Sedan några månader extraknäcker jag som svensklärare för utbytesstudenter på universitetet, vilket innebär att jag får betalt för att nörda loss om svensk grammatik (jag kan bara hoppas att de lär sig något samtidigt). Det bästa är förstås när studenterna ställer frågor som tvingar mig tänka efter och lära mig nya saker. Man måste ju förstå språkets uppbyggnad för att förklara den, och lärare som inte har kunskapen (inklusive jag själv) om sitt eget modersmål riskerar tyvärr att svara ”det bara är så”, utan att definiera vad ”så” är.
Visst är språkets regler ofta slumpmässigt framvuxna: de ”bara är så”. Men frågan man ställer som nybörjare är inte ”varför finns den här regeln?”, utan ”vad är regeln?”, och det går oftast att förklara så länge man själv förstår. Detta ställdes jag inför när jag skulle förklara varför meningen ”Vi ska dricka kaffe idag tillsammans i min korridor” inte kändes helt klockren.
Den som minns grammatikundervisningen i skolan får säkert härliga flashbacks när jag nämner TSRO-adverbial, vars namn är en minnesregel för att dessa fraser betecknar Tid, Sätt, Rum och Orsak. Det är mer pedagogiskt än det vetenskapliga namnet (innehållsadverbial), så det funkar bra på grammatiklektioner i grundskolan. Däremot, visade det sig, funkar namnet ganska dåligt för de som inte redan kan svenska, och inte bara för att de har svårt att komma ihåg vad bokstäverna står för.
Namnet TSRO säger nämligen inget om ordföljden. Vi som kan svenska tycker oftast att ”Vi ska dricka kaffe i min korridor idag” är bättre än ”… idag i min korridor”; vi nämner alltså helst rum före tid (RTSO). Om vi dessutom lägger till ett sätt, alltså hur vi ska dricka det där kaffet, märker vi att det inte heller kan placeras hur som helst: ”Vi ska dricka kaffe i min korridor idag tillsammans” blir väldigt märkligt, så vi flyttar det till början (SRTO). Nu fattas bara en orsak – varför vi dricker kaffet – och det kan låta ”Vi ska dricka kaffe tillsammans i min korridor idag för att umgås.” Den meningen är helt rimlig, så vi drar slutsatsen att O:et mycket riktigt hör hemma på slutet.
Visst är det möjligt att kasta om adverbialen. Om jag vill betona att vi ska vara i min korridor och inte på kafé kan det vara motiverat att trots allt nämna korridoren sist, för det som kommer sist får också större fokus. Men den mest naturliga lösningen är nog att betona det i talspråket!
Förkortningen ”TSRO” har inte gjort anspråk på att upplysa om den korrekta ordföljden, men när vi ändå lär ut en praktisk förkortning kan den väl göra två jobb samtidigt? Därför föreslår jag att vi som språklärargemenskap tillsammans förkastar ”TSRO” och börjar lära ungarna att plats kommer före tid: ”SRTO-adverbial”!
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.
