Jakten på ditt riktiga namn

Varje dag påminns du om det. Namnet. Du får en etikett varje gång någon pratar med dig, när du loggar in på datorn eller hämtar posten. Men som många etiketter samhället satt på dig är den här feltryckt, och hur gör du för att hitta rätt? En pilotstudie vid Uppsala universitet har sökt svar.

Du heter kanske Ellinor. Eller Nastasja, Halima, sannolikt något helt annat. Men det är inte du; namnet berättar en historia som du inte är del av, som att folk pratar med en annan människa och förväntar sig att du ska svara. Så vad är ditt namn? Kanske ”Loppan”, som dina kompisar ibland kallar dig? Kanske ”Noel”, som han i din favorit-tv-serie? Kanske dina föräldrar vet; kanske måste du ställa den laddade frågan

– Vad skulle jag hetat om jag inte var tjej?

Och kanske tycker de inte alls att den är laddad, utan börjar minnas gamla förslag. Och där, mitt i haglet av personer som aldrig blev till, hör du

”Elis”.

Det är ju ditt namn. Tänk att du aldrig vetat om det förut.

Förnamnet är ofta en stor del av identiteten. Du blir ditt namn; en Ethel växer in i andra förväntningar än en Ahmed. Men för många transpersoner, alltså personer vars kön inte stämmer med det de tilldelades som barn, ställer namnet orimliga krav. Och att välja ett nytt är inte alltid lätt. Ska du ta ett som känns bekant? Eller ett olikt, för att komma ifrån den du aldrig var?

En enkätundersökning till transpersoner, utförd av mig och Carin Leibring Svedjedal, tyder på att det nya namnet mer sannolikt har något gemensamt med dödnamnet – det som väljs bort. Det kanske börjar på samma bokstav, är samma namn i maskulin form, eller bara har samma ursprung. Könskopplingen är förstås också viktig; många vill markera sitt kön med namnet, men lika många väljer hellre ett neutralt. Här finns klassiska alternativ som Kim och Robin, men också ovanliga som Pom eller Deme. Det kan vara befriande att få definiera sitt namn i stället för tvärtom.

Eller så kan du göra som Elis, som är icke-binär men valde ett killnamn för att kompensera att hen ofta uppfattas som kvinna. Namnet är inte perfekt, men Elis gillar att det inte låter lika typiskt manligt som till exempel Erik eller Karl. Det går alltså en skala mellan manligt och kvinnligt, både för namn och kön. Och det här är krångligt för traditionell språksociologi, som vill kategorisera som antingen det ena eller andra. Forskningsfältet är inte anpassat efter den komplexa verkligheten, och studier som denna är ett viktigt steg i att göra forskningen mer inkluderande – för alla.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Kommatecken som bestämmer vem som ska leva och vem som ska dö

Jag sjunger i kör, ett roligt och socialt tisdagsnöje som aldrig går på tvären med det faktum att jag är språkvetare. Eller okej, oftast är kören inget som kniper i språkvetarnerven, men ibland blir jag lite fundersam på den makt som mina kära medkorister tillskriver språket, nämligen makten att avgöra om vi får andas eller inte – makten över liv och död.

Okej, jag överdriver, men det handlar i alla fall om andning. Hos korister finns en föreställning om att skiljetecken i låttexten betecknar andningspaus (och saknas tecken så saknas andningspaus). Det betyder att i en mening som den här, så insisterar folk på att klämma in två andningspauser, fast de rimligtvis inte skulle ta en enda om de inte läste innantill.

Prova själv att läsa förra meningen högt med och utan paus vid kommatecknen. Visst går det att ta paus där, men det går minst lika bra, kanske bättre, att inte göra det. Och ta första meningen i det här stycket: låter inte den lite bättre om du tar en kort paus före ”med”? För den bokstavstroende koristen så är det strängeligen förbjudet, eftersom det inte finns något komma där. Det näst bästa sättet att ta livet av en hel kör är alltså att ge dem en lång sångtext helt utan skiljetecken.

