Jag köper gärna populärvetenskapliga språkböcker. Tyvärr har jag ofta fullt upp med den mindre populära sorten, vilket förstås också kan vara givande, men det betyder att den lättsamma läsningen blir kvar på bokhyllan alldeles för länge. Andra gånger släpper romanförfattaren Sara Lövestam en ny språkbok och jag släpper allt för att ta del av det goda ordet.
Grejen med substantiv och pronomen är en uppföljare till Grejen med verb från häromåret, och ni förstår nog vilken ordklass det gäller den här gången. Lövestam behandlar allehanda aspekter hos substantiven, från de uppenbara som singular och plural, till de för svenskan avlägsna som illativ och ablativ. Allt på ett lättfattligt och komiskt sätt som kan få även en språkkrönikör att avundas (fast mest beundra).
För det är rolig läsning, så även den som inte gillar grammatik kan läsa boken och få sig ett skratt. Grammatikens stereotypiskt torra exempel och abstraktioner ersätts i stället med sagan om riddar Kasus, sonetten om pronomen eller en hetsig sms-diskussion mellan två sjöhästar. Det ska dock medges att när författaren fördjupar sig i pronomen kommer hennes nit och iver ibland i vägen för hennes humor, och läsningen blir aningen svårare (något jag känner igen från mina egna språkkrönikor, så jag förstår precis).
Men författaren tappar inte greppet om läsaren, även om dansen ibland blir så häftig att man blir yr, och när jag hittar takten står en sak tydligt: Lövestam varvar inte språkvetenskap och lust med varandra, utan slår ihop dem till en och samma sak.
Och det är förstås hela poängen med boken: språk är roligt och lustfyllt, och har du någonsin fått ett annat intryck så måste dina lärare ha missat något. Lövestams fascination för grammatiken är så framträdande att den ytligt intresserade recensenten skulle missta den för ”glimten i ögat”. För den som är lika språkfrälst som författaren själv är det däremot självklart att hennes ögon inte glimtar av ironi, utan tindrar av oförfalskad kärlek och passion till ämnet, och jag kan inte låta bli att läsa ut boken i ett nafs.
(Jag har förvisso en deadline att hålla, men hade boken inte inspirerat så hade du just nu läst en spalt om seriekomma i stället. Se detta som ett gott betyg.)
I boken spekulerar författaren om en framtida Grejen med ordföljd – en nåd att stilla bedja om – men när jag läser hennes fenomenala dialoger är det min inre teaterälskare som ropar högst: Sara Lövestam borde skriva en pjäs. Den behöver inte handla om språk; bara skriv den!
