Och på den åttonde dagen skapade Gud grammatiken

Och är ett ord som man absolut inte får börja en mening med. Detsamma gäller men och andra konjunktioner. De får heller inte följa direkt på kommatecken, och händer det så måste skribenten vara obildad. Men ändå är det i dag skrämmande många som bryter mot dessa svenskans grundlagar! Tacka vet jag den gamla goda tiden när författare kunde skriva, och vi fick läsa elitens litteratur:

Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott, och Gud skilde ljuset från mörkret.

Hoppsan.

Ryktet om konjunktionernas begränsningar är starkt överdrivet, tidigt inpräntat hos försvarslösa mellanstadieelever. Ur ett språkpedagogiskt perspektiv är det ganska taskigt gjort av lärarna, men de kanske inte vet bättre; de kan ha fått lära sig samma sak av sina lärare.

Den dogmatiska pedagogiken krånglar så fort elvaåringarna lägger märke till att många författare (Astrid Lindgren, Henning Mankell, Bibelkommissionen …) placerar konjunktioner med mer hänsyn till textens flyt än lärarens regler. Tyvärr kan svaret bli naturskymfen ”fast författare kan/får bryta mot reglerna.”

Men hela förbudet är (sannolikt) bara ett sätt att hindra barn från att missbruka konjunktioner i text – ett förbud som barnen tyvärr sent ska glömma. De enda reglerna för vad som är en mening har att göra med stor bokstav och punkt, alltså finns inget som säger att man inte kan inleda med en konjunktion. Detta är Svenska språknämndens klargörande i Språkriktighetsboken. Där påvisas även en rad stilistiska fördelar med att inleda meningar med konjunktion, vilket väl får tolkas som en liten uppmuntran till Bibelkommissionens översättare. Vad gäller och efter kommatecken säger Svenska skrivregler:

Kommatering styrs inte av bestämda ord […] Det finns alltså ingen regel som säger att det ska eller inte ska vara komma före exempelvis och, som, att, när eller eftersom.

Det finns förstås många tillfällen då man inte behöver sätta ut komma före och. I meningen ”krönikan tillägnas Astrid Lindgren, Henning Mankell och mina föräldrar” är det fördelaktigt att undvika det sista kommatecknet. Men det är absolut inte en regel som gäller alla uppräkningar: motsatsen kan vi se i ”krönikan tillägnas mina föräldrar, Astrid Lindgren och Henning Mankell”. Jag tror inte att jag behöver förklara varför det behövs ett kommatecken före och.

Det viktigaste är ändå att man är medveten om hur språket fungerar, för när man vet vad man håller på med så kan man bryta mot vilka regler som helst – precis som en författare!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar, som en bearbetning av en text i Gefla Högtryck.

Är det så illa med ovårdat språk?

Språk skrämmer. Vi blir ”mörkrädda” när vi möter ett språkbruk som vi fått lära oss är fel – eller inte fått lära oss är rätt. Häftiga diskussioner blossar upp och man ser det som plikt att tillrättavisa såväl språk som skribent – oavsett om textens budskap faktiskt har blivit lidande eller inte.

I en undersökning vid Uppsala universitet 2012 skulle studenter läsa och bedöma en bloggtext. En grupp fick en variant full av särskrivningar medan en annan grupp fick en vårdad version. Undersökningen visade att den särskrivna texten inte alls uppfattades som svårare, utan tvärtom som aningen mer lättläst. Däremot tvivlade studenterna på skribentens kompetens och bedömde således texten som mindre trovärdig. Det största argumentet för korrekt språkbruk är att undvika missförstånd: känner du själv att du har svårt att greppa texter bara för en felstavning?