(Det bästa sättet är att förgifta deras pausfika.)

Att körsångare har den här uppfattningen är kanske inte så konstigt. Den musikaliska symbolen för andningspausen ser nämligen ut som ett stort kommatecken. Egentligen heter paustecknet cesur, men det är mycket begripligare att bara kalla den för ett komma. Så lär sig korister att ”komma betyder andningspaus”, fast det sällan är sant. Cesuren sitter inte ens i närheten av sångtexten; den hänger ovanför notraden, medan sångtexten med alla sina komman placeras under.

Men det är inte bara körpedagogernas fel; föreställningen om att kommatecken ska beteckna paus är mycket gammal. En gång i tiden kanske den till och med stämde, men under större delen av skiljetecknens historia har deras huvudsyfte varit att göra texter begripliga och lättlästa, inte markera pauser. För inte så länge sedan gällde en kommateringsprincip, som kallas satskommatering, och gick ut på, att man skulle sätta komma mellan var sats i en mening, liksom jag gör i den här meningen, för att illustrera. Sådana meningar blir svåra att läsa och tyda, och att ta en andningspaus vid varje kommatecken vore störtlöjligt. Nu har vi färre komman, men de som är kvar har inte nödvändigtvis med andningen att göra, utan bara med läsbarheten.

Om sångtextförfattaren själv använder komma för paus så är det ju egentligen inga problem, men hur ska vi i kören kunna veta det? Klokast är nog att använda lite logiskt tänkande och anpassa andningen efter musiken. Och lungorna.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

De bästa partytricken är de som alla kan relatera till

För ett tag sedan var jag på kräftskiva, en urtida svensk tradition från 1960-talet. För de som inte äter kräfta serverades traditionsenligt kronärtskocka, eftersom det är ungefär lika asjobbigt att ta sig igenom, med massa hårda fjäll och ett innanmäte som man lurar sig tro var mödan värd. Men nu är detta inte en matblogg utan en språkkrönika, så jag vill titta närmre på ordet kronärtskocka. Vad betyder det egentligen? Krona och ärt är inte så konstiga: med lite fantasi ser grönsaken ut som en krona, särskilt när den blommar, och den kanske är släkt med ärter på något vis. Låter rimligt. Ett vanligt missförstånd är att ordet kronärtskocka är en sammansättning av kron+ärts+kocka. Det ligger nära till hands eftersom det bakom varje kronärtskocka står en kocka (eller kock) som vill se sina gäster lida. Men detta är alltså fel; bokstaven s är inte en sammansättningsbokstav, och i avstavningar blir det kron-ärt-skocka. Aha, där har vi det! Växten är ju som en skock av fjäll! Appappapp, sakta i backarna! Att ordet avstavas så betyder inte att det är konstruerat så. Båda tolkningar är så kallade folketymologier, alltså populära missuppfattningar av ordens ursprung. I själva verket består ordet av kron+ärtskocka. Och nu tänker ni ”men hallå, ärtskocka måste ju vara en sammansättning”, men nej. Ordet är egentligen en feltolkning av grönsakens italienska namn articiocco. Kronärtskockan är inte över huvud taget besläktad med ärtväxter, och knappt ens heller med jordärtskockan, som har samma namnursprung men inte många andra likheter. Så långt om kronärtskockan. Vad har kräftan för historia? Ni känner till att kräfta heter cancer på latin, och har använts just som namn på sjukdomen även i Sverige. Ursprunget lär vara att grekiska läkare för länge sedan tyckte att vissa cancertumörer såg ut som krabbor, och kallade dem och sjukdomen för karkinos – ’krabba’. Konceptet övertogs av latinet och senare svenskan, fast numer använder vi hellre det latinska namnet. Men nu ska vi inte prata sjukdomar på middagen; låt oss återgå till själva djuret. Till skillnad från latin och grekiska har vi inte samma namn på kräftor och krabbor, men orden är nära släkt, och kommer från ett ord som i dag har blivit till krypa och kravla! Allt detta är roliga fakta att glänsa med på kräftskivan, men när den här texten publiceras så är kräftsäsongen tyvärr förbi sedan länge (klipp ut sidan och spara till nästa höst!), så här kommer ett mer tidlöst ord: Snaps är rätt ungt och går tillbaka på verbet snappa, som är släkt med snabb. Precis som fåglar snappar efter hälsovådliga brödsmulor så snappar människor i sig hälsovådlig snaps. Och till skillnad från kräfta och kronärtskocka går det snabbt!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Språk föds och dör: vilken roll spelar tiden däremellan?

