Mina damer, herrar, och alla däremellan och utanför!

Det kom in en språkspaning om ordet hen. Nu låter det som att jag kommer sparka döda hästar, men häng kvar. Spaningen gällde en konstruktion i stil med ”Mina damer och herrar och hen”, vilket frågeställaren tyckte lät helt galet. Jag håller med.

Problemet är förstås att hen är ett pronomen, medan damer och herrar är substantiv. Att säga ”mina hen” är lika besynnerligt som att säga ”mina vi” eller för all del ”mina hon”. Visst, det är inte omöjligt att använda pronomen substantiviskt, ungefär som ”blev det en han eller en hon?”, men det funkar väldigt sällan.

Avsikten är fin: att inkludera även de som inte är just damer eller herrar. Ett mindre problematiskt alternativ till ”mina damer och herrar” är ”kära publik” eller liknande. Det är fullständigt könsneutralt och omfattar alla tilltalade. Är problemet därmed löst?

Nja, ofta kan det ju finnas en anledning att markera vilka som finns i gruppen, för annars glöms de bort. ”Kära publik” innebär ett fullständigt osynliggörande av publikens grupperingar. Jämställt, absolut, men knappast inkluderande.

Personer som varken är damer eller herrar kallas icke-binära. Det är visserligen inte heller ett substantiv, men vi har en lång historia av att använda adjektiv som om de vore substantiv: vuxen, äldre, bekant och så vidare. För den som vill vara inkluderande fungerar alltså formuleringen ”mina damer, herrar och icke-binära”.

Men icke-binär är i och för sig inte ett oproblematiskt begrepp: det utgår ju från den binära, alltså tvådelade, könsuppdelningen som norm. Å ena sidan tar ordet avstånd från normen, å andra sidan kan det uppfattas som underordnat densamma. Det är som om ordet för kvinna skulle vara icke-man (detta är förresten bakgrunden till ordet kärring, som är bildat av karl). Att icke-binär dessutom är så långt, och relativt okänt, gör det än mer förståeligt att det inte används så ofta (och till exempel ersätts med det mer välkända hen).

Men vad gör väl det att ordet är problematiskt? Om de flesta icke-binära tycker att det är den bästa benämningen så bör den användas. Det finns många faktorer att ta hänsyn till när språk standardiseras, till exempel hur etablerad och accepterad en form är, och hur bra den passar in i systemet. Men när det gäller hur individer eller grupperingar ska benämnas så är det faktiskt de berörda som har tolkningsföreträde.

Slutligen en uppdatering i min jakt på svenskans längsta morfem, alltså det längsta ordet som inte är en sammansättning eller avledning. Själv föreslog jag palsternacka, men bland läsarförslagen fanns gallimatias. Färre bokstäver, men en hel stavelse längre! Har någon ett förslag med fler bokstäver och minst fem stavelser? Annars har vi nog en vinnare!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Att vara eller inte vara, och allt däremellan

En annan språkpolisklassiker är den med uttryck som är betydelsemässigt orimliga, även om de är grammatiskt korrekta. Till exempel att något är ”ganska unikt”. Endera är det unikt eller inte; det finns inga mellanting! Något unikt finns bara i ett exemplar, medan något ”ganska unikt” åtminstone lär ha några stycken kopior.

Fast vänta här nu. Hur kan jag veta vad ”ganska unikt” betyder om det är ett helt ologiskt uttryck? Det borde väl snarare skapa huvudvärk i all sin orimlighet? Nej. Uttrycket är förstås helt begripligt; det följer bara inte definitionen av ”unikt” till punkt och pricka. Men att ”unikt” och ”ganska unikt” betyder olika saker är inte konstigare än att ”varm” och ”varmare” gör det. Nordpolen är varmare än sydpolen, men det betyder inte att den är särskilt varm (än).