Språkliga fel är förstås bara ett första steg. När vi kommer till språkligt nydanande får man passa sig noga. Jag gillar allt som kan berika språket, men med tanke på det totala ramaskri som det gamla nyordet hen medfört så känns det som att somliga föredrar att hålla svenskan statiskt och ensidigt (svenska är visserligen inte ett fattigt språk, men det tar vi en annan gång). Även vi yngre studenter börjar komma in i åldern där de yngre generationernas kultur är skräp och tecken på förfall (”vadå, Disneyfilmer VAR mycket bättre på min tid”). När vi gamlingar försvinner ur leken så kan språket äntligen ta nästa steg – hade bakåtsträvarna fått som de ville hade vi fortfarande sagt smörgäss när vi menar smörgåsar (men Gud förbjude att vi börjar säga skärde i stället för skar).

Vi har alltså någon sorts belägg för att ovårdat språk inte är så himla svårt; den enda effekt det ger är att det retar folk (slå gärna upp inlärd irritation). Det kan tyckas onödigt att bry sig om ett korrekt språkbruk om de enda som blir lidande av det är de som hävdar att andra blir lidande av det. Tyvärr/lyckligtvis är just denna grupp så utbredd (har ni någonsin gjort ett betydelsebärande stavfel på Internet?) att vi måste ta hänsyn till dem. Inte hade ni läst den här texten om jag itne kndue stvaa?

Det finns en webbserie som heter Syftningsfel. Den uppdateras alltför sällan, men den granskar språkligheter på ett alldeles underbart vis. Låt mig avsluta med ett citat:

Det är en sak att hjälpa folk korrigera sina fel, men de flesta som hatar särskrivningar är riktiga översittare. […] nästa gång någon särskriver ett ord — låt det vara! Du kommer märka hur mycket bättre det är för blodtrycket.

– ”Särskrivningar”, Syftningsfel.se

Den här texten publicerades ursprungligen i Gefla Högtryck.

Prata med studenter på studenters vis

I jakten på nya inslag till Gefla Högtryck slog det mig att kårtidningen länge saknat en återkommande kunskapsspalt eller två. Som hobbyspråkvetare tänkte jag därför gå ut på hal is inför avdelningen för humaniora och förgylla en spalt i varje nummer framöver med pladder om svenska språket, ett ämne de flesta av oss har gemensamt (mina ursäkter till utbytesstudenterna). Hör gärna av dig med dina egna tankar och funderingar kring spalten och språket!

Alla som deltagit i n0llningen har säkert någon gång märkt att en nolla hamnat på helt fel plats; vid Högskolan i Gävle stavar vi n0llning på ett sätt som får text till tal-program att haka upp sig. Stavningen är förstås en väldigt rolig självreferens, lite som att stava VERSALER med versaler eller läspa med s.

På n0llningen möter vi sedan phaddrar och träffas över en øhl vid ängarne Sætra. Jag överdriver, men olika studentföreningar genomför gärna snåriga stavningsreformer i olika grad. Vi i Gävle tillhör kanske inte de som läser phüzique, men stadens namn har alltid varit en naturlig ingång till den studentikosa stavningen – se bara på den här tidningens namn!

Många studenter befinner sig i en speciell position mellan ungdom och vuxenliv. Relationen till det trygga och bekanta börjar luckras upp, men man har fortfarande inte helt förankrat sig i den krassa verkligheten. Jag tror det ligger i studentens natur att trotsa konventioner och tänja gränserna på både kunskap och regler: vi lär oss ju att kritiskt granska och ifrågasätta. Den säregna stavningen är född ur denna trotsiga kreativitet; det är lika spännande att bryta upp med språket som med familjen, politiken och psyket.

Men den studentikosa kreativiteten är ingalunda bara ett sätt att ge utlopp för en kärleksfull trots. Tvärtom lyser studentens ironi igenom när vi driver med gammalstavningen, som främst hänger kvar – inte minst i akademiska sammanhang – bland ”det var bättre förr”-skaran som tycker att gammalstavning påvisar högre klass och bildning. När dessa röster klagar på den studentikosa stavningen kan svaret inte bli annat än att parodiera äfven hwederbörandes stafvning och vocabulaire. Och varför inte? Låt oss låtsas att vi låtsas vara fina! Med gasque!

Den här texten publicerades ursprungligen i Gefla Högtryck.