I dag är tillgången till språk större än någonsin, och det räcker med att ladda ner en app för att börja lära sig ett nytt. Samtidigt dör språk som aldrig förr; när nationell och global kommunikation blir viktigare kommer minoritetsspråk i kläm, och man räknar med att det försvinner ett språk varannan vecka. I början av september brandhärjades Brasiliens nationalmuseum, och de enda nedteckningarna och inspelningarna av flera utdöda språk – de sista spåren av hela kulturer – gick förlorade för alltid.

I denna tid släpper amerikanska Thorny Games bordsrollspelet Dialect, ”ett spel om språk och hur det dör”. Tre till fem spelare kommer tillsammans skapa berättelsen om en isolerad grupp och deras sakta framväxande språkvarietet, från början och in i slutet. Spelarna får diskutera språkets framväxt, hur kulturella fenomen ger upphov till nya ord, och sedan agera ut scener där deras rollfigurer förhåller sig till de nya orden. En vokabulär tar form, och ordens betydelser och värdeladdningar ändras med tiden.

Spelarna inte bara följer språkets utveckling, utan är själva med och styr i en organisk process. Ert nya ord kanske är en missuppfattning av ett slarvigt uttal, eller ett svenskt ord med ny betydelse? Vissa uttryck används en gång och glöms sedan bort, vilket förstås också är en oundviklig del av språkutvecklingen: ord försvinner. Dialect öppnar ögonen för hur språk växer fram och förändras, och är samtidigt enkelt nog att aldrig bli överväldigande.

Spelet ger en enkel grund för isoleringen: ni är en första expedition på Mars, ett tjuvgille på 1800-talet, en grupp samhällsavfällingar … men resten är upp till er. Varför är ni där? Hur överlever ni? Vad utmärker vardagen? Svaren får spelarna avgöra i grupp eller individuellt, vilket gör varje spelomgång unik. Historien börjar hoppfullt, men allt som tiden går blir samtalen mer präglade av vetskapen att er kultur är hotad. Och hur mycket rollfigurerna än kämpar emot vet spelarna redan hur det kommer sluta: som det alltid gör.

Skillnaden är att språket, kulturen och historien inte försvinner, utan överlever i spelarnas minnen. Detsamma kan inte sägas om det språk som dog förra veckan. Eller det som kommer dö nästa.

Dialect är ett ofta känslofyllt spel som öppnar ögonen för etymologi, dialekter och språkdöd, och för den som har spelintresserade vänner (språkintresse är inget krav, men kanske ett resultat) och en ledig kväll kan jag bara rekommendera det. Spelet kan beställas från thornygames.com.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

En läroboksrevolution som bara väntar på att inträffa

Grejen med ordföljd är den nya delen i Sara Lövestams språkboksserie, som började med Grejen med verb 2014 och dito substantiv 2017. Innan serien går in på Grejen med adverb vill författaren lägga en stadig grund i ordklassernas samspel, och avhandlar här satsdelar som subjekt och predikat. Kanske inte det klassiska favoritmomentet på svensklektionerna, men det tänker Sara Lövestam ändra på.

Innan vi börjar har jag två bekännelser att göra. Den första är att jag gillar grammatik. Ganska okontroversiellt för en språkvetare, men det kan vara bra att veta eftersom detta är en recension av en grammatikbok. Den andra bekännelsen är att jag, min grammatikkärlek till trots, har rätt dålig koll på mer avancerade grammatikaliteter, som hur CxG fungerar.