Ord som unik kallas för absoluta adjektiv, vilket innebär att de antingen är eller inte. Andra typiska exempel är gravid eller steril. Man kan väl inte vara ”halvgravid” eller ”lite småsteril”? Kanske, men om jag säger att någon är ”väldigt gravid” kan det ge bilden av en person i nionde månaden, och säger jag att någon är ”så gott som steril” så kom nog graviditeten som en överraskning. En person i nionde månaden kan alltså uppfattas som ”mer gravid” än en person i tredje, och en person som steriliserats är ”mer steril” än någon som inte gjort det, även om sterilisering inte är en vattentät procedur. Uttryck som skapar bilder och kopplingar hos mottagaren kan inte vara fel, och att motarbeta dem skulle vara att motarbeta det naturliga språkbruket.

För språkpolisen är det ofta viktigt med språknyanser. Om vi slutar skilja på de och dem eller var och vart så försvinner en viktig nyans, och språket blir lite fattigare. Påfallande ofta är det dock samma personer som klagar på orimligheten i grammatiskt korrekta uttryck som ”ganska tom” eller ”väldigt död”, men visst är de nyansgivande? Tänk att vårt språk till och med gör det möjligt att ge nyanser åt döden! Varför skulle vi vilja ta bort det?

Att grammatiken gör våld på logiken är inte särskilt unikt (!) för uttryck med absoluta adjektiv; det händer lite här och där i språket, och oftast lägger vi inte märke till det. Till exempel säger vi ”mycket pengar” när det enligt alla grammatikens lagar borde heta ”många pengar”, och ”hon hette Lena” om dejten som fortfarande heter Lena. Här visar grammatiken att pengarna kan betraktas som mängd i stället för antal, precis som vatten, och att dejten med Lena redan har skett – och förmodligen inte kommer att upprepas. Att vi bara retar oss på vissa uttryck, med argument som gäller många, tyder på att språklig irritation är något vi lär oss från fall till fall. Är det verkligen värt det?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Det är helt sjukt vilka sjuka ord vi använt nu och förr

Marie i Bollnäs skriver (för hand!) om sina rysningar åt populära ord och uttryck som kommer och går. Nu för tiden är det mesta sjukt. Sjukt bra, sjukt duktig, sjukt intressant, sjukt frisk … ”De verkar ha ett väldans dåligt ordförråd”, säger Maries kompis Karin.

Nåja, den som retar sig på ett visst ord kommer förstås lägga märke till det oftare än vanligt. Och folk retar sig på olika saker; har den som alltid säger väldans i stället för väldigt också dåligt ordförråd?

Precis som Marie antyder är sjukt ett modeord, eller i alla fall en modern användning av ett gammalt ord. Just sjukt är ett förstärkningsord, alltså ett adverb som främst markerar större intensitet: något som är ”sjukt bra” är helt enkelt bättre än något som bara är ”bra”.

Från början användes sjukt mest för att göra negativa ord mer negativa, som ”sjukt dåligt” eller ”sjukt dum”, men eftersom det mest liknade en förstärkning så började det användas med positiva ord också. I dag har det gått varvet runt och blivit ett adjektiv igen, och betyder att något är utöver det vanliga: vi kan säga ”det var helt sjukt!” både om att vara med om en bilolycka eller att vinna en miljon på skraplott.

Det som kanske ger Marie rysningar är förstås att sjuk fortfarande finns kvar i sin vanliga betydelse, alltså ’vid ohälsa’ eller ’drabbad av sjukdom’. Det kan verka osmakligt, till och med stötande, att använda ett så laddat ord för så skilda betydelser.

Eftersom sjukt är ett modeord kommer vi sannolikt att använda det mindre ofta i framtiden (fast som allt mode så finns det kvar i garderoben och kan plockas fram emellanåt), men det innebär också att det föregicks av andra ord. För inte så länge sedan kunde saker och ting vara ”galet bra”, ”hysteriskt roliga” eller ”vansinnigt spännande”, och vid första anblick är det nog många som inte tycker att det är något konstigt med de orden.

