När språkpurister kämpar för engelskan i svenskan

Vissa språkliga irritationsmoment är vanligare i vissa sammanhang än andra. Ta rikssänd radio: där ägnar man sig ofta åt att intervjua folk, och eftersom radio är muntligt måste ordet intervju ofta uttalas. Och då kan det bli problem, för till mångas förtret låter det ofta interjuv.

Vi tar det från början: Ordet intervju lånades in från engelskans interview med samma betydelse, alltså ’det att fråga ut någon i syfte att publicera svaren’. Det engelska ordet kommer i sin tur från franska entrevue som betyder ’möte’ (sett till beståndsdelarna skulle både det franska och engelska ordet för övrigt betyda ’mellansyn’). När vi lånade in ordet till svenskan på 1870-talet så stavade vi det interview på engelskt vis, men allt eftersom ordet blev vanligare anpassade vi också stavningen till dagens intervju, trots att vju inte betyder något.

Så hur kommer det sig att folk kastar om bokstäverna? Juv betyder ju inte heller något! Nej, men det passar i det svenska ljudmönstret. Det finns inget annat svenskt ord med ljudföljden vj i samma stavelse (däremot kan det uppstå mellan två stavelser, som i Sovjet eller drevjakt). Hade vi lånat in ordet direkt från franskan hade det nog hetat angtrevy i linje med våra andra franska lånord. Inga konstigheter!

Ljudföljder som inte passar i språksystemet måste justeras, men omkastning, som vju till juv, är rätt ovanligt i svenskan (fast jämför försvenskningen från Andreas till Anders). Vanligare är att plocka bort ljud: xenofobi uttalas ju senofobi på svenska, inte ksenofobi (eller ksenopobia) som på grekiska. Så en mer väntad lånform hade varit intervu eller intervy.

Här finns en språkpuristisk poäng: lånord (om vi godtar dem) måste förstås anpassas till det svenska språket så att de faktiskt kan uttalas. Men för intervju har vi satt motsatt princip i system; här är det vi som tvingas anpassa oss efter ett främmande ljudmönster – med förutsägbara resultat. Man kan tänka sig att språkpurister skulle propagera för att vi skulle ändra stavning och uttal för att göra ordet mer svenskt, men istället tar de flesta det motsatta perspektivet och kritiserar det svenska som ”fel”.

Absolut, intervju är det vanligaste uttalet och därmed det som får anses korrekt, men det är märkligt hur rejält vi bedragit oss här. Och så länge folk låter sig irriteras av interjuv har det ingen framtid för sig. Så jag föreslår mellanvägen: vi följer våra vanliga system för lånordsanpassning, och säger intervy. Eller angtrevy!

Den här texten är baserad på ett inslag i P4 Gävleborg.