Varje dag påminns du om det. Namnet. Du får en etikett varje gång någon pratar med dig, när du loggar in på datorn eller hämtar posten. Men som många etiketter samhället satt på dig är den här feltryckt, och hur gör du för att hitta rätt? En pilotstudie vid Uppsala universitet har sökt svar.
Du heter kanske Ellinor. Eller Nastasja, Halima, sannolikt något helt annat. Men det är inte du; namnet berättar en historia som du inte är del av, som att folk pratar med en annan människa och förväntar sig att du ska svara. Så vad är ditt namn? Kanske ”Loppan”, som dina kompisar ibland kallar dig? Kanske ”Noel”, som han i din favorit-tv-serie? Kanske dina föräldrar vet; kanske måste du ställa den laddade frågan
– Vad skulle jag hetat om jag inte var tjej?
Och kanske tycker de inte alls att den är laddad, utan börjar minnas gamla förslag. Och där, mitt i haglet av personer som aldrig blev till, hör du
”Elis”.
Det är ju ditt namn. Tänk att du aldrig vetat om det förut.
Förnamnet är ofta en stor del av identiteten. Du blir ditt namn; en Ethel växer in i andra förväntningar än en Ahmed. Men för många transpersoner, alltså personer vars kön inte stämmer med det de tilldelades som barn, ställer namnet orimliga krav. Och att välja ett nytt är inte alltid lätt. Ska du ta ett som känns bekant? Eller ett olikt, för att komma ifrån den du aldrig var?
En enkätundersökning till transpersoner, utförd av mig och Carin Leibring Svedjedal, tyder på att det nya namnet mer sannolikt har något gemensamt med dödnamnet – det som väljs bort. Det kanske börjar på samma bokstav, är samma namn i maskulin form, eller bara har samma ursprung. Könskopplingen är förstås också viktig; många vill markera sitt kön med namnet, men lika många väljer hellre ett neutralt. Här finns klassiska alternativ som Kim och Robin, men också ovanliga som Pom eller Deme. Det kan vara befriande att få definiera sitt namn i stället för tvärtom.
Eller så kan du göra som Elis, som är icke-binär men valde ett killnamn för att kompensera att hen ofta uppfattas som kvinna. Namnet är inte perfekt, men Elis gillar att det inte låter lika typiskt manligt som till exempel Erik eller Karl. Det går alltså en skala mellan manligt och kvinnligt, både för namn och kön. Och det här är krångligt för traditionell språksociologi, som vill kategorisera som antingen det ena eller andra. Forskningsfältet är inte anpassat efter den komplexa verkligheten, och studier som denna är ett viktigt steg i att göra forskningen mer inkluderande – för alla.