För egen del tycker jag därför att det är synd att Grejen med ordföljd mestadels håller sig till sfi-/gymnasienivå, när den med humor tillgängliggör svenskans satslära. Men för den som har skolan bakom sig är boken ändå en rolig repetition av något som sorgligt ofta var tungt och tråkigt; för den som studerar är den i stället en välsignat oortodox lärobok och kunskapsbas. Hos Sara Lövestam får satsdelarna det liv de alltid förtjänat, genom finurliga liknelser och exempel: ofta för att göra stoffet pedagogiskt begripligt, alltid för att göra det roligt.

Det målande språket till trots känns klivet från föregångarna Grejen med verb och Grejen med substantiv ibland stort. När det är syntax som ska förklaras kan texten, av nöden, bli tung av långa ord som vissa vill glömma och som andra går igång på (jag dömer ingen). Detta är en styrka hos boken, liksom hos dess föregångare: Lövestam fördummar inte, utan behandlar grammatiken med den respekt – och leklust – som hon uppenbarligen hyser och vill dela med sig av.

Boken tvingar till skratt på var och varannan sida, även om några av vitsuppläggen börjar kännas gjorda efter ett tag. Det gör inte så mycket, för jag har lättare att ta till mig innehållet utan konstant andnöd. Något som däremot grämer mig är den tråkiga insikten att Grejen med ordföljd sannolikt inte kommer användas i skolan, eftersom den inte är uppbyggd som en klassisk lärobok – fast den är mer pedagogisk än de flesta. En annan sak som gör mig ledsen är att Lövestam aldrig kommer att skriva Grejen med CxG, utan om jag vill lära mig sådana saker är jag så illa tvungen att traggla mig igenom mycket tyngre och torrare böcker.

I rättvisans namn ska sägas att Sara Lövestam häromåret faktiskt gav ut en mer klassisk lärobok i grammatik (klassisk till strukturen, inte till torrheten), men i stället för att använda samma mall med nytt innehåll tycker jag att det är dags att vi rustar upp undervisningen i grunden. Till den driftiga svensklärare som vill prova något nytt på grammatiklektionerna rekommenderar jag Grejen med ordföljd!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Språkpolisens ständiga strävan mot en bättre värld

Under valrörelsen har, i vanlig ordning, ogräddade pajer kastats åt alla håll, men en paj som synts lite extra i språkkretsar är den mot Liberalernas kampanjaffisch med en bild på partiledaren och texten ”Mot extremism”. Betyder det ”vi är mot extremism” eller ”vi går mot extremism”? De flesta begriper nog att det inte är det sistnämnda, men det är visst svårt att inte göra sig lustig över ordvalet. Jag tycker också att det är roligt, fast kanske av mycket nördigare anledningar än många av Liberalernas kritiker.

Språkriktighet är viktigt av flera anledningar: har vi inget rättesnöre som det offentliga språket följer så kan det spreta åt alla håll och till slut bli helt obegripligt, men den allra viktigaste anledningen är (tyvärr) att undgå språkpolisers agg och hån. L-affischen är dock inte fel, utan tvetydig, och det krävs en dos illvilja för att misstolka den – fast dubbelheten blir förstås inte osynlig bara för att man har god vilja.

Antonymer är motsatsord, som ljus till mörk eller ut till in. Så har vi autoantonymer, eller kontronymer: ord som kan betyda sin egen motsats. Ett klassiskt exempel i svenskan är grina, som betyder ’gråta’ i norr, men ’flina’ i söder. Meningen ”jag grinade under hela filmen” avslöjar inte om det rör sig om en komedi eller tårdrypare, fast då kan uttalarens dialekt vara en ledtråd. I allmänhet ger ju sammanhanget de ledtrådar vi behöver.

Ordet mot på valaffischen är en kontronym, men till skillnad från grina är mot inte dialektbundet, så valaffischen kan potentiellt roa från Kiruna till Trelleborg. Det är kanske den stora charmen med den: människor av alla politiska färger kan uppskatta Liberalernas affisch, oavsett den egna inställningen till partiet (och för den delen till extremism).

