Efter några förseningar släpptes äntligen den fjärde upplagan av Svenska skrivregler (i somliga kretsar även känd som Bibeln) till allmänheten i maj. Den efterlängtade volymen ersätter den nio år gamla föregångarupplagan, och ger oss fräscha råd och regler för hur det offentliga språket ska se ut: en nödvändighet för alla som skriver för en bred läsekrets.
Men vänta nu, vadå fräscha regler? Varför hittar Språkrådet på nya regler? Det är väl mycket lämpligare att hålla reglerna konstanta och språket konsekvent? Förresten var reglerna mycket bättre på min tid! Språkförbistring!
Huruvida förändringarna utgör eller bevisar språkförbistring lämnar jag därhän (eller nej förresten: det finns ingen språkförbistring), men varför det kommer nya regler, och vad det innebär, kan vi prata lite mer om. Språket är, som jag väldigt ofta upprepar i det här utrymmet, under ständig förändring, och det är både onödigt, omöjligt och ohälsosamt att försöka motverka det. Utveckling är tecken på friskhet; språk vars utveckling hämmats är i dag utdöda eller lever på nåder med respirator, som flera samiska språk.
Samtidigt finns en poäng i att hålla språket någorlunda konsekvent, för förståelsens skull, och det är just därför reglerna finns till att börja med: som ett rättesnöre för vår gemensamma kommunikation. Men reglerna bestämmer inte språket, utan bestäms av det, och därför måste de uppdateras emellanåt.
Skrivreglerna (som kanske bättre benämns ”rekommendationerna”) och språkbruket har alltså något av ett hönan–ägget-förhållande till varandra. Reglernas styrka är att de hjälper oss kommunicera konsekvent, men med bristen att de i någon mån bromsar språkutvecklingen. Utan det gemensamma rättesnöret hade ju språket kunnat förändras – och förhoppningsvis förbättras – mycket snabbare och åt alla möjliga håll. Nackdelen är förstås att vi snart skulle få svårare att förstå varandra. Visst gör det inte så mycket om man blandar ihop bindestreck och tankstreck, men ju fler småregler som bryts, desto svårare blir det att begripa helheten.
Likväl utvecklas språket. Men till skillnad från den vildvuxna trädgård det skulle kunna vara (och en gång var!) så ansas den av skickliga trädgårdsmästare, som ibland helt enkelt måste anpassa sig när en gren från grannens tomt växer in och skymmer syrenen, eller när nya grödor spontant spirar i rabatten. Somliga kanske ser dem som ogräs, men vad spelar det för roll när så många går och luktar på dem varje dag?
