Man kan inte spendera tid, utan bara pengar. Slår jag upp spendera ser jag att det kommer från ett latinskt ord som betyder skänka, så rimligen kan man bara spendera pengar genom att donera dem, inte köpa saker. Ord utvecklas alltså och får nya betydelser, och visst kan det kännas ovant när betydelserna är nya … men spendera tid har funnits i svenskan i åtminstone trehundra år.
Ett annat ord som förknippas med pengar är investera, och konstigt nog är det ganska få som klagar på uttrycket investera tid: att lägga tid på något man hoppas kommer löna sig. Och jag har aldrig hört någon klaga på slösa tid, men det är kanske inte så konstigt eftersom ordet slösa kommer från ett ord som betydde ’dagdriva’: låta tiden gå till ingen nytta. Det hade alltså inget med pengar att göra, och det är därför språkpoliser jämt protesterar mot uttrycket slösa pengar.
Va, gör de inte? Språkpoliser är så ologiska.
Det är inget konstigt att allmänspråket tar över ord från olika fält och ger dem nya betydelser. Tvärtom är det ett av de främsta sätten som språket utvecklas på, och också ett mycket uppskattat grepp inom poesin. Jag saxar lite Tomas Tranströmer:
… Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden.
Jag följde förvisso inte snacket så noga när Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur, men min fördom är att han inte kritiserades för taffligt ordval: ”stjärnbilder kan inte stampa!” Om ingen sade spendera tid till vardags hade Tranströmer hyllats för en sådan metafor, men när det används av folk i allmänhet är det tydligen fult och ska motarbetas. Som alltid osar språkpoliseriet av elitism.
Språkpoliser talar ofta om språkligt förfall, att svenskan tappar nyanser och blir fattigare när folk slutar göra skillnad på var och vart, eller själv och ensam. Men när folk lägger till nyanser, till exempel med spendera tid i stället för tillbringa, visa på i stället för visa eller döpa istället för namnge, då är det visst också förfall! Notera den gemensamma nämnaren ”folk”.
Med nya vanor behöver ord förnyas. Ett tydligt exempel är radera som i datasammanhang tagit ett kliv ifrån den gamla betydelsen ’skrapa bort’, men nyansskillnaderna är sällan så distinkta. Samtidigt har vissa tänkbara nyanseringar aldrig varit aktuella, som skillnaden mellan vi (’jag och du’) och vi (’jag och andra än du’), vilket jag hellre skulle se språkpolisen kämpa för. Nå, vi behöver förstås inte krysta in nyanser som inte kommer naturligt, men varför motarbeta de som gör det?
