I skrivande stund (7 oktober) är det spontanpoesins dag. När den här texten publiceras har dagen sedan länge passerat, men det känns ändå som ett bra tillfälle att – spontant – prata om ett språkligt element i klassisk poesi, nämligen rim.
Rim är egentligen ett samlingsbegrepp för ljudlikheter. Det förknippas oftast med ljudlikhet i slutet av ord och rader (eller verser, som de heter på poetiska), men kan också finnas i början eller mitten:
Är det värt att vara ärlig
när smärtan inte härdar?
Se där, lite spontan poesi från mig. Fullt med inrim på är, och som bonus en allusion till ordspråket ”det som inte dödar härdar”. Ordspråket i sig är ett bra exempel på inrim: dödar och härdar har inget typiskt slutrim, men båda har två stavelser, lång vokal i första stavelsen, samma betoning och samma slut. De här små ljudlikheterna tillsammans gör ordspråket minnesvärt, och är mycket bättre än nödrim som ”morgonstund har guld i mund”.
Men låt oss gå till slutrimmen. Vad är det som gör att dödar inte rimmar på härdar fast båda har samma slutstavelse? Måste det vara de två sista stavelserna? Nej, tillbringare rimmar inte på kypare, fast båda har samma två slutstavelser. Hemligheten är att de måste rimma från och med den betonade stavelsen, -ingare. Det är ofta lite krångligt med trestaviga rim, men vad sägs om tillbringare–springare?
Nej, det fungerar faktiskt inte heller. Orden springare och tillbringare har nämligen olika melodi (det kan illustreras med accenttecken: sprìngárè och tìllbríngarè). Svenska kallas ofta för ett ”sjungande språk” för att vi gör den här melodiskillnaden. Ordmelodi är svårt att lära sig för den som inte har det i sitt hemspråk, men lyckligtvis leder fel melodi sällan till missförstånd – fast jämför uttalet i ”en tillbringare” och ”en till bringare”! Vi har åtminstone inte mandarinens olika melodier.
Trestaviga rim, även kallade löpande rim, är som sagt lite krångliga att jobba med. Vi borde hålla oss till det normala. Män ska ju vara män, och kvinnor ska vara kvinnor!
Ja, alltså, det heter faktiskt manliga rim om det är sista stavelsen som är betonad, som i pretentiös–gös. I kvinnliga rim är näst sista stavelsen betonad: stjärnor–lanternor. Men man ska behöva vara väldigt gammaldags för att skriva slutrimmade dikter över huvud taget; professionella poeter slutade nämligen rimma för länge sedan (utom i låttexter, men är låtskrivare poeter?). Det betyder tyvärr också att den som försöker krossa könsmaktsordningen genom att bara använda tre- och till och med fyrstaviga rim är hopplöst ute. Och på fel spår.
Vad var då poängen med krönikan? Jo, det finns ju traditionsbundna domäner där rimkunskaper är oumbärliga: det börjar bli dags att fundera på julklappsrimmen!
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.
