Stäng

Imperfekta termer förgås inte så lätt

”Svenskan har ingen böjningsform för oavslutade handlingar, alltså finns inte grammatiskt imperfekt på svenska!”

Så skrev jag för sex år sedan, och nu kom äntligen en tillrättavisning av detta hemska uttalande som uppenbarligen syftar till att störta språkets grundvalar. Kommenteraren menar att meningar som ”De transporterades härifrån”, ”Jag började i gymnasiet i höstas” eller ”Hon flyttade igår” bara anger att handlingen är påbörjad, inte fullbordad. Alltså imperfekt!

Och nja, svarar jag. Att något inte anges som fullbordat betyder inte automatiskt att det är ofullbordat – i så fall skulle ju alla verbformer utom perfekt vara imperfekt! I meningen ”De transporterades härifrån” är det förstås oklart om de kommit fram eller om de transporteras ännu, men imperfekt är inte tvetydigt, utan en klar motsats till perfekt (inte en motsats till presens!).

De andra exemplen är tyvärr ännu sämre underlag för kommentarens argument. Att börja i gymnasiet är inte en utdragen process, utan något som sker på ett ögonblick (sedan går man i gymnasiet). ”Jag började i gymnasiet i höstas” kan bara innebära en fullbordad process, och detta stärks ytterligare av tidsmarkeringen ”i höstas”. Däremot kan ”Hon flyttade igår” med god vilja tolkas som utdraget, men då betyder flytta ’packa och flyttstäda’ och inte ’förflytta sig’.

Vi ser alltså att förmågan till fullbordan hänger på verbets betydelse, och vi kan hitta fler verb med betydelser som inte passar: ”han dog”, ”hon nyste”, ”vi skickade” måste vara fullbordade, för de kan knappast vara pågående. Vad händer om vi tvingar fram en sådan tolkning? Vi kan ju skriva ”De höll på att transporteras” för att ange att transporten var en utdragen process… Men ”Jag höll på att börja gymnasiet” betyder inte att början var pågående, utan att talaren förberedde sig för att börja men inte hade gjort det än.

imperfekt passar inte här! Att vi alls använt ordet beror på att äldre grammatik byggde på latin, inte svenska. Under förra seklet började så den svenska språkvetenskapen långsamt gå över till preteritum, en övergång som av allt att döma fullbordades runt 1980. Egentligen spelar termen inte jättestor roll – tempuset skulle väl lika gärna kunna heta pafrong. Men det är olyckligt att använda motsatsordet till perfekt när man talar om motsatsen till presens, och problem kommer uppstå när man ska jämföra svenskan med andra språk!

Men allmänspråket har nog många termer, från många fält, som proffsen har övergett. Vi kan väl kalla dem imperfekta termer. Har ni fler exempel?

Kommentera

Ingen kommer att kunna se din e-postadress! Obligatoriska fält har en asterisk *