Fast osmakliga och stötande, det får vi faktiskt medge att de är. Till skillnad från sjuk, som folk ändå är i största allmänhet, så handlar galenskap, hysteri och vansinne mer specifikt om psykiska tillstånd. Förstärkningsorden betecknar som sagt något utöver det vanliga, och dessa speglar en tid när det var acceptabelt att diskriminera människor för att de betedde sig mer eller mindre avvikande (hysteri är till exempel en påhittad sjukdom som sades orsakas av livmodern). Hur skulle det se ut om vi började säga ”helt autistiskt trevligt” eller ”alldeles bipolärt roligt” i dag?

Vi ska nog vara glada att det räcker med ”sjukt bra” nu för tiden. Men vem vet vad nästa modeord kommer bli? Jag tror att fett har en bra chans. Undrar om det speglar vår utseendefixering … eller bara vårt smakrikaste näringsämne? Det är ju fett gott.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Vi måste rädda de rädda barnen!

En av våra vanligare språkfrågor är den om de rädda barnen, eller framför allt vad det heter när det bara finns ett av dem. Två rädda barn, ett … rätt barn?

Ibland dyker det upp luckor i språket: något saknar helt enkelt en benämning, fast det rimligtvis borde finnas en. Det kan handla om ett könsneutralt alternativ till honom och henne, eller en pluralform till både. Den ena luckan har vi klarat av att täppa till med hen, men vi är så illa tvungna att säga ”både han, hon och hen var där” fast det känns fel när det syftar på tre.

Många luckor borde gå lätt att fylla, för det finns ofta många motsvarigheter att ta efter. Som en superlativform till och färre, eller en neutrumform för rädd och lat. Den första luckan är i princip fylld av det gamla ordet färst, men den andra ställer till besvär. Vi kan ju inte säga rätt, för det låter som motsatsen till fel. Och latt? Det låter ju bara konstigt.

Logiken säger att det inte ska vara några problem: Vi har många ord som låter eller ser likadana ut som andra, och det ställer sällan till missförstånd. Och ord som inte finns, som latt, måste vi ju kunna införa utan problem, för de kan inte missförstås. Logiskt!

Tyvärr är logik sällan den största faktorn i språkutvecklingen, utan vi är väldigt känslosamma av oss. Så länge ”ett rätt barn” känns fel för de flesta så kommer det också att vara det; det finns ingen högre makt som bestämmer hur språket ska vara. Om Språkrådet hade varit lite mer diktatoriska, och värderade logik över allt annat, så hade uppmaningen nog blivit att det ska heta ”ett rätt barn” och därmed basta. Och om det varit lag på det så hade vi kanske tagit till oss den formuleringen på allvar?

Eller så hade vi bara gjort precis som vi gör i dag: skrivit ”en rädd flicka” eller ”ett skrämt barn” för att undvika både språkproblemet och språkpolisen. Det är tur att språket ger oss många uttrycksmöjligheter, så att vi kan säga allt vi någonsin behöver, på mer eller mindre krångliga sätt.

Men för all del: säg och skriv gärna ”ett rätt barn” och ”ett latt barn”. Ju fler som gör det, desto mer accepterat blir det, och desto tidigare fyller vi dessa språkliga luckor. Det är svårt att vara pionjär – du kan bli missförstådd och hånad – men om några år kanske vi hyllar dig som hjälten som förnyade språket. Lite som vi gör med Bror Rexed för du-reformen.

Den är förresten ett annat spännande språkämne att titta närmare på – om ni inte har några egna språkfrågor, vill säga. Skicka in dem, så hörs vi!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Den laktosintoleranta gästlistan

I torsdags gjorde jag något så originellt som att gå på grillpremiär med släkten. När jag fick inbjudan nämnde värden att det skulle bli intressant att fixa lite annorlunda mat, eftersom ”halva gästlistan är väl laktosintoleranta”. Kort paus. Sedan reviderade hon: ”eller halva gästlistan är laktosintolerant”. Och så drog diskussionen igång.

