samma ”problem”, men det är det ingen som nämner. Och det är sällan någon tar upp att ord som orka eller hinna är mycket omständligare att översätta.

Att hitta en perfekt motsvarighet, som kan användas på exakt samma sätt, i andra språk är mycket begärt. Det är nämligen väldigt få ord i vokabulären som faktiskt har perfekta motsvarigheter, oavsett språk. Ta något så enkelt som kaka, som på engelska översätts till cake. Men cake betyder även tårta, och kaka kan dessutom betyda biscuit – som också kan betyda kex, som … ni fattar.

Men varför nöja sig med norska och engelska? Ordet lagom har riktigt bra motsvarigheter på finska, ryska, tamil, albanska, bulgariska, estniska, thai, japanska, slovenska … Särskilt svenskt är det då inte. Hur kommer det sig då att vi betraktar Sverige som ”landet lagom”?

Det kommer sannolikt från den svenska modellen, en kompromiss som inte skulle vara för mycket av varken kapitalism eller socialism. Lagom, helt enkelt. Ideologin har rotats in i kulturen, och vi har fått för oss att ordet skulle vara unikt, precis som Danmark är det enda landet i världen med ett ord för bakfull. (Eller vänta.)

När kom ordet in i svenskan då? Tja, lagom är gammalt. Det fanns åtminstone redan i fornsvenskan, som en böjning av det uråldriga ordet lag, och betydde ungefär ’enligt lagen’. Fast det handlar inte bara om juridisk lag utan om sociala normer, så ’enligt normen’ är mer exakt. Den som inte var lagom på den tiden var alltså onormal! Att lagom skulle ha uppfunnits under vikingatida mjödbjudningar är tyvärr påhittat.

Vill du läsa mer utförligt om lagom så rekommenderar jag med värme Mikael Parkvalls Lagom finns bara i Sverige: och andra myter om språk, en av de bästa språkböcker jag vet!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.