Lånord är roliga. Ta ordet hängmatta, som inte alls kommer från hänga + matta, utan är en kreativ tolkning av det arawakiska ordet amaca som betyder ’nät’ – för man hängde upp sådana att sova i. Ordet kom till svenskan via nederländskan på 1600-talet, men det roliga är att vi nästan 300 år senare lånade in exakt samma ord, den här gången via engelskan och utan den kreativa omtolkningen, som hammock. Varsågod för gratis partytrick på trädgårdsfesten.
Te kommer från Kina, och dess namn är samma i nästan alla världens språk. Den stora skillnaden är om namnet börjar med t-ljudet (som te) eller med tj-ljudet (som chai); vilket ljud ett språk använder beror helt på varifrån man först importerade sitt te. Te-varianten har sitt ursprung i minkinesiskan och används i alla kulturer som först fick sitt te havsvägen (via Nederländerna). Chai-varianten kommer istället från kantonesiska, och används av alla som fick sitt te sidenvägen.
I Sverige har vi alltså alltid sagt just te, men de senaste decennierna har vi lånat in den indiska vanan att smaksätta vårt te med pepparkakskryddor. Detta kallar vi inte för kryddat te, utan för chai.
Chai har samma ursprung som te, och på hindi betyder det förstås ’te’ i största allmänhet (kryddat te blir masala chai). Detta etymologiska faktum har lett till protester bland besserwissrar: det är fel att säga chaite, för det betyder bara ”te-te”. Så kan man väl inte säga; det blir ju tårta på tårta!
På detta kan jag bara svara: tårta på tårta låter ju alldeles utsökt. Vad klagar du för?
Som vi redan etablerat betyder chai ’kryddat te’ på svenska. Dess betydelse i hindi (eller kantonesiska) är irrelevant, precis som hammock på svenska betyder ’gungsoffa’ fast ursprunget är ’nät’. Chaite betyder alltså ’te av chaisort’; det går förvisso lika bra att bara säga chai, men variationen är lika fri som mellan brieost och brie.
Invändningen mot chaite är att det skulle motsvara te-te. Men! Det är faktiskt inget fel med att säga te-te heller! Föreställ dig följande: du går på fik och beställer ”en kopp te”. Baristan räcker fram något som luktar starkt av kryddnejlika, och du måste förtydliga: ”Nej, jag vill inte ha chaite! Jag vill ha te-te!”
Te-te betyder i sammanhanget ’vanligt te’, men mer exakt handlar det om ’ett specifikt slags te som inte är detta’. På frågan ”Gillar du honom?” kan man svara ”Ja, alltså jag gillar-gillar honom inte, men han är väl sjyst”. Här syftar gillar-gillar inte på ’vanligt gillande’ utan ’förälskelse’ – och hela poängen med dubbleringen är att förtydliga vad man inte menar, en kommunikationsstrategi som naturligtvis också berikar språket.
Slutsats: tårta på tårta är utsökt, och det borde vi alla omfamna.