Hon kände att den första meningen var ogrammatisk, eftersom gästlistan är singular, så då borde adjektivet också vara det. Själv tyckte jag att det får det att låta som att själva listan skulle vara laktosintolerant, men innebörden är ju att det är personerna på listan som är det – alltså plural.

Det roliga med att hamna i samtal med en annan språkintresserad är att det plötsligt finns någon som faktiskt bryr sig om mina åsikter om typ semantisk kongruens – och dessutom är beredd att argumentera om saken. Sedan kan vi sitta i en timme och debattera ordvalet intoleranta mot intolerant med orimligt passionerat engagemang (språkvetare är väldigt lättroade).

Det roliga med en språkspalt, å andra sidan, är att jag inte behöver svänga mig med dryga ord som ”semantisk kongruens” för att bevisa min nördighet; det räcker med att säga att jag slösade en timme på att prata ordval.

Kongruens är hur ord byter form för att anpassa sig till ett huvudord, som adjektiv till sitt substantiv: gropen är trång men hålet är trångt och groparna är trånga. Semantik handlar om betydelse, så ”semantisk kongruens” innebär en anpassning efter huvudordets innebörd, i stället för dess grammatiska form. Halva gästlistan syftar inte på en konkret lista, utan är en metonym för hälften av gästerna, och då böjs adjektivet med det i åtanke.

Det här är ju bara mina argument för varför jag föredrar den ena formen, men jag får faktiskt stöd från Språkriktighetsboken. Där står det att om substantivets form och betydelse inte stämmer överens så brukar vi oftare böja adjektiv och pronomen efter betydelsen. Då får vi meningar som ”Alliansen är pinsamma” (pinsam) eller ”affärsbiträdet var hög på jobbet” (högt).

Den där sista får ni tolka själva. Eller ”själv”?

Men det är förstås inte så noga; Språkriktighetsboken säger bara att det här är vanligare, inte att det är mer rätt. Och oavsett hur en sådan här mening är formulerad lär den inte missförstås: vi fattar ju att det är personerna som finns på gästlistan som är laktosintoleranta, inte att själva den fysiska papperslistan skulle må dåligt om den fick mjölk i sig … Fast nu när jag tänker på saken så stämmer ju det också.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Genier är ofta missförstådda

Läsaren Gunnar i Söderhamn hajar till på ”laget har gjort mycket mål den här säsongen”. Här tycker han att mycket används oriktigt i stället för många, och ber om mina ”expertkunskaper”. Vem är väl jag att neka sådant smicker?

Adjektivet många betyder ’ett stort antal av något som kan räknas styckvis’: många mål på säsongen, många skruvar lösa. Adjektivet mycket betyder däremot ’en stor mängd av något som inte kan räknas styckvis’: mycket vatten, mycket sand, mycket solsken. Det går inte att säga ”många sand”, däremot kan du köra med ”många sandkorn” om du är en sådan som gillar att räkna sand. Häromåret behandlade jag ärtor och ärter, som används på det här sättet: om du vill besserwissra heter det ”många ärtor” men ”mycket ärter”, och inte tvärtom.

Ändå finns somliga som säger ”laget gjorde mycket mål”. Vadå, är det en stor mängd mål i stället för ett stort antal?

Japp.

Vi gillar att tänja på språkets gränser för att hitta slagfärdiga formuleringar. Det är bra, för det bidrar till språkutveckling! Klassiker är ”han krossade mitt hjärta” eller ”det blev exponentiellt bättre”. En sorts bildspråkliga överdrifter (eller metaforiska hyperboler!) för att göra vår poäng tydlig. Och det är precis det som händer när vi säger ”laget gjorde mycket mål”: vi antyder att de gjorde så himla många mål att det inte längre är praktiskt att räkna, utan lättare att bara klumpa ihop ”mål” som vore det vatten. Vi kunde ha sagt ”de gjorde miljontals mål”, men det här är mycket roligare, för överdriften skapas inte av förstärkningsord, utan av själva grammatiken! Den som först hittade på det här var ett språkligt geni!