En annan klassisk kontronym är utgå, och den är mycket lättare att missförstå. Om ”ersättning utgår”, kommer jag då att få mina pengar eller inte? Ordet kan ju betyda både ’utbetala’ och ’utebli’! På grund av denna direkt förvillande oklarhet finns ordet med på Regeringskansliets svarta lista med ord som bör undvikas i författningsspråk, och den är bra att följa även annars.

På skrivutbildningen i Gävle för gudvethurmånga år sedan var en av våra första uppgifter att ta med en mening vi tyckte om. Jag tog med meningen ”jag har aldrig mått så bra”, som ett intressant exempel på svenskans mångtydighet: Den kan tolkas antingen riktigt lyckligt som ”jag har aldrig mått så här bra!” eller som ”jag har aldrig mått särskilt bra”.

När jag skriver den här texten är det fortfarande ett tag kvar till valet, men jag vet redan nu att meningen alldeles utmärkt kommer beskriva min reaktion på resultatet. Välj själva hur den ska tolkas!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Varför spenderar vi fortfarande tid på frågor som dessa

Man kan inte spendera tid, utan bara pengar. Slår jag upp spendera ser jag att det kommer från ett latinskt ord som betyder skänka, så rimligen kan man bara spendera pengar genom att donera dem, inte köpa saker. Ord utvecklas alltså och får nya betydelser, och visst kan det kännas ovant när betydelserna är nya … men spendera tid har funnits i svenskan i åtminstone trehundra år.

Ett annat ord som förknippas med pengar är investera, och konstigt nog är det ganska få som klagar på uttrycket investera tid: att lägga tid på något man hoppas kommer löna sig. Och jag har aldrig hört någon klaga på slösa tid, men det är kanske inte så konstigt eftersom ordet slösa kommer från ett ord som betydde ’dagdriva’: låta tiden gå till ingen nytta. Det hade alltså inget med pengar att göra, och det är därför språkpoliser jämt protesterar mot uttrycket slösa pengar.

Va, gör de inte? Språkpoliser är så ologiska.

Det är inget konstigt att allmänspråket tar över ord från olika fält och ger dem nya betydelser. Tvärtom är det ett av de främsta sätten som språket utvecklas på, och också ett mycket uppskattat grepp inom poesin. Jag saxar lite Tomas Tranströmer:

… Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden.

Jag följde förvisso inte snacket så noga när Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur, men min fördom är att han inte kritiserades för taffligt ordval: ”stjärnbilder kan inte stampa!” Om ingen sade spendera tid till vardags hade Tranströmer hyllats för en sådan metafor, men när det används av folk i allmänhet är det tydligen fult och ska motarbetas. Som alltid osar språkpoliseriet av elitism.

Språkpoliser talar ofta om språkligt förfall, att svenskan tappar nyanser och blir fattigare när folk slutar göra skillnad på var och vart, eller själv och ensam. Men när folk lägger till nyanser, till exempel med spendera tid i stället för tillbringa, visa på i stället för visa eller döpa istället för namnge, då är det visst också förfall! Notera den gemensamma nämnaren ”folk”.

Med nya vanor behöver ord förnyas. Ett tydligt exempel är radera som i datasammanhang tagit ett kliv ifrån den gamla betydelsen ’skrapa bort’, men nyansskillnaderna är sällan så distinkta. Samtidigt har vissa tänkbara nyanseringar aldrig varit aktuella, som skillnaden mellan vi (’jag och du’) och vi (’jag och andra än du’), vilket jag hellre skulle se språkpolisen kämpa för. Nå, vi behöver förstås inte krysta in nyanser som inte kommer naturligt, men varför motarbeta de som gör det?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Det har blivit dags att skriva om världskartan igen

Sommarens stora förändringar i svenskan kom från andra länder. Inte i form av lånord, utan som exonymer. Exonym betyder ’namn utifrån’, som Gothenburg för Göteborg eller Ungern för Magyarország. I dag ska jag dock prata om Burma, Swaziland och Makedonien. Eller Myanmar, Eswatini och Nordmakedonien som de heter numer.

