Avstavning är det att dela upp ord när raden tar slut men ordet inte gör det, något som händer ganska ofta i till exempel en tidning med smala spalter. Det är ofta typografiskt nödvändigt att avstava, men samtidigt rekommenderar språkvårdare att undvika avstavning så ofta som möjligt eftersom det kan störa läsningen. Å tredje sidan skulle det ofta störa läsningen ännu mer att behöva bryta av rader i förtid bara för att ett ord är för långt, och hur gör man om ett ord är längre än en hel rad? Därför är vi så illa tvungna att avstava ändå.
Språkrådet släppte nyligen den nya upplagan av Svenska skrivregler, som något motsägelsefullt säger ungefär ”undvik avstavning, men om du ändå måste så finns här ett helt kapitel med råd att följa”. Råden känns lite som militärutbildning – krig är något man helst slipper, men om man ändå måste så kan man ju göra det på rätt sätt – så nu kör vi lite språklig GMU tillsammans.
Det går inte att avstava ord hur som helst. Det är inte okej att bara sätta bindestreck exakt där raden tar slut, för då kan det avstavade ordet – eller åtminstone någon halva av det – bli helt obegripligt. I stället tittar man på ordets beståndsdelar. Är det ett sammansatt ord så ska det avstavas mellan de två ordleden.
Om ordet inte är sammansatt, eller om skarven kommer lite för långt ifrån radens slut, ska avstavningen i stället ske mellan stavelser, alltså uttalsenheter: stavelser i och för sig har inget med ordets uppbyggnad att göra, utan handlar mer om hur ordet uttalas rytmiskt – och det kan ju finnas en poäng att inte störa rytmen genom att dela upp ett ord inom stavelser.
Förr talades det om enkonsonantsavstavning, alltså att ordet skulle avstavas så att nästa rad började på en konsonant följd av en vokal, men i vissa fall skulle det bara bli konstigt, ta kast-rull, som för tankarna till en kastande rullning. Därför rekommenderar de nya skrivreglerna avstavningen ka-strull, som ju är baserat på ordets stavelser. Men som sagt, huvudrekommendationen är fortfarande att inte avstava alls: det ser ju inte klokt ut med ka-strull heller.
I svenskan är det möjligt att få tre konsonanter på rad, men vi har av någon anledning bestämt oss för att det är fult och ska förbjudas; därför skriver vi tuggummi fast det rimligen hade varit tugggummi. Men när ord avstavas så frångår vi den besynnerliga principen, och lägger till ett extra g: tugg-gummi. Det här kryphålet kan vara lämpligt att använda när man vill göra skillnad mellan en glasskål och glass-skål. Med det sagt tycker jag det är hög tid att återinföra trippelkonsonanten!
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar. Originaltexten illustrerar avstavningarna på tidningssidan, på ett sätt som är svårt att återskapa i en blogg som anpassar sig efter skärmbredden.