Den här metaforen använder vi lite då och då om sådant som förekommer i stort antal, utan att någon tycker det låter fel: mycket pengar, mycket poäng, mycket mygg … det är inte så konstigt att vi för över det på andra saker. Gunnar blir lite irriterad när mycket ersätter många (fast jag hoppas han ändrat sig nu), men hur arga blir vi på motsatsen, ”det är många solsken i dag”? Tja, inte särskilt, för vi ser det nog aldrig.

Många språkfrågor handlar om att någon tycker att en sak är fel – fast oftast visar det sig vara rätt. När något däremot är fel ”på riktigt” är det ingen som ens ställer frågan. Man ”vet” bara att det är fel, och stöter man på dessa fel leder de till förvirring oftare än irritation.

Så tumregeln lyder: det är bara fel om ingen skulle säga så! Eller ja, förutom de som inte riktigt lärt sig svenska än, men det är sällan någon skickar in arga språkfrågor för att deras treåring säger ”många solsken”.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Hellre könlöst än felaktigt?

Jag lovade att ta det här lagom till internationella mansdagen, så nu kör vi.

I grammatiken är genus det som bestämmer om man säger en eller ett om någonting. Alla substantiv har sitt genus, och det påverkar formen på närstående ord: man säger en liten koja men ett litet hus. Dessutom finns sexus; det är lite ovanligt, för det förekommer bara hos framförställda adjektiv, när substantivet står i bestämd form. Och till skillnad från genus så beror sexus faktiskt på kön: det heter den vänliga kvinnan men den vänlige mannen.

Om jag säger ”föraren, som var onykter” så framgår inte förarens kön. Vill jag säga att föraren är en man (utan att säga ”den här personen är förresten en snubbe, bara så att ni vet”) så är sexusböjning lämplig. När jag kastar om orden får jag ”den onyktre föraren”, och eftersom adjektivet slutar på -e så vet ni att det handlar om en man. Om jag i stället skriver ”den onyktra föraren” så vet ni …

… ingenting.

Svenskarna tycker tydligen att sexus är rätt onödigt, för det håller på att försvinna. Detta leder mot att språket blir mer könsneutralt, men neutralitet är sällan särskilt neutral inom språk; en form måste bli standard, och den andra måste försvinna. Av någon anledning har trenden varit att det är den maskulina formen som blir kvar: nu för tiden kan det maskulina ordet lärare beteckna pedagoger av båda kön, medan lärarinna är ett ord som nästan gått i pension.

Därför är det intressant att se att motsatsen händer med adjektivens sexus: det är den feminina formen som har blivit den neutrala. Det går alltså utmärkt att säga den onyktra mannen. Samtidigt är det åt skogen fel att säga den onyktre kvinnan! ”Den nye kulturministern” ser helt okej ut, men om man vet att ministern heter Alice så skär det i ögonen. Och vi gillar inte språkfel, så det är nog bäst att låta -e-formen dö ut, och den feminina -a-formen ta över. Det är ju typ jämställt, eftersom den maskulina formen tar över substantiven!

På många språk är det svårt eller rent av omöjligt att formulera en mening om man inte vet könet på den man pratar om. Alltså har människan länge tyckt att kön varit något viktigt – så pass viktigt att många språk ger kön till könlösa ting! Fast det viktiga kanske inte är könet, utan indelning över huvud taget. Det ugandiska språket luganda har till exempel inga sexusformer; i stället har det specifika böjningar för människor, djur, stora föremål, små föremål, avlånga föremål, övriga föremål, förolämpningar …

Internationella mansdagen är den 19 november!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.