Både Burma och Myanmar är slappa stavningar av det inhemska namnet မြန်မာ. Den utländska stavningen Burma har hängt kvar sedan kolonialtiden, ända tills militärregimen 1989 bad omvärlden att förnya sig. Tyvärr hade omvärlden inte så stor respekt för usurperande diktaturer på den tiden, så i demokratins namn höll man kvar vid Burma. Sedan dess har landet blivit mer demokratiskt, och det har känts fånigt att hålla kvar den koloniala stavningen. Därför beslutade Mediespråksgruppen – som tar fram språkliga riktlinjer för alla stora medier i Sverige – att också använda Myanmar framöver.

Swaziland har länge lidit av samma förbannelse som Sverige: att ständigt förväxlas med Schweiz. Till landets 50-årsjubileum i år beslutade därför kungen att det internationella namnet skulle bli samma som det lokala Eswatini. Tyvärr har Swazilands kung inte mandat att bestämma över svenska språket, så än så länge säger vi Swaziland, men ge det tid så kanske det går samma väg som med Myanmar.

Myanmar och Eswatini var inga inhemska ändringar, men Nordmakedonien är i högsta grad en nordmakedonsk angelägenhet. Och grekisk. Makedonien är nämligen en region i norra Grekland, som tycker att staten Makedonien inkräktar på deras historia. Efter lång oenighet har länderna äntligen kommit överens om att staten ska byta namn till Nordmakedonien. Nu kanske vi slipper höra ”Former Yugoslav Republic of Macedonia” varje gång landet får poäng i Eurovision Song Contest!

Ett annat namn som låter krångligt i Eurovision är Czech Republic, som på hemspråket kallas Česko och på svenska Tjeckien. Här är det alltså engelskan som krånglar, och fler än en gång har tjeckerna själva föreslagit att det helt enkelt kan heta Czechia på engelska, men det verkar tyvärr inte ha fastnat. I Sverige har vi samma historia med Vitryssland, som vi inte vill kalla Belarus.

Det är förresten värt att nämna att orden Belarus och Ryssland har språkliga kopplingar till svenska Roslagen, sannolikt för att folken har sitt ursprung i den regionen.

Precis som att uttala personnamn rätt är det ofta mer respektfullt att använda inhemska namn på länder: samernas region bör kallas Sápmi och inte Lappland. Men att byta ut Ungern mot det inhemska Magyarország i svensk text skulle nog bara förvirra; när ett namn har historisk hävd är det helt enkelt inte så aktuellt att ändra på – om det inte samtidigt förknippas med förtryck.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Livsmedelsetiketter styr inte över ditt språkbruk

I sommar har representanter för USA:s livsmedelsmyndighet gått i EU:s fotspår och satt ner foten för okynnet att kalla vissa matiga vätskor för mjölk om de inte har utvunnits ur ett djur. En mandel har ju inga spenar! Ur affärsmässig och juridisk synpunkt är det en rimlig begäran, men den går på tvären mot språket.

Ordet mjölk är mycket gammalt, och har förmodligen i alla tider använts om di, eller ”juversekret” som EU-domstolen kallar det. Men det har även en månghundraårig historia av att användas om andra vita vätskor, som kautschukmjölk (alltså gummivätska) eller kokosmjölk (alltså kokos blandat med vatten). Varför förbjuda det nu? Det handlar förstås inte om en språkriktighetsaktion, utan att mejeriindustrin tappar marknad och vill skydda sina produkter.

Då och då blir skyddade varumärkesnamn så spridda att de tappar sin koppling till själva varumärket, och blir generella ord för liknande produkter. Detta öde har bland annat drabbat frigolit, termos och adrenalin, men det kanske är historier för en annan språkkrönika.

