Språkvården har länge beskrivit semikolon som ”starkare än komma men svagare än punkt”, ett tveksamt råd i tystläsningens tidsålder. Rådet är ofta att semikolon får användas när man ”tycker” att det passar, men språkkänslan är olika för alla, inte minst i dag när allt fler svensktalande har ett annat förstaspråk.
Så hur används semikolon? Nya upplagan av Svenska skrivregler jämför tecknet med bindeord som för och så; det kan alltså användas mellan två satser för att markera att det som kommer efter är en orsak till eller följd av det som kommer före. Semikolon kan även stå mellan led i uppräkningar om kommatecken blir otydligt, men det inleder inte uppräkningen; det gör vanligt kolon. Semikolon kan dessutom ersätta utan (som i förra meningen), men eller och mellan satser.
Förr var rådet att semikolon endast fick användas mellan huvudsatser, men nu talar Svenska skrivregler bara om ”satser”. Så länge den ena satsen inte är en nödvändig del i den andra, kan semikolon alltså även ersätta ord som medan och eftersom med flera; det är särskilt lämpligt för att undvika upprepning av bindeord (som jag precis gjorde). Men ur klarspråkssynpunkt bör semikolon användas sparsamt, just för att det inte alltid är tydligt vilken av alla betydelser som avses. Är du tveksam: använd bindeordet!
Den här texten publicerades ursprungligen i bulletinen Klarspråk.
