Den 22 mars, på självaste grammatikdagen, fick jag det tråkiga beskedet att kultursidan lägger ner språkkrönikan på grund av bristande läsarintresse. Det betyder att jag i och med denna krönika tyvärr måste sätta punkt i Arbetarbladet, men först ska vi hinna med en utsvävning om ett helt annat skiljetecken.
Tankstreck ockuperar mina tankar just nu, vilket kan bero på att jag gör en studie om tecknet, och eftersom tiden är knapp vill jag bjuda på en första inblick. Tankstreck är ett långt streck – så här – som kan användas för att utöka en färdig mening med en vidareutveckling eller ett tillägg, till exempel en bisats. I princip ersätter tankstreck andra skiljetecken – parenteser i förra meningen, kolon i denna och semikolon i nästa.
I februari skrev jag att skrivreglerna för skiljetecken behöver uppdateras – för tankstreck är detta särskilt tydligt. Skrivreglerna anger att tankstreck markerar paus, vilket är märkligt eftersom det inte finns pauser i skriven text. Och om det finns pauser i texten måste väl i princip alla skiljetecken markera paus! Vad gör tankstreck unikt?
Enligt skrivreglerna markerar tankstreck att det som följer är anmärkningsvärt. Det stämmer ofta för tidningsrubriker: före tankstrecket kommer nyhetens tema, och efter kommer den oväntade förvecklingen, det som ger nyhetsvärde. Men så ser det väldigt sällan ut i vanlig brödtext – som den här krönikan. Det är rimligt, för tankstrecket gör ju inte texten oväntad; rubriker råkar bara vara uppbyggda så att det intressanta kommer sist.
Nej, i stället verkar tankstreck dela upp långa meningar så de blir lättare att läsa, särskilt om de redan innehåller flera andra skiljetecken. Det handlar inte om att dela upp en mening i mindre bitar, utan om att avskärma en mindre viktig del från meningen (eller skilja två delmeningar från varandra). Den mindre viktiga delen kan finnas i meningens början eller slut, eller inskjuten mitt i, men principen är alltid densamma: det som tankstrecket avgränsar kan plockas bort, och kvar blir ändå en grammatiskt komplett mening.
Det finns mer att säga om tankstreck, och så oändligt mycket om svenska och språk i allmänhet att jag inte vet hur jag ska sluta. Och därför tänker jag trots allt inte sätta punkt i och med den här krönikan, utan bara ett tankstreck. Det må markera en paus i läsningen, men jag hoppas att den framför allt markerar gränsen mellan en bisats i språkkrönikans liv, och något mycket viktigare – något riktigt oväntat!