Mjölk är förstås redan språkligt allmängods, så argumentet är inte att varumärket ska skyddas, utan att ordet måste användas korrekt för att inte vilseleda (lätt hänt att tro att nötmjölk kommer från nötkreatur). I teorin skulle konsumenter kanske uppfatta sojamjölk som något annat än sojadryck: dryck är ju bara något man dricker, men mjölk kan man ha på flingor, i matlagning och som ett utmärkt komplement till ett land av honung. Vem väljer dryck när det står mjölk i receptet?

Förmodligen ganska många. Vi är ändå väldigt duktiga på att ersätta smör med margarin, i såväl recept som språk. Förresten har Sverige redan begränsningar på vad livsmedel får heta, och det har inte hindrat mjölksubstituten från att bli mer populära här. Oavsett vad det står på etiketterna är samhället ännu inte så totalitärt att det kan hindra oss från att till vardags kalla margarin för smör, eller rismjölk för mjölk. Hade hasselnötsindustrin känt sig hotad av hur bra macadamianötter säljer så hade vi garanterat sett krav på att de måste byta namn till macadamiafrön ”för att inte vilseleda”.

Finns det ingen praktisk skillnad mellan två ting – nötter och macadamianötter, smör och margarin, mjölk och havredryck – så kallar vi dem för samma sak. För mjölkindustrin finns förstås en väldigt kännbar praktisk skillnad, men det är knappast namnets fel.

Namn är symboler, och bestämmelserna kring varunamn är symboliska åtgärder. Symbolhandlingar är absolut viktiga, men de löser sällan problemet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vi har så mycket att lära oss av Pokémon

I maj skrev jag att det sällan finns någon naturlig koppling mellan ett ord och det betecknade, undantaget namn på ljud. Samma vecka som den texten gick i tryck anordnades den första konferensen om ”pokémonastik” i Tokyo, och hur oseriöst det än låter kan mycket som presenterades där utmana idén om språkets godtycklighet.

Ordet pokémonastik är en sammansättning av Pokémon och onomastik, alltså namnforskning. Föredragen handlade därmed (främst) om forskning på Pokémonnamn, och varför lägger seriösa namnforskare tid på det? Jo: det finns strax över 800 olika Pokémon (än så länge), så materialet är relativt stort; namnen är översatta till många språk, så det går att göra mellanspråkliga jämförelser; och kanske mest spännande är att alla Pokémon har förbestämda värden, så det går att värdera och kategorisera namnen.

Förnamnsforskare har hittat på ett sätt att beräkna ett namns ”könsvärde” baserat på dess struktur. Till exempel har kvinnonamn i allmänhet fler stavelser än mansnamn, så ett namn med många stavelser får höjt feminint värde. Men detta är en ostabil värdering som skapats för att forskare ska kunna sätta in en komplex värld i prydliga tabeller.

Hos Pokémon finns redan prydlig statistik tillgänglig, som ett viss monsters styrka och snabbhet, vikt och storlek, utvecklingsstadium med mera. Tänk vad lämpligt om också människor föddes med sina etiketter synliga, så samhället inte skulle behöva envisas med att kategorisera alla!

Forskarna har alltså letat mönster mellan Pokémonnamnen och dessa värden. En studie visar att Pokémon som är starkare, tyngre och mer utvecklade har längre namn och fler hårda ljud, som b d g v z, både i engelskan och japanskan. Om vi bara tittar på de engelska namnen (som används även i Sverige) har små Pokémon ofta höga vokaler i namnet, medan stora Pokémon ofta har låga. Däremot finns inga tydliga egenskaper som kan förknippas med kön(sfördelning), till skillnad från hos människor.

Betyder detta att vi alltid ger långa namn till stora varelser och föremål? Nej, men pokémonastiken kan fortfarande lära oss något om verklighetens namngivning. Forskarna bakom studien menar att vi med namnen markerar egenskaper som är relevanta för att klara sig, eller överleva: i Pokémon-spelen är målet att besegra motståndare och komplettera sin samling, och för det behövs starka och utvecklade monster. I verkliga livet är målet (tydligen) att yngla av sig, och då är kön en viktigare faktor än styrka. Undrar hur denna slutsats skulle kunna utvecklas av jämförelser med varumärkesnamn eller ortnamn!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.